Kan man hoppas på ett gott nytt år?

Är det gnäll att påminna om att det inte måste vara högerpolitik?
Men det blir ett nytt år i år också. Det är bara några timmar till 2009. Egentligen är det jobbiga år de två sista och ytterligare något. Det domineras av ett maktinnehav som hela tiden ser till att gynna de som har mycket men pratar om att man är snäll med de fattiga - man är ett nytt arbetareparti, gubevars. Men är man arbetslös, sjukskriven eller pensionär så vet man vilken verklighet som gäller, lägre ersättningar och de ersättningar som utgår beskattas högre än om ersättningen utgjort arbetslön. Man s.a.s. inte bara sparar på dem som har det sämst man beskattar dem proportionellt mer också! Kan man tänka sig ett mer cyniskt gäng än den högerregering som nu styr och ställer. För att nu inte nämna att man samtidigt sänker skatterna för dem som har förmögenhet och arbete.

Staligt ägande bra buffert vid finanskris
Det finns också ett annat perspektiv som skrämmer och det är uppbyggnaden av ett system, där pengar blir avgörande för den sjukvård, äldreomsorg och samhällsservice du skall få. Privatisdering av väsentliga samhällsfunktioner är inte huvudsakligen en ekonomisk utan en politiskt/humanitär fråga. Högerregeringen avlövar det statliga ägandet så inkomster från bolag mm skall istället för att bidra till statsbudgeten falla i privata fickor. Dessutom kan man inte räkna med att ansvaret mot anställda blir lika vägledande för företaget i privat ägo. Dylikt statligt ägande är alltså en bra buffert mot finanskriser och andra girighetens yttringar som samhället drabbas av.

Skall du var lönsam lilla vän?
Sedan finns en bred area av verksamhet där privat lönsamhet inte är en lämplig drivmekanism. Det gäller alla typer av sju- och hälsovård, bortsett från enskilda privatpraktiserande. Det gäller förskolor och skolor. Det gäller post och tågväsende. Elkraft och telekommunikation. Det gäller äldrevård och omsorg. MM. Jag delar alltså inte den gångna socialdemokratiska regeringens syn på att avreglera en massa områden. Detta med skolpeng eller hälsochecker skall avskaffas och endast offentlig vård finansieras av skattemedel.

Så långt politiken.

P1 finns ju... än så länge
Mellandagsrean är ett sätt att även med begränsade tillgångar skaffa något som kostar mer. Själv har jag för första gången blivit med mobil. Jo, jag lyckades ringa efter många pinkoder osv. Försökte mig i går på smesstextmeddelande men misslyckades redan i menyn och fick en massa texter i kopia. Gav upp och får väl fråga någon yngre förmåga hur man gör eftersom bruksanvisningen trots att jag är läskunnig inte förde mig närmare denna kommunikationsverklighet. Har aldrig förstått mig på chattande eller zappande och hatar jinglar och reklamavbrott men kan faktisk tänka mig att det vore roligt att kunna smessa. Jo, 2009 blir jag 70 men jag förstår mer och mer att man i det svenska samhället struntar hur jag klarar mig om jag inte kan smsessa, mejla eller överhuvudtaget hänga med. Egentligen borde jag ju sitta någonstans med sobril mot ångesten och med blöja så att jag inte pinkade på mig. Men radion finns ju, åtminstone P1 så länge nu någonting får sig vara likt.

Bang en beundransvärd person
Men det finns något annat som också var annorlunda på den gamla tiden. Såg minnesprogrammet om Bang, journalisten Barbro Alving. Det var verkligen en beundransvärd person. Hon var en underbar skribent som långt före TV och CBS med sina ord målade fram bilderna från olika fronter och övergrepp mot mänskligheten för oss alla hennes läsare. Hon sökte dessutom upp farliga platser med ett personligt mod som utmärker få. Ett personligt mod som hon också odlade privat i det att hon på den tiden skaffade barn som ensamstående kvinna, levde i ett livslångt förhållande med en kvinna och gick i fängelse för att inte bryta mot sitt etiska ståndpunktstagande att inte medverka i krigsrelaterat arbete genom civilförsvarsplikt. Och sist men inte minst att sluta på den arbetsplats hon älskade, när Herbert Tingsten som DNs chefredaktör la fast kursen för atomvapen, vilket var en styggelse för fredsaktivisten Bang.

Journalister med engagemang finns dom?
Detta personliga engagemang som utmärkte Bang i allt hon gjorde, faktiskt även sitt moderskap, finns det i dag? Knappast! Läs Per T. Olsson i Sydsvenskan eller Niklas Ekdahl och Henning Brors i DN eller många av de andra journalisterna - så helt förutsägbara i sitt enfaldiga utmålande av givna värderingar på högerkanten. Det finns faktiskt några kvinnor som är lovande i Bangs fotspår.

Journalister köps av högerkrafter
Men finns det överhuvudtaget någon journalist som i dag uttrycker något med patos grundat i egna värderingar om humanitet och genuin rättvisa? Och som inte låter sig köpas av tidningsägarens politiska inriktning? Nej, journalisterna i dag är i stort till salu och har ju därmed en ganska trygg tillvaro. Därför blir också vad de skriver ganska avslaget. Kanske är systemet sådant att det inte finns plats för en Bang? Jäkligt synd om oss läsare i så fall. Egentligen blir därmed också tryckfrihet till en tom schablon att dra fram i medias annonskampanjer.

Stora-stygga-vargen-syndromet eller har vi inga nya grisar att jaga?

Vi har råd med mer än vi behöver. Ändå var vi lyckligare på 50-talet. Orsaken är att med det ökade välståndet har hoppet försvunnit, skriver norske socialantropologiprofessorn Thomas Hylland Eriksen, som nyss utkommit med boken "Storeulvsyndromet", på Sydsvenskan Kultur 13/4 under rubriken "Missnöje i paradiset".

Det finns en central paradox i välfärdssamhället: Den materiella levnadsstandarden har ökat konstant sedan andra världskriget men folk i allmänhet är varken mer eller mindre tillfreds än vad de var för en generation sedan. Är det inte på tiden att vi tar konsekvenserna av detta faktum?

Svaret på frågan om vad som skapar lycka är inte lättköpt. Undersökningar tyder på att det är inte mer pengar, större hus eller längre semester. Samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger skulle alltså inte. För de allra fattigaste finns naturligtvis detta samband. Om du bara har råd med en skål ris om dagen får du det bättre när du har råd med två skålar ris och lite fisk. Men om du redan har tre dvd-spelare får du det inte bättre - kanske snarast lite sämre - när du köper den fjärde.

Mycket tyder på att ekonomisk tillväxt i allmänhet slutar inverka direkt på livskvaliteten när den genomsnittliga inkomsten i ett land passerar cirka 70 000 kronor. Över denna nivå är det annat som avgör. Fördelningen är viktig eftersom stora skillnader skapar konflikter.Det kan hjälpa att tro på Gud men det är ingen nödvändighet. Att ha ett stort nätverk där människorna känner tillit till varandra - socialt kapital - stärker alltid livskvaliteten. Kulturen har också betydelse.

Människor behöver något mer än trygghet, tillit och en känsla av rättvisa för att uppfatta livet som gott, säger Thomas Hylland Eriksen, vi har behov av hopp. Och på den punkten har välfärdssamhället sviktat - eller rättare sagt lyckats alltför väl. Vi skandinaver lever ju i det fullbordade paradiset, i en del av världen som har lämnat knappheten så långt bakom sig bakom sig att de flesta av oss inte kan erinra sig knapphet överhuvudtaget.

Thomas Hylland Eriksen har ställt diagnosen Stora stygga vargen-syndromet. Stora stygga vargen har ett stort överordnat livsprojekt, nämligen att fånga De tre små grisarna. Därför stiger han upp varje morgon och smider listiga planer; funderar ut extraordinära förklädnader och bygger avancerade grisfällor, planerar överlistande manövrer och lägger sig med stor tålmodighet på lur där han vet att grisarna brukar promenera. Vanligtvis ligger De tre små grisarna ett steg före Stora stygga vargen men en gång lyckades han fånga dem, binda dem och lägga dem i en gryta. När allt hopp verkade vara ute vände sig Lilla vargen mot Stora stygga vargen och frågade: "Men pappa, vad ska du göra i morgon då?" Vargen tänkte en stund och släppte därefter, med blicken bortvänd, grisarna fria. I ett sällsynt ögonblick av självinsikt insåg Stora stygga vargen att hela hans existensberättigande byggde på projektet att fånga, döda, koka och till slut äta upp de tre små grisarna. Utan dem fanns det ingen anledning för honom att stiga upp på morgonen.

Det politiska förtrycket ser inte ut att avta. Klimatkrisen är den senaste i en lång rad påminnelser om att vår nuvarande livsstil inte kan fortsätta och att fattigdomen alltjämt är stor i världen. Nu vet vi alltså dessutom att överflödet inte har gjort oss lyckliga.

Hylland Eriksen drar slutsatsen att vi har blivit så rika att vi har förlorat hoppet. Vi behöver några nya grisar att jaga. Politikerna har ännu inte upptäckt detta. De talar och handlar som om ekonomisk tillväxt kommer göra landet bättre att leva i, trots att all forskning om livskvalitet pekar på något annat. Denna motsättning rymmer ett politiskt sprängstoff som förhoppningsvis detonerar detta årtionde. Och vi kommer alla att få det bättre om vi ger oss ut på en ny grisjakt.

Symtomatiskt så publicerar Per T. Ohlsson samma dag på ledarsidan sin helsides söndagskrönikan med rubriken "Vem kan bli miljonär". Efter ett kringelikrokande i diverse internationell statistik kommer han fram till att skattetrycket i Sverige är för stort särskilt för de rika och vill ha bort värnskatten. Vi har helt enkelt för få miljonärer och förmögna i Sverige för att bli lyckliga! Så nu vet vi vad borgerligheten borde ge sig ut på för grisjakt om PerTe fick bestämma.

För att återvända till den spännande artikeln av den norska socialantropologen så finns det ju åtskilliga små grisar att jaga där räknenissarna inom politiken anser sig ha överhöghet när det gäller att bestämma våra prioriteringar. Kanske är det dags för att borsta av det ständiga hoppet om att människor skall värdesätta social gemenskap mer än ytlig stylingfernissa beträffande sig själva, i hem och på arbete. Vad sägs om hoppet av solidaritet? Kanske de inre grisarna är värda en tanke? Men även de litet större yttre grisarna med ökad välfärd för de övriga delarna av världen. Ty även om välfärden i Sverige är stor så måste det finnas åtskilliga grisar att jaga både inom och utom Sverige. Vem kan i dag formulera I have a dream that... I have a dream that ... Ihave a dream that ...?

Patetiska, borgerliga ledarskriverier ...

Tuggar vidare på gammal skåpmat på en hel helsida gör Per T. Ohlsson i dagens 24/2 Sydsvenska under rubriken "Förnyelse med förhinder". Litet patetiskt beskrivs den borgerliga ledarskribentens vardag med ständigt ökande opinionssiffror för oppositionen: Nyligen tändes hoppets låga för den borgerliga alliansregeringen. Under de två första veckorna i februari visade tre opinionsmätningar - från Sentio Research, Demoskop och Skop - att gapet mellan blocken hade minskat. Men lågan slocknade lika plötsligt som den tänts. För en vecka sedan publicerades Sifos senaste väljarbarometer. Gapet mellan de fyra regeringspartierna och den rödgröna oppositionen är rekordstort: 19,4 procentenheter. Hur rökt är Fredrik Reinfeldts moderatledda regering nu när en tredjedel av mandatperioden har avverkats? Rökt. Uttrycket är hämtat från den annars försiktige statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg. "Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt", sade han vid Statistiska centralbyråns demokratidag i höstas. Då, ett år efter den borgerliga valsegern, var avståndet mellan blocken 11,4 procentenheter, enligt Sifo. Idag är det nästan dubbelt så stort.Historiska mönster talar för att Holmberg gör en korrekt bedömning. I de flesta riksdagsval sedan andra världskriget har sittande regeringar tappat väljare, i genomsnitt 2 procentenheter. Med tanke på gapets storlek och den ganska knappa segermarginalen 2006 framstår det som osannolikt att alliansen vinner valet 2010. Osannolikt. Inte omöjligt. Sören Holmberg pekade, indirekt, på en öppning för alliansen när han i Svenska Dagbladet kommenterade socialdemokraternas högsta Sifonotering sedan 1994 - 45,5 procent: "En av huvudförklaringarna är att Mona Sahlin och s-ledningen är smarta nog att inte ha en utmejslad politik i alla frågor. De ligger lågt. Då kan människor önsketänka om att socialdemokraterna skall hamna där de själva står." Den effekten upphör i samma ögonblick som socialdemokraterna konkretiserar sin politik... (vilket leder till summeringen i slutet av helsidan:) När förnyelsen uteblir - då vänder vinden. Nej, det är inte säkert att det blir så. Det är inte ens troligt att det blir så. Men det kan bli så. Se där, ännu en liten låga i alliansens självförvållade mörker.

Långa avsnitt omtuggas kritik av socialdemokraternas roll som opposition där man "bara kritiserat regeringsförslag och avfärdat dem på närmast reflexmässiga grunder". Det säregna i PERTEs argumentering är att han inte vill förstå det enkla faktum socialdemokraterna tycker att det är lagom höjd på ersättningen i a-kassan då är det ju klart att man säger nej till regeringsförslaget om att sänka - det är ju liksom inte så mycket orda om. Samma sak med de rikas avdrag för sina hushållsnära tjänster, som bara skall bort, eller förmögenhetsskatten, som bara skall tillbaka, eller fastighetsskatten, som bara skall differentieras så att slottsherren får betala åtskilligt mer än egnahemsägaren.

Sedan är PERTE missnöjd med att "först vid kongressen 2009 ämnar partiet presentera en heltäckande politik" och att den förnyelse, som Mona Sahlin står för, tycks ha kommit av sig. "Att döma av de tongångar som nu hörs inifrån partiet kommer socialdemokraterna att gå till val 2010 med ungefär samma politik som 2006", dvs Göran Perssons politik.

Vad borgerliga ledarskribenter har så svårt att förstå är att socialdemokratin inte är ett toppstyrt parti, så att man kan göra som moderaterna, som fick näringslivet att anställa ett antal psykologer, marknadsförare och PR-konsulter att ta fram ett program som låg så nära socialdemokratin som möjligt på vissa punkter samtidigt som man maskerade att förslagen gynnade de rika. Det gällde att servera ett för ögat aptitligt smörgåsbord. Tyvärr struntade man i att ge kocken instruktioner om hur måltiden skulle tillagas. Det enda väsentliga var att det såg aptitligt ut inte hur det smakade. Detta smörgåsbord sålde man sedan PR-mässigt in och påtvingade sin egna väljare det utan att se hur det överensstämde med den egna grupperingens matkultur. Det gällde nämligen inte föda utan makten. Det gällde att till vilket pris som helst bli vald. Även till priset av den egna själen.

Vi socialdemokrater gör inte på det sättet. Visst kan vi ta goda skäl för att modifiera förslag. Grunden är att vi inte utgår från toppen utan från de enskilda partimedlemmarna, vilket sker genom rådslagen. När PERTE påstår att Mona Sahlin står för förnyelse är det en förenkling som leder tanken fel, ty vad Mona lovat är förnyelse i den riktning som medlemmarna vill. Hennes poäng, som PERTE mfl missat, är att hon lovat en ny ledarstil, där ledaren verkligen lyssnar på partiet - en gammal tradition inom socialdemokratin, som Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar odlade. Så den närmare utformningen får alltså anstå till dess rådslaget visat vägen. Men detta med demokratisk ledning av ett politiskt parti är tydligen något som är obegripligt för de borgerliga. Kanske är det den egna verkligheten med alliansskapelsen är ett hinder?

Sedan är detta inte en så stor brist, som PERTE och andra borgerliga ledarskribenter försöker göra det till, eftersom, som jag skrivit åtskilliga gånger på denna blogg, den enskilde väljaren i stora drag vet var socialdemokratin står i alla väsentliga politiska frågor. Vi socialdemokrater är nämligen inte intresserade av att ta för oss av högerregeringens godbitar - om det nu finns några - utan det gäller faktiskt att i görligaste mån återvända till traditionell socialdemokratisk politik med arbetet i centrum. En liten fingervisning ger ju dagens opinionssiffror: i vart fall är det inte högerregeringens politik för arbete och ekonomi som är något attraktivt. Att som PERTE gör analysera socialdemokratin uteslutande med vägledning av Göran Perssons memoarer kan inte leda annat än fel.

Vad som härefter återstår för PERTE att glädja sig åt är att högeralliansen kan skrämmas med kommunistspöket i nästa val eftersom Mona Sahlin skulle vara beroende av samverkan med Lars Ohly för att åstadkomma en vänsterregering. Nu är det ju så att de sista opinionssiffrorna översatta till mandat ger 190 mandat för en S+MP-regering med oppositionens 139 och vänsterpartiets 20. För första är det alltså inte nödvändigt med vänsterpartiets medverkan i regeringen och för det andra så lär en sådan inte medföra svårigheter då man står på samma yttersta värdegrund, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist. Men det vore fel att missunna högeralliansen skamgreppet med sina kommunistspöken. Vad har man annat att ta till? Vänsterpartiet är f.ö. mer demokratiskt än moderaterna eftersom vänsterpartiet också tar fram partiets inriktning efter diskussion bland partimedlemmarna medan moderaterna genomför toppstyrd revolution med hjälp av näringslivets psykologer, pr och marknadsfolk. Något motsvarande moderaternas och alliansens toppstyrda "makeover" skulle vara helt omöjligt inom något av de tre oppositionspartierna. Det är något för PERTE att bita i. Men det äpplet är nog för surt. Smakar bittert som rönnbär.

Nej, den "lilla lågan i alliansens självförvållade mörker" var noga bara en synvilla betingad av de rikas högerdrömmar att få fortsätta att styra Sverige till sin egen fördel.

Klimatförbättring ett måste! Kritikerna har småaktigt fel!

På en rad bloggar läser man kritiska kommentarer om att FNs klimatpanel IPCC och Al Gore fick Nobels Fredspris. Bara småaktiga räknenissar låter småfel i framställning förminska det allvarliga i huvudsyftet varom en i stort enig forskarvärld är ense. Naturligtvis är det bra med en kritisk granskning av det "allenarådande". Men när marginella anmärkningar tillåter kritikern att stjälpa huvudsaken då är det dags att säga ifrån. Och framförallt så förstår jag inte varför det är så intressant med bagatellartade anmärkningar att dessa kommer upp på mestläsarlistan. Jag vill istället slå ett slag för bl.a. Per T. Ohlssons artikel i Sydsvenskan 16/12 "Det blir svettigt värre". Det är f.ö. första gången jag är beredd att hålla med honom helhjärtat och rekommendera hans skriveri.

Per T. Ohlsson skriver bl.a.:

---- Man kan diskutera i vilken omfattning som människan driver på dessa förändringar genom utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid, från fossil förbränning. Klimatvariationer är, trots allt, naturliga... Men att mänsklig aktivitet bidrar till en uppvärmning som hotar skena iväg borde inte vara föremål för diskussion. Ändå finns det fortfarande en och annan skeptiker som hävdar att klimatforskarna inte är helt överens. I en utmärkt pedagogisk antologi från Massachusetts Institute of Technology visar vetenskapshistorikern Naomi Oreskes hur det förhåller sig. Bland 928 vetenskapligt granskade artiklar om klimatfrågan, hämtade ur en databas med 8500 vetenskapliga tidskrifter, hittar hon inte en enda som förnekar att människan påverkar klimatet.

För en månad sedan presenterades den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC. Under sex år har 3000 deltagare, de flesta klimatforskare, från över 130 länder arbetat sig fram till följande slutsatser:
Den globala genomsnittstemperaturen har trendmässigt ökat med 0,74 grader på hundra år. Med ?stor säkerhet? har utsläppen av växthusgaser bidragit till detta. Halten av koldioxid i atmosfären uppgår idag till 379 miljondelar, ppm, den högsta nivån på 650000 år. Före den industriella revolutionen var halten cirka 280 ppm. Fram till 2100 beräknas jordens temperatur öka med mellan 1,1 och, som högst, 6,4 grader, beroende på mängden utsläpp. En temperaturhöjning kring 3 grader leder till bortsmälta ismassor, översvämmade kustområden, döda korallrev, sjukdomsspridning och intensiva värmeböljor i nordliga länder som Sverige. Vad som händer vid 4?5 grader vill man knappt tänka på. Permafrosten tinar och släpper ut väldiga mängder metan, som har tjugo gånger starkare växthuseffekt än koldioxid. Uppvärmningen går inte att hejda. Frågan är hur stor den skall tillåtas bli. Om växthusgaserna stabiliseras vid 445?490 ppm kan temperaturhöjningen begränsas till cirka 2 grader. Det förutsätter, menar IPCC, att utsläppen kulminerar inom tio år för att sedan, fram till 2050, pressas ned med 50?85 procent jämfört med nivån år 2000. ----

Med all respekt för välmenande men tomma fraser om byte av livsstil ? vad som behövs är storskaliga, konkreta och forcerade satsningar inom ramen för redan existerande system: Massiv tekniköverföring till länder som Indien och Kina, särskilt för lagring av koldioxid, och en utbyggnad av kärnkraften, framför allt i västvärlden. Allt i kombination med ekonomiska styrmedel, effektivitetsfrämjande åtgärder och stopp för avskogning. Det blir svettigt värre. Alternativet, ännu svettigare, är att den rika västvärlden talar om för mer än två miljarder kineser och indier att de inte får eftersträva vår levnadsstandard. Lycka till. Eller som Mark Twain kanske hade uttryckt det: Om munväder är det enda vi kan förvänta oss, så är det en klimatkollaps som vi får.

I övrigt hänvisar jag till Sydsvenskans hemsida, klicka bara på Per T Ohlsson i marginalen. Till sin artikel har han fogat en rad källhänvisningar för den som vill läsa mer.

Per T. Ohlsson berör en djupt mänsklig aspekt i det att man på olika sätt söker förneka klimatförsämringarna. En del lyckas hitta underlag för att påstå att klimatforskarna inte är helt överens genom att peka på någon enstaka med avvikande mening. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att peka på att det finns enstaka historiker som påstår att koncentrationslägren i Nazityskland var en lögn påhittad av västmakterna. Detta trots tydliga spår i form av byggnader, fotografier och berättelser från offer. Andra försöker hitta småfel hos exempelvis Al Gore för att misskreditera hans huvudbudskap. Visst kan han - och andra - ha haft fel i petitesser men gör det huvudbudskapet mindre väsentligt? Nej, småaktigheter skall inte skymma det allvarliga i vad en i stora drag enig forskarvärld och - långsamt - en stor del av världspolitikerna börjar inse. Nämligen att vi måste handla för att som Per T. Ohlsson uttryckte saken inte få det svettigt värre.