Visar inlägg med etikett sydsvenskan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sydsvenskan. Visa alla inlägg

onsdag 21 januari 2009

Borgerliga medias smutsiga kampanj utan spår av bevis.

Inlaga till en kär väninnas försvar
Naturligtvis är det pikant med en bok om det inre maktspelet kring Göran Persson. Och man förstår att Eva Franchell fått en bra förläggare att publicera hennes alster. Men härifrån till att journalistgamarna på de borgerliga tidningarna skall använda hennes spekulationer och förmodanden till att slita inälvorna ur både Persson och Bodström borde det finnas en gräns, nämligen medias förmodade strävan efter att skildra sanningen. Jag menar nu inte att det bara finns en sanning, som inte skulle finnas i Franchells bok. Men det borde finnas tillstymmelse till bevis innan grava anklagelser riktas mot någon levande eller död. Och då är ju faktiskt Eva Franchells bok en inlaga till en kär väninnas försvar.

Man frågar efter bevis
Agenda presenterade vid veckoslutet Eva Franchell, pressekreterare och nära vän till Anna Lindh som var med på NK när när hon knivhöggs till död och som skrivit boken till som hon själv sa väninnnan Annas försvar "mot svartmålningen av henne". Agenda talar om "det hårda maktspelet i Rosenbad under statsminister Göran Perssons tid. Om ansvar, skuld och vad som egentligen hände". Intervjun kommenterades av Göran Greider med att det skulle vara intressant att ta del av bevisen men SvDs ledarskribent Maria Abrahamsson spann vidare på temat att Göran Persson skuldbelagt Anna Lind och Bodström ljugit om sin medverkan.

Politiska soppa på tre spikar
Utan några som helst bevis fortsätter Maria Abrahamsson i SvD 21 jan underrubriken "Bodströms förklaringar är inte trovärdiga - Anna Lindh, Maktspel och skuldbeläggning". Hon kokar sin politiska soppa på tre spikar:
* Bodströms förnekande av CIAs inblandning är enligt Abrahamssomns subjektiva uppfattning inte trårdig
* Säpos dåvarande chef Jan Danielsson fick inte silkessnöret med anledning av affären med de två egyptierna
* Anna Lindh anförtror sin väninna Eva Franchell: ”De är ute efter mig. Det fattar jag väl. Det går åt helvete och jag får skulden”

Kastar skit medvetet
Trots alltså denna fullständiga brist på konkreta bevis utan tillstymmelse till annat än spekulationer så dras alltså både Bodström och Persson i smutsen. Denna brist på bevis är Maria Abrahamsson visserligen medveten om: "Man sträckläser Eva Franchells "Väninnan, Rapport från Rosenbad" (Bonniers). Allt är inte självupplevt utan boken bygger delvis på känt stoff och författarens egna slutsatser." Men detta avspeglar inte på något sätt i hennes text. Kan något utnyttjas för att kasta skit på socialdemokratin så är alltså Maria Abrahamsson först i kön.

Sydsvenskan fortsätter ljugandet
Under Opinion skriver i SvDs borgerliga systertidning Sydsvenskan journalisten Åse Andreasson med hänvisning till Eva Franchells bok: "Bodström visste. Persson visste. Utrikesminister Anna Lindh har orättvist fått bära skulden för att två egyptier 2001 under förnedrande former avvisades... KU kan gott åter försöka klämma Bodström på sanningen. Och Göran Persson (S) får inte fortsätta att glida undan... ett alltför välbekant mönster... skjuta över ansvaret... är inte särskilt vackert, särskilt mot en mördad vän och partikamrat som inte kan försvar sig..." (hänvisning till nätet finns inte)

Borgerliga pressens signum: fabricering av anklagelser
Allt utan tillstymmelse till bevis. Nog måste man säga att man hädar mot varje bestämmelse i pressetiska regler. Och dessa fabriceringar av anklagelser mot meningsmotståndare är tydligen den borgerliga pressens signum.

Försöker skyla över medialt misslyckande
Dessutom blottlägger man på detta sätt något som aldrig berörs, nämligen journalisternas eget misslyckande. Om det nu vore så att det finns minsta bevis för Eva Franchells påståenden finns så undrar man varför inte journalisterna lyckats spåra upp detta tidigare, alltså när KU-förhören om de två egyptiernas utvisning var aktuell. I så fall är det skandal hur dåligt media fungerar. Det går alltså an att på fabricerade antaganden komma med massa grova anklagelser men att leta fram fakta det är man för lat till. Att de inte skäms!?

onsdag 31 december 2008

Kan man hoppas på ett gott nytt år?

Är det gnäll att påminna om att det inte måste vara högerpolitik?
Men det blir ett nytt år i år också. Det är bara några timmar till 2009. Egentligen är det jobbiga år de två sista och ytterligare något. Det domineras av ett maktinnehav som hela tiden ser till att gynna de som har mycket men pratar om att man är snäll med de fattiga - man är ett nytt arbetareparti, gubevars. Men är man arbetslös, sjukskriven eller pensionär så vet man vilken verklighet som gäller, lägre ersättningar och de ersättningar som utgår beskattas högre än om ersättningen utgjort arbetslön. Man s.a.s. inte bara sparar på dem som har det sämst man beskattar dem proportionellt mer också! Kan man tänka sig ett mer cyniskt gäng än den högerregering som nu styr och ställer. För att nu inte nämna att man samtidigt sänker skatterna för dem som har förmögenhet och arbete.

Staligt ägande bra buffert vid finanskris
Det finns också ett annat perspektiv som skrämmer och det är uppbyggnaden av ett system, där pengar blir avgörande för den sjukvård, äldreomsorg och samhällsservice du skall få. Privatisdering av väsentliga samhällsfunktioner är inte huvudsakligen en ekonomisk utan en politiskt/humanitär fråga. Högerregeringen avlövar det statliga ägandet så inkomster från bolag mm skall istället för att bidra till statsbudgeten falla i privata fickor. Dessutom kan man inte räkna med att ansvaret mot anställda blir lika vägledande för företaget i privat ägo. Dylikt statligt ägande är alltså en bra buffert mot finanskriser och andra girighetens yttringar som samhället drabbas av.

Skall du var lönsam lilla vän?
Sedan finns en bred area av verksamhet där privat lönsamhet inte är en lämplig drivmekanism. Det gäller alla typer av sju- och hälsovård, bortsett från enskilda privatpraktiserande. Det gäller förskolor och skolor. Det gäller post och tågväsende. Elkraft och telekommunikation. Det gäller äldrevård och omsorg. MM. Jag delar alltså inte den gångna socialdemokratiska regeringens syn på att avreglera en massa områden. Detta med skolpeng eller hälsochecker skall avskaffas och endast offentlig vård finansieras av skattemedel.

Så långt politiken.

P1 finns ju... än så länge
Mellandagsrean är ett sätt att även med begränsade tillgångar skaffa något som kostar mer. Själv har jag för första gången blivit med mobil. Jo, jag lyckades ringa efter många pinkoder osv. Försökte mig i går på smesstextmeddelande men misslyckades redan i menyn och fick en massa texter i kopia. Gav upp och får väl fråga någon yngre förmåga hur man gör eftersom bruksanvisningen trots att jag är läskunnig inte förde mig närmare denna kommunikationsverklighet. Har aldrig förstått mig på chattande eller zappande och hatar jinglar och reklamavbrott men kan faktisk tänka mig att det vore roligt att kunna smessa. Jo, 2009 blir jag 70 men jag förstår mer och mer att man i det svenska samhället struntar hur jag klarar mig om jag inte kan smsessa, mejla eller överhuvudtaget hänga med. Egentligen borde jag ju sitta någonstans med sobril mot ångesten och med blöja så att jag inte pinkade på mig. Men radion finns ju, åtminstone P1 så länge nu någonting får sig vara likt.

Bang en beundransvärd person
Men det finns något annat som också var annorlunda på den gamla tiden. Såg minnesprogrammet om Bang, journalisten Barbro Alving. Det var verkligen en beundransvärd person. Hon var en underbar skribent som långt före TV och CBS med sina ord målade fram bilderna från olika fronter och övergrepp mot mänskligheten för oss alla hennes läsare. Hon sökte dessutom upp farliga platser med ett personligt mod som utmärker få. Ett personligt mod som hon också odlade privat i det att hon på den tiden skaffade barn som ensamstående kvinna, levde i ett livslångt förhållande med en kvinna och gick i fängelse för att inte bryta mot sitt etiska ståndpunktstagande att inte medverka i krigsrelaterat arbete genom civilförsvarsplikt. Och sist men inte minst att sluta på den arbetsplats hon älskade, när Herbert Tingsten som DNs chefredaktör la fast kursen för atomvapen, vilket var en styggelse för fredsaktivisten Bang.

Journalister med engagemang finns dom?
Detta personliga engagemang som utmärkte Bang i allt hon gjorde, faktiskt även sitt moderskap, finns det i dag? Knappast! Läs Per T. Olsson i Sydsvenskan eller Niklas Ekdahl och Henning Brors i DN eller många av de andra journalisterna - så helt förutsägbara i sitt enfaldiga utmålande av givna värderingar på högerkanten. Det finns faktiskt några kvinnor som är lovande i Bangs fotspår.

Journalister köps av högerkrafter
Men finns det överhuvudtaget någon journalist som i dag uttrycker något med patos grundat i egna värderingar om humanitet och genuin rättvisa? Och som inte låter sig köpas av tidningsägarens politiska inriktning? Nej, journalisterna i dag är i stort till salu och har ju därmed en ganska trygg tillvaro. Därför blir också vad de skriver ganska avslaget. Kanske är systemet sådant att det inte finns plats för en Bang? Jäkligt synd om oss läsare i så fall. Egentligen blir därmed också tryckfrihet till en tom schablon att dra fram i medias annonskampanjer.

måndag 26 maj 2008

Humanism med borgerliga skygglappar

I dagens Sydsvenska 26/5 skriver Tiina Meri på ledarplats om "Humanismen... på ett papper" där hon först med rätta vänderut och in på det skamliga beslutet av Alliansregeringen, stödd av det största oppositionspartiet, att sätta de "papperslösa" på undantag när det gäller sjukvård. Jag håller med att en dylik lagstiftning är något "som inte passar i ett rättssamhälle". Härefter går hon över till att recensera Kristina Mattsons bok "De papperslösa och de aningslösa" och hon summerar:

Sverige har förbundit sig att öppna för dem som knackar på dörren och flyr undan förföljelse. En annan port borde slås upp på vidare gavel än idag – av egennytta. Att regeringen vill gå före i EU:s migrationsarbete är utmärkt, även om det lär gå långsamt: ”Insikten ökar om att vi inom kort kommer att ha ett stort behov av arbetskraft om vi skall kunna försörja en åldrande befolkning”, skrev migrationsminister Tobias Billström (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) för en tid sedan i Svenska Dagbladet. Det visar sig lönsamt att välkomna människor – som drömmer, vill och vågar. Och det ligger helt i linje med den humanism som brukar omhuldas på papperet.

Så pratar en borgerlig ledarskribent: humanism i all ära men det är bra med litet egennytta för att bidra till humanismens genomslag. Och det må väl vara hänt. Men det finns en passus i ledaren som faktisk är ganska skrämmande där Sydsvenskan alltså påstår sig vara ute i ett gott syfte att värna om de papperslösa och formulerar detta som ett angrepp på arbetarrörelsen:

Stundtals är berättelsen mörk. Bland svarta arbetsgivare finns de som vägrar att betala ut löner och kräver sexuella tjänster. Och inom fackföreningsrörelsen finns nästan inget stöd att hämta. Upprörande nog har många av de papperslösa som återfinns inom byggbranschen känt sig jagade av LO-förbundet Byggnads. De har gömt sig, sprungit, hoppat från byggen. Av rädsla för att deporteras. Dessbättre har inte hela Sverige förlorat kompassen och blivit genombyråkratiserat: Polisen jagar inte papperslösa i allmänhet, och det finns kyrkor och frivilligorganisationer som inte frågar efter personnummer.

Visst är berättelsen mörk och så långt som att "svarta" arbetsgivare utnyttjar den papperslösa arbetskraften både med underbetalning och sexuellt utnyttjande är Tiina Meri med. Påståendet att polisen inte avsätter resurser för att komma åt dessa missförhållanden på arbetsplatserna är helt korrekt. Däremot är påståendet att facket, inte minst Byggnads inte skulle ha gjort annat än jagat papperslösa ett skamligt påstående. Facket har både hjälpt papperslösa att få ut avtalsenliga löner, få stopp på utnyttjande och just jagat dessa svarta arbetsgivare som utnyttjar de papperslösas situation. Vad jag vet är facket den enda institution i detta "snälla välfärdssverige" som på detta sätt röjt upp i de avigsidor som just skapats av Svenskt Näringslivs utmarker. Den enda som alltså i sin besiningslösa längtan att sparka på arbetarrörelsen har förlorat kompassen är Sydsvenskan med sin ledarskribent Tiina Meri.

lördag 24 maj 2008

Tyttebaer, lingon och annat hyckleri

Jo, tyttebaer, lingon i alla Mögeltönder kommuns rabatter och alla kommuninvånare från borgmästaren som skall överlämna ett mindre byggnadsverk från kommunens skattebetalare till Sonja Nielsen på "Mormors lilla Café" som bakat tårtor "en fluffig sak med bl.a. hallon, dajm och chokladglasyr med guldströssel", allt för att en prins Joachim av Danmark hittat en fransk brutta som han skall äkta i byns kyrka och som skall slå sig ner på Schackenbergs slott inom kommunen. Kan man tänka sig ett smetigare uttryck för det rojalistiska hyckleriet, chokladglasyr med guldströssel, jo jag tackar jag och skattebetalarna som skall ge dyra gåvor till dem som redan har allt. Lön och gratis slottsbostad med den enda arbetsuppgiften att klippa ett och annat band och med blå kunglig sperma avla avkomlingar i danska regentätten. Det är en dyr avelspremie danska folket betalar och snart bär det väl till för oss också med våra giftasvuxna prinsar och prinsessor. Förresten så är det tydligen undantag för kungliga när de gifter sig med invandrare, ty vad jag vet så får vanliga danskar som gifter sig med invandrare bosätta sig i Skåne eftersom de inte är välkomna i Danmark, där ju annars Pia bestämmer var skåpet skall stå. Sagobröllop, jo pyttsan bara ett kladdigt hyckleri som naturligtvis är stornyhet i alla media. Naturligtvis gällde detta ett heluppslag i Sydsvenskan 24/5. Och i Mögeltönder väntar man en invasion av 10.000 pers - man undrar vilka töntar det är som skall kolla in avelshistorien.

På ledarsidan odlades ett annat hyckleri under rubriken "1+1+1=2". Sydsvenskan har nämligen lagt karbon på ett tema och odlat det sedan alliansregeringen tillträdde och började sondera terrängen inför valet 2010. Temat är ständiga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Trots att Hermansson redan på 50-talet sa ifrån till dem som såg på Sovjet med beundran "att nån djävla ordning får det vara" och trots att Sovjet de facto försvunnit ut ur historien så vill man fortsätta att odla kommunistskräcken. Man skulle kunna förstå om det vore nån gammal socialdemokrat som trodde sig därigenom kunna vinna över någon röst röst från vänsterpartiet. Men den högborgerliga Sydsvenskan? Självklart är Sydsvenskans intresse inte likartat. Nej, naturligtvis det handlar om att försöka preventivt skjuta sönder regeringsunderlaget för en ny socialdemokratisk regering.

Särskilt orolig blev man nu av Marita Ulvskogs försöksballong där hon gick ut med att det enda naturliga är en samlingsregering mellan de tre, socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartiet. Man åberopade alla tidigare partiledare från Olof Palme via Ingvar Carlsson till Göran Persson som "med rätta bekämpat både nazism och kommunism" och frågade retoriskt om Mona Sahlin ville "verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?". Det är bara så patetisk när Sydsvenskan ger sken av något slags renlighetsiver för Mona Sahlins räkning - och därmed drar undan mattan för hennes regeringsunderlag. Dessutom är naturligtvis så att Sydsvenskan som obetingat håller på högerregeringen med sitt gynnande av de besuttna i Sverige blir orolig över vänsterpartiets inverkan på socialdemokratin, nämligen en mindre dragning åt vänster.

Men det är inte nog med det ty egentligen skulle rubriken för ledaren vara 1+1+1=1. Ja, vänsterpartiet duger ju inte i Sydsvenskans ögon. Men även mot miljöpartiet påstår Sydsvenskan att det finns graverande skäl. Enligt Sydsvenskan är nämligen många fackliga socialdemokrater "misstänksamma mot miljöpartiet som inte intagit 'rätt' position i fråga om a-kassa och arbetsrätt".

Så egentligen är det enligt Sydsvenskan enklast om socialdemokraterna förblir ensamma. Med ett par illistiga klargöranden så står Mona Sahlin där solo!! Och när det är klart så kan man slå även mot socialdemokratin eftersom man på vänsterkanten inte ens lyckats bilda en allians medan på den borgerliga kanten så är man så duktig med det. Är det inte fiffigt, så säg? Man är riktigt kluriga på Sydsvenskans ledarredaktion, ja överhuvudtaget bland alla högerregeringens vapendragare. Men skall vi på vänsterkanten verkligen svälja denna agenda?

torsdag 22 maj 2008

Brandfacklan som bara hade populistisk glöd

En brandfackla för äkta personval, för sant lokala val och för individens rätt är alliansens och mps debattförslag om ändringar i grundlagen menar Henrik Bredberg och Mats Skogskär på ledarplats i Sydsvenskan 21/5. Det är ju en litet märklig sits detta att alliansföreträdare i hemlighet suttit och komponerat ihop en anrättning för att offentligt servera de övriga i grundlagsberedningen samtidigt som Fredrick Reimfeldt får gå ut och dementera att man inte avser att genomföra några majoritetslösningar utan att alla skall med på grundlagsbåten.

Ledarskribenten Bredberg som utropar Äntligen! På tiden! En brandfackla! tillskriver socialdemokraternas Morgan Johansson "att sluta sura" och kommer med det värdeladdade tillägget att "hans inställning är bara fånig". Är det på den nivån en grundlagsdebatt skall föras så får man ta sig för pannan. När man närmare granskar "brandfacklan" så visar sig den ha knappt synbar glöd av mest populistiskt slag.

Skogkär drar en lans för vad han kallar "äkta" personval, dvs att spärren på 8 % av partiets röster i en valkrets skall bort. Varför krångla till det med spärr låt folket bestämma är den enkla tesen. Ingenting om det resonemang, som också ligger bakom även 4%-spärren, att nämligen åstadkomma goda majoriteter för stabilt regeringsunderlag eller att personval riskerar att öka lokala frågors inträde på riksplanet. Nej inte krångla! T.o.m. på ledarsidan har man lämnat det intellektuella samtalet.

Bredberg återkommer och börjar tala om "sant" lokala val. För att lokalvalen skall bli "sanna" bör de lokala valen skiljas från riksvalen. Parentetisk glömmer skribenten då att det finns två typer av lokalval som behandlar olika frågor. Men han menar ändå att lokala frågor skulle lyftas fram och dessutom kontakten mellan politiker och väljare ökas med val vartannat år. Samtliga statsvetare har varnat för att detta skulle bli en tillbakagång för demokratin i det att valdeltagandet skulle bli mindre. Detta avfärdar skribenten med att "Något färre som röstar kan uppvägas av ett större engagemang hos dem som faktiskt tar sig till vallokalen." Med det resonemanget skulle man ju kunna inskränka all valpropaganda och odla demokratin i de kretsar som är verkligen intresserade av politik. Jag som trodde att demokrati avsåg att mobilisera så många som möjligt för att delta i det demokratiska valet.

Skogkär försöker slutligen slå ett slag för "individens rätt" och menar att det sker genom att ge domstolarna större makt. Att detta innebär en plädering för att att jurister som inte har folkets mandat skall sitta och avgöra politiska frågor nämner inte Skogkär annat än att det skulle vara "vänsterståndpunkt". Jag skulle kalla det ett odemokratiskt inslag att låta jurister sitta och avgöra sådana frågor, vilket alltså sker utan folkets mandat. Däremot är avvägningen i Sverige välgjord, nämligen att domstolarna i enskilda mål där alltså en individ står till svars skall vägra att tillämpa lagar som "uppenbart" strider mot grundlagen. Skogkär gör också ett nummer av "uppenbart" skulle vara för starkt rekvisit; men det kan ju inte komma ifråga i en demokrati att stiftad lag kan upphävas med mindre än att den är "uppenbart" grundlagsstridig och detta antingen det är en vanlig domstol eller en författningsdomstol som skall ge utslaget. Han gör vidare en koppling till domstolarnas ställning och att regeringen utser högre domare. Frågan som inställer sig är hur har Sydsvenskan tänkt sig att domare i författningsdomstolen skall utnämnas; i minne finns säkert amerikanske presidentens utnämningar av ledamöter i Högsta domstolen. En ren oförskämdhet serverar Sydsvenskan också mot domarkåren då det talas om "politisk följsamhet". Detta är ju knappast ett drag som överhuvudtaget förekommit i debatten om domare med sin långa gedigna utbildning. Rent patetisk är avslutningen, som talar för sig själv: "grundläggande mänskliga rättigheter får inte underordnas politiska konjunkturer. Individen kan behöva skydd. Både mot staten och kollektivet." Snacka om blaha, blaha!

I inledningen klagar Sydsvenskan på den avslagna grundlagsdebatten. Efter att ha läst denna ledarhelsida så kan man inte annat än konstatera att Sydsvenskan själv genom att undvika ett sakligt resonemang för och emot och stapla värdeomdömen på en lösning bara bidragit till en sak, nämligen att man med ett puh lämnar grundlagsdebatten - alltså en verklig debattpropp med andra ord.

måndag 19 maj 2008

Tokiga insändarskribenter Sydsvenskans källor

I dagens Sydsvenska 18/5 har ledarsidan återigen ett bottennapp: På en insändarsida i Expressen har man hittat stoffet för dagens huvudledare "De gröna skojarna" apropå Miljöpartiet! Någon tokig insändarskribents dravel blir huvudrubrik för ledaravdelningen!! Jo man har några egna argument för rubriken också: EU-motståndet, Medborgarlönen, Arbetstidsförkortningen. Också detta flummiga att man inte vill rätta in sig i ledet med Partiledare utan envisas med att ha ett kvinnligt och ett manligt språkrör.

Egentligen är tidningens reflektioner över lilla Mp ganska patetiska när man inte i än högre grad oroar sig för den egna alliansregeringens ståndpunkter på dessa områden. Det måste ju rimligen vara litet mera näraliggande.

Många borgares blåögda EU-kramande som leder till att riksdagens makt rikskommunalt och kommunernas regionalt och lokalt urholkas och avståndet för medborgaren till besluten mångdubblas samt en enväldig EG-domstol upphäver vår arbetsrätt och åsidosätter våra hälsomässiga bedömningar när det gäller exempelvis alkohol och sociala bedömningar när det gäller spel och bostadsbyggande. Det borde vara värt en eftertanke!

När det gäller medborgarnas ekonomi borde det vara befogat för en ansvarfull journalistik att tveka över hur högerregeringen konsekvent försämrat för de fattiga och utsatta och samtidigt kraftfullt gett omfattande skattelättnader till de rika.

Arbetstidsförkortning torde vara en dröm för många bl.a. för att umgås litet mer med sina barn eller äntligen vila upp sig efter ett långt krävande arbetsliv. Men denna aspekt negligerar alliansregeringen helt och kör stenhårt någon slags arbetslinje där dylika val är ett hot mot den verklighet man anser sig leva i. Kanske är det dags för en större nyansering men Sydsvenskan framstår som vanligt som His Masters Voice utan minsta darr på stämman.

När det slutligen gäller frågan om partiledare eller språkrör så framstår Sydsvenskans gnäll snarare som en slags djup avundsjuka att miljöpartiet i sin ledning har två så oerhört trevliga och samtidigt så kompetenta ledare som dessutom samverkar bra för att ange riktningen. Tänk om Sydsvenskan kunde ersätta alliansens skräckkabinett med människor av samma valör, då skulle man förmodligen ha det åtskilligt lättare. Så Sydsvenskan bitterhet är förståelig men drabbar inte miljöpartiet utan den som skrev det.

söndag 24 februari 2008

Patetiska, borgerliga ledarskriverier ...

Tuggar vidare på gammal skåpmat på en hel helsida gör Per T. Ohlsson i dagens 24/2 Sydsvenska under rubriken "Förnyelse med förhinder". Litet patetiskt beskrivs den borgerliga ledarskribentens vardag med ständigt ökande opinionssiffror för oppositionen: Nyligen tändes hoppets låga för den borgerliga alliansregeringen. Under de två första veckorna i februari visade tre opinionsmätningar - från Sentio Research, Demoskop och Skop - att gapet mellan blocken hade minskat. Men lågan slocknade lika plötsligt som den tänts. För en vecka sedan publicerades Sifos senaste väljarbarometer. Gapet mellan de fyra regeringspartierna och den rödgröna oppositionen är rekordstort: 19,4 procentenheter. Hur rökt är Fredrik Reinfeldts moderatledda regering nu när en tredjedel av mandatperioden har avverkats? Rökt. Uttrycket är hämtat från den annars försiktige statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg. "Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt", sade han vid Statistiska centralbyråns demokratidag i höstas. Då, ett år efter den borgerliga valsegern, var avståndet mellan blocken 11,4 procentenheter, enligt Sifo. Idag är det nästan dubbelt så stort.Historiska mönster talar för att Holmberg gör en korrekt bedömning. I de flesta riksdagsval sedan andra världskriget har sittande regeringar tappat väljare, i genomsnitt 2 procentenheter. Med tanke på gapets storlek och den ganska knappa segermarginalen 2006 framstår det som osannolikt att alliansen vinner valet 2010. Osannolikt. Inte omöjligt. Sören Holmberg pekade, indirekt, på en öppning för alliansen när han i Svenska Dagbladet kommenterade socialdemokraternas högsta Sifonotering sedan 1994 - 45,5 procent: "En av huvudförklaringarna är att Mona Sahlin och s-ledningen är smarta nog att inte ha en utmejslad politik i alla frågor. De ligger lågt. Då kan människor önsketänka om att socialdemokraterna skall hamna där de själva står." Den effekten upphör i samma ögonblick som socialdemokraterna konkretiserar sin politik... (vilket leder till summeringen i slutet av helsidan:) När förnyelsen uteblir - då vänder vinden. Nej, det är inte säkert att det blir så. Det är inte ens troligt att det blir så. Men det kan bli så. Se där, ännu en liten låga i alliansens självförvållade mörker.

Långa avsnitt omtuggas kritik av socialdemokraternas roll som opposition där man "bara kritiserat regeringsförslag och avfärdat dem på närmast reflexmässiga grunder". Det säregna i PERTEs argumentering är att han inte vill förstå det enkla faktum socialdemokraterna tycker att det är lagom höjd på ersättningen i a-kassan då är det ju klart att man säger nej till regeringsförslaget om att sänka - det är ju liksom inte så mycket orda om. Samma sak med de rikas avdrag för sina hushållsnära tjänster, som bara skall bort, eller förmögenhetsskatten, som bara skall tillbaka, eller fastighetsskatten, som bara skall differentieras så att slottsherren får betala åtskilligt mer än egnahemsägaren.

Sedan är PERTE missnöjd med att "först vid kongressen 2009 ämnar partiet presentera en heltäckande politik" och att den förnyelse, som Mona Sahlin står för, tycks ha kommit av sig. "Att döma av de tongångar som nu hörs inifrån partiet kommer socialdemokraterna att gå till val 2010 med ungefär samma politik som 2006", dvs Göran Perssons politik.

Vad borgerliga ledarskribenter har så svårt att förstå är att socialdemokratin inte är ett toppstyrt parti, så att man kan göra som moderaterna, som fick näringslivet att anställa ett antal psykologer, marknadsförare och PR-konsulter att ta fram ett program som låg så nära socialdemokratin som möjligt på vissa punkter samtidigt som man maskerade att förslagen gynnade de rika. Det gällde att servera ett för ögat aptitligt smörgåsbord. Tyvärr struntade man i att ge kocken instruktioner om hur måltiden skulle tillagas. Det enda väsentliga var att det såg aptitligt ut inte hur det smakade. Detta smörgåsbord sålde man sedan PR-mässigt in och påtvingade sin egna väljare det utan att se hur det överensstämde med den egna grupperingens matkultur. Det gällde nämligen inte föda utan makten. Det gällde att till vilket pris som helst bli vald. Även till priset av den egna själen.

Vi socialdemokrater gör inte på det sättet. Visst kan vi ta goda skäl för att modifiera förslag. Grunden är att vi inte utgår från toppen utan från de enskilda partimedlemmarna, vilket sker genom rådslagen. När PERTE påstår att Mona Sahlin står för förnyelse är det en förenkling som leder tanken fel, ty vad Mona lovat är förnyelse i den riktning som medlemmarna vill. Hennes poäng, som PERTE mfl missat, är att hon lovat en ny ledarstil, där ledaren verkligen lyssnar på partiet - en gammal tradition inom socialdemokratin, som Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar odlade. Så den närmare utformningen får alltså anstå till dess rådslaget visat vägen. Men detta med demokratisk ledning av ett politiskt parti är tydligen något som är obegripligt för de borgerliga. Kanske är det den egna verkligheten med alliansskapelsen är ett hinder?

Sedan är detta inte en så stor brist, som PERTE och andra borgerliga ledarskribenter försöker göra det till, eftersom, som jag skrivit åtskilliga gånger på denna blogg, den enskilde väljaren i stora drag vet var socialdemokratin står i alla väsentliga politiska frågor. Vi socialdemokrater är nämligen inte intresserade av att ta för oss av högerregeringens godbitar - om det nu finns några - utan det gäller faktiskt att i görligaste mån återvända till traditionell socialdemokratisk politik med arbetet i centrum. En liten fingervisning ger ju dagens opinionssiffror: i vart fall är det inte högerregeringens politik för arbete och ekonomi som är något attraktivt. Att som PERTE gör analysera socialdemokratin uteslutande med vägledning av Göran Perssons memoarer kan inte leda annat än fel.

Vad som härefter återstår för PERTE att glädja sig åt är att högeralliansen kan skrämmas med kommunistspöket i nästa val eftersom Mona Sahlin skulle vara beroende av samverkan med Lars Ohly för att åstadkomma en vänsterregering. Nu är det ju så att de sista opinionssiffrorna översatta till mandat ger 190 mandat för en S+MP-regering med oppositionens 139 och vänsterpartiets 20. För första är det alltså inte nödvändigt med vänsterpartiets medverkan i regeringen och för det andra så lär en sådan inte medföra svårigheter då man står på samma yttersta värdegrund, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist. Men det vore fel att missunna högeralliansen skamgreppet med sina kommunistspöken. Vad har man annat att ta till? Vänsterpartiet är f.ö. mer demokratiskt än moderaterna eftersom vänsterpartiet också tar fram partiets inriktning efter diskussion bland partimedlemmarna medan moderaterna genomför toppstyrd revolution med hjälp av näringslivets psykologer, pr och marknadsfolk. Något motsvarande moderaternas och alliansens toppstyrda "makeover" skulle vara helt omöjligt inom något av de tre oppositionspartierna. Det är något för PERTE att bita i. Men det äpplet är nog för surt. Smakar bittert som rönnbär.

Nej, den "lilla lågan i alliansens självförvållade mörker" var noga bara en synvilla betingad av de rikas högerdrömmar att få fortsätta att styra Sverige till sin egen fördel.

söndag 17 februari 2008

Voff, voff, Reinfeldt

Voff, voff, Reinfeldt är den ledare som Sydsvenskan publicerade den 17 februari 2008 00:03:
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...

Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande

Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.

Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.

Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?

Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.

Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.

Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?

fredag 8 februari 2008

Några tankar ur dagens virrvarr...

När jag bläddrar i min tidning så söker jag efter guldkorn. Korn av sanning eller osanning. De förra vill jag lyfta fram för att de skall vara tydligare, kanske ges en annan mening men ändå uppmärksammas därför att de rymmer något mer än bara bokstäver som man skynda förbi. De senare vill jag intellektuellt skära i slamsor för att den osanna stanken skall framstå som mer tydlig.

Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.

Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.

Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".

I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.

Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.

Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".

Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...

fredag 25 januari 2008

Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring

Dagens Nyheter menar att genom Nuders avgång är utstädningen av epoken Persson fullbordad, varigenom man anknyter till Mona Sahlins egna uttalanden. I socialdemokratiska partiet pågår en ambitiös nydaning av politiken genom sex rådslagsgrupper. Detta har den borgerliga pressen haft svårt att begripa eftersom man där vant sig vid toppstyrning och "pr/marknadsanpassning" av sin idelogi och program. Men det har också länge varit känt att det pågår en omläggning av partiets ledning till ett mer kollektivt ledarskap.

Mona Sahlin och Pär Nuder har inte varit överens om hur arbetet i den socialdemokratiska partiledningen ska gå till. Det är partiledaren Mona Sahlins förklaring till att Pär Nuder får sluta som ekonomisk-politisk talesman. Mona Sahlin säger, att den diskussion Pär och hon haft under en längre tid har handlat om att hon som ny partiordförande vill förändra arbetssättet i riksdagsgruppen. Det är ett starkt krav från partiet om att jobba mer kollektivt och mer i grupp. Som partiordförande måste hon bygga laget så starkt som möjligt. Det ledde fram till behovet av förändring. Pär Nuder är en viktig person som bör vara kvar i partiets ledningoch han har också fått flera erbjudanden om andra uppdrag.

Både Olle Svenning och Lena Melin på Aftonbladet, som båda har goda förbindelser med ledningen i socialdemokratiska partiet, har omvittnat att det handlat om en långvarig diskussion och att det handlat om olika åsikter om hur partiet skall hantera det fortsatta arbetet. Många bedömare inom socialdemokratiska partiet har bekräftat att beslutet i sak på goda grunder var nödvändigt så som en del av partiets totala förändring. Det som inte varit så bra är att uppgifter läckt ut till pressen i förväg.

Per Nuders två meddelanden till TT, som utstrålar förvåning resp bitterhet, skall knappast ses som annat än som led i ett högt spel, när han slutligen men för sent förstått att Mona Sahlin menade allvar med den diskussion hon fört med honom i månader. Ett ganska dumt försök som inte lämnade Mona Sahlin som partiledare något manöverutrymme innefattande en godtagbar reträtt för Pär Nuder. Han föll alltså på eget grepp. Det är desto mer förvånansvärt eftersom en av de goda egenskaper Nuder tillskrivits är en god känsla för taktik och strategi.

I detta läge undrar man vad som drabbat den "oberoende liberala" Sydsvenskan. Ja, inte är det då ett utslag av en etiskt godtagbar nyhetsförmedling. Är det måhända så att champagnen vid Stenholmpriset för väl underbyggd journalistik stigit åt huvudet? Till och med i Olle Lönnaeus nyhetsartikel omnämns en "ryktesflora i medierna" där Mona Sahlin skulle vilja "ställa partisekreteraren Marita Ulvskog, riksdagens gruppledare Britt Bohlin och partiets miljöpolitiske talesmannen Anders Ygeman åt sidan". Precis som om journalisternas skitsnack skulle göra rykten till nyheter? Till Lönneaus försvar skall sägas att han i en "analys" begränsar det hela till ett offer av Nuder för att "utplåna Göran Persson skugga över socialdemokratin".

På ledaravdelningen har ryktena verkligen gått varmt och man spekulerar vilt i en kraftmätning mellan partiets höger- och vänsterflygel. Dessutom har man på ledaravdelningen inte bara hört rykten om Ulvskog, Bohlin och Ygestam utan också om skåne-riksdagsmannen Morgan Johansson! Ledaravdelningen måtte vara en riktig skvallercentral - men det kanske är nödvändigt för att fylla ut ledarspalten. Samtidigt som man ger bränsle till ryktesbrasan så blir man emellertid litet tveksam eftersom Pär Nuder inte riktigt stämmer med vänster/högerbilden. Sedan får man plötsligt klart för sig att Marita Ulvskog ju är vald av partikongressen. Till yttermera visso kunde tidningen inte göra klar för sig om Mona Sahlin är vänster- eller högersocialdemokrat! Inte nog med att man alltså kokat soppa på en spik. Dessutom har soppan kokats på en rostig ryktesspik. Frågorna inställer sig. Kan man inte precis som med medaljer för dopade idrottsmän ta tillbaka ett etikpris när journalisterna sviker sina elementära skyldigheter att komma med fakta och nöjer sig med kollegiala rykten som underlag för sin journalistik? Vad är det härnäst för rövarhistorier bland journalister som skall serveras oss läsare som fakta?

Vad som gör saken än mer anmärkningsvärd är att i ledaren framställs halvkväden om "utrensningen" i jämförelser med fumligheterna hos vår stackars statminister med sina "strateger och PR-experter". Hur skulle det vara om "oberoende liberala" Sydsvenskan för ett ögonblick skulle kasta av sig den betingning man har till högerregeringen

tisdag 8 januari 2008

Moderatmakt

Dagens ledare 8/1 i Sydsvenskan gör en analys av nordamerikanska primärvalen under rubriken "Drömmarnas marknad" men vädrar så småningom - som väntat - fördomar om socialdemokratin: Förändring. När den amerikanska presidentvalskampanjen idag rullar vidare med primärval i delstaten New Hampshire är detta ordet på allas läppar och i väldigt många väljares hjärtan: change. Denna dröm om något nytt låg bakom Barack Obamas överraskande seger bland de demokratiska presidentkandidaterna i Iowa... Barack Obama är ung, 46 år. Han är svart. Jämfört med de flesta andra presidentkandidater - demokrater såväl som republikaner - är han ett oprövat kort. Med mig som president kommer nya, friska vindar att svepa genom Vita huset, genom USA och världen, lyder hans budskap, vagt men tilltalande. Och USA lyssnar. Obama blir ett oskrivet blad som väljarna själva fyller, var och en med sina egna drömmar och förväntningar.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.


Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.

Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.

När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.

När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.

onsdag 2 januari 2008

Högerregeringens angrepp på arbetarna.

I en ledare skriver facktidningen Byggnadsarbetaren: "Sedan Sven-Otto Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister har minst 13 byggnadsarbetarefått sätta livet till på jobbet i Sverige. Det är bara att ta på sig besökshjälmen och åka upp med bygghissen på större bygge så förstår man varför. På ett bygge utsätts man för fallrisker, skärrisker, klämrisker, buller, damm och så här års fukt, snö och kyla. Varje år anmäls över 3 000 allvarliga olyckor på byggarbetsplatser i Sverige... Naturligtvis har alla ett ansvar för att hindra olyckor; arbetsgivare, fack och varje enskild byggnadsarbetare. Men inget fungerar utan lagar och regler. Och lagarna må vara tydliga och skarpa, men de fungerar knappast om inte någon ser till att de efterlevs. Därför är det märkligt att Arbetsmiljöverket, som ska se till att lagarna efterlevs, nu genomgår ett ordentligt stålbad. Regeringen har beslutat att banta Arbetsmiljöverket med 157 miljoner kronor på tre år. Det innebär att minst var fjärde byggarbetsmiljöinspektör måste bort. Den högst ansvarige för Arbetsmiljöverket är arbetsmarkanadsministern Sven-Otto Littorin. Han ser inte något samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor. Han tycker heller inte att regeringen i dag direkt kan göra mer för att minska antalet olyckor. För regeringen är den allra viktigaste frågan att fler människor ska ut i jobb. De omfattande förändringarna av a-kassan, som så många byggnadsarbetare fått känna av, är ett led i detta. Hur tänker ministern egentligen?"

I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:

* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.

Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."

Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?

Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.

När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.

Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."

Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.

Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".

tisdag 1 januari 2008

Gott Nytt 2008

Den borgerliga regeringen har försummat chansen att modernisera Sverige genom en aktiv politik för utbildning. Det gör 2007 till de förlorade möjligheternas år, skrev Thomas Östros och Luciano Astudillo i Sydsvenskan 30/12. De två leder socialdemokraternas rådslagsgrupp om jobben. Man kände sig riktigt glad att få läsa något som så väl stämde överens med ens egen åsikt. Det var också roligt att läsa om Inger Jarl Becks hjärtefråga inför 60-årsdagen 31/12 på familjesidan: "Villkoren för arbetssökande och förändringen i a-kassan gör mig jättebekymrad. Det drivs en hård och kall politik just nu, människan finns inte med längre...". Behöver man tillägga att 60-årsintervjun inte innehåller uppgift om att Inger är socialdemokratisk riksdagskvinna. Men det kanske är självklart för läsaren att en borgerlig politiker inte har en sådan inställning.

Man kände sig nästan hemma i Sydsvenskan och höll därför andan när Sydsvenskans Gott Nytt År - hälsning inleddes med: "Regeringens politik är inte bra. Inte populär. Bara orättvis. Ojämlik... Budskapet har gått fram - Mona Sahlin (s) kan sluta tjata. Vi väntar med spänning på en bättre politik. Kanske en socialdemokratisk?" Har dom fått spader eller äntligen tagit in opinionsmätningarnas siffror? Någonstans i mitten skymtade förbi nyårsönskningen: "Dessutom önskar vi oss en ny regering." Äntligen ett sanningens ord!

När man läser litet närmare så har tidningen inte dragit samma lärdom som väljarna att det behövs en vänsterregering utan man kör vidare på det oberoende liberala spåret: Helst en ny regering men "gärna borgerlig". Tacka x-x- för det. I en nyårshälsning till läsarna kan man visserligen kittla litet men uppdraget att vara ett borgerligt regeringsorgan är alltför viktigt för att helt spolas bort oavsett att man inte gillar vad högerregeringen gör. Det gäller att vara isstadig som bara den. Ja i sin desperation över regeringens alla tillkortakommanden börjar man till och med hallucinera om Göran Persson återkomst! Det bör tilläggas att tidningen inte vågat publicera sin ganska röriga nyårshälsning på nätet. Jag förstår webbredaktören: det var ju ingen höjdartext precis.

Och inte då skall Mona Sahlin sluta att peka på alla konstiga krumelurer som högerregeringen har för sig. Hon är ju oppositionsledare. Dessutom den som kommer att leda den kommande vänsterregeringen. Sydsvenskan och den borgerliga pressen gnölar om att Mona Sahlin gör sitt jobb som vår partiledare genom att lyssna på oss. Man kan ju påminna om hur högerregeringen fick sitt i valet vinnade koncept genom ett toppstyrt program frammejslat av en grupp sociologer, psykologer och pr-folk som betalades av näringslivet. Det är ju på grund av denna toppstyrning som nu många borgerliga väljare inte känner igen sina egna partier. Men så gör inte vi och vi måste ha tid för rådslag - det är ju den demokratiska vägen att ta fram ett partiprogram.

Sydsvenskan håller enligt en text från ansvarig utgivaren Peter Melin på att omvandlas och förnyas. Man ber om tips. OK här är ett: Även om stora delar av Skåne blivit blått efter sista valet så finns fortfarande - inte minst i Malmö - ett jättelikt vänsterunderlag med presumtiva läsare, som fortfarande känner sig ganska vilsna efter Arbetets nedläggning. Man skulle kunna fånga upp dessa läsare bättre om Östros/Astudillos gästspel inte bara fick karaktären av engångsföreteelse. Man skulle helt enkelt kunna öppna tidningen mer för vänsterskribenter och därmed också få större spänst i opinionsdelen. Tyvärr är det "oberoende liberala" regeringsförsvaret både förutsägbart och "långtuggande". Någon som i tidningen höll upp narrspegeln när de "oberoende liberala" skygglapparna blir alltför påtagliga. Jag vill påstå att en sådan diskussion också skulle vara väl värd att ta på nyhetsredaktionen både när det gäller nyhetsvärdering och nyhetsredigering (tänker särskilt på rubriker, fetstil och bilder).

Med detta önskar jag alla kära vänner på vänsterkanten och meningsmotståndare på högerkanten ett rungande Gott Nytt År!

Vi hörs under 2008!

tisdag 11 december 2007

Väljarna lär borgarna vad som är rättvist

Under rubriken "Partiet som ingeting lärt" firar Sydsvenskan 11/12 i en huvudledare att vänsterpartiet fyller 90 år. Naturligtvis gläds man åt att partiet bara har litet stöd av väljarkåren. Och rubriken syftar naturligtvis på att de är kommunister och älskar Stalin, Mao Zedong, Gomulka, Ulbricht, Kim Il Sung, Fidel Castro, Kádár allihopa. Och det är naturligtvis juste att man kritiserar de regimer som dessa namn representerar. Men det är litet symtomatiskt att man ger sig på Hermansson som faktiskt inlede en slags reformering av partiet bort från gammelkommunismen. Och Lars Ohly får naturligtvis stryk för sitt yttrande. "Jag är fortfarande kommunist i den bemärkelse jag själv lägger i begreppet".

Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.

Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.

Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.

Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.

I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.

Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?