Vad kan tänkas vara idealet för en borgerlig väljare? Är det inte så att det är bra att samla en förmögenhet, köpa och spara i aktier, köpa fast egendom eller bostadsrätt och att se till att man har en fet lön så att man kan skapa sig större frihet än andra.
Men för att detta skall lyckas så fordras det naturligtvis att andra får avstå från en andel uträknad så att att alla får en rättvis del av den gemensamma kakan. Om direkörer skall öka sina löner med 21 procent, vilket skett under 2007, så måste andra avstå från löneförhöjningar av den storleksordningen och nöja sig med bråkdelar.
Det finns dessutom exempel på att pensionärer, arbetslösa och sjuka t.o.m. får kraftigt sänkt inkomst att leva på, bl.a. genom avigsidan av "jobbavdraget" och sänkta ersättningar. Dessa inkomstminskningar sker samtidigt som de borgerliga idealväljarna får kraftigt ökade inkomster genom att förmögenhetsskatt tas bort och maximering av fastighetsskatten/avgiften sker till 6000 kr; betr det sistnämnda så var det inte nödvändigt att skattebefria lyxvillor för att råda bot på småfolks hustaxering i populära bosättningsområden.
Detta är bakgrunden. Ty samtidigt som regeringen har en omvänd-robin-hood som ideologisk grund när det gäller enskilda så bedriver man en utarmning av det allmänna i den ökände Milton Friedmans anda.
1) avskaffa alla regler och regleringar som begränsar kapitalackumulation,
2) staten sälja ut alla allmänna tillgångar och privatisera statliga företag
3) stora nedskärningar i välfärdsstaten
4) sänka och avskaffa skatter och beskatta rika och fattiga lika
5) sjukvård, postväsende, skolor, pensionsystem mm, allt skulle privatiseras
6) all arbetsrätt och andra restriktioner för det fria företagandet skulle avskaffas
Allt enligt Friedmans borgerliga bibel Kapitalism och frihet . Den politisk intresserade kan återfinna åtskilligt i högeralliansens politik.
För en regering är det alltså inte bra enligt den borgerliga världsbilden att bygga upp starka statliga företag som garanterar arbete åt många, att verksamheten stannar i Sverige och som ger goda inkomster till statskassan för att betala de offentliga utgifterna. Vem har inte hört överstemäklaren "Milton" Odell prata om att staten inte skall bedriva företag och samtidigt som han i sann privatkapitalistisk anda är beredd att realisera ut det mesta som staten - dvs vi - äger. Inte heller skall man på annat sätt skapa en buffert för det allmänna genom att äga fastigheter. Inte heller skall man äga aktier och värdepapper. Nej det allmänna skall helst inte på något sätt värdesäkra sin förmögenhet. Dessutom så lär högerregeringen använda en del av dessa medel till att försöka smörja väljarna inför nästa val - en ganska rimlig spekulation om vad som rör sig i högersinnena: man har ju inte lyckats föra en politik som tilltalar flertalet, kanske man kan enligt "marknadens" principer köpa sig en framtid.
När det gäller det allmännas bostadsinnehav så var det ju tänkt som en slags garant för tillgång till lägenheter till ett en rimlig hyra. Men i de borgerliga kommunerna är säljruschen lika stor som hos "Milton" Odell - man måste ju hinna försvaga de allmänna tillräckligt mycket så att de röda inte kan genomföra något återgång till den välfärdspolitik som fördes tidigare. När det gäller utförsäljningarna av statliga bolag är det inte lika tydligt att vinsterna genom utförsäljningarna överförs på privata händer. Men exempelvis i Ribbersborg i Malmöregionen så har ett flertal pensionsförvaltaren Alectas hus sålts till bostadsrättsföreningar med en rad tomma lägenheter. Försäljningar till bostadsrättsföreningarna har regelmässigt skett till låga priser. När lägenheterna sedan sålts på öppna marknaden något år senare har en trea på 98 kvm gett en vinst på drygt 800.000 kr, en annan på 71 kvm på drygt 700.000kr och en femma på 188 kvm 3,2 miljoner, allt enligt uppgifter i Sydsvenskan 6/7. Vad jag förstår så innebär detta att man delar ut medborgarnas - i detta fall pensionsinnehavarnas - pengar som ett slags bonusar till enskilda personer som i vart fall är så välmående att det haft medel till insatsen eller så pass gott namn att banken lånade ut dessa. Detta gällde nu Malmö, men samma sak pågår i hela Sverige, särskilt där alliansen har bestämmanderätt.
När det gäller utförsäljningen av kommunala och statliga bolag handlar det om att kommunen eller staten tappar kontrollen över verksamheten. Ett exempel är SBAB som är en nagel i ögat på banker därför att man haft en hämsko för kunden dåliga marknadsvillkor på in- och utlånging, särskilt har det gällt utlåning till mindre bemedlade och socialt riktiga bostadsprojekt. Det är naturligtvis häftigt för bankerna att sluka denna udda företeelse. Ett annat exempel är Svenska Spel, som utsatts för en hätsk kampanj i borgerliga tidningar, men som garanterat att spel erbjuds svenska folket i rimlig omfattning samtidigt som de värsta avarterna begränsas och vinsterna återfördes till svenska folket, särskilt genom stöd till ungdomsidrotten och arbete mot spelberoende. Slukas detta av de råa internationella spelbolag tappar vi alltså detta. Dessutom faller arbetsmarknadsmässiga fördelar och vinster bort. Men återvänd gärna till Friedman och kolla källan för alliansideologin.
För mig finns det bara en adekvat beskrivning av detta och det är förskingring. Hade det rört sig om förvaltning av annans egendom hade förskingraren själv dessutom gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman i det att förskingraren inte i varje särskilt fall tillfrågat ägaren om försäljning fick ske. Det är nämligen helt uppenbart att politikerna som genomför dessa utförsäljningar inte har svenska folkets uttryckliga mandat för utförsäljningen av offentlig egendom. I inget annat sammanhang är det nämligen tillåtet att rea ut någons förmögenhet efter bara allmänt tal om detta.
För att knyta an till inledningen så är för alliansen allt det som är idealet för en god borgerlig väljare något dåligt hos det offentliga. Kanske är det senare en naturlig följd av det tidigare enskilda perspektivet. På något sätt står ju klipparegoismen i motsatsställning till solidaritet. Omvänd-robin-hood... ja, och vill ni veta den ideologiska grunden så är det råkapitalisten Milton Friedman som spökar.
Visar inlägg med etikett alliansregeringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alliansregeringen. Visa alla inlägg
tisdag 8 juli 2008
måndag 26 maj 2008
Humanism med borgerliga skygglappar
I dagens Sydsvenska 26/5 skriver Tiina Meri på ledarplats om "Humanismen... på ett papper" där hon först med rätta vänderut och in på det skamliga beslutet av Alliansregeringen, stödd av det största oppositionspartiet, att sätta de "papperslösa" på undantag när det gäller sjukvård. Jag håller med att en dylik lagstiftning är något "som inte passar i ett rättssamhälle". Härefter går hon över till att recensera Kristina Mattsons bok "De papperslösa och de aningslösa" och hon summerar:
Sverige har förbundit sig att öppna för dem som knackar på dörren och flyr undan förföljelse. En annan port borde slås upp på vidare gavel än idag – av egennytta. Att regeringen vill gå före i EU:s migrationsarbete är utmärkt, även om det lär gå långsamt: ”Insikten ökar om att vi inom kort kommer att ha ett stort behov av arbetskraft om vi skall kunna försörja en åldrande befolkning”, skrev migrationsminister Tobias Billström (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) för en tid sedan i Svenska Dagbladet. Det visar sig lönsamt att välkomna människor – som drömmer, vill och vågar. Och det ligger helt i linje med den humanism som brukar omhuldas på papperet.
Så pratar en borgerlig ledarskribent: humanism i all ära men det är bra med litet egennytta för att bidra till humanismens genomslag. Och det må väl vara hänt. Men det finns en passus i ledaren som faktisk är ganska skrämmande där Sydsvenskan alltså påstår sig vara ute i ett gott syfte att värna om de papperslösa och formulerar detta som ett angrepp på arbetarrörelsen:
Stundtals är berättelsen mörk. Bland svarta arbetsgivare finns de som vägrar att betala ut löner och kräver sexuella tjänster. Och inom fackföreningsrörelsen finns nästan inget stöd att hämta. Upprörande nog har många av de papperslösa som återfinns inom byggbranschen känt sig jagade av LO-förbundet Byggnads. De har gömt sig, sprungit, hoppat från byggen. Av rädsla för att deporteras. Dessbättre har inte hela Sverige förlorat kompassen och blivit genombyråkratiserat: Polisen jagar inte papperslösa i allmänhet, och det finns kyrkor och frivilligorganisationer som inte frågar efter personnummer.
Visst är berättelsen mörk och så långt som att "svarta" arbetsgivare utnyttjar den papperslösa arbetskraften både med underbetalning och sexuellt utnyttjande är Tiina Meri med. Påståendet att polisen inte avsätter resurser för att komma åt dessa missförhållanden på arbetsplatserna är helt korrekt. Däremot är påståendet att facket, inte minst Byggnads inte skulle ha gjort annat än jagat papperslösa ett skamligt påstående. Facket har både hjälpt papperslösa att få ut avtalsenliga löner, få stopp på utnyttjande och just jagat dessa svarta arbetsgivare som utnyttjar de papperslösas situation. Vad jag vet är facket den enda institution i detta "snälla välfärdssverige" som på detta sätt röjt upp i de avigsidor som just skapats av Svenskt Näringslivs utmarker. Den enda som alltså i sin besiningslösa längtan att sparka på arbetarrörelsen har förlorat kompassen är Sydsvenskan med sin ledarskribent Tiina Meri.
Sverige har förbundit sig att öppna för dem som knackar på dörren och flyr undan förföljelse. En annan port borde slås upp på vidare gavel än idag – av egennytta. Att regeringen vill gå före i EU:s migrationsarbete är utmärkt, även om det lär gå långsamt: ”Insikten ökar om att vi inom kort kommer att ha ett stort behov av arbetskraft om vi skall kunna försörja en åldrande befolkning”, skrev migrationsminister Tobias Billström (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) för en tid sedan i Svenska Dagbladet. Det visar sig lönsamt att välkomna människor – som drömmer, vill och vågar. Och det ligger helt i linje med den humanism som brukar omhuldas på papperet.
Så pratar en borgerlig ledarskribent: humanism i all ära men det är bra med litet egennytta för att bidra till humanismens genomslag. Och det må väl vara hänt. Men det finns en passus i ledaren som faktisk är ganska skrämmande där Sydsvenskan alltså påstår sig vara ute i ett gott syfte att värna om de papperslösa och formulerar detta som ett angrepp på arbetarrörelsen:
Stundtals är berättelsen mörk. Bland svarta arbetsgivare finns de som vägrar att betala ut löner och kräver sexuella tjänster. Och inom fackföreningsrörelsen finns nästan inget stöd att hämta. Upprörande nog har många av de papperslösa som återfinns inom byggbranschen känt sig jagade av LO-förbundet Byggnads. De har gömt sig, sprungit, hoppat från byggen. Av rädsla för att deporteras. Dessbättre har inte hela Sverige förlorat kompassen och blivit genombyråkratiserat: Polisen jagar inte papperslösa i allmänhet, och det finns kyrkor och frivilligorganisationer som inte frågar efter personnummer.
Visst är berättelsen mörk och så långt som att "svarta" arbetsgivare utnyttjar den papperslösa arbetskraften både med underbetalning och sexuellt utnyttjande är Tiina Meri med. Påståendet att polisen inte avsätter resurser för att komma åt dessa missförhållanden på arbetsplatserna är helt korrekt. Däremot är påståendet att facket, inte minst Byggnads inte skulle ha gjort annat än jagat papperslösa ett skamligt påstående. Facket har både hjälpt papperslösa att få ut avtalsenliga löner, få stopp på utnyttjande och just jagat dessa svarta arbetsgivare som utnyttjar de papperslösas situation. Vad jag vet är facket den enda institution i detta "snälla välfärdssverige" som på detta sätt röjt upp i de avigsidor som just skapats av Svenskt Näringslivs utmarker. Den enda som alltså i sin besiningslösa längtan att sparka på arbetarrörelsen har förlorat kompassen är Sydsvenskan med sin ledarskribent Tiina Meri.
tisdag 13 maj 2008
Flocken ylar på His Masters dressyrkkommando.
Hela flocken av de ca 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 dagsexemplar ylar när His Master knäpper med fingrarna... ja de flesta behöver inte ens dressyrtecknet utan kör sin vals utan anknytning till verkligheten så snart tillfälle ges. De flesta tycks inte reflektera över vad denna övervikt måhända kan ge för slagsida för demokratin. Pengarna styr denna del av åsiktsbildningen med motvikt av 16 "vänstertidningar" med 600.000 ex och i viss mån public service.
Att flockmentaliteten präglar de borgerliga tidningarna är inget som kan ha undgått att ledarläsare i samband med 1 maj och nu när socialdemokraterna i sitt programarbete vid ett stormöte behandlat jobbpolitiken.
SvD: ".. ett väloljat mediemaskineri .."
GP: "Mycket prat men få besked"
DN: "Luckor i s-väven"
Sydsvenskan: "Sahlin har mer att lära"
Vad de borgerliga tidningar mest ylat om är detta att de (sic!) inte får besked om vad varje bokstav i det socialdemokratiska valplattformen 2010 är. Och jag har flera gånger tidigare skrivit om hur lätt det är att förstå borgartidningarnas bristande förståelse för att vi tar tid på oss eftersom man ju från sin egen make-over inför senaste valet är van vid att allt bestäms uppifrån med hjälp av en av näringslivet finansierad grupp av PR-folk, psykologer, sociologer och andra experter på vinnande agenda. Vi socialdemokrater gör ju inte så utan frågar medlemmarna i rådslag vad partiets politik skall vara; vilket naturligtvis inte hindrar att därefter kommunikationsexperter får språkligt utforma budskapet. Och rådslag tar faktiskt och måste få ta tid. Men detta förstår inte borgarna med sina begränsade erfarenheter av demokrati.
En del allianstidningar har t.o.m. "tolkat" opinionsundersökningarna så att vänstern fått röster bara därför att man inte preciserat sitt budskap. Nu är det väl troligare att väljarna är klokare än så, eller hur? Man har ju nu sett rent ekonomiskt och ideologiskt var högerregeringen står och det är väl huvudorsaken till väljartappet för högerregeringen. Men samtidigt så är ju socialdemokratins ståndpunkter inte så okända för väljarna. Ingen räknar med att socialdemokraterna skulle genomföra de åtgärder som stått på regeringens agenda. Nej, det hade blivit en politik som gynnar de små i samhället. Och det är ju knappast en missbedömning av väljarna, eller hur?
Det just avlupna jobbmötet med Astudillos och Österbergs programskrift var naturligtvis också fel i borgartidningarnas ögon, ett slags frieri till småföretagarna. Vad borgarna då glömmer är att det i grunden inte var något fel på den socialdemokratiska jobbpolitiken före valet 2006, som i grunden byggde på satsning på vidareutbildning och jämfört med alliansregeringen högre ersättningsnivåer i arbetslöshetskassa och sjukförsäkring. Detta är en bas vi har i grunden, som kan intensifieras och som måste poängteras för att förstås av väljarna. Därutöver har det gällt att bygga på områden där man ansett att vi det inte fungerat bra. Ett sådant område är ungdomssatsning och särskilt riktade åtgärder för att råda bot på långtidsarbetslöshet. Vidare har småföretagarnas situation behövt uppmärksammas, bl.a. därför att många småföretagares situation ekonomiskt liknar en vanlig arbetares. Där har man talat om trygghetsgaranti och minskning av krångel.
Naturligtvis har allianstidningarna hånat de socialdemokratiska förslagen, särskilt som den egna högerregeringen varit märkligt passiv när det gäller småföretagarnas situation och man varit tvungan att skyla över att regeringens "nystartjobb" misslyckats enär två av tre återgår i arbetslöshet efter "nystarten". Vidare har högerregeringen minskat anslagen till vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder med stora belopp, vilket bl.a. fått till följd att det i redan dag uppstått stor brist på välutbildad arbetskraft på flera områden. Istället för utbildningsstimulans och hyfsade ersättningsnivåer har man förlitat sig på att piska folk in i arbete med lägre ersättningar och straffbeskattning av de utsattas inkomster. Vad borgerliga dagstidningar har så svårt att ta i är just detta att man lovade en jobbpolitik som hette duga men som utmynnade i ett skandalöst utanförskap för alla arbetslösa, sjuka och fattiga. Allt detta medan många i Sverige fått det bättre och de verkligt rika mottagit ganska skandalösa skattelättnader. Direkt cyniskt är exempelvis Sydsvenskans tal om "offentlig försörjning". Här visar sig den borgerliga egoismen i sin prydno. Det är alltså allianstidningarna som inte lärt läxan!
Häremot vill vi socialdemokrater naturligtvis gärna stimulera att folk lyckas och får bra betalt men Sverige skall också vara ett bra land för dem som för tillfället inte lyckas så väl, för dem som är sjuka och för dem som är gamla. Det är faktiskt inte förlegat att fortfarande tala om solidaritet. Det är fint det! Det känns rätt och bra. Den grunden är väl värd att bygga vidare på. Och jag tror och hoppas att det är den läxan Mona Sahlin vill ge oss alla: Var fyndiga entreprenörer men glöm aldrig varifrån vi kommit och var solidariska!
Att flockmentaliteten präglar de borgerliga tidningarna är inget som kan ha undgått att ledarläsare i samband med 1 maj och nu när socialdemokraterna i sitt programarbete vid ett stormöte behandlat jobbpolitiken.
SvD: ".. ett väloljat mediemaskineri .."
GP: "Mycket prat men få besked"
DN: "Luckor i s-väven"
Sydsvenskan: "Sahlin har mer att lära"
Vad de borgerliga tidningar mest ylat om är detta att de (sic!) inte får besked om vad varje bokstav i det socialdemokratiska valplattformen 2010 är. Och jag har flera gånger tidigare skrivit om hur lätt det är att förstå borgartidningarnas bristande förståelse för att vi tar tid på oss eftersom man ju från sin egen make-over inför senaste valet är van vid att allt bestäms uppifrån med hjälp av en av näringslivet finansierad grupp av PR-folk, psykologer, sociologer och andra experter på vinnande agenda. Vi socialdemokrater gör ju inte så utan frågar medlemmarna i rådslag vad partiets politik skall vara; vilket naturligtvis inte hindrar att därefter kommunikationsexperter får språkligt utforma budskapet. Och rådslag tar faktiskt och måste få ta tid. Men detta förstår inte borgarna med sina begränsade erfarenheter av demokrati.
En del allianstidningar har t.o.m. "tolkat" opinionsundersökningarna så att vänstern fått röster bara därför att man inte preciserat sitt budskap. Nu är det väl troligare att väljarna är klokare än så, eller hur? Man har ju nu sett rent ekonomiskt och ideologiskt var högerregeringen står och det är väl huvudorsaken till väljartappet för högerregeringen. Men samtidigt så är ju socialdemokratins ståndpunkter inte så okända för väljarna. Ingen räknar med att socialdemokraterna skulle genomföra de åtgärder som stått på regeringens agenda. Nej, det hade blivit en politik som gynnar de små i samhället. Och det är ju knappast en missbedömning av väljarna, eller hur?
Det just avlupna jobbmötet med Astudillos och Österbergs programskrift var naturligtvis också fel i borgartidningarnas ögon, ett slags frieri till småföretagarna. Vad borgarna då glömmer är att det i grunden inte var något fel på den socialdemokratiska jobbpolitiken före valet 2006, som i grunden byggde på satsning på vidareutbildning och jämfört med alliansregeringen högre ersättningsnivåer i arbetslöshetskassa och sjukförsäkring. Detta är en bas vi har i grunden, som kan intensifieras och som måste poängteras för att förstås av väljarna. Därutöver har det gällt att bygga på områden där man ansett att vi det inte fungerat bra. Ett sådant område är ungdomssatsning och särskilt riktade åtgärder för att råda bot på långtidsarbetslöshet. Vidare har småföretagarnas situation behövt uppmärksammas, bl.a. därför att många småföretagares situation ekonomiskt liknar en vanlig arbetares. Där har man talat om trygghetsgaranti och minskning av krångel.
Naturligtvis har allianstidningarna hånat de socialdemokratiska förslagen, särskilt som den egna högerregeringen varit märkligt passiv när det gäller småföretagarnas situation och man varit tvungan att skyla över att regeringens "nystartjobb" misslyckats enär två av tre återgår i arbetslöshet efter "nystarten". Vidare har högerregeringen minskat anslagen till vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder med stora belopp, vilket bl.a. fått till följd att det i redan dag uppstått stor brist på välutbildad arbetskraft på flera områden. Istället för utbildningsstimulans och hyfsade ersättningsnivåer har man förlitat sig på att piska folk in i arbete med lägre ersättningar och straffbeskattning av de utsattas inkomster. Vad borgerliga dagstidningar har så svårt att ta i är just detta att man lovade en jobbpolitik som hette duga men som utmynnade i ett skandalöst utanförskap för alla arbetslösa, sjuka och fattiga. Allt detta medan många i Sverige fått det bättre och de verkligt rika mottagit ganska skandalösa skattelättnader. Direkt cyniskt är exempelvis Sydsvenskans tal om "offentlig försörjning". Här visar sig den borgerliga egoismen i sin prydno. Det är alltså allianstidningarna som inte lärt läxan!
Häremot vill vi socialdemokrater naturligtvis gärna stimulera att folk lyckas och får bra betalt men Sverige skall också vara ett bra land för dem som för tillfället inte lyckas så väl, för dem som är sjuka och för dem som är gamla. Det är faktiskt inte förlegat att fortfarande tala om solidaritet. Det är fint det! Det känns rätt och bra. Den grunden är väl värd att bygga vidare på. Och jag tror och hoppas att det är den läxan Mona Sahlin vill ge oss alla: Var fyndiga entreprenörer men glöm aldrig varifrån vi kommit och var solidariska!
måndag 7 april 2008
Gud har inga - det är kristna fundamentalister som har fördomar!
Det är sällan jag är helt överens med skenheligt oberoende Sydsvenskan och inte heller med deras "fristående skribent" MarieLouise Samuelsson. Men i dag 7/4 har hon skrivit "Fördomar, historielöshet, kristdemokrater", en uppgörelse med kristdemokraternas homofobi som är suverän (dvs jag kunde inte gjort det bättre själv), varför jag tar mig friheten att citera henne:
Det är, faktiskt, fascinerande att just kristdemokraterna kämpar mot att homosexuella skall få gifta sig i kyrkan. Helt enkelt eftersom kristdemokraternas politik bygger på kristna värderingar, det står åtminstone så i det finstilta, under den större rubriken: "För ett schystare Sverige".
Det "schysta" innebär som bekant att kd är ett så kallat värdekonservativt parti, de borde därför vara de första att applådera konventionella livsval som äktenskap och traditioner som kyrkvigsel. Och eftersom kd också betonar allas lika värde och rättigheter blir kyrkovigselmotståndet än mer motsägelsefullt. Kd nöjer sig som bekant nu inte med att bevaka det kyrkliga reviret, partiet kämpar mot homosexuellas rätt att gifta sig överhuvudtaget, detta skall, enligt kd, vara förbehållet man och kvinna.
Jag menar inte att det här är någon alldeles enkel fråga. När det gäller kyrkvigslar vore det ingen bra idé att tvinga präster att genomföra något de absolut inte vill, rättare sagt något de inte tror på. Det är som sagt högst egendomligt att just troende vill hålla människor borta från kyrkans sakrament. Men man kommer knappast tillrätta med den sortens privata trosuppfattningar och kyrkomötestolkningar genom lagstiftning. Präster som vill förvägra homosexuella vigsel skulle inte heller bli något större problem, eftersom det finns tillräckligt många andra, varmt troende präster, som gärna kan tänka sig att viga homosexuella.
Men kd kämpar alltså på en bredare front, utanför altarringarna, kd som parti är emot homosexuellas möjligheter att alls gifta sig, att få använda ordet äktenskap om sitt förhållande. Och då är vi på den civilrättsliga och politiska banan, här handlar det inte om tro, utan om hur kd vill att samhället ska se ut. Det ingår i politikens uppgift att kämpa för sådant, men när det gäller könsneutral vigsel blir det så förtvivlat svårt att förstå varför.
Det blir inte lättare när Lennart Sacrédeus framträder i Agenda och på allvar hävdar att könsneutrala äktenskap skulle leda till "månggifte" och "relationer med barn och djur". Underförstått sexuella relationer med barn och djur. Tyvärr lyckas han aldrig förklara varför han fått för sig att en ändrad lagtext skulle få konventioner och spärrar att rasa. Och om man försöker inta Sacrédeus perspektiv, vad i all världen är det i så fall som gör "partnerskap" acceptabelt? Tyvärr blir Sacrédeus inte särskilt hårt åtgången när logiken (?) i hans resonemang jämställer homosexualitet med kriminella övergrepp, med pedofili och tidelag.
Lennart Sacrédeus och hans åsiktsfränder i kd gömmer sig annars bakom det mest oantastliga argumentet av alla, "barnperspektivet". Men vilka barn är det egentligen som de säger sig företräda? Homosexuella har och har självfallet alltid haft barn. På vilket sätt skulle dessa barn få det bättre genom att mammor eller pappor inte får gifta (om) sig?
Sacrédeus talade i TV om sin (uppenbara) skräck för "sociala experiment". Det är ett begrepp som han verkligen borde få tillfälle att utveckla, kombinerat med frågor om hur det är ställt med hans (samhälls)historiska kunskaper. Att ett samhälles värderingar förändras kan naturligtvis kallas sociala experiment. Det är den sortens "experimenterande" som har lett till att barnaga är förbjuden och att gifta kvinnor inte längre står under sina mäns förmyndarskap.
Men alldeles för ofta kommer Lennart Sacrédeus och hans partivänner undan med att hänvisa till "äktenskapet" med vidhängande lagstiftning som något sedan evigheter oföränderligt. Men de legala förutsättningarna för äktenskap har ju hela tiden förändrats. Det är inte alltför länge sedan "brudköp" var vedertaget, för inte så länge sedan var otrohet kriminellt. Att bedra sin hustru eller man med någon som också var gift kallades "dubbelt hor" och renderade fängelsestraff. Och givetvis fanns det då de som ojade sig och förutspådde syndafall och normuppluckring när dessa lagar skulle ändras.
Det äktenskap som kd vill bevara med hänvisning till att samhället "alltid" har byggt på det, har i realiteten bara några decennier på nacken. Mer evigt oföränderligt verkar det vara att kombinationen politik, religion och sexualitet blir till en motbjudande cocktail av fördomar, integritetskränkning och myndighetssnokande i individers privatliv. I dagsläget skall det hursomhelst bli mycket intressant att se hur "schysta" kristdemokraternas eget experimenterande med känslosamma och historielösa argument kommer att påverka regeringsalliansen och därmed hela inrikespolitiken.
När det gäller den sista frågan är problemet uppenbarligen stort. Fredrik Reinfeldt har ju gått ut och sagt att lagstiftning om könsneutrala äktenskap skall genomföras. Och Göran Hägglund har sagt att det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Hur skall man lösa den ekvationen för att ingen skall tappa ansiktet. "Riksdagslösningen" är naturligtvis en lösning; d.v.s. man låter en utskottsmajoritet lägga fram ett förslag om könsneutral lagstiftning för riksdagen, varvid en majoritet kan uppnås. Men det tillhör väl inte alliansregeringens mest klockrena lösning eftersom man då frånsagt sig sin arbetsuppgift att lägga proposition till riksdagen. Och att skjuta det över nästa val innebär prestigeförlust och egentligen inte någon lösning om man räknar med att fortsätta alliansregera efter valet 2010. Hur man än gör är det alltså - liksom i en rad andra ärenden - svårt för alliansregeringen att komma till skott.
Samtidigt är det för mig som var med och förarbetade partnerskapslagen, såsom det då enda möjliga alternativet, en stor glädje att konstatera att det i dag föreligger en kompakt politisk majoritet för den enda rimliga lösningen, nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är faktiskt värt att notera att två kvinnliga partistyrelsemedlemmar i Kristdemokraterna fronderat mot övriga i denna fråga. Heder åt dem som vågar tänka själv!
Det är, faktiskt, fascinerande att just kristdemokraterna kämpar mot att homosexuella skall få gifta sig i kyrkan. Helt enkelt eftersom kristdemokraternas politik bygger på kristna värderingar, det står åtminstone så i det finstilta, under den större rubriken: "För ett schystare Sverige".
Det "schysta" innebär som bekant att kd är ett så kallat värdekonservativt parti, de borde därför vara de första att applådera konventionella livsval som äktenskap och traditioner som kyrkvigsel. Och eftersom kd också betonar allas lika värde och rättigheter blir kyrkovigselmotståndet än mer motsägelsefullt. Kd nöjer sig som bekant nu inte med att bevaka det kyrkliga reviret, partiet kämpar mot homosexuellas rätt att gifta sig överhuvudtaget, detta skall, enligt kd, vara förbehållet man och kvinna.
Jag menar inte att det här är någon alldeles enkel fråga. När det gäller kyrkvigslar vore det ingen bra idé att tvinga präster att genomföra något de absolut inte vill, rättare sagt något de inte tror på. Det är som sagt högst egendomligt att just troende vill hålla människor borta från kyrkans sakrament. Men man kommer knappast tillrätta med den sortens privata trosuppfattningar och kyrkomötestolkningar genom lagstiftning. Präster som vill förvägra homosexuella vigsel skulle inte heller bli något större problem, eftersom det finns tillräckligt många andra, varmt troende präster, som gärna kan tänka sig att viga homosexuella.
Men kd kämpar alltså på en bredare front, utanför altarringarna, kd som parti är emot homosexuellas möjligheter att alls gifta sig, att få använda ordet äktenskap om sitt förhållande. Och då är vi på den civilrättsliga och politiska banan, här handlar det inte om tro, utan om hur kd vill att samhället ska se ut. Det ingår i politikens uppgift att kämpa för sådant, men när det gäller könsneutral vigsel blir det så förtvivlat svårt att förstå varför.
Det blir inte lättare när Lennart Sacrédeus framträder i Agenda och på allvar hävdar att könsneutrala äktenskap skulle leda till "månggifte" och "relationer med barn och djur". Underförstått sexuella relationer med barn och djur. Tyvärr lyckas han aldrig förklara varför han fått för sig att en ändrad lagtext skulle få konventioner och spärrar att rasa. Och om man försöker inta Sacrédeus perspektiv, vad i all världen är det i så fall som gör "partnerskap" acceptabelt? Tyvärr blir Sacrédeus inte särskilt hårt åtgången när logiken (?) i hans resonemang jämställer homosexualitet med kriminella övergrepp, med pedofili och tidelag.
Lennart Sacrédeus och hans åsiktsfränder i kd gömmer sig annars bakom det mest oantastliga argumentet av alla, "barnperspektivet". Men vilka barn är det egentligen som de säger sig företräda? Homosexuella har och har självfallet alltid haft barn. På vilket sätt skulle dessa barn få det bättre genom att mammor eller pappor inte får gifta (om) sig?
Sacrédeus talade i TV om sin (uppenbara) skräck för "sociala experiment". Det är ett begrepp som han verkligen borde få tillfälle att utveckla, kombinerat med frågor om hur det är ställt med hans (samhälls)historiska kunskaper. Att ett samhälles värderingar förändras kan naturligtvis kallas sociala experiment. Det är den sortens "experimenterande" som har lett till att barnaga är förbjuden och att gifta kvinnor inte längre står under sina mäns förmyndarskap.
Men alldeles för ofta kommer Lennart Sacrédeus och hans partivänner undan med att hänvisa till "äktenskapet" med vidhängande lagstiftning som något sedan evigheter oföränderligt. Men de legala förutsättningarna för äktenskap har ju hela tiden förändrats. Det är inte alltför länge sedan "brudköp" var vedertaget, för inte så länge sedan var otrohet kriminellt. Att bedra sin hustru eller man med någon som också var gift kallades "dubbelt hor" och renderade fängelsestraff. Och givetvis fanns det då de som ojade sig och förutspådde syndafall och normuppluckring när dessa lagar skulle ändras.
Det äktenskap som kd vill bevara med hänvisning till att samhället "alltid" har byggt på det, har i realiteten bara några decennier på nacken. Mer evigt oföränderligt verkar det vara att kombinationen politik, religion och sexualitet blir till en motbjudande cocktail av fördomar, integritetskränkning och myndighetssnokande i individers privatliv. I dagsläget skall det hursomhelst bli mycket intressant att se hur "schysta" kristdemokraternas eget experimenterande med känslosamma och historielösa argument kommer att påverka regeringsalliansen och därmed hela inrikespolitiken.
När det gäller den sista frågan är problemet uppenbarligen stort. Fredrik Reinfeldt har ju gått ut och sagt att lagstiftning om könsneutrala äktenskap skall genomföras. Och Göran Hägglund har sagt att det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Hur skall man lösa den ekvationen för att ingen skall tappa ansiktet. "Riksdagslösningen" är naturligtvis en lösning; d.v.s. man låter en utskottsmajoritet lägga fram ett förslag om könsneutral lagstiftning för riksdagen, varvid en majoritet kan uppnås. Men det tillhör väl inte alliansregeringens mest klockrena lösning eftersom man då frånsagt sig sin arbetsuppgift att lägga proposition till riksdagen. Och att skjuta det över nästa val innebär prestigeförlust och egentligen inte någon lösning om man räknar med att fortsätta alliansregera efter valet 2010. Hur man än gör är det alltså - liksom i en rad andra ärenden - svårt för alliansregeringen att komma till skott.
Samtidigt är det för mig som var med och förarbetade partnerskapslagen, såsom det då enda möjliga alternativet, en stor glädje att konstatera att det i dag föreligger en kompakt politisk majoritet för den enda rimliga lösningen, nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är faktiskt värt att notera att två kvinnliga partistyrelsemedlemmar i Kristdemokraterna fronderat mot övriga i denna fråga. Heder åt dem som vågar tänka själv!
lördag 8 mars 2008
Vårdnadsbidrag är väl bra... nu inför kvinnodagen
Skrivet: 8 mars kl. 00:08
- Det finns ett krux med vårdnadsbidrag, säger morske Janne, nämligen att nånstans i vårt alliansprogram så står det att vi skall komma bort från bidragsberoende.
- Nu skall du inte vara så formalistisk, Janne , framhåller lantliga Maudan, ty egentligen är det inte bidrag när det går till kvinnor men man kunde ju tänka sig att kalla det omvårdnadspeng.
- Inga namnbyten om jag får be. Och detta är ju ett ypperligt sätt att ge kvinnorna valfrihet att välja hemmet, där de kan odla sin större fallenhet för att ta hand om barn. Det framgår ju av det enkla faktum att kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen. Hur skulle det se ut om karlarna försökte tävla med kvinnor om föräldraförsäkringen. Det skulle ju bli ett dråpslag mot könsrollerna och det vill vi ju inte, summerar Göran och tittar i höjden.
- Dessutom säger min Filippa att det kan bli en kvinnofälla och Jan din Birgitta säger ju att det är två steg tillbaka för jämställdhetsarbetet.
- Men kan du inte tänka själv, Fredrik, dessa kvinnor talar ju i egen sak. Nej, vet du man måste visa var skåpet skall stå om det så är att peka med hela handen, inflikar Jan. Själv har jag faktiskt aldrig behövt ta till ridspöet.
- Att du alltid skall vara så macho, Jan, och drastisk. Förresten vad tror du Wanja kommer att säga när löneskillnaderna mellan män kvinnor ökar och därmed incitamenten i familjerna för att kvinnorna skall stanna hemma, viskar Fredrik hundlikt. Och den där billiga Mona kommer naturligtvis att plocka några poäng på detta också. Varför blir allt så fel? Detta var ju ett av våra och framförallt Görans paradnummer i valet. Mona brukar alltid vara så insinuant och dra upp alla dessa problem som vi själva skapat och som det saknas bra lösningar på.
- Men Fredrik, varför så deppig, Vi kör ju stenhårt med arbetslinjen och sänker ersättningarna när det gäller långtidssjukskrivna antingen de har cancer eller bara är utbrända, och beskattar pensionärer hårdare än andra för att de inte skall sitta och ynka sina ålderskrämpor, och föreskriver flyttvång för arbetslösa över hela Sverige. Då måste vi väl nu när kvinnorna skall ha sin egen dag se till att de äntligen inser var de hör hemma, ja just hemma. Där de vid spisen ju för övrigt kan föda sina barn. Då sparar vi lite på BB:na också, pustar Göran, som om luften äntligen tagit slut för honom och knäpper händerna.
- Jag tvår mina händer, surar Anders och viftar med hästsvsansen. Det kommer att kosta åtminstone 2,9 miljarder vilket i runda tal motsvarar 7.000 förskollärare. Har ni verkligen tänkt på konsekvenserna?
- Anders kan du inte försöka vara litet konstruktiv nu när vi sitter på pottkanten, fräser Maudan. För övrigt kan ju de förskollärare som friställs istället ta de jobb som blir lediga efter de hemvändande mödrarna. Några miljarder går väl alltid att skaka fram. Har vi verkligen prutat tillräckligt på försvaret?
- Egentligen är det kanske i enlighet med arbetslinjen också. Om nu kvinnor bättre lämpar sig för hemarbete än arbete ute i arbetslivet, som Göran säger, så innebär ju vårdnadsbidraget en skälig ersättning för det för kvinnorna anpassade arbetet i hemmet, filosoferar Jan. Själv har jag alltid tyckt att en kvinna ser litet malplacerad ut som truckförare, svarvare , professor eller ...
- ...eller vad tänkte du säga... Ja, vi kan väl inte ta tillbaka den här reformen också, skränar Maudan, även om det egentligen kanske vore bäst både för alliansen och kvinnorna.
- Nä, återta vådnadsbidraget kan vi inte. Då tappar vi ansiktet helt, enas Jan, Göran och Fredrik.
Den sistnämnde drar sig undan för att ringa Filippa: Hördu, kan vi inte bjuda hem journalisterna igen så att jag får diska?
- Det finns ett krux med vårdnadsbidrag, säger morske Janne, nämligen att nånstans i vårt alliansprogram så står det att vi skall komma bort från bidragsberoende.
- Nu skall du inte vara så formalistisk, Janne , framhåller lantliga Maudan, ty egentligen är det inte bidrag när det går till kvinnor men man kunde ju tänka sig att kalla det omvårdnadspeng.
- Inga namnbyten om jag får be. Och detta är ju ett ypperligt sätt att ge kvinnorna valfrihet att välja hemmet, där de kan odla sin större fallenhet för att ta hand om barn. Det framgår ju av det enkla faktum att kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen. Hur skulle det se ut om karlarna försökte tävla med kvinnor om föräldraförsäkringen. Det skulle ju bli ett dråpslag mot könsrollerna och det vill vi ju inte, summerar Göran och tittar i höjden.
- Dessutom säger min Filippa att det kan bli en kvinnofälla och Jan din Birgitta säger ju att det är två steg tillbaka för jämställdhetsarbetet.
- Men kan du inte tänka själv, Fredrik, dessa kvinnor talar ju i egen sak. Nej, vet du man måste visa var skåpet skall stå om det så är att peka med hela handen, inflikar Jan. Själv har jag faktiskt aldrig behövt ta till ridspöet.
- Att du alltid skall vara så macho, Jan, och drastisk. Förresten vad tror du Wanja kommer att säga när löneskillnaderna mellan män kvinnor ökar och därmed incitamenten i familjerna för att kvinnorna skall stanna hemma, viskar Fredrik hundlikt. Och den där billiga Mona kommer naturligtvis att plocka några poäng på detta också. Varför blir allt så fel? Detta var ju ett av våra och framförallt Görans paradnummer i valet. Mona brukar alltid vara så insinuant och dra upp alla dessa problem som vi själva skapat och som det saknas bra lösningar på.
- Men Fredrik, varför så deppig, Vi kör ju stenhårt med arbetslinjen och sänker ersättningarna när det gäller långtidssjukskrivna antingen de har cancer eller bara är utbrända, och beskattar pensionärer hårdare än andra för att de inte skall sitta och ynka sina ålderskrämpor, och föreskriver flyttvång för arbetslösa över hela Sverige. Då måste vi väl nu när kvinnorna skall ha sin egen dag se till att de äntligen inser var de hör hemma, ja just hemma. Där de vid spisen ju för övrigt kan föda sina barn. Då sparar vi lite på BB:na också, pustar Göran, som om luften äntligen tagit slut för honom och knäpper händerna.
- Jag tvår mina händer, surar Anders och viftar med hästsvsansen. Det kommer att kosta åtminstone 2,9 miljarder vilket i runda tal motsvarar 7.000 förskollärare. Har ni verkligen tänkt på konsekvenserna?
- Anders kan du inte försöka vara litet konstruktiv nu när vi sitter på pottkanten, fräser Maudan. För övrigt kan ju de förskollärare som friställs istället ta de jobb som blir lediga efter de hemvändande mödrarna. Några miljarder går väl alltid att skaka fram. Har vi verkligen prutat tillräckligt på försvaret?
- Egentligen är det kanske i enlighet med arbetslinjen också. Om nu kvinnor bättre lämpar sig för hemarbete än arbete ute i arbetslivet, som Göran säger, så innebär ju vårdnadsbidraget en skälig ersättning för det för kvinnorna anpassade arbetet i hemmet, filosoferar Jan. Själv har jag alltid tyckt att en kvinna ser litet malplacerad ut som truckförare, svarvare , professor eller ...
- ...eller vad tänkte du säga... Ja, vi kan väl inte ta tillbaka den här reformen också, skränar Maudan, även om det egentligen kanske vore bäst både för alliansen och kvinnorna.
- Nä, återta vådnadsbidraget kan vi inte. Då tappar vi ansiktet helt, enas Jan, Göran och Fredrik.
Den sistnämnde drar sig undan för att ringa Filippa: Hördu, kan vi inte bjuda hem journalisterna igen så att jag får diska?
Etiketter:
alliansregeringen,
Jämställdhet,
Kvinnodagen,
socialdemokraterna,
vårdnadsbidrag
tisdag 4 mars 2008
Måltavla för borgarpressen: Mona Sahlin
Den borgerliga pressen är verkligen som en flock fega schakaler i sina försök att trolla med verkligheten.
Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.
Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.
Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.
Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.
Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:
Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...
Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:
Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.
Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...
Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.
Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.
Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.
Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.
Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:
Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...
Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:
Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.
Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...
söndag 2 mars 2008
ICAs Köttsnusk viktigare än politikers konstsnusk
Vad är det för samhälle vi lever i? Under arbetarrörelsens framväxt var kulturen alltid ett viktigt element i den omfattande folkbildning som rörelsen månade om. Ty i kulturen, det fria skapandet, fantasin fanns det som kunde spränga grottekvarnens väggar och ge perspektiv, utvidga tänkandet ... ja ge den grogrund för det goda samhälle för alla som man ville skapa. Genom sin frihet skulle kulturen också kunna utan restriktioner granska det politiska tänkandet så att misstag och oformligheter undveks. Därför spreds litteratur i små boklådor på arbetsplatser och radikala teatergrupper speglade arbetarnas villkor i klassamhället. Studieförbund bildades och i kurser och på folkhögskolor fick arbetare och lägre tjänstemän chans att reparera de bildningshandikapp som skapats genom för kort skolgång.
Detta är tankar som i hög grad varit vägledande även för senare socialdemokratiska regeringar med starkt understöd till kultur och folkbildning. Med det "nya arbetarpartiet" har detta läge svängt. Att tänka sig att en alliansregering väljs utan att ha med ett ord formulerat vad man avser driva för kulturpolitik är enligt min mening ett politiskt mysterium. Alla borgerliga tidningar bara lapade i sig av det som fanns och inte sa flasklock om det som saknades. Inte heller senare har man formulerat sina tankar om detta område mer än att det är bra olika om kulturevenemang bär sig ekonomiskt och att den borgerliga staten i vart fall inte kan tänka sig att bidra men att man gärna ser sponsring av näringslivet. Fullt i linje med detta har man tillsatt en kulturminister utan egna tankar om kultur som tillsätter personer i kulturrådet som främst har en entreprenör med självbärande kulturarbetare i tankarna. Sänkta bidrag till folkbildningen, inget statsstöd till museibiljetter för allmänheten och helst en statsradio med finansiering via budgeten (för att få bort de hemska licenserna som borgerliga politiker vägrar betala) för att nu nämna några nyordningar med högerregeringen.
I dagens Sydsvenska 2/3 på kulturen uppmärksammade jag en rubrik över en artikel av Maria G Franke, "Köttfärs ger högre eko än kulturpolitik": Vad är kultur? Vad är den till för? En ständig knäckfråga och den blev återigen aktuell i veckan när SVT:s Kulturnyheterna presenterade en undersökning om vad landets kulturnämndsordförande har för inställning till kommunalt finansierad kultur.
Endast 26 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur om de själva anser den vara stötande på något sätt, endast 30 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur som ansågs vara stötande av allmänheten. Tre fjärdedelar av landets kommunala makthavare inom kulturen tycker alltså att de är skickade att bedöma vad som är "bra", "riktig" och "lämplig" konst. Ännu värre är siffrorna i Skåne.
En av de pågående diskussionerna i landet förs i Alingsås där Andres Serrano-utställningen "History of Sex", känd från Lund, visas just nu. Protester har hörts från kommunstyrelseledamoten Stefan Svensson (kd) som tycker att det är pornografi. Är det inte Serrano är det Elisabeth Ohlsson-Wallin eller Pål Hollender eller någon annan som upprör. Det enda man kan vara säker på är att det alltid sitter en politiker i en håla nånstans och försummar sitt verkliga uppdrag och istället letar upp en tavla på en konsthall som det går att reta upp sig över. Tillbaka till ursprungsfrågan. Förutom svaret att kultur ju kan vara underhållning och tidsfördriv - vad ska man med det till om det inte också får en att tänka, att ifrågasätta och förändras? Kultur som kontrolleras politiskt kan inte åstadkomma detta.
När Janne Josefsson avslöjade Icas köttfärsfusk i "Uppdrag granskning" gav det eko i alla medier - skandalen vevades i alla tidningar, i radion och i nyhetsprogrammen i olika tv-kanaler. Helt rimligt.
Samma sak borde ha hänt med resultatet av Kulturnyheternas undersökning, men där har det varit ganska tyst i veckan. Börjar vi bli så luttrade att vi accepterar att politikerna lägger sig i vad vi tål att se? I så fall får vi skärpa oss.
När såg ni på löpet rubriken Skandal: Politiker ifrågasätter Konstmuséets utställning! Jag menar att den efterfrågade skärpningen bör avse krav på både politiker och journalister att tala om kultur och skriva om kultur. Inte för att begränsa, censurera utan diskutera vad olika kulturyttringar kan innebära, vad vi andra kan lära oss av dem. Inte behöver man tycka om TV-bilder från krig i Afrika eller Palestina men nog är det nödvändigt att vi får reda på hur det går till i dessa delar av världen. Vill vi överhuvudtaget var medvetna eller omedvetna?
______________________________________________________________
Här kommer vad SvT publicerat om de undersökningar av politikernas inställning som omnämns:
SvTs Kulturnyheterna har i en serie inslag granskat kommunpolitikernas inställning till kultur. Vår undersökning visar att tre av fyra kommunpolitiker vill kunna stoppa kontroversiell kultur. Serranos utställning A history of sex vandaliserades i Lund av högerextremister, men öppnades på nytt av kommunen. I Alingsås krävde både kristdemokrater och nynazister att utställningen skulle stoppas. De är inte ensamma om sin syn på konstens frihet kontra kommunalpolitiskt ansvar.
En undersökning gjord av Kulturnyheterna visar att politikers vilja att kunna ingripa i kontroversiell kultur är utbredd. Hela 75 procent av Sveriges kulturnämndsordföranden tycker att de ska kunna stoppa kommunalt finansierad kultur som de upplever som pornografisk på något sätt, religiöst kränkande eller som politisk propaganda.
- Det är illavarslande, säger Thomas Olsson, prefekt vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han har länge forskat kring kulturbegreppet och den konstnärliga friheten. Politiker får inte ingripa. Konsten måste få vara fri. De senaste hundra åren har det varit en demokratisk grundprincip. Är konsten inte fri är det inte konst och då är det dubbelmoral från politikers sida om de säger att de vill stödja konst och kultur och samtidigt inte låter den vara fri.
Av de kommunpolitiker som har svarat är det alltså bara 25 procent som inte tycker att de ska kunna stoppa konst, oavsett hur de upplever den. Politikerna som har svarat ja hävdar sin rätt att ingripa baserat på hur de själva upplever konsten. Många har angett att om de upplever kultur som pornografisk och i synnerhet barnpornografisk ska de kunna stoppa den.
Thomas Olsson menar att konsten står fri så länge den inte är till exempel rasistisk eller diskriminerande.
- Självfallet ska en politiker kunna ingripa om konstens frihet utmanar andra demokratiska grundprinciper men den gränsen går ju vid vad som är lagligt eller inte och jag tycker nog att politiker ska hålla sig till den gränsen också.
Vid undersökningen ställdes två frågor om kontroversiell kultur till Sveriges kulturnämndsordföranden. Den första frågan rör politikernas egen upplevelse av kulturyttringar, den andra rör allmänhetens reaktioner.
Så här svarade de:
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finansierad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 26%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som religiöst kränkande. 38%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som politisk propaganda. 30%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som pornografisk. 37%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som barnpornografisk. 61%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som (ge egna exempel*) 29%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finanserad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 30%
Ja, om den av allmänheten upplevs som religiöst kränkande. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som politisk propaganda. 25%
Ja, om den av allmänheten upplevs som pornografisk. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som barnpornografisk. 56%
Ja, om den av allmänheten upplevs som (ge egna exempel*). 23%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
_______________________________
Av 291 kommuner har 193 svarat på Kulturnyheternas frågor.
Detta är tankar som i hög grad varit vägledande även för senare socialdemokratiska regeringar med starkt understöd till kultur och folkbildning. Med det "nya arbetarpartiet" har detta läge svängt. Att tänka sig att en alliansregering väljs utan att ha med ett ord formulerat vad man avser driva för kulturpolitik är enligt min mening ett politiskt mysterium. Alla borgerliga tidningar bara lapade i sig av det som fanns och inte sa flasklock om det som saknades. Inte heller senare har man formulerat sina tankar om detta område mer än att det är bra olika om kulturevenemang bär sig ekonomiskt och att den borgerliga staten i vart fall inte kan tänka sig att bidra men att man gärna ser sponsring av näringslivet. Fullt i linje med detta har man tillsatt en kulturminister utan egna tankar om kultur som tillsätter personer i kulturrådet som främst har en entreprenör med självbärande kulturarbetare i tankarna. Sänkta bidrag till folkbildningen, inget statsstöd till museibiljetter för allmänheten och helst en statsradio med finansiering via budgeten (för att få bort de hemska licenserna som borgerliga politiker vägrar betala) för att nu nämna några nyordningar med högerregeringen.
I dagens Sydsvenska 2/3 på kulturen uppmärksammade jag en rubrik över en artikel av Maria G Franke, "Köttfärs ger högre eko än kulturpolitik": Vad är kultur? Vad är den till för? En ständig knäckfråga och den blev återigen aktuell i veckan när SVT:s Kulturnyheterna presenterade en undersökning om vad landets kulturnämndsordförande har för inställning till kommunalt finansierad kultur.
Endast 26 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur om de själva anser den vara stötande på något sätt, endast 30 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur som ansågs vara stötande av allmänheten. Tre fjärdedelar av landets kommunala makthavare inom kulturen tycker alltså att de är skickade att bedöma vad som är "bra", "riktig" och "lämplig" konst. Ännu värre är siffrorna i Skåne.
En av de pågående diskussionerna i landet förs i Alingsås där Andres Serrano-utställningen "History of Sex", känd från Lund, visas just nu. Protester har hörts från kommunstyrelseledamoten Stefan Svensson (kd) som tycker att det är pornografi. Är det inte Serrano är det Elisabeth Ohlsson-Wallin eller Pål Hollender eller någon annan som upprör. Det enda man kan vara säker på är att det alltid sitter en politiker i en håla nånstans och försummar sitt verkliga uppdrag och istället letar upp en tavla på en konsthall som det går att reta upp sig över. Tillbaka till ursprungsfrågan. Förutom svaret att kultur ju kan vara underhållning och tidsfördriv - vad ska man med det till om det inte också får en att tänka, att ifrågasätta och förändras? Kultur som kontrolleras politiskt kan inte åstadkomma detta.
När Janne Josefsson avslöjade Icas köttfärsfusk i "Uppdrag granskning" gav det eko i alla medier - skandalen vevades i alla tidningar, i radion och i nyhetsprogrammen i olika tv-kanaler. Helt rimligt.
Samma sak borde ha hänt med resultatet av Kulturnyheternas undersökning, men där har det varit ganska tyst i veckan. Börjar vi bli så luttrade att vi accepterar att politikerna lägger sig i vad vi tål att se? I så fall får vi skärpa oss.
När såg ni på löpet rubriken Skandal: Politiker ifrågasätter Konstmuséets utställning! Jag menar att den efterfrågade skärpningen bör avse krav på både politiker och journalister att tala om kultur och skriva om kultur. Inte för att begränsa, censurera utan diskutera vad olika kulturyttringar kan innebära, vad vi andra kan lära oss av dem. Inte behöver man tycka om TV-bilder från krig i Afrika eller Palestina men nog är det nödvändigt att vi får reda på hur det går till i dessa delar av världen. Vill vi överhuvudtaget var medvetna eller omedvetna?
______________________________________________________________
Här kommer vad SvT publicerat om de undersökningar av politikernas inställning som omnämns:
SvTs Kulturnyheterna har i en serie inslag granskat kommunpolitikernas inställning till kultur. Vår undersökning visar att tre av fyra kommunpolitiker vill kunna stoppa kontroversiell kultur. Serranos utställning A history of sex vandaliserades i Lund av högerextremister, men öppnades på nytt av kommunen. I Alingsås krävde både kristdemokrater och nynazister att utställningen skulle stoppas. De är inte ensamma om sin syn på konstens frihet kontra kommunalpolitiskt ansvar.
En undersökning gjord av Kulturnyheterna visar att politikers vilja att kunna ingripa i kontroversiell kultur är utbredd. Hela 75 procent av Sveriges kulturnämndsordföranden tycker att de ska kunna stoppa kommunalt finansierad kultur som de upplever som pornografisk på något sätt, religiöst kränkande eller som politisk propaganda.
- Det är illavarslande, säger Thomas Olsson, prefekt vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han har länge forskat kring kulturbegreppet och den konstnärliga friheten. Politiker får inte ingripa. Konsten måste få vara fri. De senaste hundra åren har det varit en demokratisk grundprincip. Är konsten inte fri är det inte konst och då är det dubbelmoral från politikers sida om de säger att de vill stödja konst och kultur och samtidigt inte låter den vara fri.
Av de kommunpolitiker som har svarat är det alltså bara 25 procent som inte tycker att de ska kunna stoppa konst, oavsett hur de upplever den. Politikerna som har svarat ja hävdar sin rätt att ingripa baserat på hur de själva upplever konsten. Många har angett att om de upplever kultur som pornografisk och i synnerhet barnpornografisk ska de kunna stoppa den.
Thomas Olsson menar att konsten står fri så länge den inte är till exempel rasistisk eller diskriminerande.
- Självfallet ska en politiker kunna ingripa om konstens frihet utmanar andra demokratiska grundprinciper men den gränsen går ju vid vad som är lagligt eller inte och jag tycker nog att politiker ska hålla sig till den gränsen också.
Vid undersökningen ställdes två frågor om kontroversiell kultur till Sveriges kulturnämndsordföranden. Den första frågan rör politikernas egen upplevelse av kulturyttringar, den andra rör allmänhetens reaktioner.
Så här svarade de:
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finansierad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 26%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som religiöst kränkande. 38%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som politisk propaganda. 30%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som pornografisk. 37%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som barnpornografisk. 61%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som (ge egna exempel*) 29%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finanserad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 30%
Ja, om den av allmänheten upplevs som religiöst kränkande. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som politisk propaganda. 25%
Ja, om den av allmänheten upplevs som pornografisk. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som barnpornografisk. 56%
Ja, om den av allmänheten upplevs som (ge egna exempel*). 23%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
_______________________________
Av 291 kommuner har 193 svarat på Kulturnyheternas frågor.
Etiketter:
alliansregeringen,
Konstsyn
måndag 4 februari 2008
Desinformation i "oberoende liberal" dagspress
Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
söndag 27 januari 2008
"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma
En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
tisdag 22 januari 2008
Råkapitalismens apostel Milton Friedman sitter åter i högsätet!
Vem är det som sitter i högsätet på finansdepartementet hos alla liberala ekonomer som jobbar, alla hästsvansar och välsmorda trutar med ord om de små till trots. Jo, ett gammalt spöke...
1976 fick den amerikanska nationalekonomen och statistikern Milton Friedman ekonomipriset. Detta ledde till högljudda protester från den politiska vänstern. Friedman ville ha bort all statlig inblandning i ekonomin och kämpade mot keynesianismens blandekonomiska efterkrigsvärld. Friedman var emot alla former av statlig styrning, såväl av ekonomin som av den enskilda människan. Hans ledord var avreglering, marknadsekonomi, privatisering och nedskärningar av statligt engagemang. Olika typer av välfärdssystem, arbetsrättsliga reformer osv var röda skynken. Man kan tänka sig att det är Urban Bäckströms husgud.
I syfte att återföra staterna till en fria marknadsekonomi drev Friedman från Chicagouniversitetet sin lära. I boken Kapitalism och frihet formulerade han grundsatserna för den globala fria marknadsekonomin som i USA blev den nykonservativa rörelsens ekonomiska program. Nyliberala strömningar i Sverige kom också starkt att påverkas av Friedmans teser och återfinns bl.a. på SvDs, DNs och Sydsvenskans ledarsidor.
1) Regeringarna skulle avskaffa regler och regleringar som hindrade eller försvårade kapitalackumulation.
2) Regeringarna skulle sälja av alla statens tillgångar och privatisera alla företag och institutioner inom sjukvård, postväsende, skolor och universitet, äldrevård och omsorg, all offentlig service, arbetsförmedling, pensionsväsende osv
3) Regeringarna skulle göra stora nedskärningar i välfärdsstaten. All sjukvård och omsorg skulle bygga på försäkringar.
4) Alla priser och löner skulle bestämmas fritt av marknaden; varken minimilöner eller kollektivavtal fick förekomma.
5) Om skatter ansågs nödvändiga skulle de vara låga, och fattiga och rika skulle beskattas lika.
6) Alla skydd och rättigheter som arbetarkollektiv tillkämpat sig och alla offentliga tjänster som staten erbjöd för rätta till marknadens orättvisor skulle upphävas.
7) All egendom som byggts upp under årtionden i form av offentliga tillgångar, såsom en buffert eller för att försäkra att viss verksamhet bedrevs på ett etiskt godtagbart sätt, skulle exproprieras och säljas ut till privata för att i fortsättningen vara privat vinstdrivande verksamhet. Det betonades att alla offentliga tillgångar av principiella skäl skulle föras över i privata händer.
I det första skedet av den kapitalistiska expansionen var det kolonialismen som möjliggjorde den sortens rovgiriga tillväxt av vinsterna. Vi kan i dag se exempel på liknande efter Sovjets och övriga öststaters sammanbrott. Friedmans krig mot välfärdsstaten och den starka staten gav löfte om en ny källa till snabb rikedom - men den här gången handlade det inte om att erövra nya länder, utan om att bemäktiga sig själva staten och sälja dess affärsdrivande verk och offentliga tillgångar till ett lägre pris än de var värda. Härigenom skulle också den starka staten för all framtid vara åderlåten.
Det nu sagda är ett sammandrag av ett avsnitt i Naomi Kleins Chockdoktrinen, 2007.
Är det någon som lyssnat till Filippa Reinfeldt, Anders Borg, Maud Olofsson, Mats Odell, Maria Larsson eller Jan Björklund, ja till och med nu senast även när det gällde kulturen Lena adelsohn Liljeroth och möjligen känner igen något? Bara några exempel av den långa lista som finns:
* betr 1: förbudslagens upphävande (utförsäljning av sjukhus), upphävande av förbudet att ta mot försäkringspatienter
* betr 2: avknoppning av diverse offentlig bedriven verksamhet inom omsorg och sjukvård, även utförsäljning av akutsjukhus (Södertälje bl.a.)
* betr 3 nedskärningar av bidrag och höjning av avgifter i försäkringskassan, höjning av andra avgifter
* betr 4 så ropar både Centern och Fp på hårda tag, bl.a. skulle EG-domstolens dom utnyttjas och krossa facket och kollektivavtalsrätten.
* betr 5 så har förmögenhetsskatten avskaffats, fastighetsskatten ändrats så att slott och koja beskattas med i stort sett samma belopp, jobbskatteavdraget införts som medför att fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala kostnaden till de som har det bra
* betr 6 den solidariskt finansierade a-kassan har ändrats så att arbetslöshetsutsatta grupper fått skyhöga avgifter, vilket medfört massavhopp så att 1,2 miljoner arbetstagare i dag står utan inkomstskydd vid arbetslöshet
* betr 7 Mats Odell och regeringen har nu aviserat utförsäljning av en rad vinstgivande företag. Man talar här om att staten av principiella skäl inte skall äga företag.
Och vem skall i frotsättningen sko sig på försäljning av alkohol? Och vad har dessa vinstmagnater för intresse av att vara restriktiva eller återföra vinster för rehabitering av de som inte kan hantera alkoholen? Alltså gamle Friedman i sin nyliberala prydno. Det offentliga, den starka staten skall utarmas. Arvet från tidigare förskingras.
Ja, statsministern försöker i olika sammanhang med hundlik blick släta över de värsta Friedmanska vändningarna: nej egentligen värnar vi om de små i samhället. Opinionen åsätter statsministeruttalandet ett korrekt värde.
1976 fick den amerikanska nationalekonomen och statistikern Milton Friedman ekonomipriset. Detta ledde till högljudda protester från den politiska vänstern. Friedman ville ha bort all statlig inblandning i ekonomin och kämpade mot keynesianismens blandekonomiska efterkrigsvärld. Friedman var emot alla former av statlig styrning, såväl av ekonomin som av den enskilda människan. Hans ledord var avreglering, marknadsekonomi, privatisering och nedskärningar av statligt engagemang. Olika typer av välfärdssystem, arbetsrättsliga reformer osv var röda skynken. Man kan tänka sig att det är Urban Bäckströms husgud.
I syfte att återföra staterna till en fria marknadsekonomi drev Friedman från Chicagouniversitetet sin lära. I boken Kapitalism och frihet formulerade han grundsatserna för den globala fria marknadsekonomin som i USA blev den nykonservativa rörelsens ekonomiska program. Nyliberala strömningar i Sverige kom också starkt att påverkas av Friedmans teser och återfinns bl.a. på SvDs, DNs och Sydsvenskans ledarsidor.
1) Regeringarna skulle avskaffa regler och regleringar som hindrade eller försvårade kapitalackumulation.
2) Regeringarna skulle sälja av alla statens tillgångar och privatisera alla företag och institutioner inom sjukvård, postväsende, skolor och universitet, äldrevård och omsorg, all offentlig service, arbetsförmedling, pensionsväsende osv
3) Regeringarna skulle göra stora nedskärningar i välfärdsstaten. All sjukvård och omsorg skulle bygga på försäkringar.
4) Alla priser och löner skulle bestämmas fritt av marknaden; varken minimilöner eller kollektivavtal fick förekomma.
5) Om skatter ansågs nödvändiga skulle de vara låga, och fattiga och rika skulle beskattas lika.
6) Alla skydd och rättigheter som arbetarkollektiv tillkämpat sig och alla offentliga tjänster som staten erbjöd för rätta till marknadens orättvisor skulle upphävas.
7) All egendom som byggts upp under årtionden i form av offentliga tillgångar, såsom en buffert eller för att försäkra att viss verksamhet bedrevs på ett etiskt godtagbart sätt, skulle exproprieras och säljas ut till privata för att i fortsättningen vara privat vinstdrivande verksamhet. Det betonades att alla offentliga tillgångar av principiella skäl skulle föras över i privata händer.
I det första skedet av den kapitalistiska expansionen var det kolonialismen som möjliggjorde den sortens rovgiriga tillväxt av vinsterna. Vi kan i dag se exempel på liknande efter Sovjets och övriga öststaters sammanbrott. Friedmans krig mot välfärdsstaten och den starka staten gav löfte om en ny källa till snabb rikedom - men den här gången handlade det inte om att erövra nya länder, utan om att bemäktiga sig själva staten och sälja dess affärsdrivande verk och offentliga tillgångar till ett lägre pris än de var värda. Härigenom skulle också den starka staten för all framtid vara åderlåten.
Det nu sagda är ett sammandrag av ett avsnitt i Naomi Kleins Chockdoktrinen, 2007.
Är det någon som lyssnat till Filippa Reinfeldt, Anders Borg, Maud Olofsson, Mats Odell, Maria Larsson eller Jan Björklund, ja till och med nu senast även när det gällde kulturen Lena adelsohn Liljeroth och möjligen känner igen något? Bara några exempel av den långa lista som finns:
* betr 1: förbudslagens upphävande (utförsäljning av sjukhus), upphävande av förbudet att ta mot försäkringspatienter
* betr 2: avknoppning av diverse offentlig bedriven verksamhet inom omsorg och sjukvård, även utförsäljning av akutsjukhus (Södertälje bl.a.)
* betr 3 nedskärningar av bidrag och höjning av avgifter i försäkringskassan, höjning av andra avgifter
* betr 4 så ropar både Centern och Fp på hårda tag, bl.a. skulle EG-domstolens dom utnyttjas och krossa facket och kollektivavtalsrätten.
* betr 5 så har förmögenhetsskatten avskaffats, fastighetsskatten ändrats så att slott och koja beskattas med i stort sett samma belopp, jobbskatteavdraget införts som medför att fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala kostnaden till de som har det bra
* betr 6 den solidariskt finansierade a-kassan har ändrats så att arbetslöshetsutsatta grupper fått skyhöga avgifter, vilket medfört massavhopp så att 1,2 miljoner arbetstagare i dag står utan inkomstskydd vid arbetslöshet
* betr 7 Mats Odell och regeringen har nu aviserat utförsäljning av en rad vinstgivande företag. Man talar här om att staten av principiella skäl inte skall äga företag.
Och vem skall i frotsättningen sko sig på försäljning av alkohol? Och vad har dessa vinstmagnater för intresse av att vara restriktiva eller återföra vinster för rehabitering av de som inte kan hantera alkoholen? Alltså gamle Friedman i sin nyliberala prydno. Det offentliga, den starka staten skall utarmas. Arvet från tidigare förskingras.
Ja, statsministern försöker i olika sammanhang med hundlik blick släta över de värsta Friedmanska vändningarna: nej egentligen värnar vi om de små i samhället. Opinionen åsätter statsministeruttalandet ett korrekt värde.
Etiketter:
allianspolitiken,
alliansregeringen,
Milton Friedman
onsdag 2 januari 2008
Högerregeringens angrepp på arbetarna.
I en ledare skriver facktidningen Byggnadsarbetaren: "Sedan Sven-Otto Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister har minst 13 byggnadsarbetarefått sätta livet till på jobbet i Sverige. Det är bara att ta på sig besökshjälmen och åka upp med bygghissen på större bygge så förstår man varför. På ett bygge utsätts man för fallrisker, skärrisker, klämrisker, buller, damm och så här års fukt, snö och kyla. Varje år anmäls över 3 000 allvarliga olyckor på byggarbetsplatser i Sverige... Naturligtvis har alla ett ansvar för att hindra olyckor; arbetsgivare, fack och varje enskild byggnadsarbetare. Men inget fungerar utan lagar och regler. Och lagarna må vara tydliga och skarpa, men de fungerar knappast om inte någon ser till att de efterlevs. Därför är det märkligt att Arbetsmiljöverket, som ska se till att lagarna efterlevs, nu genomgår ett ordentligt stålbad. Regeringen har beslutat att banta Arbetsmiljöverket med 157 miljoner kronor på tre år. Det innebär att minst var fjärde byggarbetsmiljöinspektör måste bort. Den högst ansvarige för Arbetsmiljöverket är arbetsmarkanadsministern Sven-Otto Littorin. Han ser inte något samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor. Han tycker heller inte att regeringen i dag direkt kan göra mer för att minska antalet olyckor. För regeringen är den allra viktigaste frågan att fler människor ska ut i jobb. De omfattande förändringarna av a-kassan, som så många byggnadsarbetare fått känna av, är ett led i detta. Hur tänker ministern egentligen?"
I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:
* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.
Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."
Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?
Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.
När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.
Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."
Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.
Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".
I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:
* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.
Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."
Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?
Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.
När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.
Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."
Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.
Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".
fredag 28 december 2007
Tänk vilken klarsyn: Politikens innehåll orsaken till regeringsraset!
På julafton skrev jag på bloggen bl.a. detta: Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjabblatt ner sig. Men väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opinionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med, nämligen omvänd robin-hood att ta från de som lever på marginalen och ge till de som redan har det bra.
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
måndag 17 december 2007
Rättning i ledet i den borgerliga pressen.
Den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn och ett trettiotal av Adelsohns vänner, bland annat Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström, radioprofilen Ulf Elfving och ett antal m-politiker i Stockholm skall bojkotta SvD. Detta därför att tidningen påstås ligga bakom högerregeringens sjunkande opinionssiffror. Både ledar- och debattsidan men även nyhetsbevakningen kallas "starkt vinklad". Ulf Adelsohn säger att han utan SvD fått det trevligare vid frukostbordet med sin hustru kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Alltså den person som skall leda kulturutvecklingen, inkl media i Sverige. Fråga är om rättning i ledet eller för alludera på ett aktuellt hundprogram "vem skall hålla i kopplet?".
Hela tanken med att pressen skulle ligga bakom opinionsläget för högerregeringen är absurd. Högerregeringens åtgärder i sann omvänd robin-hood-anda att ta från de fattiga och ge till de rika är den verklighet folk lever med. Väljarna har bara sett till sin sanning och inte som Ulf och Lena med kompisgänget bläddrat i Svenskan. Men bortsett från detta kan följande sägas.
Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och SvD:s tf ansvarig utgivare svarar att det är en märklig kritik som Ulf Adelsohn kommer med, men är inte förvånad. Ulf Adelsohn verkar tycka att vi ska bli regeringens hejarklack och det tänker vi aldrig bli. Tidningen är varken partisk på nyhetsplats eller på debattsidan. Den politiske chefredaktören anser att på ledarplats är SvD kritisk till en del av regeringens förslag och positiv till andra. Vi gillar jobbpolitiken och vad högerregeringen gör i skolfrågorna, men vi har satt stora frågetecken för FRA-övervakningen och hanteringen av försvaret. Bojkottidén är mest fånig. Det är bättre att tala för sina egna idéer än att försöka få tyst på andra.
Men är kritiken särskilt märklig egentligen? Borgerliga väljare har ju från valrörelsen vant sig vid att den borgerliga dagspressen med sin upplaga på mer än 3.000.000 ex (mot vänsterpressens 600.000) undviker att ställa de relevanta följdfrågorna om hur högerregeringens åtgärder verkar på vanligt folks situation jämfört med de välbesuttnas och stryker medhårs när det gäller vinstrutsättning och utförsäljning av vår gemensamma egendom. Adelsohn och de andra borgarbrackorna har ju rätt att borgarmegafonerna fungerar ganska bra. Ja, som alliansvänlig propagandamaskin.
Att detta är ett allvarligt demokratiskt problem har tydligen varken Svenskan eller någon annan borgerlig tidning fått klart för sig. De borgerliga alliansglasögonen sitter för långt inpluggade i hjärnan för att detta problem skall uppmärksammas. Ja, inte ens när media- och kulturministerns make efter frukostöverläggning med ministern går ut och ropar på att koppla upp borgarpressen hårdare bara för att pressen vid något tillfälle gläfst åt en alliansminister så reser journalisterna ragg! Jag anser att makarna Adelsohns utspel är en skandal som blottlägger borgerliga tankar om medias funktion i vårt samhälle. Är det underligt att kulturministern vill binda upp också public service vid den politiska bestämmanderätten i finansdepartementet istället för licensfinansiering? Nu får vi plötsligt en snabbelysning av vad det handlar om: alla media som nänns kritisera högerregeringen och borgerligheten skall kopplas hårt och helst förses med munkorg. Urban Bäckström ställer nog gärna upp att hålla i kopplet.
I Bonnierpressen har uttalandet av lätt förklarliga skäl inte väckt någon större uppseende. I "oberoende liberala" Sydsvenskan har dock följande "kort sagt" 17/12 dykt upp: Adelsohns påhopp var sorgligt därför att han förde tillbaka diskussionen till en tid då det var närmast självklart att tidningar gick i partiers ledband. Det var lustigt därför att Adelsohn måste ha missat att Svenska Dagbladet är den tidning som varit och är alliansens ivrigaste tillskyndare. Men den förre moderatledaren är inte ensam om sin frustration. Det är inte ovanligt att partiers tillbakagång och misslyckanden skylls på medierna. Snarare är det nog en regel... Lyssna på Ekots tidningskrönika under en vecka så står det ganska klart hur tidningarna grupperar sig åsiktsmässigt. Det är tråkigt och förutsägbart. Och inte kan det vara särskilt spännande att ta del av.
Ja, just det lyssnar man på tidningskrönikan så förstår man hur illa ställt det är. Några vänstertidningar börjar man känna igen till namnet eftersom de så ofta måste förekomma för att "objektivt" matcha alla borgartidningar. Över 300 mot 16 vänstertidningar! Och lyssnar man till åsikterna så förstår man genast att efter det att borgarpressen fick sin egen högerregering så har all allsidig kritik av centrala makten i stort sett upphört. Man undrar när media skall uppmärksamma det demokratiska underskottet i Sverige?
Hela tanken med att pressen skulle ligga bakom opinionsläget för högerregeringen är absurd. Högerregeringens åtgärder i sann omvänd robin-hood-anda att ta från de fattiga och ge till de rika är den verklighet folk lever med. Väljarna har bara sett till sin sanning och inte som Ulf och Lena med kompisgänget bläddrat i Svenskan. Men bortsett från detta kan följande sägas.
Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och SvD:s tf ansvarig utgivare svarar att det är en märklig kritik som Ulf Adelsohn kommer med, men är inte förvånad. Ulf Adelsohn verkar tycka att vi ska bli regeringens hejarklack och det tänker vi aldrig bli. Tidningen är varken partisk på nyhetsplats eller på debattsidan. Den politiske chefredaktören anser att på ledarplats är SvD kritisk till en del av regeringens förslag och positiv till andra. Vi gillar jobbpolitiken och vad högerregeringen gör i skolfrågorna, men vi har satt stora frågetecken för FRA-övervakningen och hanteringen av försvaret. Bojkottidén är mest fånig. Det är bättre att tala för sina egna idéer än att försöka få tyst på andra.
Men är kritiken särskilt märklig egentligen? Borgerliga väljare har ju från valrörelsen vant sig vid att den borgerliga dagspressen med sin upplaga på mer än 3.000.000 ex (mot vänsterpressens 600.000) undviker att ställa de relevanta följdfrågorna om hur högerregeringens åtgärder verkar på vanligt folks situation jämfört med de välbesuttnas och stryker medhårs när det gäller vinstrutsättning och utförsäljning av vår gemensamma egendom. Adelsohn och de andra borgarbrackorna har ju rätt att borgarmegafonerna fungerar ganska bra. Ja, som alliansvänlig propagandamaskin.
Att detta är ett allvarligt demokratiskt problem har tydligen varken Svenskan eller någon annan borgerlig tidning fått klart för sig. De borgerliga alliansglasögonen sitter för långt inpluggade i hjärnan för att detta problem skall uppmärksammas. Ja, inte ens när media- och kulturministerns make efter frukostöverläggning med ministern går ut och ropar på att koppla upp borgarpressen hårdare bara för att pressen vid något tillfälle gläfst åt en alliansminister så reser journalisterna ragg! Jag anser att makarna Adelsohns utspel är en skandal som blottlägger borgerliga tankar om medias funktion i vårt samhälle. Är det underligt att kulturministern vill binda upp också public service vid den politiska bestämmanderätten i finansdepartementet istället för licensfinansiering? Nu får vi plötsligt en snabbelysning av vad det handlar om: alla media som nänns kritisera högerregeringen och borgerligheten skall kopplas hårt och helst förses med munkorg. Urban Bäckström ställer nog gärna upp att hålla i kopplet.
I Bonnierpressen har uttalandet av lätt förklarliga skäl inte väckt någon större uppseende. I "oberoende liberala" Sydsvenskan har dock följande "kort sagt" 17/12 dykt upp: Adelsohns påhopp var sorgligt därför att han förde tillbaka diskussionen till en tid då det var närmast självklart att tidningar gick i partiers ledband. Det var lustigt därför att Adelsohn måste ha missat att Svenska Dagbladet är den tidning som varit och är alliansens ivrigaste tillskyndare. Men den förre moderatledaren är inte ensam om sin frustration. Det är inte ovanligt att partiers tillbakagång och misslyckanden skylls på medierna. Snarare är det nog en regel... Lyssna på Ekots tidningskrönika under en vecka så står det ganska klart hur tidningarna grupperar sig åsiktsmässigt. Det är tråkigt och förutsägbart. Och inte kan det vara särskilt spännande att ta del av.
Ja, just det lyssnar man på tidningskrönikan så förstår man hur illa ställt det är. Några vänstertidningar börjar man känna igen till namnet eftersom de så ofta måste förekomma för att "objektivt" matcha alla borgartidningar. Över 300 mot 16 vänstertidningar! Och lyssnar man till åsikterna så förstår man genast att efter det att borgarpressen fick sin egen högerregering så har all allsidig kritik av centrala makten i stort sett upphört. Man undrar när media skall uppmärksamma det demokratiska underskottet i Sverige?
lördag 8 december 2007
De rika skall självklart gå före när det gäller hälsovård.
Nötskal: Det offentliga sjukvårdskapitalet skall i så hög grad som möjligt säljas ut till privata vårdgivare. Vårdgivaren får - förutom sjukvårdskostnaden - vinsten betald av landstinget. Hur detta skall ge billigare sjukvård är en gåta utan svar. Slutligen så har alliansen ingen erinran mot att rika ges grädfil i vården.
Filippa Reinfeldt intervjuades i Ekots lördagsintervju 8/12 av Ingrid Arenander. Denna lördagsintervju i P1 är ett höjdarprogram med utfrågare som utan att bli "skjutjärn" med skickligt utfrågande klär av sanningen som ofta döljs i pr-snack. Så var det även den här gången varvid Filippa Reinfeldt skickligt försökte undanmanövra. Filippa Reinfeldt vill öppna för privata vårdlösningar. "Det handlar om att hitta fler som vill vara med och ge konstruktiva lösningar". Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm med nästan en femtedel av Sveriges befolkning i sitt ansvarsområde, är öppen för att pröva också om privata företag skulle kunna ta över beställningen av sjukvård från politikerna. Hon kan också tänka sig att överlåta akutsjukhuset i Södertälje i privat drift och att låta St Görans sjukhus i Stockholm ta emot svenskar med privata sjukförsäkringar.
"Det är positivt med avknoppning av offentlig verksamhet". St Görans sjukhus är privat och tar emot patienter vars vård betalas med skattepengar. Hittills har de förbjudits att ta emot svenska patienter med privata sjukförsäkringar. Skälet är att den tidigare socialdemokratiska majoriteten menade att privatpatienter med pengar inte skulle kunna gå förbi andra i en sorts gräddfil. Nu vill sjukhuset förhandla om avtalet med den nya borgerliga majoriteten för att kunna ta in fler privatpatienter. "Så länge St Görans sjukhus lever upp till avtalen med landstinget så har jag inga bekymmer med att de använder sin eventuella överkapacitet till att bedriva sjukvård till andra finansiärer", säger Filippa Reinfeldt.
Hon är också öppen för är att låta ett privat företag eller organisation ta över politikernas nuvarande uppgift att beställa vården från sjukhus och andra vårdgivare. Modellen utreds nu av tjänstemännen i Stockholms Län och sjukvårdslandstingsrådet stänger inga dörrar: "Jag är naturligtvis intresserad av att titta på vad de har för ideer. Om det skulle kunna vara bra och kan bidra på ett positiv sätt så ska vi kika på det".
I valrörelsen sa moderaterna att de inte hade planer på att sälja akutsjukhus. "Vi vill inte sälja akutsjukhus och jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet..", sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt i en debatt med socialdemokraternas Göran Persson en vecka före valet. Filippa Reinfeldt, diskuterar nu med flera sk utmanare hur sjukvården i södra delen av Stochholms län ska skötas. En del av det gäller akutsjukhuset i Södertälje och Filippa Reinfeldt är beredd att diskutera även privata drift: "vi har sagt att vi vill titta på vad andra har för ideer för att utveckla sjukhuset så att även Södertäljeborna har nära till ett sjukhus med akutvård". Jag tycker att ägandeformen är underordnad. Ägandeformen handlar snarare om att hitta fler som vill vara med och utveckla vården så att vi kan få en bättre tillgänglighet.
Filippa Reinfeldt är ju inte vem som helst. Förutom att hon dagligen har nära kontakt med statsministern är hon moderaternas ledande sjukvårdspolitiker. Man kan alltså utgå från att det finns tyngd i vad hon säger. Genom intervjun har vi alltså fått reda på:
* Vårdinrättningar och akutsjukhus skall gärna säljas ut där det kan vara en "konstruktiv lösning" - ägandeformen är underordnad bara den blir privat
* Sålunda privatiserade sjukhus skall utöver av landstinget "inköpt vårdkvot" kunna ta emot patienter med privata försäkringar
* Även själva upphandlingen och beställningen av sjukvård kommer att läggas ut på privata händer
Det sista är ganska sensationellt eftersom detta innefattar själva sjuk- och hälsovårdsplaneringen, som på detta sätt skulle undandras politikernas direkta ansvar. Dessutom medverkar detta till att förutom att själva vården vinstutsätts nu även själva organiseringen och planeringen också blir föremål för vinstgivande verksamhet. Självklart kommer privatiseringen i denna del leda till en ytterligare prioritering av privata lösningar. Självklart kommer detta också att leda till svårigheter att utkräva ansvar, vilket visserligen Filippa Reinfelt med moderat iver förnekade.
Trots löften i valrörelsen kommer alltså ytterligare sjukhus att säljas ut. Som jag tidigare påpekat så innebär det trolöshet mot huvudman när en förvaltare utan huvudmannens explicita tillstånd försäljer egendom. Nu tycks ju inga vanliga civila regler gälla för politiker. Man kan förskingra egendom som man förvaltar. Man kan dessutom lova en sak och sedan ändå genomföra en annan. Ja, man kan faktiskt göra det mesta om man är tillräckligt smord i mun: "konstruktiva lösningar", "kan bidra på ett positivt sätt", "andra idéer för att utveckla frågan", "äganderättsfrågan är underordnad" (bara man öppnar för privat lösning), "bara man lever upp till landtingsavtalet så är det inga problem med patienter med försäkringar". Marketing är tydligen den mest djupgående frågan för en moderat.
Filippa Reinfeldt intervjuades i Ekots lördagsintervju 8/12 av Ingrid Arenander. Denna lördagsintervju i P1 är ett höjdarprogram med utfrågare som utan att bli "skjutjärn" med skickligt utfrågande klär av sanningen som ofta döljs i pr-snack. Så var det även den här gången varvid Filippa Reinfeldt skickligt försökte undanmanövra. Filippa Reinfeldt vill öppna för privata vårdlösningar. "Det handlar om att hitta fler som vill vara med och ge konstruktiva lösningar". Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm med nästan en femtedel av Sveriges befolkning i sitt ansvarsområde, är öppen för att pröva också om privata företag skulle kunna ta över beställningen av sjukvård från politikerna. Hon kan också tänka sig att överlåta akutsjukhuset i Södertälje i privat drift och att låta St Görans sjukhus i Stockholm ta emot svenskar med privata sjukförsäkringar.
"Det är positivt med avknoppning av offentlig verksamhet". St Görans sjukhus är privat och tar emot patienter vars vård betalas med skattepengar. Hittills har de förbjudits att ta emot svenska patienter med privata sjukförsäkringar. Skälet är att den tidigare socialdemokratiska majoriteten menade att privatpatienter med pengar inte skulle kunna gå förbi andra i en sorts gräddfil. Nu vill sjukhuset förhandla om avtalet med den nya borgerliga majoriteten för att kunna ta in fler privatpatienter. "Så länge St Görans sjukhus lever upp till avtalen med landstinget så har jag inga bekymmer med att de använder sin eventuella överkapacitet till att bedriva sjukvård till andra finansiärer", säger Filippa Reinfeldt.
Hon är också öppen för är att låta ett privat företag eller organisation ta över politikernas nuvarande uppgift att beställa vården från sjukhus och andra vårdgivare. Modellen utreds nu av tjänstemännen i Stockholms Län och sjukvårdslandstingsrådet stänger inga dörrar: "Jag är naturligtvis intresserad av att titta på vad de har för ideer. Om det skulle kunna vara bra och kan bidra på ett positiv sätt så ska vi kika på det".
I valrörelsen sa moderaterna att de inte hade planer på att sälja akutsjukhus. "Vi vill inte sälja akutsjukhus och jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet..", sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt i en debatt med socialdemokraternas Göran Persson en vecka före valet. Filippa Reinfeldt, diskuterar nu med flera sk utmanare hur sjukvården i södra delen av Stochholms län ska skötas. En del av det gäller akutsjukhuset i Södertälje och Filippa Reinfeldt är beredd att diskutera även privata drift: "vi har sagt att vi vill titta på vad andra har för ideer för att utveckla sjukhuset så att även Södertäljeborna har nära till ett sjukhus med akutvård". Jag tycker att ägandeformen är underordnad. Ägandeformen handlar snarare om att hitta fler som vill vara med och utveckla vården så att vi kan få en bättre tillgänglighet.
Filippa Reinfeldt är ju inte vem som helst. Förutom att hon dagligen har nära kontakt med statsministern är hon moderaternas ledande sjukvårdspolitiker. Man kan alltså utgå från att det finns tyngd i vad hon säger. Genom intervjun har vi alltså fått reda på:
* Vårdinrättningar och akutsjukhus skall gärna säljas ut där det kan vara en "konstruktiv lösning" - ägandeformen är underordnad bara den blir privat
* Sålunda privatiserade sjukhus skall utöver av landstinget "inköpt vårdkvot" kunna ta emot patienter med privata försäkringar
* Även själva upphandlingen och beställningen av sjukvård kommer att läggas ut på privata händer
Det sista är ganska sensationellt eftersom detta innefattar själva sjuk- och hälsovårdsplaneringen, som på detta sätt skulle undandras politikernas direkta ansvar. Dessutom medverkar detta till att förutom att själva vården vinstutsätts nu även själva organiseringen och planeringen också blir föremål för vinstgivande verksamhet. Självklart kommer privatiseringen i denna del leda till en ytterligare prioritering av privata lösningar. Självklart kommer detta också att leda till svårigheter att utkräva ansvar, vilket visserligen Filippa Reinfelt med moderat iver förnekade.
Trots löften i valrörelsen kommer alltså ytterligare sjukhus att säljas ut. Som jag tidigare påpekat så innebär det trolöshet mot huvudman när en förvaltare utan huvudmannens explicita tillstånd försäljer egendom. Nu tycks ju inga vanliga civila regler gälla för politiker. Man kan förskingra egendom som man förvaltar. Man kan dessutom lova en sak och sedan ändå genomföra en annan. Ja, man kan faktiskt göra det mesta om man är tillräckligt smord i mun: "konstruktiva lösningar", "kan bidra på ett positivt sätt", "andra idéer för att utveckla frågan", "äganderättsfrågan är underordnad" (bara man öppnar för privat lösning), "bara man lever upp till landtingsavtalet så är det inga problem med patienter med försäkringar". Marketing är tydligen den mest djupgående frågan för en moderat.
Etiketter:
alliansregeringen,
Filippa Reinfeldt,
moderaterna,
privatisering,
sjukvård
måndag 3 december 2007
Mediahoror - en reflexion med anledning "oberoende liberala" skriverier.
Hora är enligt uppslagsboken en person som yrkesmässigt tillhandahåller sexuellt umgänge mot betalning. Horans vara det sexuella umgänget är något som i jämlika relationer kan vara något passionerat fint där gränserna mellan personer rivs. En mediahora är väl en sådan som mot betalning av sina uppdragsgivare tillhandahåller för dessa tillrättalagda skriverier som en slags fattig ersättning för ett vanligt, passionerat och ärligt demokratiskt samtal.
Per T. Ohlsson skriver i dagens Sydsvenska 2/12 under rubriken "Värsta språket" om att Mona Sahlins kategoriska och oförsonliga språkbruk riskerar att omöjliggöra meningsfulla samtal och kontakter över blockgränsen . PerTe är verkligen rätt person att tala om försonligt språkbruk och meningsfulla samtal. Enligt "oberoende liberal" måttstock fyller tydligen avslutningen på krönikan dessa krav: ...Bättre då att väsnas om den borgerliga regeringens illvilja och falskhet - utan att presentera några egna idéer eller förslag. Ytterligare ett talesätt tränger sig på: Tomma tunnor skramlar mest.
Nu visar det sig att PerTe inte drar sig för att göra våld på sanningen. Han inleder med vad han kallar några smakprov ur Mona Sahlins artikel på DN debatt:
* "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige."
* "Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt."
* "Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt för Sverige."
Nu tvingas emellertid PerTe erkänna att det ligger, sakligt sett, en del i Sahlins kritik. Det finns beklämmande exempel på hur alliansregeringen säger ett men gör något annat. Men vad han inte gör är att tala om att de ovannämnda värdeomdömena om regeringen i Mona Sahlins artikel var väl underbyggda av exempel. Dessa exempel finns till ett dussintal i Monas artikel på DN debatt den 25 nov. Jag har också punktat upp alla exempel i min tidigare blogg här nedan "Den borgerliga pressens påhopp - tack Mona!" den 27 nov. Mona Sahlins artikel är alltså inte alls ett utflöde av känslomässigt värstingspråk utan värdeomdömena är slutsatsen av en genomgång av högerregeringens åtgärder under det gångna året.
PerTe tvingas igen att halvt hålla med: Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) är hårt pressad efter en strid ström av skandaler och affärer. I en Sifoundersökning för några veckor sedan, publicerad i Göteborgs-Posten strax efter Ulrica Schenströms avgång som statssekreterare, uppgav 42 procent att de fått minskat förtroende för Reinfeldt. I DN-Synovates novembermätning har gapet mellan regeringen och oppositionen vuxit till 18,6 procentenheter. Det vore närmast tjänstefel av en oppositionsledare att inte utnyttja läget för att - ännu ett talesätt - strö salt i såren. Men Mona Sahlins ordval i DN var inte bara ilsket, det var också kategoriskt: "konsekvent", "aldrig", "historiskt", "helt unikt". Vad hon hävdar är alltså att regeringen Reinfeldt står i en klass för sig när det gäller svikna löften, missvisande besked och taktiska manipulationer. Sahlin verkar förtränga det förflutna. Och därmed kastar hon - återigen ett talesätt - sten i glashus. - Inför valet 1988 lovade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering bland annat utbyggd föräldraförsäkring och längre semester. Istället blev det 1990 ett kontroversiellt stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi. ...Carlsson ... kom överens med folkpartiet om besparingar och inkomstförstärkningar. Vallöftena övergavs. Bland dem som tappert försvarade denna u-sväng återfanns en ung debutant i statsrådskretsen: arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.
Det skulle alltså vara så att visserligen har Mona Sahlin rätt i sak men hon använder alldeles för kategoriska ord och dessutom så var hon ju 1990 en svikare själv! Detta är en taktik som både Sydsvenskan, DN och andra "oberoende liberala" pressorgan tidigare använt. När PerTe och liberala gänget talar om sten i glashus eller om svek under socialdemokratiska regeringstiden så har man tvingats gå tillbaka i historien ganska långt men dessutom vilket är det viktigaste så talar man om "u-svängar" som gjorts av yttre tvång genom att ekonomin blivit mer ansträngd och "löftet" därför inte kunnat infrias. Ja, t.o.m. PerTe talar ju själv om ett "stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi". Det handlade alltså om en slags ekonomisk vishet att hålla igen när det blivit sämre än när löftet gavs. Men det som Mona Sahlin i sin artikel talat om är något helt annat, nämligen att högeralliansen gett sken av att stå på de svagas i samhället sida, bl.a. genom pr-jippot "det nya arbetarpartiet", medan regeringspolitiken inneburit en slags omvänd robin-hood där stora summor överförts till den rikare delen av medborgarna medan den fattigare delen fått mindre att röra sig med. Detta handlar alltså inte om att högerregeringen tvingats av yttre omständigheter att inte infria vallöften utan att man gett sken av avsikt att föra en annan politik än man i verkligheten gjort.
Detta bekräftas också av raset i opinionssiffrorna. Ingen vettig människa kan väl tro att väljarna skulle så hårt döma ut regeringen om det inte funnes en frustrearad ilska över den förda politiken. Man är helt enkelt urförbannad över att högerregeringen säljer ut vår gemensamma egendom, bestämmer större avgifter och högre skatter för de små i samhället medan man tar bort skatter för de rika och besuttna .. ja med alla till buds stående medel gynnar de rika och missgynnar de fattigare. Det handlar naturligtvis inte om mindre klantigheter utan om en samlad bedömning av vad högerregeringen sysslar med.
Dessutom kan varenda väljare räkna ut med tårna att det som Borg och gänget försöker tillskriva sig, nämligen uppgången i sysselsättning inte handlar om högerregeringens faktiska politik utan är en direkt följd av konjunkturen och den starka ekonomiska tillväxten. Det man möjligen kan ge högerregeringen credit för är att man inte stoppat pinnar i hjulen utan att konjunkturutvecklingen fått ge utslag. Det litet lustiga är att Göran Persson förmodligen hade rätt när han gjorde prognosen att jobben är inte ett huvudproblem. Hans bedömning politiskt var naturligtvis åt helvete. Men ekonomiskt var uppgången i sysselsättningen redan på väg. Tar PerTe ens sig själv på allvar när han försöker tillskriva högerregeringen ökningen i antalet sysselsatta?
Något groteskt blir PerTes resonemang om att Mona Sahlin skulle ha svårigheter att hålla ihop en röd-grön allians och som exempel nämner ställningstagandet när det gäller den ryska gasledningen. Det blir inte trovärdigt, anser PerTe. För det första: Till skillnad från socialdemokraterna dömer vänsterpartiet och miljöpartiet ut EU och vill att Sverige lämnar unionen. Dessa båda partier har ingen som helst trovärdighet när de plötsligt gör gällande att EU är ett lämpligt instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. För det andra: Vänsterpartiet vägrar att göra upp med kommunismen. Partiprogrammets skrivningar om Sovjetterrorn är urskuldande. Lars Ohly försvarade in i det sista kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Ohly skulle knappast medge det öppet, men mycket talar för att han - och många ledande vänsterpartister med honom - välkomnar de auktoritära och revanschistiska stämningarna i Vladimir Putins Ryssland, som idag genomför ett parlamentsval som knappast kan kallas fritt och rättvist. Den nya ryska självsäkerheten - och de ryska maktanspråk som allt oftare kläs i sovjetisk språkdräkt - bygger på landets enorma olje- och gastillgångar.
Här använder sig alltså den som påstår sig förespråka en ordnad juste dialog av skamgreppet att misskreditera samarbetspartnernas kortsiktiga målsättning att använda det man i alla fall är med i i ett visst syfte, nämligen som ett instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. Och det vapen PerTe använder är samma samarbetspartners långsiktiga målsättning att lämna EU eller att reformera det så att det blir mer demokratiskt. Det andra skamgreppet, som måste sägas vara monumentalt, är att på Mona Sahlin projicera hypotetiska tankar om Ohlys inre mentala liv som helt saknar verklighetsförankring. Men han PerTe drar sig tydligen inte för någon låghet.
Eftersom PerTe är en i vart fall normalintelligent och beläst man, så kan jag inte förstå annat än att han försöker blanda bort korten både när han talar om ett omotiverat språkbruk, stenkast i glashus och Mona Sahlins påstådda svårigheter i en rödgrön allians. Rimligen kan han ju inte själv tro på vad han säger. Och vad skulle då motivet vara till det? Ja, det är väl det han har betalt - och ganska bra betalt dessutom - för att göra på det här viset. Han säger att tomma tunnor skramlar mest. Frågan är väl vad man skall kalla det han och hans kolleger håller på med.
Jag har kallat denna reflexion kring Sydsvenskans söndagskrönika "Mediahoror ...".
Per T. Ohlsson skriver i dagens Sydsvenska 2/12 under rubriken "Värsta språket" om att Mona Sahlins kategoriska och oförsonliga språkbruk riskerar att omöjliggöra meningsfulla samtal och kontakter över blockgränsen . PerTe är verkligen rätt person att tala om försonligt språkbruk och meningsfulla samtal. Enligt "oberoende liberal" måttstock fyller tydligen avslutningen på krönikan dessa krav: ...Bättre då att väsnas om den borgerliga regeringens illvilja och falskhet - utan att presentera några egna idéer eller förslag. Ytterligare ett talesätt tränger sig på: Tomma tunnor skramlar mest.
Nu visar det sig att PerTe inte drar sig för att göra våld på sanningen. Han inleder med vad han kallar några smakprov ur Mona Sahlins artikel på DN debatt:
* "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige."
* "Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt."
* "Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt för Sverige."
Nu tvingas emellertid PerTe erkänna att det ligger, sakligt sett, en del i Sahlins kritik. Det finns beklämmande exempel på hur alliansregeringen säger ett men gör något annat. Men vad han inte gör är att tala om att de ovannämnda värdeomdömena om regeringen i Mona Sahlins artikel var väl underbyggda av exempel. Dessa exempel finns till ett dussintal i Monas artikel på DN debatt den 25 nov. Jag har också punktat upp alla exempel i min tidigare blogg här nedan "Den borgerliga pressens påhopp - tack Mona!" den 27 nov. Mona Sahlins artikel är alltså inte alls ett utflöde av känslomässigt värstingspråk utan värdeomdömena är slutsatsen av en genomgång av högerregeringens åtgärder under det gångna året.
PerTe tvingas igen att halvt hålla med: Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) är hårt pressad efter en strid ström av skandaler och affärer. I en Sifoundersökning för några veckor sedan, publicerad i Göteborgs-Posten strax efter Ulrica Schenströms avgång som statssekreterare, uppgav 42 procent att de fått minskat förtroende för Reinfeldt. I DN-Synovates novembermätning har gapet mellan regeringen och oppositionen vuxit till 18,6 procentenheter. Det vore närmast tjänstefel av en oppositionsledare att inte utnyttja läget för att - ännu ett talesätt - strö salt i såren. Men Mona Sahlins ordval i DN var inte bara ilsket, det var också kategoriskt: "konsekvent", "aldrig", "historiskt", "helt unikt". Vad hon hävdar är alltså att regeringen Reinfeldt står i en klass för sig när det gäller svikna löften, missvisande besked och taktiska manipulationer. Sahlin verkar förtränga det förflutna. Och därmed kastar hon - återigen ett talesätt - sten i glashus. - Inför valet 1988 lovade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering bland annat utbyggd föräldraförsäkring och längre semester. Istället blev det 1990 ett kontroversiellt stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi. ...Carlsson ... kom överens med folkpartiet om besparingar och inkomstförstärkningar. Vallöftena övergavs. Bland dem som tappert försvarade denna u-sväng återfanns en ung debutant i statsrådskretsen: arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.
Det skulle alltså vara så att visserligen har Mona Sahlin rätt i sak men hon använder alldeles för kategoriska ord och dessutom så var hon ju 1990 en svikare själv! Detta är en taktik som både Sydsvenskan, DN och andra "oberoende liberala" pressorgan tidigare använt. När PerTe och liberala gänget talar om sten i glashus eller om svek under socialdemokratiska regeringstiden så har man tvingats gå tillbaka i historien ganska långt men dessutom vilket är det viktigaste så talar man om "u-svängar" som gjorts av yttre tvång genom att ekonomin blivit mer ansträngd och "löftet" därför inte kunnat infrias. Ja, t.o.m. PerTe talar ju själv om ett "stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi". Det handlade alltså om en slags ekonomisk vishet att hålla igen när det blivit sämre än när löftet gavs. Men det som Mona Sahlin i sin artikel talat om är något helt annat, nämligen att högeralliansen gett sken av att stå på de svagas i samhället sida, bl.a. genom pr-jippot "det nya arbetarpartiet", medan regeringspolitiken inneburit en slags omvänd robin-hood där stora summor överförts till den rikare delen av medborgarna medan den fattigare delen fått mindre att röra sig med. Detta handlar alltså inte om att högerregeringen tvingats av yttre omständigheter att inte infria vallöften utan att man gett sken av avsikt att föra en annan politik än man i verkligheten gjort.
Detta bekräftas också av raset i opinionssiffrorna. Ingen vettig människa kan väl tro att väljarna skulle så hårt döma ut regeringen om det inte funnes en frustrearad ilska över den förda politiken. Man är helt enkelt urförbannad över att högerregeringen säljer ut vår gemensamma egendom, bestämmer större avgifter och högre skatter för de små i samhället medan man tar bort skatter för de rika och besuttna .. ja med alla till buds stående medel gynnar de rika och missgynnar de fattigare. Det handlar naturligtvis inte om mindre klantigheter utan om en samlad bedömning av vad högerregeringen sysslar med.
Dessutom kan varenda väljare räkna ut med tårna att det som Borg och gänget försöker tillskriva sig, nämligen uppgången i sysselsättning inte handlar om högerregeringens faktiska politik utan är en direkt följd av konjunkturen och den starka ekonomiska tillväxten. Det man möjligen kan ge högerregeringen credit för är att man inte stoppat pinnar i hjulen utan att konjunkturutvecklingen fått ge utslag. Det litet lustiga är att Göran Persson förmodligen hade rätt när han gjorde prognosen att jobben är inte ett huvudproblem. Hans bedömning politiskt var naturligtvis åt helvete. Men ekonomiskt var uppgången i sysselsättningen redan på väg. Tar PerTe ens sig själv på allvar när han försöker tillskriva högerregeringen ökningen i antalet sysselsatta?
Något groteskt blir PerTes resonemang om att Mona Sahlin skulle ha svårigheter att hålla ihop en röd-grön allians och som exempel nämner ställningstagandet när det gäller den ryska gasledningen. Det blir inte trovärdigt, anser PerTe. För det första: Till skillnad från socialdemokraterna dömer vänsterpartiet och miljöpartiet ut EU och vill att Sverige lämnar unionen. Dessa båda partier har ingen som helst trovärdighet när de plötsligt gör gällande att EU är ett lämpligt instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. För det andra: Vänsterpartiet vägrar att göra upp med kommunismen. Partiprogrammets skrivningar om Sovjetterrorn är urskuldande. Lars Ohly försvarade in i det sista kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Ohly skulle knappast medge det öppet, men mycket talar för att han - och många ledande vänsterpartister med honom - välkomnar de auktoritära och revanschistiska stämningarna i Vladimir Putins Ryssland, som idag genomför ett parlamentsval som knappast kan kallas fritt och rättvist. Den nya ryska självsäkerheten - och de ryska maktanspråk som allt oftare kläs i sovjetisk språkdräkt - bygger på landets enorma olje- och gastillgångar.
Här använder sig alltså den som påstår sig förespråka en ordnad juste dialog av skamgreppet att misskreditera samarbetspartnernas kortsiktiga målsättning att använda det man i alla fall är med i i ett visst syfte, nämligen som ett instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. Och det vapen PerTe använder är samma samarbetspartners långsiktiga målsättning att lämna EU eller att reformera det så att det blir mer demokratiskt. Det andra skamgreppet, som måste sägas vara monumentalt, är att på Mona Sahlin projicera hypotetiska tankar om Ohlys inre mentala liv som helt saknar verklighetsförankring. Men han PerTe drar sig tydligen inte för någon låghet.
Eftersom PerTe är en i vart fall normalintelligent och beläst man, så kan jag inte förstå annat än att han försöker blanda bort korten både när han talar om ett omotiverat språkbruk, stenkast i glashus och Mona Sahlins påstådda svårigheter i en rödgrön allians. Rimligen kan han ju inte själv tro på vad han säger. Och vad skulle då motivet vara till det? Ja, det är väl det han har betalt - och ganska bra betalt dessutom - för att göra på det här viset. Han säger att tomma tunnor skramlar mest. Frågan är väl vad man skall kalla det han och hans kolleger håller på med.
Jag har kallat denna reflexion kring Sydsvenskans söndagskrönika "Mediahoror ...".
tisdag 27 november 2007
Den borgerliga propagandamaskinen rullar på - penningens makt!
De borgerliga tidningarna fortsätter sitt genuina stöd för högerregeringen. Det går efter flera huvudlinjer
1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.
Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.
I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".
Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.
Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.
Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.
Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.
Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.
Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?
1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.
Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.
I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".
Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.
Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.
Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.
Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.
Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.
Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?
Etiketter:
alliansregeringen,
borgarpressen,
Mona Sahlin,
socialdemokraterna
tisdag 30 oktober 2007
Högeralliansens tillkortakommande
I regeringsorganet Sydsvenskan lyder ledaren 29/10 "Tänk stort - och brett", refererat av helgens glitterföreställning i Gävle: Tänk stort. Det gjorde Fredrik Reinfeldt, statsminister och partiledare, när han inledningstalade på moderaternas stämma i Gävle i torsdags... att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven Otto Littorin och övriga som mejslat ut de nya moderaterna skulle slå av på takten var det inte tal om. Det gjorde Reinfeldt helt klart i sitt avslutningsanförande: "Det är när framtiden är projektet som partier växer, inte när de tror att de skall gå omkring och känna igen sig i vad som varit." ... Reinfeldt & Co tänker långsiktigt. De låter sig knappast nedslås av vare sig en motgång i frågan om spelmonopolet eller av en bottennotering i en väljarbarometer. Deras mål är att göra slut på socialdemokraternas dominans - och om så krävs med hjälp av socialdemokratisk politik... Det är möjligt att en till stora delar avideologiserad, pragmatisk linje betalar sig... Moderatledaren gör klokt i att inte bara tänka stort, utan också brett. En borgerlig seger om tre år - hur avlägsen en sådan än kan förefalla i dagsläget - förutsätter med all sannolikhet en bibehållen allians.
Ja, en sak är då säker att på Sydsvenskan tänker ledaravdelningen varken stort eller brett när det gäller det där med oberoende liberal eftersom högerregeringens politik knappast kan betecknas som en avidiologiserad linje. Men det finns en intressant notering detta med att Reinfeldt och gänget kring honom har en primär målsättning, nämligen "att göra slut på socialsdemokraternas dominans". Det är just det jag beskrev i min blogg den 26/10 "Upp till kamp mot Reinfeldts tredjedels-samhälle!" med följande tre huvudpunkter
* En gigantisk förmögenhetsöverföring i omvänd robin-hood-stil från den fattiga tredjedelen av befolkningen till den rikaste tredjedelen.
* Splittring och försvagning av fackföreningarna genom borttagande av skattefrihet för medlemsavgifter och av den solidariska finansieringen av arbetslöshetskassorna.
* Risk för social kolaps bland Sveriges fattiga vid kommande lågkonjunktur p.g.a. sänkta ersättningar, kärvare socialnridragspolitik och fördyrade levnadsomkostnader
Dessa huvudpunkter har högeralliansen försökt skyla över med demagogi om det nya arbetarpartiet, att man vill uppmärksamma välfärden och det senaste att t.o.m. göra Sverige till ett skatteparadis för fattiga! Man förstår att moderata väljare är oroliga inte bara för de nya parollerna utan kanske främst för att partiet har förlorat sin själ i strävan att vinna makten. Man kan ju inte driva socialdemokratisk idépolitik som syftar till allas bästa med en privatkapitalistisk praktik med vinstutsättande, vinstmaximering och gynnande av de rika som ledstjärnor. Det skär sig som en sås med alltför udda ingredienser.
En mer djup analys finns i samma tidning i den signerade söndagskrönikan 28/10 av Per T. Ohlsson "Inget nytt från Gävle". Den innehåller en intressant iakttagelse som jag vill vidarebefordra även om jag tillåtit mig att redigera om texten något: Med nästan tre år kvar till valet 2010 menar den annars försiktige Sören Holmberg, professor i statsvetenskap, att regeringen Reinfeldt är "rökt". Varför har det gått så snett så snabbt? Möjligen beror det på att den moderatledda regeringen feltolkade valresultatet. I minst lika hög grad som väljarna röstade för Fredrik Reinfeldts borgerliga allians röstade de mot Göran Perssons socialdemokrati. Segermarginalen var knapp: 2,2 procent. Men den nya regeringen skred till verket som om den hade fått ett massivt folkligt mandat, en arrogans som framför allt manifesterade sig i den klumpiga och brådstörtade hanteringen av a-kassan. Det vilar något gåtfullt över detta. För det är Fredrik Reinfeldt som står bakom en klockrena analys... hämtad från Nostalgitrippen, en pamflett från 1995 där den dåvarande Muf-ordföranden Reinfeldt och två andra ungmoderater behandlade det borgerliga förlustvalet 1994: "Alla regeringar vill framställa det som att de väljs tack vare sin framåtsyftande politik och vilja till förändringar. Väl i regeringsställning hävdar de, hur liten än majoriteten må vara, att de nu agerar i enlighet med hela folkets önskemål. Sanningen är nog den att oppositionen blir framröstad mer på den sittande regeringens misstag eller tilltagande impopularitet. En del väljare vill ha något annat, eller några andra och byter därför parti, men det betyder inte alltid att de önskar några större förändringar."
Detta är något helt nytt i borgerliga tidningar. Man har nämligen till leda fört ut budskapet att alliansregeringen bara verkställer sitt valmanifest - om man bortser från några skönhetsfläckar som besinskatten och kladdet med fastighetsskatten - alltifrån ramponeringen av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen via förmögenhetsskatten till utförsäljningarna av vår gemensamma statliga egendom. Så allt detta är väl inget att bråka om. Några har försökt invända att valmanifestet på dessa punkter var så allmänt hållna att de knappast gav det vittgående mandat som högerregeringen verkat för. Men det har bara hånfullt avvisats som "dålig-förlorar-mentatlitet" av de regeringstrogna drakarna. Och nu talar PerTe alltså om alliansregeringens "arrogans"! Ett slags sent uppvaknande föranledd av den väckarklocka som väljarundersökningarnas siffror utgör.
Det var mycket fyndigt av PerTe att plocka fram Reinfeldts egen valanalys 1995 och han avrundar: Fredrik Reinfeldt sägs vara en lyssnande politiker. Vill han bryta alliansregeringens dödsspiral är det hög tid för honom att börja lyssna på vad han själv hade att säga för tolv år sedan.
Själv hoppas jag mer på att Sören Holmbergs spådom blir sanning: rögad som en sill, böckling alltså - om man är i Skåne.
Ja, en sak är då säker att på Sydsvenskan tänker ledaravdelningen varken stort eller brett när det gäller det där med oberoende liberal eftersom högerregeringens politik knappast kan betecknas som en avidiologiserad linje. Men det finns en intressant notering detta med att Reinfeldt och gänget kring honom har en primär målsättning, nämligen "att göra slut på socialsdemokraternas dominans". Det är just det jag beskrev i min blogg den 26/10 "Upp till kamp mot Reinfeldts tredjedels-samhälle!" med följande tre huvudpunkter
* En gigantisk förmögenhetsöverföring i omvänd robin-hood-stil från den fattiga tredjedelen av befolkningen till den rikaste tredjedelen.
* Splittring och försvagning av fackföreningarna genom borttagande av skattefrihet för medlemsavgifter och av den solidariska finansieringen av arbetslöshetskassorna.
* Risk för social kolaps bland Sveriges fattiga vid kommande lågkonjunktur p.g.a. sänkta ersättningar, kärvare socialnridragspolitik och fördyrade levnadsomkostnader
Dessa huvudpunkter har högeralliansen försökt skyla över med demagogi om det nya arbetarpartiet, att man vill uppmärksamma välfärden och det senaste att t.o.m. göra Sverige till ett skatteparadis för fattiga! Man förstår att moderata väljare är oroliga inte bara för de nya parollerna utan kanske främst för att partiet har förlorat sin själ i strävan att vinna makten. Man kan ju inte driva socialdemokratisk idépolitik som syftar till allas bästa med en privatkapitalistisk praktik med vinstutsättande, vinstmaximering och gynnande av de rika som ledstjärnor. Det skär sig som en sås med alltför udda ingredienser.
En mer djup analys finns i samma tidning i den signerade söndagskrönikan 28/10 av Per T. Ohlsson "Inget nytt från Gävle". Den innehåller en intressant iakttagelse som jag vill vidarebefordra även om jag tillåtit mig att redigera om texten något: Med nästan tre år kvar till valet 2010 menar den annars försiktige Sören Holmberg, professor i statsvetenskap, att regeringen Reinfeldt är "rökt". Varför har det gått så snett så snabbt? Möjligen beror det på att den moderatledda regeringen feltolkade valresultatet. I minst lika hög grad som väljarna röstade för Fredrik Reinfeldts borgerliga allians röstade de mot Göran Perssons socialdemokrati. Segermarginalen var knapp: 2,2 procent. Men den nya regeringen skred till verket som om den hade fått ett massivt folkligt mandat, en arrogans som framför allt manifesterade sig i den klumpiga och brådstörtade hanteringen av a-kassan. Det vilar något gåtfullt över detta. För det är Fredrik Reinfeldt som står bakom en klockrena analys... hämtad från Nostalgitrippen, en pamflett från 1995 där den dåvarande Muf-ordföranden Reinfeldt och två andra ungmoderater behandlade det borgerliga förlustvalet 1994: "Alla regeringar vill framställa det som att de väljs tack vare sin framåtsyftande politik och vilja till förändringar. Väl i regeringsställning hävdar de, hur liten än majoriteten må vara, att de nu agerar i enlighet med hela folkets önskemål. Sanningen är nog den att oppositionen blir framröstad mer på den sittande regeringens misstag eller tilltagande impopularitet. En del väljare vill ha något annat, eller några andra och byter därför parti, men det betyder inte alltid att de önskar några större förändringar."
Detta är något helt nytt i borgerliga tidningar. Man har nämligen till leda fört ut budskapet att alliansregeringen bara verkställer sitt valmanifest - om man bortser från några skönhetsfläckar som besinskatten och kladdet med fastighetsskatten - alltifrån ramponeringen av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen via förmögenhetsskatten till utförsäljningarna av vår gemensamma statliga egendom. Så allt detta är väl inget att bråka om. Några har försökt invända att valmanifestet på dessa punkter var så allmänt hållna att de knappast gav det vittgående mandat som högerregeringen verkat för. Men det har bara hånfullt avvisats som "dålig-förlorar-mentatlitet" av de regeringstrogna drakarna. Och nu talar PerTe alltså om alliansregeringens "arrogans"! Ett slags sent uppvaknande föranledd av den väckarklocka som väljarundersökningarnas siffror utgör.
Det var mycket fyndigt av PerTe att plocka fram Reinfeldts egen valanalys 1995 och han avrundar: Fredrik Reinfeldt sägs vara en lyssnande politiker. Vill han bryta alliansregeringens dödsspiral är det hög tid för honom att börja lyssna på vad han själv hade att säga för tolv år sedan.
Själv hoppas jag mer på att Sören Holmbergs spådom blir sanning: rögad som en sill, böckling alltså - om man är i Skåne.
Etiketter:
alliansregeringen,
moderatstämman,
politik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
