Högerregeringen slog på stora trumman för vad man på hemsidan kallar Bred skattelättnad för pensionärer. Det gällde "förbättringar för de flesta av Sveriges pensionärer, bland annat genom sänkt skatt via höjt grundavdrag. Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300- 3 500 kronor. Totalt uppgår satsningen till cirka 2 miljarder kronor per år". Vid presskonferensen presenterades förslaget av näringsminister Maud Olofsson (c) med orden: ”Vi vill signalera till pensionärerna att de skall ha tack för att de har kämpat och slitit för att bygga upp välfärden.” Och det tacket liknar mest en seg spottloska i nian på varenda pensionär.
Från regeringens hemsida hämtar jag följande sifferexempel:
Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300 - 3 500 kronor.
För en ensamstående garantipensionär med låg pension, född tidigast 1938, blir skattesänkningen 2 600 kronor per år.
(I dessa finansdepartementets tabeller har jag infogat ytterligare kolumner "månad"= årsinkomsten uppdelad på månad, "kol2./.1" dvs preliminärsskattebdell 31 där kol 1 anger skattuttag för arbetsinkomst och 2 för pension per månad resp år, slutligen lögnen straffskatteuttaget minus regeringens nu angivna "skattelättnad").
Skattelättnad per årsinkomst
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen
50 000 kr 5 219 kr 4166 478 5736 -517
100 000 kr 2 075 kr 8333 512 6144 -4069 130 000 kr 911 kr 10833 534 6408 -5497
150 000 kr 818 kr 12500 596 7152 -6334 200 000 kr 818 kr 16666 765 9180 -8368 300 000 kr 818 kr 25000 1081 12972 -12160 400 000 kr 0 kr 33333 1138 13656 -13656
Tabellen visar hur stor skattelättnad i kronor som det förhöjda grundavdraget för pensionärer ger i olika inkomstintervall.
Källa: Finansdepartementet
Garantipensionär född 1938 eller senare
med maximal garantipension
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen Singelhushåll 91 200 kr 2 641 kr 7600 511 6132 -3491
Gift/sambo* 162 600 kr 6 538 kr 6775/pers 1022 12264 -5726
*Siffrorna beskriver två inkomster á 81 300 kr/år.
Källa: Finansdepartementet
Naturligtvis kan man hålla med Aftonbladets ledarskribent när han 4/9 konstaterar att det naturligtvis är utmärkt att regeringen tycks inse att landets pensionärer behandlats orättfärdigt i de senaste årens politik. Jobbskatteavdraget, som gång på gång presenterats som en stimulans för arbete, har samtidigt inneburit ett slags straffskatt på pensioner... pensionen som knappast kan betraktas som något annat än just uppskjuten lön. Vi räknar helt enkelt med att en dag få gå i pension, och spar för den dagen, både gemensamt och individuellt. Därför blir det också särskilt stötande när pensionärer straffbeskattas på det sätt som blir resultatet av jobbskatteavdraget. Det upplevs helt enkelt som orättvist. Det är ett av regeringens riktigt stora problem, det kommer inte gårdagens besked att ändra på.
Inte ens regeringsorganet Sydsvenskan, som hävdar att man är oberoende liberal, kan dölja sin kritik av regeringens pensionärspolitik i ledaren "Pensionärsfika": Kaffepengar. Så lär en del tänka om regeringens skattesänkning för pensionärer. Efter en harang om att jobbskatteavdraget skulle stimulera dem som är i arbetsför ålder till att jobba, vilket är en tes som helt obestyrkt blivit sanning genom att upprepas tillräckligt många gånger, avrundar han med följande: ..en tråkig följd är att inkomstklyftan mellan löntagare och pensionärer har växt. Regeringen kan gott fortsätta att försöka jämna ut gapet. Särskilt som uppräkningen av pensionerna inte kompenserat fullt ut för ökade priser. Sjuttio kronor kanske räcker till en hygglig kaféfika. Men mycket till tack för de äldres bidrag till välfärden är det inte.
Som framgår av tabellerna ovan så är utspelet rena kränkningen mot landets pensionärer som lagt grunden för allas välfärd i dag. Varför skall en garantipensionär efter högerregeringens "skattelättnad" 3.500 kr mer om året i skatt än en löntagare med samma inkomst. Eller en 12000-kronors pensionär drygt 7.000 kr mer och 18000-kronor pensionär ca 10.000kr mer om året än en löntagare med motsvarande inkomst, allt efter högerregeringens "skattelättnad". Man talar varmt om att äldre inte skall diskrimineras men kan man överhuvudtaget komma på en mer upprörande diskriminering av äldre än att man beskattar pensionärers inkomster högre än fortfarande aktiva löntagare. Och detta måste vi pensionärer komma ihåg till nästa val hur högerregeringen behandlat oss.
Till saken hör att Reinfeldt annonserat ytterligare ökning av klyftan mellan pensionärer och aktiva löntagare genom det s.k. tredje steget, nämligen utbyggnaden av jobbskatteavdraget. Den här regeringen odlar skamlöst inte bara klass mot klass utan också grupp mot grupp.
Dessutom borde någon ekonom slå hål på detta med att jobbskatteavdraget gynnar jobbtillväxt. För det första handlar detta om konjunktur och inte om skatteavdrag. För det andra så skulle en generell skattesänkning öka konsumtionen vilket i sin tur verkar jobbstimulerande. Detta är självklarheter som man kan få redan på en grundkurs i nationalekonomi. Hur kan dom tillåtas ljuga svenska folket rätt i ansiktet. Är det förresten någon enda som kunnat presentera en enda siffra på att det s.k. jobbskatteavdraget skapat ett enda nytt jobb?
Visar inlägg med etikett högerregeringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett högerregeringen. Visa alla inlägg
torsdag 4 september 2008
lördag 17 maj 2008
Högerregringen vill ha trogna vapendragare med munhäfta
Generaldirektörer skall tilldelas sin budgetandel och sedan sköta verksamheten med dessa slantar. När verksamheten sköts så skall generaldirektören se till att regeringens målsättning med verksamheten fullföljs. Vad händer om regeringen har en målsättning med verksamheten men inte vill skjuta till tillräckligt med pengar för att målet skall uppnås?
Jo, i högerregeringens värld så får först försvarsministern som håller ÖB/generaldirektören om ryggen silkessnöret och finansministerns räknenissar, formellt ledda av springpojken Sven Tolgfors, överställs försvarets ekonomiförvaltning. När så ÖB går ut och talar om vad konskvenserna blir för målsättningen om högerregeringens strama tyglar förverkligas, nämligen att Sverige inte längre kan försvaras och detta samtidigt som osäkerheten i det svenska närområdet ökat, så träder ESV in. Jo, det finns ett finansdepartementet underställt ekonomistyrningsverk som samtidigt publicerar grav kritik mot försvarsledningen och föreslår att ÖBs ekonomiska beslutsfunktion starkt begränsas. Kampen mellan Borg, som numera påhejas av försvarsministern Tolgfors, och försvaret har så slutligen gått in i sista ronden. Med denna bild så håller försvaret sig uppe genom att hänga mot repen.
Men bilden ovan är inte fullständig: Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska institutet, var igår inne på att Sverige står vid en militär kollaps som även äventyrar den politiska trovärdigheten. Han gav också ÖB rätt i att osäkerheten i det svenska närområdet har ökat. Det gäller framför allt i två avseenden: ”Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar.”
Ja, en högerregering som anför tåget mot "militär kollaps" och oacceptabel osäkerhet i närområdet. Det är verkligen uppochnervända världen. Men inga medel är tydligen omöjliga om det gäller att ge den rikare delen av Sverige skattelättnader.
Nå, finns det några andra faktorer som fullständigar bilden. I Finland vill man visserligen inte öppet kritisera den svenska regeringen men de facto så ökar man där den rent miltära delen och antalet soldater är mångdubbelt större än vad Sverige kan ställa upp med. Samma förhållande gäller för Nato-grannarna Norge och Danmark.
Man kan alltså konstatera att högerregeringen är ganska ensam om sin bedömning av läget. Skall vid sådana förhållanden ÖB obetingat "gilla läget" som Sydsvenskan tycker i sin ledare i dag (17/5)? Ledarsticket förtydligar: Nu kan det tolkas som att det pågår en kraftmätning mellan ÖB och regeringen. Det går inte för sig. Sina säkerhetspolitiska missgrepp och sin påstådda utarmning av försvaret får Tolgfors, och de i sammanhanget hårt kritiserade nya moderaterna, svara för inför väljarna och i riksdagen. I en demokrati måste blotta tanken på militär obstruktion mot politiska beslut kunna uteslutas.
"Militär obstruktion" - jo det är väl dags att ställa ÖB mot väggen och låta avrättningen ske. Men är detta att påpeka följderna av en politik verkligen obstruktion? Skall en generaldirektör bara applådera makten? Är det inte expertens roll att tala om vad som händer inom det egna reviret? Och räknenissarna i all ära är ju bara experter på sitt - jo just det sina siffror som de producerar vid sina skrivbord. En regering som bara tillsätter ja-sägare har grävt en verklig gropp för...
Siffror är ju jättebra men de är nog litet som kartan. I fält gäller väl verkligheten och går denna inte att förena med kartan/siffrorna så bör man kanske ha möjlighet att rucka på siffrorna och modifiera kartan. Eller är jag som vanligt illvilligt ute och cyklar? Framförallt bör generaldirektörer med civilkurage inte sparkas utan hyllas.
Jo, i högerregeringens värld så får först försvarsministern som håller ÖB/generaldirektören om ryggen silkessnöret och finansministerns räknenissar, formellt ledda av springpojken Sven Tolgfors, överställs försvarets ekonomiförvaltning. När så ÖB går ut och talar om vad konskvenserna blir för målsättningen om högerregeringens strama tyglar förverkligas, nämligen att Sverige inte längre kan försvaras och detta samtidigt som osäkerheten i det svenska närområdet ökat, så träder ESV in. Jo, det finns ett finansdepartementet underställt ekonomistyrningsverk som samtidigt publicerar grav kritik mot försvarsledningen och föreslår att ÖBs ekonomiska beslutsfunktion starkt begränsas. Kampen mellan Borg, som numera påhejas av försvarsministern Tolgfors, och försvaret har så slutligen gått in i sista ronden. Med denna bild så håller försvaret sig uppe genom att hänga mot repen.
Men bilden ovan är inte fullständig: Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska institutet, var igår inne på att Sverige står vid en militär kollaps som även äventyrar den politiska trovärdigheten. Han gav också ÖB rätt i att osäkerheten i det svenska närområdet har ökat. Det gäller framför allt i två avseenden: ”Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar.”
Ja, en högerregering som anför tåget mot "militär kollaps" och oacceptabel osäkerhet i närområdet. Det är verkligen uppochnervända världen. Men inga medel är tydligen omöjliga om det gäller att ge den rikare delen av Sverige skattelättnader.
Nå, finns det några andra faktorer som fullständigar bilden. I Finland vill man visserligen inte öppet kritisera den svenska regeringen men de facto så ökar man där den rent miltära delen och antalet soldater är mångdubbelt större än vad Sverige kan ställa upp med. Samma förhållande gäller för Nato-grannarna Norge och Danmark.
Man kan alltså konstatera att högerregeringen är ganska ensam om sin bedömning av läget. Skall vid sådana förhållanden ÖB obetingat "gilla läget" som Sydsvenskan tycker i sin ledare i dag (17/5)? Ledarsticket förtydligar: Nu kan det tolkas som att det pågår en kraftmätning mellan ÖB och regeringen. Det går inte för sig. Sina säkerhetspolitiska missgrepp och sin påstådda utarmning av försvaret får Tolgfors, och de i sammanhanget hårt kritiserade nya moderaterna, svara för inför väljarna och i riksdagen. I en demokrati måste blotta tanken på militär obstruktion mot politiska beslut kunna uteslutas.
"Militär obstruktion" - jo det är väl dags att ställa ÖB mot väggen och låta avrättningen ske. Men är detta att påpeka följderna av en politik verkligen obstruktion? Skall en generaldirektör bara applådera makten? Är det inte expertens roll att tala om vad som händer inom det egna reviret? Och räknenissarna i all ära är ju bara experter på sitt - jo just det sina siffror som de producerar vid sina skrivbord. En regering som bara tillsätter ja-sägare har grävt en verklig gropp för...
Siffror är ju jättebra men de är nog litet som kartan. I fält gäller väl verkligheten och går denna inte att förena med kartan/siffrorna så bör man kanske ha möjlighet att rucka på siffrorna och modifiera kartan. Eller är jag som vanligt illvilligt ute och cyklar? Framförallt bör generaldirektörer med civilkurage inte sparkas utan hyllas.
Etiketter:
ekonomistyrningsverket,
försvaret,
högerregeringen,
Sven Tolgfors,
ÖB
tisdag 11 mars 2008
Snicksnack om invandrarmottagande signerat Svenska Dagbladet
Mona Sahlin har lyssnat på de utsatta kommunerna, särskilt Malmö, Botkyrka och Södertälje och föreslagit att de som tas emot skall för att få full ekonomiskt bidrag under en övergångsperiod på ett eller två år vara skyldiga att bosätta sig i en kommun där Sverige som mottagarland kan bereda invandraren rimlig bostad, svenskundervisning och arbete. Lagstiftningen skulle också stipulera en skyldighet för kommuner att ta emot invandrare. Allt detta för att invandrarghetton inte skall bildas i de tre nämnda orterna och några orter till, där lägenheter avsedda för enstaka familj bebos av tre eller fyra, där undervisning inte kan ordnas i tillräcklig utsträckning och där arbetslösa flockas.
Detta konstruktiva förslag avhånar Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet i dag 11/3 och kallar socialdemokraternas förslag för "Arrest signerad Sahlin". Och på ämnet broderar hon: Nej, Mona Sahlin vill inte kalla det för kommunarrest. Jag förstår henne, det är inget trevligt ord. Ändå är det i praktiken vad det handlar om när man som Sahlin lagstiftningsvägen nu vill tvinga flyktingar och deras anhöriga att bo i anvisade kommuner under deras första år i Sverige. Sahlin ursäktar sig till ... alla som vill höra på med bortförklaringen att det ju handlar om en möjlighet att få lära sig språk och få ett arbete i det yrke man har. Snicksnack.
Vadå snicksnack! Inte med ett enda snick eller ens ett snack redovisas grunden för avvisandet. Bara ett arrogant avvisande. Är det som vanligt Husbondens röst som kallat på en insats?
Försåtligt frågar Mari Abramsson: Så vad har Mona Sahlin egentligen emot alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning?
Ja bästa Maria, det finns flera svar på den ställda frågan. Ett par ger jag här.
* Högerregeringens förslag är inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn
* Högerregeringens förslag är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder
* Högerregeringens förslag innebär inte att man kommer åt problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare
Fler kan du säkert komma på själv. Nu är det dags att ställa frågan: varför kan inte Maria Abrahamsson gilla det socialdemokratiska förslaget som ju skulle täcka in de ovan givna svaren som alltså "fattas" med högerregeringens lösning.
När Maria Abrahamsson kallat socialdemokraternas förslag kommunarrest så tar hon i så att livstycket spricker. Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med sin familj, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? I det sammanhanget kan man ställa frågan: vad har Maria Abrahamsson för beteckning på det som högerregeringens bestämt om arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten och kommenderas land och rike runt för att inte ligga samhället till last enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
Detta konstruktiva förslag avhånar Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet i dag 11/3 och kallar socialdemokraternas förslag för "Arrest signerad Sahlin". Och på ämnet broderar hon: Nej, Mona Sahlin vill inte kalla det för kommunarrest. Jag förstår henne, det är inget trevligt ord. Ändå är det i praktiken vad det handlar om när man som Sahlin lagstiftningsvägen nu vill tvinga flyktingar och deras anhöriga att bo i anvisade kommuner under deras första år i Sverige. Sahlin ursäktar sig till ... alla som vill höra på med bortförklaringen att det ju handlar om en möjlighet att få lära sig språk och få ett arbete i det yrke man har. Snicksnack.
Vadå snicksnack! Inte med ett enda snick eller ens ett snack redovisas grunden för avvisandet. Bara ett arrogant avvisande. Är det som vanligt Husbondens röst som kallat på en insats?
Försåtligt frågar Mari Abramsson: Så vad har Mona Sahlin egentligen emot alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning?
Ja bästa Maria, det finns flera svar på den ställda frågan. Ett par ger jag här.
* Högerregeringens förslag är inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn
* Högerregeringens förslag är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder
* Högerregeringens förslag innebär inte att man kommer åt problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare
Fler kan du säkert komma på själv. Nu är det dags att ställa frågan: varför kan inte Maria Abrahamsson gilla det socialdemokratiska förslaget som ju skulle täcka in de ovan givna svaren som alltså "fattas" med högerregeringens lösning.
När Maria Abrahamsson kallat socialdemokraternas förslag kommunarrest så tar hon i så att livstycket spricker. Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med sin familj, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? I det sammanhanget kan man ställa frågan: vad har Maria Abrahamsson för beteckning på det som högerregeringens bestämt om arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten och kommenderas land och rike runt för att inte ligga samhället till last enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
tisdag 4 mars 2008
Måltavla för borgarpressen: Mona Sahlin
Den borgerliga pressen är verkligen som en flock fega schakaler i sina försök att trolla med verkligheten.
Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.
Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.
Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.
Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.
Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:
Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...
Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:
Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.
Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...
Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.
Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.
Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.
Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.
Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:
Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...
Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:
Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.
Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...
söndag 17 februari 2008
Voff, voff, Reinfeldt
Voff, voff, Reinfeldt är den ledare som Sydsvenskan publicerade den 17 februari 2008 00:03:
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...
Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande
Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.
Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.
Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?
Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.
Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.
Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...
Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande
Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.
Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.
Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?
Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.
Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.
Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?
torsdag 14 februari 2008
Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?
Företrädare för högeralliansen och alla deras vapendragare på de 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 gör sitt bästa för att ställa frågan med vem skall Mona Sahlin regera om hon får chansen 2010. Ja, en del slår brösttoner och förklarar att det är oanständigt om väljarna inte får reda på vilket alternativ som gäller.
Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.
Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.
Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?
Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?
I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!
Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?
När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.
Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:
* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten
* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja
* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten
* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer
Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.
Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.
Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.
Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.
Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?
Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?
I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!
Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?
När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.
Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:
* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten
* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja
* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten
* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer
Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.
Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.
lördag 9 februari 2008
Dimmiga tankar
I dag omgavs vi av ett töcken här i södra Skåne. Ja, man såg inte ens grannens hus annat än som en dov skugga. Tydligen finns det en mental dimma också. De två ledarna i Sydsvenskan i dag 8/2 är inte de vanliga helt strykande medhårs med tanke på regeringens verksamhet.
I huvudledaren frågas det "Hur tänker regeringen?" apropå förslaget att maximera sjukersättningen till 75 %, därvid privat försäkring skall räknas in. Här har man fått både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på sig. Genomför man det så får man förmodligen också EU på sig eftersom det lär vara en inskränkning av avtalsfriheten som strider mot gängse EU-praxis och mot ILOs konvention om avtals-frihet. Regeringen påstår att det skulle gynna arbetslinjen. Men som Sydsvenskan påpekar är det knappast troligt att en mindre sänkning av ersättningen skulle få långtidssjukskrivna att återvända till arbetet. En ny flopp är alltså på väg.
I en andraledare skriver Mats Skogkär om "Regeringens dunkla tankar" apropå beslutet om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett krav som skall falla bort först efter 4 år. Skogkär avrundar: "Fyra år är en väldigt lång tid för ett barn" var en av frågorna till ansvariga ministern Tobias Billström. Svaret gick ut på att det handlar om vilka avvägningar man vill göra: "Ska vi om tio, femton år när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: men de fick i alla fall lov att komma hit?" - Låt oss lägga detta vid sidan av ett annat uttalande: "Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken har även gett upphov till segregation, rotlöshet, kriminalitet och ökade motsättningar." Här finns en - möjligen tydlig - gradskillnad. Men finns det också en artskillnad? - Det sista citatet är för övrigt hämtat från Sverigedemokraternas valmanifest 2006. En misstanke infinner sig: Regeringen vill minska invandringen. Däremot varken vill eller vågar den säga det rakt ut. Kommentar är överflödig.
Fastighetsskatteomläggningen blev visserligen ett gynnande av de rika väljarna men maximum blev mer än dubbelt så högt än vad som utlovats i valrörelsen. Få blev mycket glada men många blev besvikna och missnöjda.
Omläggningen av a-kassan med höjning av avgifterna särskilt för de utsatta låglönegrupperna har mobiliserat hela fackvärlden. Resultatet att 1,2 miljoner arbetstagare - var fjärde - står utan a-kasseersättning vid arbetslöshet kan leda till en social katastrof vid en kommande lågkonjunktur. Att åtgärden riktades just mot facket framgår av att avdragsrätten fär fackföreningsavgift i samma veva togs bort.
Ja, så var det då EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter. Det är ju inte så mycket mer att säga än att där desarmerades ett av högeralliansens huvudvapen för att försvara den s.k. arbetslinjen. Det andra vapnet i arsenalen var den i förra stycket berörda a-kasseomläggningen.
Vår gemensamma offentliga egendom skall ju reas ut i sann Friedmansk anda så att kapitalister - inte minst utländska - kan förse sig med våra sparade tillgångar. När jag pekar på "utländska" så är det enbart med tanke på att ägarrollen också innefattar möjligheter att montera ner hela eller delar av företag för att flytta dem utomlands. Man hävdar att man har svenska folkets stöd men opinionsundersökningar säger motsatsen.
Den orättvisa beskattningen som man infört för pensionärer, sjuka och arbetslösa har också drabbat de ekonomiskt värst utsatta grupperna i samhället. Man talar inte längre om att minska "utanförskapet" - en annan av valrörelsens PR-floskler.
När man sedan ser till hur arbetsmarknadsutbildningen, Komvux och kulturen avlövats med offentliga insatser för att privatiseras och vinstutsättas så kan man tala om en utarmning av situationen för dem som inte har det så fett.
Ja, listan skulle kunna göras längre. Men är det någon som fortfarande går i dimmisk ovisshet om varför högerregeringen, som i valet fick ett underlag av 48 % av rösterna, enligt undersökningar nu har ca 42 %. Motsvarande siffror för oppositionen är 46 % i valet och enligt undersökningar nu rekordhöga ca 52 %. I dag har oppositionen alltså en ledning med ca 10 %. Regeringens politik är helt enkelt det som gett utslaget. Då skulle man kunna fråga sig vad vet väljarna om oppositionen. Ja, man vet nog ungefär var oppositionen står - det är bara de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som tillsammans med Reinfeldt tror att några större överraskningar blir svaret på frågorna med vem, hur mycket eller vad det nu var som Reinfeldt ville fråga.
Dimman börjar lätta och det är en ganska besvärlig verklighet som man då ser med allt vad den borgerliga alliansen lyckats stöka till med.
I huvudledaren frågas det "Hur tänker regeringen?" apropå förslaget att maximera sjukersättningen till 75 %, därvid privat försäkring skall räknas in. Här har man fått både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på sig. Genomför man det så får man förmodligen också EU på sig eftersom det lär vara en inskränkning av avtalsfriheten som strider mot gängse EU-praxis och mot ILOs konvention om avtals-frihet. Regeringen påstår att det skulle gynna arbetslinjen. Men som Sydsvenskan påpekar är det knappast troligt att en mindre sänkning av ersättningen skulle få långtidssjukskrivna att återvända till arbetet. En ny flopp är alltså på väg.
I en andraledare skriver Mats Skogkär om "Regeringens dunkla tankar" apropå beslutet om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett krav som skall falla bort först efter 4 år. Skogkär avrundar: "Fyra år är en väldigt lång tid för ett barn" var en av frågorna till ansvariga ministern Tobias Billström. Svaret gick ut på att det handlar om vilka avvägningar man vill göra: "Ska vi om tio, femton år när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: men de fick i alla fall lov att komma hit?" - Låt oss lägga detta vid sidan av ett annat uttalande: "Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken har även gett upphov till segregation, rotlöshet, kriminalitet och ökade motsättningar." Här finns en - möjligen tydlig - gradskillnad. Men finns det också en artskillnad? - Det sista citatet är för övrigt hämtat från Sverigedemokraternas valmanifest 2006. En misstanke infinner sig: Regeringen vill minska invandringen. Däremot varken vill eller vågar den säga det rakt ut. Kommentar är överflödig.
Fastighetsskatteomläggningen blev visserligen ett gynnande av de rika väljarna men maximum blev mer än dubbelt så högt än vad som utlovats i valrörelsen. Få blev mycket glada men många blev besvikna och missnöjda.
Omläggningen av a-kassan med höjning av avgifterna särskilt för de utsatta låglönegrupperna har mobiliserat hela fackvärlden. Resultatet att 1,2 miljoner arbetstagare - var fjärde - står utan a-kasseersättning vid arbetslöshet kan leda till en social katastrof vid en kommande lågkonjunktur. Att åtgärden riktades just mot facket framgår av att avdragsrätten fär fackföreningsavgift i samma veva togs bort.
Ja, så var det då EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter. Det är ju inte så mycket mer att säga än att där desarmerades ett av högeralliansens huvudvapen för att försvara den s.k. arbetslinjen. Det andra vapnet i arsenalen var den i förra stycket berörda a-kasseomläggningen.
Vår gemensamma offentliga egendom skall ju reas ut i sann Friedmansk anda så att kapitalister - inte minst utländska - kan förse sig med våra sparade tillgångar. När jag pekar på "utländska" så är det enbart med tanke på att ägarrollen också innefattar möjligheter att montera ner hela eller delar av företag för att flytta dem utomlands. Man hävdar att man har svenska folkets stöd men opinionsundersökningar säger motsatsen.
Den orättvisa beskattningen som man infört för pensionärer, sjuka och arbetslösa har också drabbat de ekonomiskt värst utsatta grupperna i samhället. Man talar inte längre om att minska "utanförskapet" - en annan av valrörelsens PR-floskler.
När man sedan ser till hur arbetsmarknadsutbildningen, Komvux och kulturen avlövats med offentliga insatser för att privatiseras och vinstutsättas så kan man tala om en utarmning av situationen för dem som inte har det så fett.
Ja, listan skulle kunna göras längre. Men är det någon som fortfarande går i dimmisk ovisshet om varför högerregeringen, som i valet fick ett underlag av 48 % av rösterna, enligt undersökningar nu har ca 42 %. Motsvarande siffror för oppositionen är 46 % i valet och enligt undersökningar nu rekordhöga ca 52 %. I dag har oppositionen alltså en ledning med ca 10 %. Regeringens politik är helt enkelt det som gett utslaget. Då skulle man kunna fråga sig vad vet väljarna om oppositionen. Ja, man vet nog ungefär var oppositionen står - det är bara de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som tillsammans med Reinfeldt tror att några större överraskningar blir svaret på frågorna med vem, hur mycket eller vad det nu var som Reinfeldt ville fråga.
Dimman börjar lätta och det är en ganska besvärlig verklighet som man då ser med allt vad den borgerliga alliansen lyckats stöka till med.
Etiketter:
allianspolitiken,
högerregeringen
onsdag 6 februari 2008
Lysa med lånta fjädrar
Omkring år 30 e. Kr. berättade Phaedrus fabeln om Den fåfänga kajan. Kajan prydde sig med påfågelns fjädrar. För att med dessa lånta fjädrar få större lyskraft, får man förmoda. Det är bara det - tillägger jag när fabeln återberättas i dag- att fjädrarna limmats så bristfälligt att den egna svarta fjäderdräkten syns igenom och dessutom trillar av vid första vindpusten.
Vår statsminister dras f.n. med en rad inhemska misslyckande såsom a-kasseavhoppen, EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter och förslaget om nya regler för sjukersättning. Nu har Fredrik Reinfeldt dragit en tystnadens slöja över detta och istället kommenterat de stora händelserna i väst.
I partiledardebatten hyllade Fredrik Reinfeldt demokraten Bill Clinton och jämförde sin egen politik med hans. Det fanns inga skillnader, medan den ideologiskt mer nära republikanen Bush inte ens nämndes vid namn. Det kan antecknas att då var Hillary Clinton med uppbackning av maken Bill demokraternas självklara kandidat.
Inför "supertisdagen" i de amerikanska primärvalen hade läget vänt och nu tippade alla "förståsigpåare" den yngre Barack Obama som trolig segrare på demokratsidan. Han är ung och påstås ha en Bob-Kennedy-utstrålning med karisma att inympa hopp för framtiden hos människor. Nu gick vår otursförföljde statsminister snabbt ut och förklarade att naturligtvis stod högerregeringen närmare amerikanska vänstern, nämligen demokraterna, och Fredrik Reinfeldt själv stödde Obama som hade en politik som liknade hans egen. "Det är svårt att gå emot sin egen politik", var de övertygande och visa statsministerorden.
Han borde kanske ha väntat tills supertisdagen var över, eftersom Hillary Clinton nu anses ha en knapp ledning över Barack Obama. Men det är fortfarande så osäkert att det inte är dags för Fredrik Reinfeldt att återigen sadla om.
Det är bara det att vid genomgången i Dagens Nyheter av de två demokratiska presidentkandidaterna så är deras program i stora drag identiska och knappast på någon punkt särskiljande utom ett, nämligen att Hillary Clinton har ett genomtänkt förslag till sjukförsäkring för alla medborgare som skall finansieras av stat och företagare i samverkan medan Obama begränsat sitt försäkringsförslag till att omfatta barnen. Inte heller "förståsigpåare" kan konstatera några andra skillnader, möjligen är Obamas förslag än mer diffust än Clintons. Men Fredrik Reinfeldt vet naturligtvis bättre.
Det som fick Fredrik Reinfeldt att prisa Bill Clinton är att Clinton anses politisk upphovsman till vad kallats "triangulering" dvs att han tog över republikanernas gobitar och integrerade dem i sin egen mer sociala - ja, man skulle kunna säga socialdemokratiskt inriktade - politik. Då får man en stabil politisk grund som består av ens egna ideologi med kryddor av det bästa hos motståndaren. På så sätt segrade Bill Clinton i två presidentval. Fredrik Reinfeldt och "oberoende liberala" politiska tänkare försöker nu göra gällande att Reinfeldt vann valet 2006 med samma metod. Jo visst smetades moderaterna till oigenkännlighet in med en kosmetika som man kallade "det nya arbetarpartiet". Det är bara det att medan Clinton - och f.ö. också Blair - hade en ryggrad av egen ideologi och integrerade motståndarens gobitar så försökte Fredrik Reinfeldt sy en maskeringsdräkt med namnet "arbetarepartiet" i stora bokstäver på ryggen för att skyla över den egna inriktningen. Det dröjde emellertid bara någon månad så lättade man på maskeringen och tvättade av PR-kosmetikan och visade sitt handlag med en omvänd-robin-hood i rasande fart. Men folk är ju inte dumma. Det visar opinionsiffrorna.
Är det någon annan än Fredrik Reinfeldt som i dag upptäckt någon likhet med Bill Clinton, Barack Obama eller Hillary Clinton. Nej snarare växer skillnaden när man tittar på det praktiska politiska handlaget, i vilket ämne alla tre har åtskilligt att lära ut till vår statsminister.
Är det någon som inte förstår varför jag inledde denna betraktelse med en ca 2000 år gammal fabel, som skrevs som en moralitet för dåtidens romare? Kan det var så att det är någon som i flera avseenden försöker lysa med lånta fjädrar? Men kanske har påfågelsfjädrarna limmats så bristfälligt att de faller vid första politiska vindpust?
Bloggartikeln tillägnas journalisten Olle Lönnaeus, som i "oberoende liberala" Sydsvenskan 6/2 skrev om samma ämne men något annrlunda.
Vår statsminister dras f.n. med en rad inhemska misslyckande såsom a-kasseavhoppen, EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter och förslaget om nya regler för sjukersättning. Nu har Fredrik Reinfeldt dragit en tystnadens slöja över detta och istället kommenterat de stora händelserna i väst.
I partiledardebatten hyllade Fredrik Reinfeldt demokraten Bill Clinton och jämförde sin egen politik med hans. Det fanns inga skillnader, medan den ideologiskt mer nära republikanen Bush inte ens nämndes vid namn. Det kan antecknas att då var Hillary Clinton med uppbackning av maken Bill demokraternas självklara kandidat.
Inför "supertisdagen" i de amerikanska primärvalen hade läget vänt och nu tippade alla "förståsigpåare" den yngre Barack Obama som trolig segrare på demokratsidan. Han är ung och påstås ha en Bob-Kennedy-utstrålning med karisma att inympa hopp för framtiden hos människor. Nu gick vår otursförföljde statsminister snabbt ut och förklarade att naturligtvis stod högerregeringen närmare amerikanska vänstern, nämligen demokraterna, och Fredrik Reinfeldt själv stödde Obama som hade en politik som liknade hans egen. "Det är svårt att gå emot sin egen politik", var de övertygande och visa statsministerorden.
Han borde kanske ha väntat tills supertisdagen var över, eftersom Hillary Clinton nu anses ha en knapp ledning över Barack Obama. Men det är fortfarande så osäkert att det inte är dags för Fredrik Reinfeldt att återigen sadla om.
Det är bara det att vid genomgången i Dagens Nyheter av de två demokratiska presidentkandidaterna så är deras program i stora drag identiska och knappast på någon punkt särskiljande utom ett, nämligen att Hillary Clinton har ett genomtänkt förslag till sjukförsäkring för alla medborgare som skall finansieras av stat och företagare i samverkan medan Obama begränsat sitt försäkringsförslag till att omfatta barnen. Inte heller "förståsigpåare" kan konstatera några andra skillnader, möjligen är Obamas förslag än mer diffust än Clintons. Men Fredrik Reinfeldt vet naturligtvis bättre.
Det som fick Fredrik Reinfeldt att prisa Bill Clinton är att Clinton anses politisk upphovsman till vad kallats "triangulering" dvs att han tog över republikanernas gobitar och integrerade dem i sin egen mer sociala - ja, man skulle kunna säga socialdemokratiskt inriktade - politik. Då får man en stabil politisk grund som består av ens egna ideologi med kryddor av det bästa hos motståndaren. På så sätt segrade Bill Clinton i två presidentval. Fredrik Reinfeldt och "oberoende liberala" politiska tänkare försöker nu göra gällande att Reinfeldt vann valet 2006 med samma metod. Jo visst smetades moderaterna till oigenkännlighet in med en kosmetika som man kallade "det nya arbetarpartiet". Det är bara det att medan Clinton - och f.ö. också Blair - hade en ryggrad av egen ideologi och integrerade motståndarens gobitar så försökte Fredrik Reinfeldt sy en maskeringsdräkt med namnet "arbetarepartiet" i stora bokstäver på ryggen för att skyla över den egna inriktningen. Det dröjde emellertid bara någon månad så lättade man på maskeringen och tvättade av PR-kosmetikan och visade sitt handlag med en omvänd-robin-hood i rasande fart. Men folk är ju inte dumma. Det visar opinionsiffrorna.
Är det någon annan än Fredrik Reinfeldt som i dag upptäckt någon likhet med Bill Clinton, Barack Obama eller Hillary Clinton. Nej snarare växer skillnaden när man tittar på det praktiska politiska handlaget, i vilket ämne alla tre har åtskilligt att lära ut till vår statsminister.
Är det någon som inte förstår varför jag inledde denna betraktelse med en ca 2000 år gammal fabel, som skrevs som en moralitet för dåtidens romare? Kan det var så att det är någon som i flera avseenden försöker lysa med lånta fjädrar? Men kanske har påfågelsfjädrarna limmats så bristfälligt att de faller vid första politiska vindpust?
Bloggartikeln tillägnas journalisten Olle Lönnaeus, som i "oberoende liberala" Sydsvenskan 6/2 skrev om samma ämne men något annrlunda.
måndag 4 februari 2008
Desinformation i "oberoende liberal" dagspress
Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
söndag 27 januari 2008
"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma
En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
lördag 12 januari 2008
Högerregeringen skär ned stöd för att bekämpa hunger och fattigdom
Högerregeringens hela program är en omvänd robin-hood som syftar till att sänka skatter och öka inkomsterna för de rika och välbärgade och samtidig nedskärning på utgifter för omsorg om och ökning av avgifter för de mindre bemedlade. Detta gäller Sverige och på denna - med Alf Svenssons ord - hjärtlösa politik har väljarna svarat med ett opinionsras av sällan skådat slag. Samma ideologiska metodologi tillämpar högerregeringen internationellt. Redan tidigare har en rad länder som erhållit bilaterala bidrag fått dessa beskurna eller helt borttagna. Det började med att "bidragen" inte betalades utan användes till "skuldavskrivning". Skuldavskrivning innebär att beloppet istället för att gå till fattigdomsbekämpning går till att betala skulder som fattiga länder har till bl.a. Europa. Nu skär man dessutom ner bidraget till FNs utvecklings- och fattigdomsbekämpningsprogram UNDP med 80 miljoner kr.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) skrev nyligen på Sydsvenskans debattsida och angav motivet till att UNDP "inte tillräckligt tydligt formulerat kravet på främjandet av mänskliga rättigheter".
Om det vore så att UNDP struntade i bidragsländernas förhållande till mänskliga rättigheter vore detta naturligtvis ett hedersamt skäl. Det enda rimliga vore emellertid i så fall att helt strypa UNDP-stödet och se till att bidraget kom behövande länder till godo på annat sätt. Vad som gör det än mer märkligt är att ett av UNDPs mest prioriterade områden är just arbetet att stärka de mänskliga rättigheterna. Detta borde istället alltså motivera en ökning av stödet. Men inget av detta sker vilket ger hänvisning om att det rör sig om samma cyniska synsätt som präglar den inhemska politiken. Man vill helt enkelt spara på det som går till att motverka fattigdom, utanförskap ... Kanske är det ytterligare några förmögenhetsskatter som skall tas bort eller förmåner till de välbesuttna som skall finansieras?
Detta blir än skamligare när man enligt ett helsidesupplägg i Sydsvenskan i dag 12/1 får reda på att världens länder producerar i dag tillräckligt med mat för att ge alla ett anständigt liv och att samtidigt var sjunde människa i dag somnar hungrig. Eller att mellan 40-70 procent av befolkningen i Afrika lever på en dollar eller mindre om dagen.
Man undrar egentligen hur man är funtad, när man mot denna bakgrund minskar stödet till UNDP, det FN-organ som aktivt arbetar för mänskliga rättigheter och mot fattigdom. Vad högerregeringen inte tycks ha kläm på är bl.a. att det på en planet där majoriteten hungrar och några få lever i överflöd är det en mänsklig rättighet att äta sig mätt. Högerregeringens gnidighet framstår som extra motbjudande när det sker för att få en budget utan förmögenhetsbeskattning att gå med vinst.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) skrev nyligen på Sydsvenskans debattsida och angav motivet till att UNDP "inte tillräckligt tydligt formulerat kravet på främjandet av mänskliga rättigheter".
Om det vore så att UNDP struntade i bidragsländernas förhållande till mänskliga rättigheter vore detta naturligtvis ett hedersamt skäl. Det enda rimliga vore emellertid i så fall att helt strypa UNDP-stödet och se till att bidraget kom behövande länder till godo på annat sätt. Vad som gör det än mer märkligt är att ett av UNDPs mest prioriterade områden är just arbetet att stärka de mänskliga rättigheterna. Detta borde istället alltså motivera en ökning av stödet. Men inget av detta sker vilket ger hänvisning om att det rör sig om samma cyniska synsätt som präglar den inhemska politiken. Man vill helt enkelt spara på det som går till att motverka fattigdom, utanförskap ... Kanske är det ytterligare några förmögenhetsskatter som skall tas bort eller förmåner till de välbesuttna som skall finansieras?
Detta blir än skamligare när man enligt ett helsidesupplägg i Sydsvenskan i dag 12/1 får reda på att världens länder producerar i dag tillräckligt med mat för att ge alla ett anständigt liv och att samtidigt var sjunde människa i dag somnar hungrig. Eller att mellan 40-70 procent av befolkningen i Afrika lever på en dollar eller mindre om dagen.
Man undrar egentligen hur man är funtad, när man mot denna bakgrund minskar stödet till UNDP, det FN-organ som aktivt arbetar för mänskliga rättigheter och mot fattigdom. Vad högerregeringen inte tycks ha kläm på är bl.a. att det på en planet där majoriteten hungrar och några få lever i överflöd är det en mänsklig rättighet att äta sig mätt. Högerregeringens gnidighet framstår som extra motbjudande när det sker för att få en budget utan förmögenhetsbeskattning att gå med vinst.
tisdag 8 januari 2008
Moderatmakt
Dagens ledare 8/1 i Sydsvenskan gör en analys av nordamerikanska primärvalen under rubriken "Drömmarnas marknad" men vädrar så småningom - som väntat - fördomar om socialdemokratin: Förändring. När den amerikanska presidentvalskampanjen idag rullar vidare med primärval i delstaten New Hampshire är detta ordet på allas läppar och i väldigt många väljares hjärtan: change. Denna dröm om något nytt låg bakom Barack Obamas överraskande seger bland de demokratiska presidentkandidaterna i Iowa... Barack Obama är ung, 46 år. Han är svart. Jämfört med de flesta andra presidentkandidater - demokrater såväl som republikaner - är han ett oprövat kort. Med mig som president kommer nya, friska vindar att svepa genom Vita huset, genom USA och världen, lyder hans budskap, vagt men tilltalande. Och USA lyssnar. Obama blir ett oskrivet blad som väljarna själva fyller, var och en med sina egna drömmar och förväntningar.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.
Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.
Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.
När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.
När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.
Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.
Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.
När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.
När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.
måndag 7 januari 2008
I huvet på en borgerlig gube
En av HasseoTages mest underbara filmer är "I huvudet på en gammal gubbe". Per T. Ohlsson har alluderat på det i sin krönika 6/1 "I huvudet på Reinfeldt" men det blir faktiskt mest i huvudet på den borgerliga guben PerTe: Värre än så här kan det ändå inte bli. Tanken måste vid något tillfälle ha susat genom huvudet på statsminister Fredrik Reinfeldt när han under helgerna har begrundat sitt annus horribilis 2007, de politiska möjligheterna 2008 och - i förlängningen - utsikterna för ytterligare en borgerlig valseger 2010.
Jorå, det kommer att fixa sig - under fem förutsättningar spår guben PerTe:
1) Ekonomin fortsätter att utvecklas positivt.
2) Den borgerliga alliansen återupplivas.
3) Politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande. Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart "tala till hjärnan, utan också till hjärtat".
4) Utmaningen från oppositionen tas på allvar. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.
5) Statsministern slutar skylla ifrån sig.
Den som är närmare intresserad av dessa punkter kan gå in på Sydsvenskans hemsida. Men punkten 5 utvecklar PerTe på följande sätt: Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är "en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal". Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera. Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt. Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och "det kommenterande Sverige"... Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.
Naturligtvis delar jag PerTes synpunkt att raset i opinionen är självförvållat av högerregeringen. Man förstår också att PerTe blir förbannad när SvD påstås ha inflytande över Sydsvenskans sydliga revir. Men egentligen kan det vara detsamma om det är SvD, DN, GP eller Sydsvenskan eftersom i vart fall den borgerliga pressen dominerar med sina 3 miljoner ex (mot 600.000 ex för vänsterns). Och egentligen är väl PerTes ståndpunkt, att det är alla små fadäser som kantat högerregeringens väg som orsakat väljarnas missnöje, baserad på en lika "bisarr verklighetsuppfattning" som Ulf Adelsohns. Nej väljarna är synnerligen förlåtande till litet klantiga personer som hundlikt stirrar på dem genom TV-kameran. Däremot är det uppseendeväckande säreget hur en uppsjö av borgerliga ledarskribenter och krönikörer kan frånkänna väljarna omdömet att man insett politikens innehåll av omvänd robin-hood och av det skälet inte gillar dem som för politiken. När det gäller frågan om omvänd-robin-hood med gynnande av de rika på de fattigas bekostnad får jag hänvisa till en tidigare blogg den 3 januari "Högerregeringens rika och välmående bidragstagare".
När PerTe krampaktigt vägrar att inse rasets orsak så förstår man varför han väljer att citera vad Alf Svensson sagt om teknokratisk framtoning. Annars är ju den avgångne kristdemokratledarens mest kända replik att regeringen för en hjärtlös politik. Han avsåg då innehållet, inte den politiska kosmetikan. En annat sanningsvittne är moderatpolitikern, f.socialministern och f. talmannen Ingegerd Troedsson som lämnat moderatpartiet och kritiserar partiet för att ha lämnat sin gamla målsättning om skatt efter bärkraft. Både ogillar alltså den omvända-robin-hood som högerregeringen tillämpar. Är nu detta något som bara "kännare" kan ana eller kan kanske vanliga väljare, exempelvis pensionärer, arbetslösa och sjuka tänkas ha förstått saken minst lika tydligt? Ja, det är bara en fråga?
Ulf Adelsohn och PerTe tycks i alla fall vara ense om en sak, nämligen att regeringen kritiserats i den borgerliga pressen. I verkligheten har kritiken dock begränsat sig till struntsaker såsom en och annan tv-licens, ett och annat svartbygge, en fylla under jourtid. Sådant struntar folk i - möjligen drar man på munnen och konstaterar att de som häver sig upp på piedestal trillar hårdare än när man är bland oss. Men den verkliga kritiken för politikens innehåll har helt avstannat i Sverige i och med att de borgerliga tidningarna fick sin egen regering. Detta allvarliga demokratiska problem tycks varken Ulf Adelsohn eller PerTe ens ha uppmärksammat.
Jorå, det kommer att fixa sig - under fem förutsättningar spår guben PerTe:
1) Ekonomin fortsätter att utvecklas positivt.
2) Den borgerliga alliansen återupplivas.
3) Politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande. Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart "tala till hjärnan, utan också till hjärtat".
4) Utmaningen från oppositionen tas på allvar. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.
5) Statsministern slutar skylla ifrån sig.
Den som är närmare intresserad av dessa punkter kan gå in på Sydsvenskans hemsida. Men punkten 5 utvecklar PerTe på följande sätt: Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är "en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal". Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera. Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt. Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och "det kommenterande Sverige"... Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.
Naturligtvis delar jag PerTes synpunkt att raset i opinionen är självförvållat av högerregeringen. Man förstår också att PerTe blir förbannad när SvD påstås ha inflytande över Sydsvenskans sydliga revir. Men egentligen kan det vara detsamma om det är SvD, DN, GP eller Sydsvenskan eftersom i vart fall den borgerliga pressen dominerar med sina 3 miljoner ex (mot 600.000 ex för vänsterns). Och egentligen är väl PerTes ståndpunkt, att det är alla små fadäser som kantat högerregeringens väg som orsakat väljarnas missnöje, baserad på en lika "bisarr verklighetsuppfattning" som Ulf Adelsohns. Nej väljarna är synnerligen förlåtande till litet klantiga personer som hundlikt stirrar på dem genom TV-kameran. Däremot är det uppseendeväckande säreget hur en uppsjö av borgerliga ledarskribenter och krönikörer kan frånkänna väljarna omdömet att man insett politikens innehåll av omvänd robin-hood och av det skälet inte gillar dem som för politiken. När det gäller frågan om omvänd-robin-hood med gynnande av de rika på de fattigas bekostnad får jag hänvisa till en tidigare blogg den 3 januari "Högerregeringens rika och välmående bidragstagare".
När PerTe krampaktigt vägrar att inse rasets orsak så förstår man varför han väljer att citera vad Alf Svensson sagt om teknokratisk framtoning. Annars är ju den avgångne kristdemokratledarens mest kända replik att regeringen för en hjärtlös politik. Han avsåg då innehållet, inte den politiska kosmetikan. En annat sanningsvittne är moderatpolitikern, f.socialministern och f. talmannen Ingegerd Troedsson som lämnat moderatpartiet och kritiserar partiet för att ha lämnat sin gamla målsättning om skatt efter bärkraft. Både ogillar alltså den omvända-robin-hood som högerregeringen tillämpar. Är nu detta något som bara "kännare" kan ana eller kan kanske vanliga väljare, exempelvis pensionärer, arbetslösa och sjuka tänkas ha förstått saken minst lika tydligt? Ja, det är bara en fråga?
Ulf Adelsohn och PerTe tycks i alla fall vara ense om en sak, nämligen att regeringen kritiserats i den borgerliga pressen. I verkligheten har kritiken dock begränsat sig till struntsaker såsom en och annan tv-licens, ett och annat svartbygge, en fylla under jourtid. Sådant struntar folk i - möjligen drar man på munnen och konstaterar att de som häver sig upp på piedestal trillar hårdare än när man är bland oss. Men den verkliga kritiken för politikens innehåll har helt avstannat i Sverige i och med att de borgerliga tidningarna fick sin egen regering. Detta allvarliga demokratiska problem tycks varken Ulf Adelsohn eller PerTe ens ha uppmärksammat.
tisdag 1 januari 2008
Gott Nytt 2008
Den borgerliga regeringen har försummat chansen att modernisera Sverige genom en aktiv politik för utbildning. Det gör 2007 till de förlorade möjligheternas år, skrev Thomas Östros och Luciano Astudillo i Sydsvenskan 30/12. De två leder socialdemokraternas rådslagsgrupp om jobben. Man kände sig riktigt glad att få läsa något som så väl stämde överens med ens egen åsikt. Det var också roligt att läsa om Inger Jarl Becks hjärtefråga inför 60-årsdagen 31/12 på familjesidan: "Villkoren för arbetssökande och förändringen i a-kassan gör mig jättebekymrad. Det drivs en hård och kall politik just nu, människan finns inte med längre...". Behöver man tillägga att 60-årsintervjun inte innehåller uppgift om att Inger är socialdemokratisk riksdagskvinna. Men det kanske är självklart för läsaren att en borgerlig politiker inte har en sådan inställning.
Man kände sig nästan hemma i Sydsvenskan och höll därför andan när Sydsvenskans Gott Nytt År - hälsning inleddes med: "Regeringens politik är inte bra. Inte populär. Bara orättvis. Ojämlik... Budskapet har gått fram - Mona Sahlin (s) kan sluta tjata. Vi väntar med spänning på en bättre politik. Kanske en socialdemokratisk?" Har dom fått spader eller äntligen tagit in opinionsmätningarnas siffror? Någonstans i mitten skymtade förbi nyårsönskningen: "Dessutom önskar vi oss en ny regering." Äntligen ett sanningens ord!
När man läser litet närmare så har tidningen inte dragit samma lärdom som väljarna att det behövs en vänsterregering utan man kör vidare på det oberoende liberala spåret: Helst en ny regering men "gärna borgerlig". Tacka x-x- för det. I en nyårshälsning till läsarna kan man visserligen kittla litet men uppdraget att vara ett borgerligt regeringsorgan är alltför viktigt för att helt spolas bort oavsett att man inte gillar vad högerregeringen gör. Det gäller att vara isstadig som bara den. Ja i sin desperation över regeringens alla tillkortakommanden börjar man till och med hallucinera om Göran Persson återkomst! Det bör tilläggas att tidningen inte vågat publicera sin ganska röriga nyårshälsning på nätet. Jag förstår webbredaktören: det var ju ingen höjdartext precis.
Och inte då skall Mona Sahlin sluta att peka på alla konstiga krumelurer som högerregeringen har för sig. Hon är ju oppositionsledare. Dessutom den som kommer att leda den kommande vänsterregeringen. Sydsvenskan och den borgerliga pressen gnölar om att Mona Sahlin gör sitt jobb som vår partiledare genom att lyssna på oss. Man kan ju påminna om hur högerregeringen fick sitt i valet vinnade koncept genom ett toppstyrt program frammejslat av en grupp sociologer, psykologer och pr-folk som betalades av näringslivet. Det är ju på grund av denna toppstyrning som nu många borgerliga väljare inte känner igen sina egna partier. Men så gör inte vi och vi måste ha tid för rådslag - det är ju den demokratiska vägen att ta fram ett partiprogram.
Sydsvenskan håller enligt en text från ansvarig utgivaren Peter Melin på att omvandlas och förnyas. Man ber om tips. OK här är ett: Även om stora delar av Skåne blivit blått efter sista valet så finns fortfarande - inte minst i Malmö - ett jättelikt vänsterunderlag med presumtiva läsare, som fortfarande känner sig ganska vilsna efter Arbetets nedläggning. Man skulle kunna fånga upp dessa läsare bättre om Östros/Astudillos gästspel inte bara fick karaktären av engångsföreteelse. Man skulle helt enkelt kunna öppna tidningen mer för vänsterskribenter och därmed också få större spänst i opinionsdelen. Tyvärr är det "oberoende liberala" regeringsförsvaret både förutsägbart och "långtuggande". Någon som i tidningen höll upp narrspegeln när de "oberoende liberala" skygglapparna blir alltför påtagliga. Jag vill påstå att en sådan diskussion också skulle vara väl värd att ta på nyhetsredaktionen både när det gäller nyhetsvärdering och nyhetsredigering (tänker särskilt på rubriker, fetstil och bilder).
Med detta önskar jag alla kära vänner på vänsterkanten och meningsmotståndare på högerkanten ett rungande Gott Nytt År!
Vi hörs under 2008!
Man kände sig nästan hemma i Sydsvenskan och höll därför andan när Sydsvenskans Gott Nytt År - hälsning inleddes med: "Regeringens politik är inte bra. Inte populär. Bara orättvis. Ojämlik... Budskapet har gått fram - Mona Sahlin (s) kan sluta tjata. Vi väntar med spänning på en bättre politik. Kanske en socialdemokratisk?" Har dom fått spader eller äntligen tagit in opinionsmätningarnas siffror? Någonstans i mitten skymtade förbi nyårsönskningen: "Dessutom önskar vi oss en ny regering." Äntligen ett sanningens ord!
När man läser litet närmare så har tidningen inte dragit samma lärdom som väljarna att det behövs en vänsterregering utan man kör vidare på det oberoende liberala spåret: Helst en ny regering men "gärna borgerlig". Tacka x-x- för det. I en nyårshälsning till läsarna kan man visserligen kittla litet men uppdraget att vara ett borgerligt regeringsorgan är alltför viktigt för att helt spolas bort oavsett att man inte gillar vad högerregeringen gör. Det gäller att vara isstadig som bara den. Ja i sin desperation över regeringens alla tillkortakommanden börjar man till och med hallucinera om Göran Persson återkomst! Det bör tilläggas att tidningen inte vågat publicera sin ganska röriga nyårshälsning på nätet. Jag förstår webbredaktören: det var ju ingen höjdartext precis.
Och inte då skall Mona Sahlin sluta att peka på alla konstiga krumelurer som högerregeringen har för sig. Hon är ju oppositionsledare. Dessutom den som kommer att leda den kommande vänsterregeringen. Sydsvenskan och den borgerliga pressen gnölar om att Mona Sahlin gör sitt jobb som vår partiledare genom att lyssna på oss. Man kan ju påminna om hur högerregeringen fick sitt i valet vinnade koncept genom ett toppstyrt program frammejslat av en grupp sociologer, psykologer och pr-folk som betalades av näringslivet. Det är ju på grund av denna toppstyrning som nu många borgerliga väljare inte känner igen sina egna partier. Men så gör inte vi och vi måste ha tid för rådslag - det är ju den demokratiska vägen att ta fram ett partiprogram.
Sydsvenskan håller enligt en text från ansvarig utgivaren Peter Melin på att omvandlas och förnyas. Man ber om tips. OK här är ett: Även om stora delar av Skåne blivit blått efter sista valet så finns fortfarande - inte minst i Malmö - ett jättelikt vänsterunderlag med presumtiva läsare, som fortfarande känner sig ganska vilsna efter Arbetets nedläggning. Man skulle kunna fånga upp dessa läsare bättre om Östros/Astudillos gästspel inte bara fick karaktären av engångsföreteelse. Man skulle helt enkelt kunna öppna tidningen mer för vänsterskribenter och därmed också få större spänst i opinionsdelen. Tyvärr är det "oberoende liberala" regeringsförsvaret både förutsägbart och "långtuggande". Någon som i tidningen höll upp narrspegeln när de "oberoende liberala" skygglapparna blir alltför påtagliga. Jag vill påstå att en sådan diskussion också skulle vara väl värd att ta på nyhetsredaktionen både när det gäller nyhetsvärdering och nyhetsredigering (tänker särskilt på rubriker, fetstil och bilder).
Med detta önskar jag alla kära vänner på vänsterkanten och meningsmotståndare på högerkanten ett rungande Gott Nytt År!
Vi hörs under 2008!
fredag 28 december 2007
Tänk vilken klarsyn: Politikens innehåll orsaken till regeringsraset!
På julafton skrev jag på bloggen bl.a. detta: Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjabblatt ner sig. Men väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opinionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med, nämligen omvänd robin-hood att ta från de som lever på marginalen och ge till de som redan har det bra.
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
tisdag 11 december 2007
Väljarna lär borgarna vad som är rättvist
Under rubriken "Partiet som ingeting lärt" firar Sydsvenskan 11/12 i en huvudledare att vänsterpartiet fyller 90 år. Naturligtvis gläds man åt att partiet bara har litet stöd av väljarkåren. Och rubriken syftar naturligtvis på att de är kommunister och älskar Stalin, Mao Zedong, Gomulka, Ulbricht, Kim Il Sung, Fidel Castro, Kádár allihopa. Och det är naturligtvis juste att man kritiserar de regimer som dessa namn representerar. Men det är litet symtomatiskt att man ger sig på Hermansson som faktiskt inlede en slags reformering av partiet bort från gammelkommunismen. Och Lars Ohly får naturligtvis stryk för sitt yttrande. "Jag är fortfarande kommunist i den bemärkelse jag själv lägger i begreppet".
Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.
Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.
Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.
Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.
I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.
Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?
Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.
Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.
Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.
Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.
I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.
Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?
Etiketter:
borgerlig dagspress,
högerregeringen,
revisionism,
socialism,
sydsvenskan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
