Visar inlägg med etikett EG-domstolen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett EG-domstolen. Visa alla inlägg

fredag 7 november 2008

Hur förklarar en socialdemokratisk riksdagledamot att man sviker facket?

Obesvarade frågor från LO-kollektivet
Calle Fridén har på sin utmärkta blogg UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg skrivit om "Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget" (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2008/11/johan-lindholm-p-repskapet-om.html) och citerar ur inledningstalet bl.a. följande: Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Marknadsliberala principer lagfästs genom Lissabon
En av de främsta påtryckarna på s-info för att vi skall köra över LO-medlemmarna är socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jan Andersson som nu skriver på sin blogg (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755) att "låt oss sluta med att älta ifall riksdagsgruppen tog rätt beslut om Lissabonfördraget. Uttalandet är gjort och beslutet är fattat" och summerat inställningen med bl.a. "att Lissabonfördraget är klart bättre än nuvarande fördrag". Då förbiser han effekten av ratificeringen, nämligen att i fördragsform så lagfästs bl.a. de marknadsliberala principer som EG-domstolen fastlagt bl.a. i Laval-domen. Och att var och en kan ändra sig ända fram till dess voteringsknappen trycks in.

Fri rörlighet tar över kollektivavtale och strejkrätt
Detta framgår bl.a. av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Jan Andersson har raljant sagt att jag upprepar detta argument. Saken är den att Jan Anderssom (eller partiledningen) aldrig erkänt att innebörden av de nämnda stadgandena är att de fria rörligheterna bl.a. för tjänster och kapital tar över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och partiledningen och riksdagsgruppen har inte ens velat avvakta konsekvensutredningen av ett Ja. Nä, vi mörkar säger man och vill inte veta vad som kan följa av en ratificeringen när det gäller fackliga rättigheter. Vi har rätt att kräva ett annat förhållmningssätt.

Läskunnighet och normal fattningsförmåga tillräcklig
Nu behöver man faktiskt inte avvakta en konsekvensutredning. Alla riksdagsledamöter är ju läskunniga och har fattningsgåvor i tillräcklig omfattning för att inse vidden av sveket att inte rösta på ett sätt som garanterar fackliga rättigheter. Ingen av riksdagsledamöterna och ingen i partiledningen kan försvara sig med att man inte visste, att man inte begrep eller att man inte insåg risken med att på detta sätt lagfästa EG-domstolens marknadsliberala principer.

Fortfarande inte gett upp hoppet
Jag har fortfarande inte gett upp hoppet att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skall villkora ratificeringen och därmed inte medverka till en lagstiftning som bakbinder och avväpnar facket.

Strategi att knäcka facket
Calle Fridén skriver om tågordningen för högerkrafterna: Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr. Och i USA kan vi se det praktiska exempelet där facken satts ur spel med domstolsutslag och lagstiftning.

EG-domstolens praxis kan ändras bara med fördragstext
Inom EU så är högsta instansen EG-domstolen och vi är som medlemmar bundna av dess utslag. Det går inte att säga åt domstolen att ändra praxis. Jo, det finns ett sätt att skriva in i en text av fördragskaraktär att de fackliga rättigheterna inte är underordnade de fria rörligheterna.

Hur skall en socialdemokratisk riksdagsledamot kunna förklara för sina väljare att man sumpat chansen att skydda de fackliga rättigheterna. Om du tänker rösta för Lissabonfördraget utan villkor för fackliga rättigheter är det säkrast om du redan nu börjar förbereda ett bra svar på den frågan.

Något bra svar har i vart fall inte ännu presterats.

söndag 24 augusti 2008

Vad kan vi sätta emot så att EU inte raserar hundraårig kamp för arbetares rättigheter?

Socialdemokratiska partiet måste för att medverka vid ratificering av Lissabonfördraget som villkor kräva att den svenska modellen garanteras, kanske genom erforderliga ändringar i Utstationeringsdirektivet, eventuellt med tillägg i ett fördragsprotokoll med anvisningar för tolkningen. Vidare bör vårt parti avkräva regeringen en överenskommelse med oppositionen om behövliga ändringar i svensk lagstiftning innan vi medverkar till en svensk ratificering. Motiven härför är bl.a. följande.

Som en inledning rekommenderar jag läsning av artikeln "Lavaldomen: Fri rörlighet går före strejkrätt" i Skånska socialdemokraten nr 1 mars 2008 sid 4-5 på http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/pd/skane/dokument/Skånska%20Socialdemokraten/Nummer%201,%20mars%202008.pdf

EG-domstolen har efter Laval avdömt flera mål från andra länder där på samma sätt värdlandets regler underkänts med åberopande av att det gästande företagets fria rörlighet för tjänster kränktes, trots att ddärigenom gästarbetarna diskriminerades jämfört med värdlandets löntagare En bisarr marknadsliberal tolkning till fackföreningarnas nackdel. Förutom orättvis diskriminering på arbetsmarkanden åstadkommer man på så sätt lönedumpning och osund konkurrens på tjänstemarknaden. Man kan fråga sig vad vi inom vänstern behöver för att sätta emot detta.

Det är särskilt anmärkningsvärt hur passivt regeringen åsett det som hänt. Självklart brådskar det. I dagsläget saknas nämligen helt möjlighet att påverka lönevillkoren hos gästande företag som har kollektivavatal i ursprungslandet. Fritt fram för lönedumpning alltså!

EG-domstolen är högsta organ i EU-hierarkin och dess tolkningar är lag för medlemsstaterna men även för exempelvis Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Det är dock att märka att domstolen utgår från en lagtext, nämligen i första hand den grundläggande texten, alltså fördraget. Man kan inte säga åt domstolen att sluta döma på det sätt man gör på annat sätt än genom att ändra just den lagtext som domstolen utgår från. Det betyder att vi behöver ändra i fördraget eller en text som har samma dignitet som fördraget för åstadkomma förändring. Sådan text kan som ett protokoll fogas till fördragstexten.

Man har sagt att genom Lissabonfördraget (Avd 1 Art 6) och en bifogad Rättighetsstadga garanteras kollektivavtal och strejkrätt (Stadgans Avd IV Art 28). Detta är emellertid inte sant eftersom rättigheterna i stadgan är begränsade i form av bl.a. fördragets fria rörligheter (nämnda Art 6 jämförd med stadgans Avd VII Art 51 och 52). Det behövs alltså ändring i detta eller ytterligare något juridiskt bindande dokument. Även här finns det anledning att tänka på ett protokoll med klarläggande. Sådant protokoll har exempelvis tecknats av Storbrittanien och Polen med undantag från rättighetsstadgan på vissa punkter.

Det första målet i en rad beträffande utstationerad arbetskraft var Laval-målet som gällde Lavalföretagets lettiska arbetare med vilka företaget hade ett kollektivavtal från Lettland och där företaget utförde ett skolbygge i Vaxholm efter att ha vunnit en offentlig upphandling. En väsentlig orsak till Lavals förmånliga anbud var att man betalade arbetarna väsentligt lägre lön. Byggnads ställde företaget under blockad med krav att svensk kollektivavtal skulle tecknas.

I Lavalmålet la EG-domstolen inte generellt hinder för stridsåtgärder mot i Sverige gästande företag. Däremot tolkade domstolen utstationeringsdirektivet så att man bara fick framställa begränsade krav till det som kallas "den hårda kärnan". Och eftersom kravet mot Lavalföretaget avsåg väsentligt mer än detta minimum, nämligen villkoren enligt svenskt kollektivavtal, så var kravet oberättigat och därmed stred
stridsåtgärden mot företagets fria rörlighet för tjänster.

EG-domstolen hade alltså tolkat Utstationeringsdirektivets bestämmelse om vissa minimilöner och andra villkor inte bara till ett "golv" utan också i marknadsliberal påbyggnad gjort om detta även till ett "tak" för möjligheten att framställa krav mot gästande företag med avtal från hemlandet. Om alltså kravet som framställs går utöver utstationeringsdirektivets "hårda kärna" så kränker stridsåtgärder den fria rörligheten.

Härav skulle man kunna dra slutsatsen att det räcker med att ändra i utstationeringsdirektivet. Ändring skulle vara sådan att EG-domstolens tolkning inte längre möjliggjordes, nämligen att klarlägga att "golvet" inte samtidigt var "tak"; sådant tak skulle inte finnas utan bestämmas (i Sverige på vanligt sätt med kollektivavtal). Inte heller detta är helt okomplicerat eftersom domstolen kräver
en förutsebarhet för det gästande företaget. Härvid närmar man sig krav på att kollektivavtalen i sin tur anger minimilöner på ett otvetydigt sätt i kronor och öre. På grund av det ovissa rättsläget och att EG-domstolens tolkningar är svåra att förutse kan det vara nödvändigt att till fördraget med dess rättighetsstadga foga ett protokol varav framgår att den svenska arbetsmarknaden är uppbyggd på
kollektivavtal, förhandlingar och ytterst fackliga stridsåtgärder samt att gästande företag såsom undantagsvillkor har att rätta sig efter den svenska modellen vid arbeten inom Sverige och att krav på dylik ordning alltså inte utgör ett hinder mot fri rörlighet eftersom detta är villkoren generellt i Sverige.

Läget är det att det i stort saknas intresse för detta i de nya medlemsländerna som kan vinna fördelar genom EG-domstolens tolkning medan några andra av kärnländerna inom EU är intresserade av att driva frågan. Men också beroende på viss politisk högervridning i medlemsländerna, vilket avspeglas i institutionerna inom EU kan vi inte räkna med att självklart få genomslag för våra krav. Därför är det nödvändigt att villkora ratificeringen Lissabonfördraget, detta särskilt som utvidgningen av EU är tänkt ske med länder som har förutsättningar att dra nytta av rättsfallen. Detta skulle medföra svåra motsättningar genom lönedumpning och osund konkurrens. Förmodligen skulle också härigen utbredd missnöjespolitik prägla Europa inom några år med oönskade framgångar för politiker som Le Pen, Pia Kjersgaard och Siv Jensen.

Även svensk lagstiftning måste modifieras, bl.a. utstationerings- och medbestämmandelagen. Sveriges nuvarande högerregering har förhållningssättet att bara låta tiden gå och det är ovisst i vad mån regeringen överhuvudtaget avser att medverka till att säkra den svenska modellen. Genom regeringens handfallenhet saknar fackföreningar i dag möjlighet att överhuvudtaget påverka lönevillkoren hos gästande företag med kollektivavtal från ursprungslandet.

Det enda påtryckningsmedlet vi har för att inte förlora dragkampen om den svenska modellen är helt enkelt att i förhållande till ett marknadsliberalt EU vilkora ratificeringen av Lissabonfördraget och gentemot en tvehågsen och kanske ovillig högerregering på samma sätt ställa villkor om en överenskommelse om att behövliga ändringar i svenska lagstiftning genomförs för vår medverkan.

fredag 22 augusti 2008

It's a free world - något för EG-domstolen?

Utnyttjande av billig arbetskraft

Filmen av Ken Loach ”It’s A Free World” recenseras i Sydsvenskan Kultur i dag (22/8). Det är en dagsaktuell historia om hur arbetare från fattigare och östligare EU-länder exploateras i England. De tigger om jobb och tar vad som erbjuds till underpris och utsätter sig för risker på arbetsplatserna.
De illegala flyktingarna från länder längre bort tvingas till ännu större risktagning för att kunna få mat för dagen och överleva.

Frihet?

Men hur fri är egentligen Angie (Kierston Wareing), filmens huvudperson som vägrar gå i den traditionella engelska arbetarklassens spår och sluta som pensionär utan förmögenhet i likhet med fadern? Angie har andra drömmar om ett materiellt bättre liv och räds inte att ge sig in på olagliga vägar för att nå målet trots att hon själv utsätts för fysiska övergrepp och ser elvaårige sonen hamna i fara.

Generationskonflikt

Filmen speglar både en generationskonflikt och ett Europa i förändring. Man tänker på hur dagens radionyheter handlade om hur 37.000 medlemmar lämnat LO-förbunden och
5 % av TCO-medlemmarna, inte minst yngre medlemmar. Det är en skrämmande bild av ett arbetsliv där individen fullständigt har tappat sitt egenvärde och behandlas som en slit- och slängtrasa.

Diskriminering av utländsk arbetskraft

EG-domstolen har nu i en rad fall Laval-, Rüffert-, Viking- och Luxemburgfallen angett en ton där utstationeringsdirektivet omtolkats helt utan stöd i text och politiskt förarbete. Domstolen har alltså angett att direktivets reglering av arbetsvillkor bl.a. lön för utstionerad arbetskraft ansetts inte bara bestämd som ett minimum utan även som ett maximum. Eller som andra sagt inte bara ett golv utan också ett tak. Detta utesluter rätt att med fackliga stridsåtgärder påtvinga ett gästande företag svenskt kollektivavtal. Det bisarra resultatet blir att domstolen förordar diskriminering av utländska arbetskraft för att inte "diskriminera" företagaren/kapitalisten med värdlandets kollektivavtal!!

Lönedumpning och osund konkurrens

Därmed öppnar EG-domstolen för omfattande lönedumpning. Utlandsbaserade företag gynnas som en följd av domsluten vid exempelvis anbudsgivning eftersom man inte behöver räkna med värdlandets högre arbetskostnader utan kan sluta egna billigare avtal i ursprungslandet. Osund konkurrens är ordet. Naturligtvis tjänar någon någonstans storkovan på detta nya Europa, där billig arbetskraft skall forslas mellan länder i sann marknadsliberal anda. Man kan erinra om att Svenskt Näringsliv bar kostnaderna för Laval i EG-domstolen, naturligtvis utan tanke på egen vinning.

Förlust av moralisk/social kompassriktning

Filmens Angie drivs av en både social och könspolitisk revanschlusta men har uppenbart tappat den moraliska kompassriktningen och fastnat i nykapitalismens förföriska nät. Angie med det långa blonderade håret och silikonläppen släpper inte taget om åskådaren utan fortsätter att oroa långt efter det att ridån har gått ned.

Marknadsliberal och social balans

Och hur är det med oron för det Europa som EG-domstolen håller på att omforma. Man kan erinra om att domstolarna i USA på några årtionden avväpnade och bakband de stora och mäktiga fackföreningarna. Vill vi ha en sådan utveckling i Europa? Vi socialdemokrater måste återställa balansen mellan det marknadsliberala och det sociala EU. Vi måste använda EUs lagstiftning till att återföra EG-domstolen till denna balans.

torsdag 21 augusti 2008

Vi är grundlurade när det gäller EU och Laval - juridifiering urholkar demokratin

Vi fick försäkringar från Kommissionen

Redan i samband med de svenska medlemskapsförhandlingarna fanns en tydlig ovisshet från svenskt håll om hur EG-rättsliga förpliktelser förhöll sig till den svenska arbetsrättsliga modellen. I en brevväxling med EU-kommissionen bad den dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund kommissionen att precisera hur den såg på förhållandet mellan den svenska arbetsmarknadsmodellen och EU. Kommissionens uppfattning var att det svenska systemet fullt ut gick att samordna med det europeiska, till och med en förebild, och att någon anpassning av det svenska systemet således inte erfordrades.

Något klart besked om hur de båda systemen skulle kunna sammanfogas på ett mer detaljerat plan framkom dock inte. Inteb heller har detta senare aktualiserats. Skriftväxlingen fogades till det svenska anslutningsfördraget som en politisk deklaration.

Utstationeringsdirektivet

Det förekom senare också diskussionen vid implementeringen av EU:s utstationeringsdirektiv, dvs. det direktiv som reglerar situationen då ett företag i ett EU-land utför tjänster i ett annat EU-land med egen arbetskraft.

Från svensk sida tolkades direktivet för att passa in i den svenska modellen. Man ansåg att det var fullt möjligt att implementera delar av direktivet genom den svenska typen av kollektivavtal, något som man också ansåg sig ha fått stöd för i brevväxlingen med kommissionen. Resultatet av denna tolkning var att bestämmelser om arbets- och anställningsvillkor lämnades utanför lagen om utstationering av arbetstagare. Detta motiverades av att lagstiftning på detta område skulle medföra ett allt för omfattande ingrepp i den svenska arbetsrättsliga modellens funktionssätt.

Laval-kraschen

Dessa frågor aktualiserades inte på nytt förrän år 2004 som ett resultat av EU:s östutvidgning. Nu var det inte fråga om en teoretisk analys, utan en konkret situation i Vaxholm. Den svenska lagstiftningen utmanades i en rättsprocess på EG-rättslig grund. Och EG-domstolen har i Laval-målet just slagit ned på dessa punkter, som om de förhandlingar som skedde vid vårt inträde in i Gemensapen aldrig förekommit. Det kan anmärkas att domstolen låg på sitt utslag till några dagar efter signeringen av Lissabonfördraget - något som ger ytterligare tankar!

Bra Läxa

Det är i och för sig sant att denna skriftväxling inte är bindande för EG-domstolen. Man kan bara konstatera att politikerna och juristerna blivit grundlurade. Och Sveriges folk kunde på goda grunder känna EU-sveket: den svenska arbetsmarknadsmodellen underkändes trots löften om att här bestämde vi själva.

Garantier

Denna gång måste vi därför skaffa oss garantier för att utstationeringsdirektivet ändras och juridiskt bindande dokument etableras för att garantera den svenska modellen för framtiden. För att detta skall säkert effektueras bör en svensk ratificering villkoras.

Här finns det också anledning att varna för att vår egen högerregering, som hittills visat en fullständig passivitet, kanske inte alls vill medverka till de ändringar i svenska lagstiftning som vi socialdemokrater kräver. Även på denna punkt behövs en signerad överenskommelse före ratificering.

Vår framtid: folkstyre eller juriststyre?

Utvecklingen inom EU är oroande. Fler och fler frågor, som tidigare avgjorts av politiska institutioner, avgörs nu av nationella och europeiska domstolar, vilket har medfört en juridifiering av politiken. Härmed ökas också det demokratiska underskottet eftersom den slutliga bestämmanderätt överförts till icke valda beslutsfattare. Ja, man kan med fog säga att demokratin urholkas och folkstyre ersätts av juriststyre. Väljarna får mindre och mindre inflytande. Man kan med allvar fråga vart vi är på väg. Är marknadsliberalt inspirerade jurister, utan mandat från oss väljare, de som skall bestämma vårt framtid?

söndag 17 augusti 2008

Lissabonfördraget stadfäster Lavaldomen: Fri rörlighet tar över rätt till kollektivavtal och strejkrätt.

Alla är vi överens - EU-parlamentarikerna, LO-kongressen och Socialdemokratiska partiet - att den rättstillämpning som EG-domstolen gjort i bl.a. Laval-fallet är fel, där fri rörlighet för tjänster gavs företräde framför rätten att genom fackliga stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal. Domstolen har därmed rubbat balansen mellan ett marknadsliberalt EU och ett socialt EU.

Man har föreslagit olika åtgärder för att återskapa balansen. Det har handlat om att komplettera fördraget genom en Rättighetsstadga ge rätten till kollektivavtal och strejkrätt samma ställning som Lissabonfördragets bestämmelserna om fri rörlighet. Därför vill man avvakta den s.k. Strååthutredningen som skulle klarlägga fakta.

Rättighetsstadgans artiklar 51 och 52 marknadsliberal stadsfästelse

Lavaldomens slutsats var att den fria rörligheten för tjänster begränsar rätten att kräva kollektivavtal och genom stridsåtgärd driva igenom sådant. Redan av författningstexterna i Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan framgår emellertid att Lissabonfördraget stadfäster den fria rörlighetens överhöghet över kollektivtalsrätten och rätt till stridsåtgärder. Genom Rättighetsstadgans artiklar 51 och 52 blir det lag att rättigheterna skall tolkas på de villkor och inom de gränser som fastställs i fördragen, dvs bl.a. principerna om den fria rörligheten. Det märkliga är att denna begränsning också gäller övriga rättigheter i Stadgan. Även andra demokratiska rättigheter, som exempelvis mötes- och föreningsfrihet, kan alltså komma att inskränkas genom marknadsliberala överväganden för fri rörlighet.

Detta framgår om man verkligen lusläser själva fördragtexterna och jag skall här nedanför redogöra för mitt resonemang.

Jurister bekräftar: rörlighet tar över fackliga rättigheter

Men först kanske jag får erinra om att professorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, med specialiteten Europeisk arbetsrätt har tidigare sagt detta, att Lissabonfördraget inte löser problemen med bl.a. Lavaldomen. Även med det nya fördraget kommer domstolen att sila alla de grundläggande rättigheterna genom fördragets fria rörligheter. Även andra jurister - om ock inte lika klart - har uttryckt samma sak.

EU-parlamentet har också fått samma svar från ansvariga kommissionärer.

Margot och Charley gillar marknadsliberal praxis

I ett skriftligt svar från EU-kommissionären Margot Wallström 4 oktober 2007 på en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till EU-kommissionen säger Wallström: ”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna - fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital - har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”

I ett svar 15 april 2008 från kommissionären med ansvar för den inre marknaden Charlie McCreevy på en annan fråga sägs det bland annat att ”fackföreningarna kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål… samt är ändamålsenliga och proportionella…"

Kommissionen har alltså hela tiden gillat EG-domstolens marknadsliberala domar och att med "legitima mål" avses bl.a. den fria rörlighetenär är det väl ingen som tvekar om.

Finns det någon lösning?

Att Lissabonfördraget automatiskt skulle garantera svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag stämmer alltså inte. Det enda sättet att garantera fackens rätt att med alla i nationell lag tillåtna medel bekämpa lönedumpning är att lägga en juridiskt bindande skrivning till fördraget
som tydligt ger dem den rätten.

Formulera ett undantag

EU-parlamentarikern Jan Andersson har ifrågasatt att ett undantag skulle kunna formuleras. Men en sådan skrivning kan skrivas in i ett protokoll som ges samma status som fördragstexten. Ett sådant protokoll skulle kunna formuleras ungefär så här:

”Fördragen skall tolkas så att medlemsländerna själv kan reglera sina egna arbetsmarknader. Fackföreningar har rätt att inleda en konflikt om åtgärden syftar till att få till stånd kollektivavtal också för att upprätta lika lön för lika arbete för utländska företag som driver verksamhet med utstationerad arbetskraft under deras uppehåll i landet. Genom detta protokoll upphäver Unionen alla former av framtida negativa konsekvenser för fackföreningarna med anledning av EG-domstolens dom från den 18 december 2007, den så kallade Lavaldomen.”

Även de fackliga inskränkningar, som domstolen formulerat i de två andra domarna kan behöva hanteras i protokollet. Budskapet från Sveriges och Europas arbetarrörelse borde helt enkelt kunna vara att utan det tillägget blir det inget godkännande av Lissabonfördraget. LO och vårt parti måste ta ställning för den mest grundläggande rätten att kollektivt värna om lika löner och arbetsvillkor.

- * - * -


Lagtexterna som jag åberopar till stöd för resonemanget :
( det är jag som gjort kursiveringar i lagtexten)

Lissabonfördraget justerar dels Maastrichtfördraget (även kallat EU-fördraget) och dels Romfördraget, som i och med Lissabonfördraget kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt. Till skillnad från den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen ersätter alltså Lissabonfördraget inte tidigare fördrag, utan endast justerar dem.

Detta innebär att fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för bl.a. tjänster Artikel 49 - 55 i Romfördraget kvarstår med andra artikelnummer i det nya fördraget men i stort oförändrade såsom grundläggande för Europagemenskapen.

I Lissabonfördraget finns en hänvisning till Rättighetsstadgan

Avd 1 artikel 6
1. Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.

Bestämmelserna i stadgan ska inte på något sätt utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen.

Rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges.
_________

Rättighetsstadgan blir rättsligt bindande för alla medlemsstater utom Storbritannien och Polen. Den 54 artiklar långa rättighetsstadgan fastslår medborgarnas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter.

Rättighetsstadgan
AVDELNING IV - Solidaritet
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder

Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.

Artikel 51 Tillämpningsområde

1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.

2. Denna stadga innebär inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen.

Artikel 52 Rättigheternas och principernas räckvidd
och tolkning

1. Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

2. >De rättigheter som erkänns i denna stadga för vilka bestämmelser återfinns i fördragen ska utövas på de villkor och inom de gränser som fastställs i dessa.

torsdag 14 augusti 2008

Fingret för domarna!

Det var en syn som sade allt. Ara Abrahamian slängde sin bronsmedalj på brottarmattan och lämnade prisutdelningen. Det talades om oriktiga domslut och vänskapskorruption bland domarna. Det har protesterats men dessa har avslagits. Nu talas det om att Ara skall bli diskad för sitt uppträdande vid prisutdelningen.

Nog känns det skönt med en person som visar sina känslor och reagerar mot det man anser orätt.

Men är det en rimlig situation att göra det? Bakom ligger någon slags tanke om att mänsklig rättvisa är gudomlig. Skandal match! Men än sen da! Livet är inte rättvist och Ara var ju faktiskt inte garanterad det guld han eftertraktade. Naturligtvis kan man vara besviken över att domare inte håller måttet. Reglerna är nu sådana att domarnas domslut inte går att överklaga. Vi har gett dem en sådan position att de har makten i all sin okunskap och bristande funktion. Om systemet med tre domare(?) är felaktigt på något sätt får man väl ändra på det. Naturligtvis blir man djupt besviken av det inträffade.

EG-domstolen har i makt av sin position såsom domare som säger sista ordet utan möjlighet till överklagande angripit den svenska modellen och Delors avtal med europafacket för att lösa konflikten mellan grundläggande rättigheter och fria rörligheter. Många talar om skandal och att EG-domstolen överskridit sina befogenheter i marknadsliberal anda. Och många vill ge EG-domstolen och t.o.m. EU fingret.

Men är det rimligt att vi lämnar EU med alla möjligheter till inre marknad, brottsbekämpning och allt annat samarbete för en fredlig samvaro i Europa? Nej, jag tycker inte det. Inte heller vill jag - även om viss hemlig lust finns därtill - ge domarna fingret.

Nej enda rimliga vägen är då att ändra reglerna så att den sociala dimensionen garanteras i fördraget och alltså inte tas över av fri rörlighet. Detta är att på demokratiskt men kanske litet klumpigt sätt säga åt domarna att hålla sig i skinnet när det gäller marknadsliberala påhitt. Om detta har jag skrivit på min blogg, se senaste "Ska vi ta strid för våra rättigheter?".

onsdag 13 augusti 2008

Ska vi ta strid för våra fackliga rättigheter?

Rubriken borde var bisarr men det verkar som om frågan är berättigad. Den för vanliga jobbare viktigaste frågan är att göra något åt EG-juristernas angrepp på fackliga rättigheter. I USA knäckte domstolarna på 1900-talet facken och frågan är om vi skall passivt åse samma sak här i Eurtopa. LO-kongressen har visserligen sagt att vi måste utreda läget innan Lissabonfördraget ratificeras. Varför säger inte SAP samma sak för att sätta press på högerregeringen? Högerregeringen vill uppenbarligen låta tiden gå för att pressa på oss det nya fördraget utan funderingar om fackliga rättigheter. Och detta har vi med rätta kritiserat. Eller som andra uttryckt det: högerregeringen bidar sin tid och låter EU ge skydd för egna marknadsliberala önskedrömmar.

Men vad gör vi nu själva inför EU-valet?


Ordföranden i LO, TCO respektive SaP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg publicerade en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008: Regeringen måste värna den svenska modellen. Saxat ur den:

För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Domstolens beslut i Laval- respektive Rüffertfallet innebär stora problem för löntagarna i EU. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner... därigenom skapat en kraftig obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimension. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala utveckling utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.

En viktig början är att öppna utstationeringsdirektivet för revidering. När direktivet antogs var enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när golvet blev till tak i EG-domarna. Flera regeringar agerar nu för att utveckla utstationeringsdirektivet. Då måste även den svenska regeringen driva på i frågan för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Tyvärr antyder artikeln inte det som flera specialister på arbetsrätt på EU-området - exempelvis Kurt Junesjö med 25 årig erfarenhet inom LO/TCOs rättsskydd ochn professorn vi Stockholms Universitet Ronnie Eklund, med specialiteten arbetsrätt med inriktning på EG-rätt - att alla grundrättigheter ska vägas mot de fyra friheterna vilka är EUs högsta norm enligt både nuvarande och det nya fördraget. På goda grunder kan man därför förmoda att EG-domstolen dessutom gör precis samma bedömning oavsett om man justerar utstationeringsdirektivet, beslutar om en social klausul eller ändrar i nationell lagstiftning. Det krävs en ändring av fördragstexten.

Det enda dokument jag sett att partiet producerat som antyder vilka frågor som man vill prioritera i EU-valet är det som finns på hemsidan:
Socialdemokraternas prioriteringar inför EU-ordförandeskapet 2009 - Ett hållbart, tryggt och solidariskt Europa.

Programskriften handlar om en rad viktiga saker, såsom nytt Kyoto, klimat- och hälsodirektiv, förnybar energi och miljöteknik, Östersjön, ekobrott och skattefusk, människohandel och vapenkontroll m.m. Och i ett litet avsnitt står det:

Många människor har svårt att se skillnad på höger och vänster i EU-politiken. Vi känner ett starkt ansvar att bidra till att alternativen i den europeiska dimensionen av politiken blir tydligare. Regeringens passiva agerande i EU efter EG-domstolens utfall i de sk Laval- och Rüffertdomarna är ett exempel på att det finns en tydlig skillnad. Vi socialdemokrater vill aktivt investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen. Regeringen har slösat bort viktig tid både i Sverige och EU. Det äventyrar i förlängningen stödet för EU.

Nu vill vi socialdemokrater säkerställa respekten för enskilda länders ordning inom arbetslivets område, såsom kollektivavtal och rätten till fackliga stridsåtgärder, i alla berörda direktivförslag som diskuteras. Kommissionen måste också öppna upp utstationeringsdirektivet för revidering.

Jättebra!

* Men vilken tydlig skillnad?
* Vad är det vi aktivt vill "investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen"?
* Vad vill göra NU för att inte slösa bort tiden?
* Och vad gör vi om det krävs en ändring i Lissabonfördraget för att skydda fackliga rättigheter mot marknadsliberal tillämpning av fri rörlighet?


Tiden rinner iväg mot EU-valet. Partiet måste mer aktivt gå ut i den viktigaste frågan i EU-valet:

Hur skall vi hantera EG-domstoelns lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter? Vi måste ta strid för våra fackliga rättigheter!

tisdag 12 augusti 2008

Stoppa Lissabonavtalet tills garanti för fackliga rättigheter

EU-valet kommer att handla bl.a. om att S måste hindra att hundraårig kamp för arbetares rättigheter raseras. EG-domstolens besked i det s k Lavalmålet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska fackföreningsrörelsensedan början av 1900-talet. Fackföreningar får, enligt domstolen, inte använda stridsåtgärder mot utländska företag med avtal i hemländerna för att få till stånd svenskt kollektivavtal.Strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster, och vi får med Lundby-Wedins ord en ”apartheidlagstiftning” på arbetsmarknaden. Svenska specialister i arbetsrätt säger att Lissabonfördraget inte gör någon ändring i detta.

Bloggtexten är hämtad och delvis omarbetad från en artikel av Tony Johansson i Skånska Socialdemokraten nr 1 sid 4 och 5, som finns på nätet http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Skane/Var-politik/Skanska-Socialdemokraten/.

Historien har sin upprinnelse i Vaxholms kommun för fyra år då Byggnads sökte tvinga det lettiska företaget Laval un Partneri att teckna kollektivavtal. Företaget hänvisade till att det fanns ett lettisk kollektivavtal med betydligt sämre villkor än det som gällde i Sverige för byggjobbare. Konflikten ledde till att företaget gick i konkurs och att den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp. Det är intressant att notera att Svenskt Näringsliv sörjde för att Laval-företaget fick erforderlig juridisk assistans. De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.

Beskedet i slutet av förra året, slog därför nedsom en bomb. EG-Domstolen gick längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Utstationeringsdirktivet omtolkades från villkor i arbetslandet till villkoren i ursprungslandet, varigenom svenska utstationeringslagen och Britannialagen inte längre var förenliga med EG-rätten. Detta vidareutvecklas till arbetsgivarnas fördel i ytterligare ett antal rättsfall. Slutsatsen blev: När Byggnads krävde att lettiska arbetare ska ha samma villkor på svensk arbetsplats som svenska arbetare, diskriminerar de det utländska företaget.

Enligt EU:s lag är alltså likabehandling av svenska och utländska arbetare diskriminering av utländska företag. Bisarrt men det är bara ytterligare ett exempel påatt EU:s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten, Fri rörlighet överordnas strejkrätten. Arbetsrätten, strejkrätten, övriga sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av EG-rätten:”de grundläggande rättigheterna, d v s yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte tillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget”, skrivs i domen.

Rättigheter som arbetarrörelsens företrädare, generation efter generation, i facklig och politisk strid,tillkämpat sig och gett i arv till oss som verkar idag, bryts nu ned, med EU som murbräcka.

Vi har underskattat EG-domstolen ställning såsom en politisk institution inom EU. Exemplet med arbetarrörelsen i USA förskräcker. Den amerikanska arbetarrörelsen var för ett sekel sedan jämnstark med den europeiska men krossades och förvandlades till en spillra. Den viktigaste orsaken var det amerikanska domstolsystemet. Svante Nycander skriver i boken Kriget mot fackföreningarna om det tidiga 1900-talets USA, att ”domstolarna tillskrev sig en rätt att pröva och underkänna lagar som stiftats av kongressen och delstaterna. Lagar om arbetarskydd och om fackliga rättigheter … undanröjdes nästan med automatik.” Det är en beskrivning som stämmer väl in också på EG-domstolen idag.

LO:s ledning menar att domenkan hanteras genom förändringar i de svenska lagstiftningarna. Exakt vad som avses är dock oklart. Men oavsett, var detta landar, kan vi vara säkra på att Svenskt Näringsliv förbereder nya fall att driva till EG-domstolen. Det är därför viktigt att arbetarrörelsen är medveten om att så länge EU:s lagstiftning inte ändras, är den svenska arbetsmarknadsmodellen hotad.

En av Sveriges främsta arbetsrättsexperter, Kurt Junesjö, pekar just på att mot bakgrund av domen så är det svårt att tänka sig en ändring av svensk lag som skullekunna ge legitimitet åt svenska avtal. En strategi är därför att även kräva förändringar i EU:s lagstiftning, alltså i fördraget.

En metod som flera tunga socialdemokrater förespråkar är att motsätta sig ratificeringen av Lissabonfördraget, att villkora det med att fördraget måste justeras med svenska undantag på strejkrättens område eller, ännu bättre, genom generella skrivningar om att strejkrätten inte upphävs av kollision med fria rörligheterna.

Mot detta har det invänts att Lissabonfördraget för in den sociala stadgan i fördraget och därför är bättre än det nuvarande fördraget.Det är dock inget hållbart argument, dels då EG-domstolen i sitt utlåtande redan tagit hänsyn till den sociala stadgan och konstaterar att fackliga rättigheter underkastas ”vissa begränsningar”, i form av bland annat fri rörlighet av tjänster. Dels tillför den sociala stadgan inte några nya rättigheter för medlemsländerna.

Många bedömare avfärdar därför detta resonemang. Exempelvis arbetsrättsprofessor Ronnie Eklund,som menar att domstolen skulle
ha dömt på samma sätt om det nya fördraget varit i funktion.– Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i fördraget,
konstaterar Eklund.

Bättre då, resonerar man, att både justera svensk lagstiftning och kräva förändring i lagtexten. Har man att göra med EU:s lagvrängare, är det klokt att både ha hängslen och livrem. Annars står man där endera dagen med rumpan bar.

Artikeln har kommenterats av

Eu-parlamentarikern Jan Andersson: Domen ifrågasätter den arbetsmarknadsmodell vi valt i Sverige ... Därmed öppnar man för social dumpning...

Fd riksdagsledamoten Arne Kjörnsberg: ... Vi skall inte ratificera Lissabonfördrasget förrän vi är alldeles säkra på att vi kan bevara vår modell.

Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö: Den fria rörligheten är ett allt anna överordnat mål. Strejkrätten kommer (enligt EG-domstolen) långt ned på skalan när den kommer i konflikt med detta mål.

Riksdagsledamoten Morgan Johansson: Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll...

Ordförande i Byggnads i Lund Tord Persson: Jag röstade ja till EU 1994, men jag trodde, liksom hela fackföreningsrörelsen, att arbetsrätten och vår arbetsmarknadsmodell inte stred mot EUs lagar...

måndag 11 augusti 2008

Klipp av skägget, Jan, så slipper du stå där med brallorna nere!

"Med skägget i brevlådan" var rubriken på den senaste bloggen från EU-parlamentarikern Jan Andersson.


I den argumenterar han mot dem som vill säga Nej till Lissabonfördraget för att freda den svenska modellen på arbetsmarknaden. Och Jan borde faktiskt sluta att måla ut alla som har kritiska synpunkter på tågordningen som NEJ-sägare och mer eller mindre fiender till Europatanken. Det är nämligen att att skjuta himmelsvitt över målet.


Jan Andersson vidhåller inte förvånansvärt att "Lissabonfördraget är bra mycket bättre än nuvarande fördrag, också när det gäller det sociala EU och abetstagarnas rättigheter". Men redan där brister bevisföringen. När det gäller relationerna mellan EU-medlemmarna så bestäms reglerna primärt av fördraget och sekundärt av annan lagstiftning i form av direktiv, parlamenstbeslut osv . EG-domstolen är suverän, utslagen kan inte ändras och dess framtida utslag kan därför bara ändras genom ett ändrat fördrag. Det har vi ju faktiskt bevis på eftersom domstolen i Lavalmålet till förmån för urprungslandsprincipen underkände det av politiska instanser i EU bestämda utstationeringsdirektivet med arbetslandsprincipen. Detta är anledningen till att jag m.fl enligt Jan Andersson fastnat med skägget i brevlådan!


Även om svårigheterna tornar upp sig när det gäller att korrigera EG-domstolen marknadsliberala lönedumpning så måste detta ordnas för att undvika social oro i samband med EU-utvidgningen. Gör man inte det så får vi en Pia Kjersgårdsutveckling i hela Europa.


Därför så måste vi undvika att som politiker återigen stå där med brallorna nere och stamma något om att EG-domstolen igen gjort det ... Vi får helt enkelt skära av skägget som fastnat i brevlådan och resa oss upp från den hukade ställningen för att ta en strid för ett socialt Europa. Och om vi gör det så kommer säkerligen lösningarna hur detta juridiskt skall gå till även om vi just för stunden kan ha svårt att se de geniala dragen, inte minst när man försöker få klarhet i den snårskog som EU-rätten utgör.

Men som sagt
* Skär av skägget som fastnat i brevlådan - det har f.ö. varit missprydsamt länge nog!
* Stråth är första anhalten. Och partiet måste snarast markera sin stridsvilja genom att göra samma ställningstagande som LO-kon
gressen!

söndag 10 augusti 2008

Lissabonfördrag = EU-utvidgning = ökad lönedumpning?

Lissabonfördraget motiveras med EU-utvidgning. Bra - men bara om Eg-domstolens lönedumpningsprincip upphävs.

Lissabonfördraget sägs vara motiverat huvudsakligen för att vi skall kunna hantera en utvidgning av EU. Flera länder står på tur för medlemsskap. Och det är bra om man ser utökad handel och ökad kontakt på alla områden som en viktig faktor att skapa grund för fortsatt fred i Europa. I affärsrelationer, ja överhuvudtaget i relationer tvingas man ju att lita på varandra och uppföra sig på ett sådant sätt att man inte blir utkastad. Det är naturligtvis bra så länge som unionen inte kräver likriktning av medlemsländernas samhällsstruktur utan bara överbryggar olikheterna i den inomeuropeiska samvaron. Därför är centralisering och judikalisering nödvändig men av ondo om den verkar förkvävande på enskilda medlemsländers rättsliga och samhälleliga kultur.

Särskilt viktigt för oss socialdemokrater, som ju har en internationell tradition, är naturligtvis att medverka till att länder med stora grupper fattiga får en chans genom medlemskap att höja den inhemska standarden. Flera av de länder som står på tur har en arbetsmarknad med utpräglad låglöneprofil och det rör sig också om ett stort antal arbetstagare som genom utvidgningen skulle omfattas bl.a. av fördragets fria rörligheter. Naturligtvis är detta ingenting att säga om - kanske det rent av är vitaliserande för arbetsmarknaden i de "gamla" medlemsländerna. Men endast under en förutsättning nämligen att villkoren för arbete i vart medlemsland regleras av medlemslandets organisation av sin inhemska arbetsmarknad.

Om man istället tillåter lönedumpning och arbetsvillkor helt främmande för övriga arbetstagare på medlemslandets arbetsmarknad åstadkommer man inte bara en osund lönekonkurrens mellan olika företag utan man återvänder till en marknadsliberal arbetsmarknad lik den som gällde i slutet av 1800-talet och första årtiondena av 1900-talet med stark social oro.

Därför är ett skäl att säga nej till Lissabonfördraget med EU-utvidgning i spåren just EG-domstolens aVgöranden där man - med upphävande av det politiska beslutet om arbetslandsprincipen - domfäst den nya principen om ursprungslandet arbetvillkor.

Om man på annat sätt kan urståndsätta EG-domstolens politiska inhopp är det naturligtvis fint med både Lissabonfördrag och EU-utvidgning. Men bara på det villkoret. Ett marknadsliberalt Europa utan sociala aspekter är ingenting för oss.

lördag 9 augusti 2008

Måste S säga nej till fördraget?

Om det visar sig att Strååth-utredningen ger vid handen att den svenska modellen är fredad så är allt väl och ratificering bör kunna ske. Men om utredningen inte ger klart besked på denna punkt vad gör vi socialdemokrater då? Går vi ut i EU-valet och säger vi skrev på ändå och sålde den svenska modellen för EU-utvidgningens skull? Eller något annat välvalt argument? Enligt min mening vore detta förödande för oss socialdemokraterna i EU-valet. Alla förstår vilket annat parti som vid ett sådant svek skulle få en hel del av arbetarrösterna, hemska tanke.

Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.

När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.

I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.

Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.

Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.

Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.

För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan
i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.

En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.

I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.

Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.

I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.


Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.

Förutom det att ratificering utan garantier för svensk modell kommer att upplevas som ett socialdemokratiska partiets svek mot de egna väljarna så kan en strid för de fackliga rättigheterna, som Bo Bernhardsson framhöll vid Wigforsseminariet i Halmstad för någon tid sedan, föra mycket posititvt med sig. Det kan bli en strid för grundläggande värden inom svensk fackföreningsrörelse som kan vitalisera hela rörelsen och partiet. Denna fackliga och politiska strid är uppenbarligen bara en början på en långvarig kamp för att återföra den sociala aspekten till ett jämbördigt läge med den fria rörligheten i den mer och mer marknadsliberala Europaunionen. Det skulle kunna bli ett sätt att göra EU-frågor till en del av svenskens vardag. Det kommer också att svetsa samman arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska.

fredag 8 augusti 2008

Lissabonfördraget löser inte problemet med lönedumpning.

EU-parlamentarikern Jan Andersson har åberopat uttalanden av LOs förste vice ordförande Erland Olausson, LO-juristen Claes Mikael Jonsson, TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär och den finske juridikprofessorn Niklas Bruun. Enligt Jan Andersson samtliga skulle ge stöd för åsikten att strejkrätten och kollektivavtalet var skyddat genom ratificering av Lissabonfördraget och rättighetsstadgan.

Sökning på nätet bekräftar inte Jan Anderssons påstående. De åberopade personerna uttalar bara med ökande grad av otillfredställelse den genom det ökande antalet rättsfall från EG-domstolen mer och mer markerade obalansen mellan den fördragets fria rörlighet och den mänskliga rättigheten att vidta stridsåtgärder. Flera av dem nämner att i rättsfallens spår öppnas möjligheten för social dumpning.

Precis detta konstaterade jag i går i bloggen "EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter" som var en omfattande genomgång av uttalanden av Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström. Samtliga talar om social dumpning. Ronnie Eklund uttryckte dessutom saken att vid avvägningen i EG-domstolen skall de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna.

Claes Mikael Jonsson har en intressant historieskrivning, som i och för sig utmynnar i samma förslag som det Jan Andersson framfört: Med Viking, Laval och Rüffertdomarna har EG-domstolen sagt upp det avtal som träffades på 80-talet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar. Konsekvenserna av dem är svåra att överskåda. På ett politiskt plan är det naturligtvis oacceptabelt att EU blivit ett instrument för lönekonkurrens. Detta är en tidsinställd bomb som väntar på att explodera... Orsaken till detta är i grund och botten enkel. Tjänste- och arbetsmarknaden har kraftiga politiska, ekonomiska och sociala spänningsfält... När kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors satte fart på EU:s inre marknad i mitten av 80-talet upprättades ett ”gentlemen´s agreement” med den europeiska fackföreningsrörelsen. Delors insåg att det fanns en inneboende konflikt mellan den fria rörligheten och arbetsrättslig- och social lagstiftning. Delors insåg behovet av en social dimension inom EU - eller espace social som han kallade det. Överenskommelsen mellan Delors och fackföreningsrörelsen innebar i praktiken att facket inte motsatte sig upprättandet av den inre marknaden och att en social dimension inom EU skulle upprättas. EG-domstolen har nu sagt upp det avtalet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar.
Man kan i detta sammanhang fråga sig varför EG-domstolen har valt att säga upp detta ”gentlemens agreement”? Här kan man naturligtvis bara spekulera. Men på ett överordnat plan finns naturligtvis de politiska konjunkturerna som förklaringsmodell. Om 1990-talet var arbetarrörelsens decennium, så lever vi idag borgerlighetens årtionde.
På vilket sätt har då EU:s sociala dimension underminerats?
* Genom Vikingmålet har europeiska arbetsgivare fått ett ytterst kraftfullt instrument för att utmana i princip alla kollektivavtal och stridsåtgärder med en gränsöverskridande effekt. Fackliga stridsåtgärder är ett hinder mot den fria rörligheten som alltid måste rättfärdiggöras.
* I Lavalmålet, som handlade om likabehandling av utstationerade lettiska arbetstagare på svensk arbetsmarknad. LO hade förväntat sig, och kämpade också för ”lika lön för lika arbete” men fick istället ”lägsta lön för lika arbete”. Utstationeringsdirektivet omtolkades så att så att istället för att vara ett golv av minimivillkor som kan krävas i värdlandet blev direktivet till ett tak av maximivillkor. EG-domstolen omtolkade direktivet i strid med dess ordalydelse och EU lagstiftarens intentioner. Det politiska beslutet om direktivet ersattes med domstolens beslut. Det är också från en demokratisk utgångspunkt allvarligt: EG-domstolen har alltså tagit makten från politikerna.
Lavaldomen sätter också fokus på förhållandet mellan fri rörlighet och skyddet för grundläggande rättigheter såsom förhandlingsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder. Med EG-domstolens syn på dessa frågor blir skyddet för de grundläggande rättigheterna i det närmaste illusoriska.
*I Rüffertmålet bekräftade EG-domstolen det som slagits fast i Lavalmålet, och visade därmed också underminerandet av den sociala dimensionen inte var en dagslända. Genom att inte godta det regionala tyska kollektivavtalet visade EG-domstolen dessutom på en växande intolerans mot nationella arbetsmarknadssystem. Dessutom har EG-domstolen satt EU på konfliktkurs mot ILO-rätten. ILO-rätten ger de medlemsstater som antagit konvention 94 rätt att kräva att utstationerade arbetstagare får de löner som gäller på orten eller i regionen. EG-rätten säger dock numera motsatsen. Medlemsstaterna får enbart kräva att de företag som utstationerar arbetskraft betalar lägsta lönerna.
Hur kan balansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension återupprättas?
1. Lissabonfördraget antas. Där stärks skyddet för de grundläggande rättigheterna. Grundläggande rättigheter likställs där med fördragets bestämmelser om fri rörlighet.
2. Medlemsstaterna och EU:s institutioner måste anta det sociala protokoll som utarbetats av Europafacket. Grundläggande rättigheter skall inte underordnas den fria rörligheten enligt EG-domstolens linje.
3. Utstationeringsdirektivet måste revideras. Direktivet måste få tillbaka sin minimikaraktär. Dessutom måste toleransen mot olika arbetsmarknadssystem stärkas. Likaså måste direktivets syfte att skydda arbetstagare stärkas.

Detta är alltså precis det som Jan Andersson hävdat. Men precis som Jan Andersson är Carl Mikael Jonsson utan svar på följande frågor:

1) Var i Lissabonfördraget jämställs "grundläggande rättigheter" såsom strejkrätt och rätt till kollektivavtal med fria rörligheten?


2) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett socialt protokoll få mot fördragets artikel om fri rörlighet?


3) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett reviderat utstationeringsdirektiv få mot fördragets artikel om fri rörlighet?

Vad jag förstår är Jonsson/Anderssons förslag en ren dimridå för att dölja att enda lösningen är att ändra fördraget så att balans mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter återigen uppstår eller att undantag görs för den svenska modellen görs.

I detta sammanhang kan man påminna om att i Laval-målet att när det genom politiskt beslut ändrade utstationeringsdirektivet (från ursprungsland till arbetsland) prövades, så nonchalerade EG-domstolen det politiska beslutet och bekräftade den av de politiska institutionerna förkastade ursprungslandsprincipen. Man struntade alltså i Vad Kommissionen och Parlamentet beslutat. Och detta är helt enligt gällande fördrag då EG-domstolen står över de nämnda institutionerna.

torsdag 7 augusti 2008

EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter!

Vår EU-parlamentariker Jan Larsson säger att han har stöd i påståendet att med det nya fördraget kommer kollektivavtalet och strejkrätten vara bättre skyddade än med nuvarande fördrag.

Så sent som 19 juli har Jan Andersson på sin blogg fått kommentaren: Enligt professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, medför den sociala stadgan inte en förstärkt arbetsrätt. Fortfarande, säger han, kommer den grundläggande friheterna att vara överordnade. Samma sak klargjorde Margot Wallström ifjol.

På detta svarade Jan Andersson: Om Ronnie Eklund säger detta har han fel. Jag betvivlar dock att han sagt detta. Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning. Genom stadgan blir kollektivavtalen och strejkrätten primärrätt och på samma nivå som den fria rörligheten för tjänster. Margot Wallström har aldrig hävdat något annat. Det hon sade var att stadgan inte ger EU några nya befogenheter, vilket är något helt annat.

Söker man på nätet så finner man att i vart fall Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström ställer sig - med ett understatement - tveksamma till EG-rättens innehåll.

Det finns därför anledning att be Jan Andersson att precisera sina källor för sitt påstående "Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning" med namn och artiklar.

Dessutom så finns det anledning att noga läsa genomgången nedanför. Den visar att EG-domstolen som både enligt nuvarande fördrag och Lissabonfördraget är överordnat Kommissionen, Rådet och Parlamentet fritt väljer och vrakar vilka paragrafer man skall ge tyngd och vilka man tar lättare på. Som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund uttryckte saken (och som jag skrivit bloggar om i flera år) att vid avvägningen i EG-domstolen skall de de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Ingenting förändras heller genom Lissabonfördraget.

Att man skulle mörka strejkrätten och kollektivavtalet förefaller som så mycket mer märkligt vid läsning av Europaportalen / 2008-02-26 där enligt referat Europafackets generalsekreterare John Monks gick på tisdagen till hårt angrepp på EG-domstolens dom i Vaxholmskonflikten: "Vaxholmsdomen kan äventyra Lissabonfördraget"- Domen kan komma att försvåra ratificeringen av Lissabonfördraget i takt med att innebörden av domen bli känd

Europaparlamentets sysselsättningsutskott höll i samband därmed en öppen utfrågning kring Vaxholmsdomen. Huvudtalaren var den svenske juridikprofessorn Jonas Malmberg som gav sin analys av domen och utstationeringsdirektivet: En konsekvens av domen är att idéen om lika behandling av utländsk och inhemsk arbetskraft när det gäller löner och övriga anställningsvillkor har skjutits åt sidan av principen om minimiskydd, sade Malmberg.

Jan Andersson (s), ordförande i sysselsättningsutskottet, trodde inte att det räckte med en svensk lagändring för att återställa till rättsläget före domen. Han ville också se åtgärder på EU-nivå. Det står allt mer klart att det inte kommer att räcka med att vi i Sverige gör förändringar i Lex Britannia och utstationeringslagen. Lavaldomen påverkar likabehandlingsprincipen mellan löntagare inte bara i de nordiska länderna utan i hela EU. Domen återinför också den djupt kritiserade ursprungslandsprincipen. Andersson fick ... medhåll från vänsterns Eva-Britt Svensson som också anser att det inte räcker med en svensk lagändring men menar Sverige ska begära ett juridiskt giltigt undantag i det nya Lissabonfördraget för att skydda kollektivavtalen och strejkrätten

När det gäller dessa arbetsrättsexperter så har de under året publicerat en rad kommentarer till det nya rättsläget:

I "Svårsmält dom i Vaxholmsmålet", Sydsvenskan 2007-12-18, av professorn Birgitta Nyström summeras "Slutsatsen som EG-domstolen drar är att EG-rättens regler om den fria rörligheten och om utstationering hindrar fackliga stridsåtgärder för att förmå ett gästande företag att inleda förhandlingar om lön och att underteckna ett kollektivavtal som på vissa punkter ger bättre villkor än enligt utstationeringslagen och som också tar upp villkor på andra områden än vad utstationeringsreglerna täcker... slutsatsen att stridsåtgärder inte är tillåtna för att förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta kollektivavtal med bättre eller mer omfattande villkor än utstationeringslagens.

I LO-tidningen 2007-12-28 intervjuades arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund under rubriken "Arbetsrättsexpert fasar lönedumpning": Liksom de flesta jurister som är specialiserade på europeisk arbetsrätt tolkar också Ronnie Eklund domen så att företag från andra EU-länder kan betala löner långt under svenska när de är tillfälligt i Sverige. "Domstolen har visat stor okänslighet mot de olika arbetsmarknadsmodeller som trots allt finns inom EU. Det var högst oväntat i ljuset av generaladvokatens förslag till dom i våras... Det finns en underton i hela domen som säger att kollektivavtalsmodellen inte accepteras för att trygga utstationerade arbetstagares villkor Och det är okänsligt... om utländska företag utifrån den här domen kan arbeta i Sverige på betydligt lägre löner kan konsekvensen bli att lönerna pressas för alla i hela landet.

I Sveriges radios P 1 ”Studio Ett” den 24 januari 2008 diskuterades EG-domstolen ställningstagande i Vaxholms-målet, varvid programledaren inledde frågestunden: Domen är ett betydligt större slag mot facket än vad vi hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för utländska arbetare.

Professor Ronnie Eklund: Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer. Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter fingranskning så har jag blivit klar över att något har hänt. En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.

Professor Jonas Malmberg: Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.


Utfrågare: Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvändning och säger att direktivet också utgör ett tak.

Ronnie Eklund: Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare”som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”

Professor Birgitta Nyström: Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är miniminivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.


Programledaren: Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.


Jonas Malmberg: Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.


Birgitta Nyström: Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”. I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.

I Transportarbetaren nr 7, juli 2008, löd rubriken "För svårt för en professor": Ronnie Eklund är professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet men det tog fem genomläsningar innan juridikprofessorn förstod vad som stod på och mellan raderna... Det är uppenbart, att unionens domstol inte är någon vän av den svenska modellen. Man ser tämligen negativt på att företag över huvud taget ska tvingas slösa tid med att förhandla med facket. Den som tror att juridik är ett slags opartisk myndighetsutövning, har inte förstått det fina i kråksången. I Lavalmålet väljer EG-domstolen frankt att inte ta hänsyn till paragrafer som man inte tycker passar in.. EG-domstolen har inte på ett rimligt sätt förmått balansera intressemotsättningen mellan arbete och kapital. Eklunds slutsats är att Lavaldomen öppnar fältet fritt för social dumpning. I det efterföljande Rüffertmålet går de konservativa EG-domarna faktiskt ett steg längre. Där gör man ingen avvägning alls mellan de olika intressena. EG-domstolen har målat in sig i ett nyliberalt hörn man undrar vart skyddet för utstationerade arbetstagare tog vägen. Utstationeringsdirektivet och dess bakgrund är som bortblåst, nu gäller skydd på lägsta möjliga nivå för arbetstagarna.

I Lag & Avtal torsdag 7 augusti 2008: Ronnie Eklund: "Jag litar inte på EG-domstolen" Laval-domen oroar professor Ronnie Eklund. Vad händer med de mänskliga rättigheterna om de på det här sättet ska silas genom EU:s fyra ekonomiska friheter, undrade han på ett seminarium som Afa ordnade idag.

Regeringens utredare Claes Stråth inledde med att presentera sina direktiv av den 10 april och professor Ronnie Eklund redogjorde för sin analys av EG-domstolens domskäl... Laval-domen är delvis systemförändrande. EG-domstolen ändrar spelreglerna när den anser att en medlemsstat inte kan ålägga företag från andra medlemsländer att förhandla om lönerna från fall till fall. För det är ju just den typen av förhandlande som är grundbulten i den svenska modellen. "Närmast med en gäspning" kommenterar EG-domstolen grundlagsskyddet för fackliga stridsåtgärder...Jag trodde att domstolen skulle stanna upp och beakta att Sverige ratificerat konventioner i förhållande till FN, ILO och Europarådet, men det gjorde den inte. Följden blir att de mänskliga rättigheterna som flera av konventionerna tar upp, ställs mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor. Jag litar inte på EG-domstolen om den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Det känns obehagligt för framtiden... med summeringen nu är det fritt fram för social dumpning eller ett "race to the bottom"Jan-Peter Duker, Svenskt Näringsliv, framhöll att EG-domstolen har vägt olika intressen mot varandra... det är för långtgående att tala om social dumpning...Att EG-domstolen talar om de fyra friheterna är inte ägnat att förvåna. Friheterna är själva grundtanken i EU-bygget och bara av godo. Att domstolen gör en rimlig avvägning av det tycker jag inte är något märkligt.

Jag frågar igen
* var finns det abetsrättsjurister som stödjer linjen att kollektivavtal och strejkrätt är bättre säkrat enligt Lissabonfördraget?
* är detta med den svenska modellens bevarande verkligen något som vi kan spela bort för att få igenom Lissabonfördraget snabbt och smärtfritt?

onsdag 6 augusti 2008

Ja till Lissabon är kanske ett nej till svenska modellen.

EU-parlamentarikern Jan Andersson som just skrivit "Ett nej är ett ja till Nice-fördraget", vilket i stora drag är en omtuggning av åtskilliga hans tidigare blänkare på s-info. Det kommer innebära att "vi får leva vidare med det fördrag under vilket domarna om Viking Line, Laval, Ruffert och Luxemburg är fattat" och risken för nya sådana domar är uppenbar. Han medger dock att det "finns förvisso inga garantier mot fler negativa domar med ett Lissabonfördrag".

Men risken är hävdar Jan Andersson "betydligt mindre, främst därför att stadgan för grundläggande rättigheter blir juridiskt bindande. Kollektivavtalen och strejkrätten blir då primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster...Dessutom införs en horisontell social klausul i det nya fördraget, som innebär att arbetsvillkoren för löntagare ska tas i beaktande vid alla beslut."

Detta är emellertid inte riktigt. Jan Anderssons tunga slinter rejält när det gäller faktabeskrivningen. Stadgan för grundläggande rättigheter är visserligen juridisk bindande efter ratificering men den är fristående från Lissabonfördraget. Det är förmodligen också osant att kollektivavtalen och strejkrätten blir primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster.

Tvärtom är läget detta att huvuddokumentet för EG-domstolen är fördraget, som enbart innehåller artikeln om fri rörlighet men inte ett jota om kollektivavtal och strejkrätt, medan stadgan blir ett sekundärt tolkningsdatum. Inte heller stämmer det att den sociala klausulen införs i fördraget utan i ett sidoprotokoll, vilket på samma sätt som stadgan har sekundär betydelse vid EG-domstolens bedömning.

Jag säger inte att jag vet hur EG-domstolen kommer att hantera en Lavall-situation men jag anser att det är oansvarigt som politiker att lova en förändring med Lissabonfördraget, där svenska modellen accepteras till undvikande av lönedumpning på svensk arbetsmarknad. Det är nämligen i högsta grad troligt att EG-domstolen med ett nytt Lissabonfördrag kommer att göra precis samma tolkning som i Lavall-fallet och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Detta just därför att endast bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster finns med i primärdokumentet, d.v.s fördraget.

Det är visserligen sant att i dag har en stor majoritet av medlemsländerna i EU röstat om Lissabonfördraget. 21 länder har sagt ja. Ett land har sagt nej. Och detta innebär naturligtvis en stor press för att acceptera och det är också den pressen som högerregeringen tillsammans med andra Lissabonkramare kommer att utnyttja. Vad man då inte tänker på är att en rad länder i vårt grannskap har en annorlunda organiserad arbetsmarknad och t.o.m. kan förmodas ha ett visst intresse av att marknadsliberal lönedumpning i någon form inom ramen för fördraget.

Jan Andersson och medparter har flera gånger avkrävt bl.a. mig svaret på frågan: Vilken är din lösning? Ett nej innebär ju att nuvarande fördrag fortsätter att gälla. Gärna med tillägget att då får du ta ansvar för att hela EU-upplägget blir svårare.

Jag har lämnat svaret: Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som politiker kan sälja ut arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning. LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte när juristerna i EG-domstolen fick säga sitt, varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som kan bli en dyr förlust av framtida tilltro.

Jag ställer nu motsvarande fråga till Jan Andersson är du beredd att sälja ut den svenska modellen för att uppnå de fördelar som Lissabonfördraget i övrigt skulle ge? Svarar du ja på den frågan så är detta att skriva på in blanco. Detta betyder nämligen att skriva under utan att villkoren klart anges eller m.a.o. att ta en klar risk för att det blir annorlunda än man tror sig veta.

måndag 30 juni 2008

Social progress klausul - kan den ge oss trygghet mot lönedumpning?

Nej till fördraget är ingen lösning sägs det i en debattartikel av våra europaparlamentariker i socialdemokraternas tidning Aktuellt i politiken nr 25. Man hävdar att det är omöjligt att få in en "lavallparagraf" i Lissabonfördraget p.g.a. högerregeringarna i EU. Och fördraget vill man gärna ha för att kunna föra utvecklingen vidare inom EU.

Istället vill man att vi skall stödja Europafackets förslag om en "social progress clause" som antas parallellt med fördraget men inte villkorar fördraget som sådant. Det låter ju smidigt och bra. Men alltför bra för att vara sant? Eller i vart fall alltför bra för att sväljas utan att nagelfaras ytterligare.


Min stillsamma fråga är bara: Hur kommer EG-domstolen att döma när man har ett fördrag som prioriterar "fri rörlighet" och genom det kan ge utslag till arbetsgivarens fördel men parlamentet beslutat ett protokoll, som inte har fördragets "höga status", till förmån för "social progess" till fackets fördel?

Är det inte uppenbart för alla att "social progress" får stryka på foten för "fri rörlighet" även med denna konstruktion? Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westlund och Göran Färm är detta inte bara en papperstiger ägnad att tysta en opinion inom arbetarklassen som reagerat mot att EU genom EG-domstolens utslag förlorat sina vapen mot en allsmäktig arbetsgivare?

torsdag 12 juni 2008

Högt spel i Bryssel - EU-mygel

I går skrev jag om att "EU är ett fiasko ur demokratisk synvinkel". Detta bekräftas av en artikel i Sydsvenskan 12/6, varav framgår att EU-kommissionen lovat Irlands regering att dölja eller försena politiska beslut och information som kan stärka nejsidan. Detta framgår genom läckage av bl.a. en hemlig rapport från en hög brittisk diplomat. Myglet kretsar kring följande punkter, som är väl kända i Bryssel:

* Kommissionen insåg att förslaget att företagsbeskattningen bör harmoniseras inom EU skulle kunna stärka nej-sidan, eftersom Irland har mycket låg företagsbeskattning. Man försäkrade snabbt att frågan om en sådan harmonisering av företagsbeskattning inte kommer att tas upp förrän efter folkomröstningen.

* Irlands neutralitetspolitik har ett brett folkligt stöd. Därför skall EU undvika att diskutera den gemensamma försvarspolitiken före folkomröstningen. Planerna på att förstärka EU-trupperna läggs på is tills vidare.

* EU:s långtidsbudget med bl.a.nedskärningar av EUs kostsamma jordbruksstöd skall behandlas med största möjliga tystnad fram till efter folkomröstningen. Orsaken härtill är att Irlands bönder får stort EU-stöd. Slutdatum för debatten om EU:s långtidsbudget har därför flyttats fram med tre månader till den 15 juni, tre dagar efter den irländska folkomröstningen.

* Den 31 januari i år stoppade EU importen av kött från Brasilien, vilket gynnar de konkurrerande irländska köttproducenterna.

* Planerna på ytterligare likriktning av rättsliga och inrikes frågor inom EU har skjutits på framtiden när irländska folkomröstningen är klar.

* Slutligen har EU-kommissionen stoppat en undersökning av om Irland bryter mot EU:s regler genom att tillåta religiösa skolor att ge förtur åt troende katoliker vid nyanställningar - uppenbarligen för att inte stöta sig med Irlands varmt katolska väljare.

Dessa uppgifter är naturligtvis negativa för EU. Och jag menar att detta myglande och demokratiska underskott är något vi måste ta itu med. Man håller ju på att skjuta hela Eu-tanken i sank i folks ögon.

Därför är dagspressens kommentarer överlag rena struntpratet, som bara får folk i gemen att sucka över förljugenheten. Sydsvenskan går i sin huvudledare i dag 12/6 "Solsken för Europa" ner i spagat och spräcker i sammanhanget ljumskarna i ansträngning att ge sken av att allt är bra. Det handlar om "varmt välkomna förändringar som skulle gynna EU-medborgarna" och "fördragsmotståndarnas skrämselpropaganda"; några sakskäl förekommer aldrig av lätt insedda skäl utan bara omotiverade värderingar. "Unionen tillskrivs ofta mer makt än vad den har" samtidigt så mörkar tidningarna för folk uppenbara fakta som att vi i Sverige kommer att tvingas skriva om vår arbetsrätt, ändra vår alkohol- och spelpolitik, ändra vårt byggnadspolitiska socialt betingade program, vår mediapolitik med syfte till åsiktsspridning osv. osv. Visste du att ca 80 % av vår lagstiftning är beroende av olika EG-rättsliga perspektiv - inte en bokstav kan skrivas i svensk lagstiftning utan att man kollar vad EU tycker om det. Kan man tänka sig mer makt utan att EU tar över verksamheten helt?

Detta EU-etablisemangets mygel och journalisternas hyckleri är ytterligare barlast som det fina EU-skeppet tvingas hantera utan att kapsejsa.

onsdag 11 juni 2008

EU ett fiasko demokratiskt sett!

Irland avgör Lissabonfördragets framtid är rubriken i media. I morgon torsdag röstar irländarna om det nya EU-fördraget.

Irländarna är in i det sista mycket kluvna inför morgondagen då de som enda folk i Europa ska rösta om det nya EU-fördraget, det så kallade Lissabonfördraget. För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att samtliga EU-länder godkänner det. Det betyder att irländarna på torsdagen har fördragets framtid i sin hand. Ett nej i Irland betyder nej till fördraget i hela EU.

Eftersom Irland är det enda land där folket ska rösta om det nya fördraget är det alltså mindre än 1 procent av gemenskapens medborgare som avgör fördragets framtid.
I alla andra EU-länder inklusive Sverige har det styrande skiktet bestämt att det räcker med att parlamentet godkänner avtalet. Uppenbarligen dikterades detta beslut av att det förra försöket stupade på att Frankrike och Holland sa nej. Och som alla vet är lissabonförslaget med en bagatellartad retuschering innehållsmässigt identiskt med det tidigare underkända förslaget.

Nu kan man ju inte säga att ett godkännande av riksdagen/parlamentet är generellt mindre demokratiskt. Men när enda anledningen till att beslutet tas i parlamentet är att lissabonfördraget, liksom det tidigare, skulle avvisas vid en folkomröstning, då blir det enligt min mening ett manipulerande som inte stämmer med demokratin.

När man dessutom tar ett i folkomröstning underkänt förslag och bara kort därefter återkommer med i stort sett samma förslag, som getts en yttre dräkt förändrad så att igenkännandet inte blir uppenbart, framstår hela beslutsprocessen som ett manipulerande av demokratin. För att inte använda klartexten: Ett hån mot folkviljan eller ett tjyv- och rackarspel.

Det är synd om den goda EU-tanken eftersom man på detta sätt lyckats handikappa EU med en sfär av bristande demokrati och med det klara uttrycket: vi skiter i dej du lilla vanliga medborgarkryp ty vi vet vad som är bäst och det gör vi antingen du vill det eller inte. Så det låga valdeltagande i EU-val har sin gedigna förklaring.

När det härtill kommer vad kallats EUs demokratiska underskott och en allsmäktig juristdomstol som tolkar i Milton Friemansk anda så att rörligheten ges prioritet framför hälsa, arbetsrätt och social välfärd så framstår hela projektet som ett borgerligt överklassprojekt. Vi måste begränsa perukstockarnas makt och - som det heter i en välrenommerad AT-rapport - ta tillbaka demokratin inom EU och göra detta EU till ett allas projekt.

lördag 17 maj 2008

Det borgerliga projektet EU måste göras socialt och demokratiskt!

Det finns anledning att allvarligt granska hur vi socialdemokrater skall ha det efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Vid EU-anlutningen trodde vi att det var självklart att svensk lag skulle gälla på svensk arbetsmarknad, även för dem som kom från annat EU-land. Men genom perukstockarnas inhopp så framstår EU plötsligt som ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen och förhindra lönedumpning.

Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.

Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.

När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.

Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.

Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.

I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.

Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.

onsdag 16 april 2008

Sören Wibes avhopp en tankeställare

Sören Wibe skriver på DN-debatt 16/4 "Nu lämnar jag partiet"... vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel...
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.


Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.

Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.

Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.

Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.

tisdag 25 mars 2008

Aja baja, Mona Sahlin!

säger Per T. Ohlsson i sin mästrande söndagskrönika i Sydsvenskan 23/3 "En lek med eld" apropå att Mona Sahlin varit huvudtalare på Kollektivavtalets dag: Mot bakgrund av hennes insatser på 90-talet framstod det som lite märkligt att hon den dagen framträdde vid en EU-kritisk manifestation i Stockholm. Byggnads och andra LO-förbund anordnade för fjärde året "Kollektivavtalets dag". Sahlin förklarade att hon förstår att svenska löntagare är oroliga efter EG-domstolens dom i Vaxholmsärendet. Hon lovade att ta strid för den svenska modellen och upprepade kravet att den borgerliga regeringen omgående klargör att svenska kollektivavtal gäller i Sverige.

PerTe ondgör sig också över att s-riksdagsmännen Bo Bernhardsson och Morgan Johansson 3/3 skrev i DN att EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, inte bör ratificeras förrän "Vaxholmsfrågan är löst". Han anför att Bernhardssons och Johanssons artikel dessutom "byggde på en präktig självmotsägelse. De inledde med att domen "är svårtydd". Sedan slog de själva fast att den är "ett solklart exempel" på att EG-domstolen lägger sig i för mycket. Domen kan inte gärna vara både svårtydd och solklar." Vad s-skribenterna sa var att domen var svårtydd i meningen att dess juridiska konsekvenser var svåröverblickbara och att man därför inte borde ratificera Lissabonfördraget förrän frågan om kollektivtalens giltighet var klarlagd. Däremot var den just ett exempel på att EG-domstolen lägger sig i för mycket av det som rimligen måste bestämmas lokalt. PerTe visar återigen att han är ganska korkad då han han anstränger sig att missförstå en text för att det skall passa in i hans illvilliga beskrivning.

Därefter gör PerTe skamgreppet påstå att manifestationerna beror på att den socialdemokratiska ledningen dels vill knyta de EU-kritiska närmare till sig och "läka såren" från EU-omröstningen dels ock avser att locka tillbaka de LO- och SAP-medlemmar som gått över till Sverigedemokraterna. Detta utvecklar han i flera spalter. Han t.o.m. med viss inlevelse frågar sig varför "den socialdemokratiska retoriken är så uppskruvad". EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden... I lätt konspiratoriska ordalag anklagas den moderatledda regeringen för att använda domstolen som politisk murbräcka, inte bara mot kollektivavtalen, utan även mot den sociala bostadspolitiken och presstödet. Påståendet att den svenska modellen hotas är under alla omständigheter en rejäl överdrift. En av Sveriges främsta och mest erfarna experter på arbetsrätt, professor emeritus Tore Sigeman i Uppsala, har analyserat Lavaldomen (Lag & Avtal 30/1). Hans slutsats: "På den vanliga svenska arbetsmarknaden kan avtalsmodellen inte anses hotad."

Vad PerTe förtiger - förutom att Sigeman är kunnig i arbetsrätt - är att han uppträdde i Lavallmålet som rättsligt biträde till det lettiska byggföretaget på uppdrag av Svenskt Näringsliv, vilket kan ha inverkat på objektiviteten i hans analys. Dessutom nämner PerTe inte med en stavelse att en rad andra arbetsrättsjurister uttalat sig och att det inte finns någon enhetlig uppfattning om hur vaxholmsdomen skall tolkas. Bernhardssons och Johanssons påstående i DN-artikeln att domen är svårtydd är därför väldokumenterat.

Men PerTes syfte är alltså att med en hel rad skenresonemang ifrågasätta ärligheten i den massiva protesten mot EG-domstolens utslag både från arbetarrörelsens fackliga och politiska gren. Om man istället utgår från uttalandet På Kollektivatalets dag: Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade. PerTe påstår att Mona Sahlin knappast står bakom uttalandet. Varför det? Varför tror de borgerliga skribenterna aldrig på vad man säger från vänsterhåll. Finns det verkligen vid närmare eftertanke något märkligt i uttalandet? Framstår det inte snarare som självklart riktigt och välunderbyggt? Är det överhuvudtaget någon i hela Sverige som trott att det skulle bli knepigt att tillämpa svensk arbetsrätt med hänsyn till vårt medlemsskap i EU? Man kan fortsätta att fråga finns det någon som trott att vår alkhol- och spelpolitik skulle ifrågasättas. Finns någon som trott att vi inte själva skulle få bestämma om bostadssubventioner och presstöd?

Är det då så orimligt att man som vänsterpolitiker och EU-vän blir allvarligt oroad över utvecklingen inom EU. EG-domstolens utslag ifråga om alkohol, spel och nu arbetsrätt innebär en allvarlig inblandning i det som ankommer på våra demokratiskt valda politiker, nämligen att göra de avvägningar som beslutas av riksdag och regering, landsting eller kommunalfullmäktige. När medlemsfrågan avgjordes var det demokratiska underskottet inte klarlagt så som nu. Ingen människa kunde föreställa sig att domstolen skulle avprioritera sociala och arbetsrättliga hänsyn till förmån för den enda principen om fri konkurrens in absurdum. Så som domstolen själv dömt i flera olika utslag kan man svårligen göra annan tolkning än att man i sann Milton Friedmansk anda låter alla andra hänsyn vika till förmån för en rå, hänsynslös kapitalism där juridiken används för att tillrättalägga för de maktägande ekonomiska intressena i samhället.

PerTe menar att det är helt orättvist att EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden eftersom EU också är en rättslig gemenskap. Jo det är nog sant men EG-rätten bygger på ett antal fördragstexter som till sitt innehåll kan liknas vid ett antal paroller om fri konkurrens, fri rörlighet osv. Dessa har inte något i fördragen närmare beskrivet innehåll. De kan snarare liknas vid kapitelrubriker i den svenska lagen. Däremot saknas själva lagtexten Den utformas istället av 9 manliga domare i EG-domstolen när ett fall aktualiseras. Man inte bara dömer utan man konstruerar samtidigt lagtexten. Jag har tidigare formulerat det så att egentligen finns inte EG-rätten annat än i huvudet på EG-domarna. Dessutom finns det ett antal olika "paroller" och domstolen gör själv den inbördes prioriteringen. Inte heller kan den demokratiskt valda delen, EU-parlamentet, korrigera ett domslut genom att införa ny lagstiftning på det sätt som Sveriges riksdag kan korrigera svenska Högsta domstolen. Detta medför att domstolsmakten utövas utan demokratisk kontroll.

EG-rätten utökas dessutom av en ständig ström av direktiv av olika valör som tillkomer i en administrativ process med Kommissionen och i vissa fall Rådet som avsändare. Inte heller denna typ av lagstiftning fyller rimliga krav på att granskas genom en demokratisk process. EG-rätten utvecklas härigenom till en svårgenomtränglig snårskog i vilken det är omöjligt att klara sig utan kvalificerad jurisdisk rådgivning. Även detta gynnar penningstarka intressen och undergräver demokratin.

Den rättsliga gemenskap, som PerTe talar om, är i dag ett av största demokratiska problemen i EU som kommer att undergräva både medborgarnas inflytande och förtroende för gemenskapen. Att inse och påtala detta är enligt min mening att vara en sann vän av europeisk gemenskap. Medan den huvudlösa demagogin kommer att bringa EU i fördärvet.

Därför Mona Sahlin, du har anledning att vara orolig för hur de s.k. EU-vännerna saboterar ett utvecklingsarbete med vår EU-gemenskap. Det är inte att leka med elden att se verkligheten och göra något åt den.