Tomten gav mig ett hårt paket som jag önskat mig: Naomi Kleins Chockdoktrinen. Den handlar om "kriget" mellan Milton Friedmans otyglade kapitalism Keynes blandekonomi. Inom socialdemokratin har man alltid titta misstänktsamt på Friedmans tankar och istället anammat Keynes form av reglerad blandekonomi innefattande ett system med kompromisser och maktdelning där en fri marknad för konsumtionsvaror samexisterar med kostnadsfri offentlig sjukvård och omsorg, offentliga skolor och stora statligt ägda bolag. I en sådan ekonomi respekteras arbetarnas rätt att fritt bilda fackföreningar och strida för anständiga löner vidare beskattar staten inkomster för att betala de offentliga utgifterna men också på ett sådant sätt att man omfördelar resurserna. Mot detta har Milton Friedman sökt genomföra en kontrarevolution syftande till att systematiskt undanröja Keynes tankar för att föra kapitalismen framåt under devisen marknaden bestämmer.
Bland de som dragit nytta av Friedmans tankar är Pinochet, Margeret Thatcher, Bush m.fl. Man känner också igen en del åsikter i näringslivets och dess tankesmedjors argumentation, ja även på de oberoende liberala ledarsidorna.
Chockdoktrinen tar i sin extremform efter den procedur man använder vid kvalificerad tortyr och hjärntvätt då man genom olika chockfaktorer - chocker genom el, mediciner, isolering, ljud osv - bryter sönder personens jag så att personen antar åsikter som egentligen är främmande, erkänner saker som han inte gjort osv. Chockdoktrinen fungerar på samma sätt då man utnyttjar olika katastrofer. Detta låter nästan för fantastiskt för att verka sant men se i så fall på New Orleans.
New Orleans drabbades hårt av orkanen Katrina. Friedman skrev att de flesta skolorna i New Orleans ligger i ruiner liksom skolbarnens hem. Barnen är nu utspridda över landet. Detta är en tragedi. Men det är också en möjlighet att i grunden reformera skolsysstemet och hela stadens struktur. Miljarder dollar som skulle användas till att återuppbygga det vanliga skolsysstemet gavs istället till de drabbade familjerna i form av "skolchecker" som kunde inlösas på nyetablerade privata institutioner. "Kostnadsfri skolgång var en form av ingripande i marknaden som inte kunde tillåtas". Nitton månader efter översvämningarna var de flesta av New Orleans fattiga invänare fortfarande i exil men stadens offentliga skolsystem hade vi det laget nästen helt ersatts av 31 privat friskolor medan de offentliga skolor endast var 4 till antalet. Före orkanen hade skolstyrelsen drivit 123 offentliga skolor och 7 privata skolor funnits. Lärarna hade tidigare varit organiserade, nu hade de fackliga avtalen sagts upp och 4700 fackföreningsanslutna lärare avskedats. Till friskolor hade endast anställts yngre lärare mot lägre lön.
Här har Friedmans anhängare som finns runt Bush utnyttjat en extrem situation för att genomföra marknadsidéer som inte annars hade kunnat genomföras. Men det finns även mer stillsamma strategier att nedmontera den välfärd som Keynes tankar bygger på. Min fortsatta läsning kommer förmodligen att få mig att se mer av vad som egentligen håller på att ske även här i Sverige under Fredrik Reinfeldt och hans högerregering. Många fler borde ge sig i kast med Naomi Klein.
måndag 31 december 2007
fredag 28 december 2007
Tänk vilken klarsyn: Politikens innehåll orsaken till regeringsraset!
På julafton skrev jag på bloggen bl.a. detta: Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjabblatt ner sig. Men väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opinionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med, nämligen omvänd robin-hood att ta från de som lever på marginalen och ge till de som redan har det bra.
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
måndag 24 december 2007
God Jul för alla?
Inför valet 2006 skapade allianspartierna med hjälp av en borgerlig press, som deltog i valpropagandan med liv och lust, en berättelse om politisk förnyelse som fångade väljarna men framförallt ett alternativ till Göran Persson. Felet var väl bara att genom den borgerliga valpropagandan hade man skönmålat och duckat med sitt egentliga program att genomföra en omvänd robin hood i stor skala. Därför hann högerregeringen knappt sätta sig på taburetterna förrän opinionssiffrorna började dala.
Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjablatt ner sig, se exempelvis dagens Sydsvenskaledare . Men jag tror att väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med:
Högertomten har gett de rika dyrbara mjuka klappar:
* ett mjukt paket med borttagen förmögenhetsskatt
* -ett mjukt paket med borttagen fastighetsskatt som huvudsakligen gynnat dem med stora värdefulla fastigheter
Högertomten har gett den fattigare delen av befolkningen en rad hårda paket bl.a. för att finansiera de mjuka klapparna ovan:
* Försvagning av fackföreningarna bl.a. genom borttagen avdragsrätt för medlemsavgift och borttagande av den solidariska finansieringen av a-kassorna samt återkommande hot att urholka förhandlingsrätten och strejkrätten
* Åtgärderna mot a-kassorna har medfört chockhöjning av avgifterna, vilket föranlett 400.000 svenskar att gå ur av ekonomiska skäl och alltså ställa sig utan ekonomiskt skydd vid framtida försvagning i konjunkturen
' Utförsäljning av vår gemensamma egendom för att försvåra framtida offentlig omsorg samt överföra för det offentliga inkomstbringande företag till kapitalister som hädanefter skall åtnjuta inkomsterna; att staten inte skulle vara någon bra ägare är uppenbarligen en borgerlig lögn så fina och välavkastande som företagen är
* Höjning av avgifter och sänkning av ersättningar när det gäller de allmänna försäkringarna och dessutom skärpning av reglerna
* Minskning av anslag till vuxen- och vidareutbildning
* Borttagande av gratis entré till statliga muséer, hot om borttagande licensfinansiering av public service, hot om avgiftbeläggning av bibliotekslån
* ett hårt paket med maximering till 75 % av lönen i sjukersättning även om man får tillskottet genom egen försäkring exempelvis genom kollektivavtal
* ett hårt paket med en avgift som var flerdubbelt större än den som utlovades och dessutom höjer skatten för små och inte så värdefulla fastigheter; dessutom räntebeläggs redan gjorda skatteuppskov vilket medför svårigheter för dem med små marginaler
Detta är bara några exempel men detta högertomtande har lett till att förmögna familjer har fått 10.000tals kronor mer i månaden att röra sig med medan den ensamstående arbetslösa förälderna har fått mindre att hushålla med för familjen. Det är med andra ord inte alla som fått en god jul. Detta är en upprörande verklighet och en följd av den hårsvansförsedda nationalekonomens och hans gängs gigantiska försök till systemskifte i Sverige. Vid nationalekonomernas skrivbord eller i det förmögna Sverige märks inte detta armod man skapar. Och man har tydligen inte tillräckligt med fantasi ens att föreställa sig dessa resultat av sitt handlande. Därför kan man inte inse ens på de borgerliga redaktionerna att den väldiga opinionsförlusten har en verklig innebörd, nämligen att folket inte gillar den orättvisa politiken.
I den senaste mätningen får den borgerliga kvartetten 39,1 procent, socialdemokraterna 46,7 procent ensamma, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet 57,1 procent. Det innebär att det idag skiljer 18 procentenheter mellan blocken.
En gång i tiden så var det en händelse när tredimensionell film kom och man satt där med extra glasögon för att få upplevelsen så verlig som möjligt. Jag önskar alla mina vänner och trogna läsare på vänsterkanten en riktigt God Jul. Också naturligtvis meningsmotståndare vilka jag dessutom hoppas jultomten ger sådana här extra glasögon ägnade att ge en mer reell verklighetssyn.
Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjablatt ner sig, se exempelvis dagens Sydsvenskaledare . Men jag tror att väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med:
Högertomten har gett de rika dyrbara mjuka klappar:
* ett mjukt paket med borttagen förmögenhetsskatt
* -ett mjukt paket med borttagen fastighetsskatt som huvudsakligen gynnat dem med stora värdefulla fastigheter
Högertomten har gett den fattigare delen av befolkningen en rad hårda paket bl.a. för att finansiera de mjuka klapparna ovan:
* Försvagning av fackföreningarna bl.a. genom borttagen avdragsrätt för medlemsavgift och borttagande av den solidariska finansieringen av a-kassorna samt återkommande hot att urholka förhandlingsrätten och strejkrätten
* Åtgärderna mot a-kassorna har medfört chockhöjning av avgifterna, vilket föranlett 400.000 svenskar att gå ur av ekonomiska skäl och alltså ställa sig utan ekonomiskt skydd vid framtida försvagning i konjunkturen
' Utförsäljning av vår gemensamma egendom för att försvåra framtida offentlig omsorg samt överföra för det offentliga inkomstbringande företag till kapitalister som hädanefter skall åtnjuta inkomsterna; att staten inte skulle vara någon bra ägare är uppenbarligen en borgerlig lögn så fina och välavkastande som företagen är
* Höjning av avgifter och sänkning av ersättningar när det gäller de allmänna försäkringarna och dessutom skärpning av reglerna
* Minskning av anslag till vuxen- och vidareutbildning
* Borttagande av gratis entré till statliga muséer, hot om borttagande licensfinansiering av public service, hot om avgiftbeläggning av bibliotekslån
* ett hårt paket med maximering till 75 % av lönen i sjukersättning även om man får tillskottet genom egen försäkring exempelvis genom kollektivavtal
* ett hårt paket med en avgift som var flerdubbelt större än den som utlovades och dessutom höjer skatten för små och inte så värdefulla fastigheter; dessutom räntebeläggs redan gjorda skatteuppskov vilket medför svårigheter för dem med små marginaler
Detta är bara några exempel men detta högertomtande har lett till att förmögna familjer har fått 10.000tals kronor mer i månaden att röra sig med medan den ensamstående arbetslösa förälderna har fått mindre att hushålla med för familjen. Det är med andra ord inte alla som fått en god jul. Detta är en upprörande verklighet och en följd av den hårsvansförsedda nationalekonomens och hans gängs gigantiska försök till systemskifte i Sverige. Vid nationalekonomernas skrivbord eller i det förmögna Sverige märks inte detta armod man skapar. Och man har tydligen inte tillräckligt med fantasi ens att föreställa sig dessa resultat av sitt handlande. Därför kan man inte inse ens på de borgerliga redaktionerna att den väldiga opinionsförlusten har en verklig innebörd, nämligen att folket inte gillar den orättvisa politiken.
I den senaste mätningen får den borgerliga kvartetten 39,1 procent, socialdemokraterna 46,7 procent ensamma, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet 57,1 procent. Det innebär att det idag skiljer 18 procentenheter mellan blocken.
En gång i tiden så var det en händelse när tredimensionell film kom och man satt där med extra glasögon för att få upplevelsen så verlig som möjligt. Jag önskar alla mina vänner och trogna läsare på vänsterkanten en riktigt God Jul. Också naturligtvis meningsmotståndare vilka jag dessutom hoppas jultomten ger sådana här extra glasögon ägnade att ge en mer reell verklighetssyn.
onsdag 19 december 2007
Wanja Lundby-Wedin dementerar: LO lyssnar på motparten men "vill inte se över strejkrätten"
Flera gånger har jag på denna blogg skrivit om de inskränkningar i konflikträtten som Svensk Näringsliv och främst Maud Olofsson hårdfört krävt. Utgångspunkten var några framträdanden i Almedalen i somras, bl.a. av LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Dessa bloggar har jag för kännedom sänt över till henne. I dag inflöt följande mejlsvar, som kan vara av visst intresse för alla.
"Hej Bo,
Tack för kopian på din blogg. Eftersom du tar upp frågan om inskränkningar i konflikträtten vill jag ge dig mina utgångspunkter.
Den 10 juli i Almedalen var jag intervjuad i Dagens Nyheter. Därefter gick "ryktet" som en löpeld genom framförallt ledarsidorna att LO ville se över strejkrätten. Dessutom öppnade SACOs ordförande, Anna Ekström, i en intervju dagen efter för att hon kan tänka sig att begränsa rätten till blockad. Debatten efteråt blev därför lite missvisande.
Men om man läser artikeln så är det jag säger att LO kan tänka sig att diskutera de umgängesregler som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta är dock något annat än att inskränka den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
Det är vår uppgift som part på arbetsmarknaden att vara beredda att lyssna på våra motparter om de upplever problem. Det är en viktig del i den svenska modellen. Därför är LO beredda att inleda samtal och överläggningar med Svenskt Näringsliv kring gemensamma problem på arbetsmarknaden. När vår motpart upplever problem är vi beredda att diskutera, på samma sätt som vi förväntar oss att våra motparter vill lyssna på oss när vi ser problem.
Alla säger sig nu vilja värna den svenska modellen. Tyvärr har varken en del ledarskribenter, politiker eller arbetsgivare klart för sig hur modellen är uppbyggt. Den svenska modellen grundas av tradition på bland annat en stark fackföreningsrörelse, hög organisationsgrad, hög ersättning från en facklig a-kassa, en ekonomisk politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadspolitik, starkt anställningsskydd och socialförsäkringar med höga ersättningar vid föräldraledighet,sjukdom och pension. Allt det här hänger ihop, tyvärr verkar en del politiker och arbetsgivare missat detta. De vill bland annat ha arbetsfred men inte starka fack och de vill ha obligatoriskt medlemskap i a-kassan men för en politik där färre får a-kassa. Listan kan göras lång.
Nu är det viktigt att vi alla agerar och protesterar mot det vi tycker är fel. Och vi vet att vi är starka för att vi är många.
Med vänlig hälsning
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande"
Detta är ett viktigt klargörande efter alla tidningsskriverier, bl.a. i Sydsvenskan och Dagens Nyheter, om att Wanja Lundby-Wedin i Almedalen deklarerat att LO var öppet för att tillsammans med Svensk Näringsliv se över konflikträtten. Detta var alltså en "oberoende liberal" tidningsanka som ett led i Alliansens och Svenskt Näringslivs offensiv för att försvaga facket. Inte minst i dessa dagar är viktigt att sådan borgerlig desinformation dementeras.
När borgerliga representanter och deras journalister talar om den svenska modellen är det viktigt att hålla i minnet vad Wanja Lundby-Wedin säger om den, nämligen att den av tradition förutsätter bl.a. en stark fackföreningsrörelse, hög organisationsgrad, hög ersättning från en facklig a-kassa, en ekonomisk politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadpolitik, starkt anställningsskydd och socialförsäkringar med höga ersättningar vidföräldraledighet, sjukdom och pension. Går man igenom den politik högerregeringen fört, vad allianspolitiker av olika slag och företrädare för Svenskt Näringsliv pratat om och borgerliga tidningar gläfst om så är det väl inte en enda punkt av de som LO-chefen nämnt som inte är under borgerlig attack.
Som Wanja Lundby-Wedin säger vi måste stå eniga mot högerangreppet.
"Hej Bo,
Tack för kopian på din blogg. Eftersom du tar upp frågan om inskränkningar i konflikträtten vill jag ge dig mina utgångspunkter.
Den 10 juli i Almedalen var jag intervjuad i Dagens Nyheter. Därefter gick "ryktet" som en löpeld genom framförallt ledarsidorna att LO ville se över strejkrätten. Dessutom öppnade SACOs ordförande, Anna Ekström, i en intervju dagen efter för att hon kan tänka sig att begränsa rätten till blockad. Debatten efteråt blev därför lite missvisande.
Men om man läser artikeln så är det jag säger att LO kan tänka sig att diskutera de umgängesregler som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta är dock något annat än att inskränka den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
Det är vår uppgift som part på arbetsmarknaden att vara beredda att lyssna på våra motparter om de upplever problem. Det är en viktig del i den svenska modellen. Därför är LO beredda att inleda samtal och överläggningar med Svenskt Näringsliv kring gemensamma problem på arbetsmarknaden. När vår motpart upplever problem är vi beredda att diskutera, på samma sätt som vi förväntar oss att våra motparter vill lyssna på oss när vi ser problem.
Alla säger sig nu vilja värna den svenska modellen. Tyvärr har varken en del ledarskribenter, politiker eller arbetsgivare klart för sig hur modellen är uppbyggt. Den svenska modellen grundas av tradition på bland annat en stark fackföreningsrörelse, hög organisationsgrad, hög ersättning från en facklig a-kassa, en ekonomisk politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadspolitik, starkt anställningsskydd och socialförsäkringar med höga ersättningar vid föräldraledighet,sjukdom och pension. Allt det här hänger ihop, tyvärr verkar en del politiker och arbetsgivare missat detta. De vill bland annat ha arbetsfred men inte starka fack och de vill ha obligatoriskt medlemskap i a-kassan men för en politik där färre får a-kassa. Listan kan göras lång.
Nu är det viktigt att vi alla agerar och protesterar mot det vi tycker är fel. Och vi vet att vi är starka för att vi är många.
Med vänlig hälsning
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande"
Detta är ett viktigt klargörande efter alla tidningsskriverier, bl.a. i Sydsvenskan och Dagens Nyheter, om att Wanja Lundby-Wedin i Almedalen deklarerat att LO var öppet för att tillsammans med Svensk Näringsliv se över konflikträtten. Detta var alltså en "oberoende liberal" tidningsanka som ett led i Alliansens och Svenskt Näringslivs offensiv för att försvaga facket. Inte minst i dessa dagar är viktigt att sådan borgerlig desinformation dementeras.
När borgerliga representanter och deras journalister talar om den svenska modellen är det viktigt att hålla i minnet vad Wanja Lundby-Wedin säger om den, nämligen att den av tradition förutsätter bl.a. en stark fackföreningsrörelse, hög organisationsgrad, hög ersättning från en facklig a-kassa, en ekonomisk politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadpolitik, starkt anställningsskydd och socialförsäkringar med höga ersättningar vidföräldraledighet, sjukdom och pension. Går man igenom den politik högerregeringen fört, vad allianspolitiker av olika slag och företrädare för Svenskt Näringsliv pratat om och borgerliga tidningar gläfst om så är det väl inte en enda punkt av de som LO-chefen nämnt som inte är under borgerlig attack.
Som Wanja Lundby-Wedin säger vi måste stå eniga mot högerangreppet.
Perukstockarna i Luxemburg misskrediterar hela europatanken!
Nu har EG-domstolen gjort det igen, oberättigat lagt sig i en rent svensk angelägenhet, nämligen vad skall gälla i Sverige på svensk arbetsmarknad. Domen är dessutom helt obegriplig: å ena sidan fastslås att det är tillåtet att tillgripa konflikt för att få igenom ett kollektivavtal. Samtidigt så tycker man att det 170 sidor långa Byggnads kollektivavtal som skall reglera lön och andra arbetsförhållandena är för långt och svårläst. Och att det svårlästa avtalet skulle vara ett hinder för fri rörlighet av arbetskraft. Är det inte bra att man ingående avtalsreglerar för att undvika domstolstvist? Men ju enklare avtal ju lättare kan också arbetsgivarparten slingra sig undan, eller? Är det förresten någon som har försökt att läsa någon av EG-domstolens egna domar. Ja, med ett understatement kan man ju säga att någon mer svårläst litteratur får man leta efter - det har också uppkommit ett särskilt advokatskrå som bara sysslar med att uttolka dessa svårlästa dokument. För en icke-invigd är de omöjliga att begripa. Ytterligare massa pengar till jurister alltså!
I Sverige har vi den goda smaken att jurister - med få undantag - inte dömer i rent politiska frågor utan dessa är förbehållna de demokratiskt valda politiska organen. Detta gäller såvitt man kan förstå inte EG-domstolen som alltså mer och mer tar sig före att underkänna lagstiftning och fast avtalspraxis som tillkommit genom politiska beslut av de i medlemslandet förekommande demokratiska institutionerna. EG-domstolen är alltså jurister, liksom jag själv, som utan något som helst demokratiskt mandat, och ingriper i den demokratiska beslutsprocessen. Dessutom nio män utan den kvinnliga påverkan som finns i exempelvis svenskt domstolsväsende.
Dessutom är domstolen överställd de politiskt tillsatta EU-organen på så sätt att exempelvis parlamentet inte kan stifta en lag och därmed ändra en av EG-domstolen bestämd tolkning av fördraget. I EG-domstolen är man alltså ganska nära Gud. Så är det inte i Sverige. Här kan riksdagen ändra en lag som tolkats på visst sätt av Högsta domstolen och på så sätt bestämma en annan inriktning på framtida lagtolkning.
Dessutom har svenska domstolar att utgå från de förarbeten som finns till lagar, där lagstiftningsorganen gett exempel och förklaringar hur man avsett att lagens bokstav skall tolkas Detta ger domstolen en ram inom vilken domstolen måste hålla sig vid bestämmande av domslut. På så sätt skapas också en demokratisk kontroll över domstolarnas rättsskipning. Så är inte fallet med EG-domstolen. Alltså inte nog med att domstolsledamöterna saknar demokratiskt mandat. Domstolen formulerar i princip själv den lagstiftning enligt vilken man meddelar sina domar, vilket jag ger exempel på i nästa stycke.
Exempelvis skall EG innefatta "en inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna". Det är allt som finns i form av lagbestämmelse varefter domstolen fritt fabricerar sin dom och sitt domslut eftersom inga förarbeten eller andra motiv finns. Förutom dessa grundläggande friheter finns en massa andra artiklar med lika luddiga bestämmelser om bl.a. hög hälsoskyddsnivå, miljöskydd, konsumentskydd. Men domstolen kan fritt välja att prioritera vilken punkt man vill, eftersom det inte i fördraget anges rangordning. Och hittills har domstolen prioriterat detta med fri rörlighet vilket ifråga om exempelvis alkohol och spel lett till att Sverige tvingats in i en kontinental dryckes- och spelkultur med bortseende från alla hälsoaspekter. Detta trots att vi själva naturligtvis skall ta hand om "resultatet", nämligen de omfattande hälsoproblemen med alkohol- och spelskador.
Överhuvudtaget är domstols- och juristinflytandet ett av de stora förändringarna med Europagemenskapen så som den utvecklats. Förenklar man det, så är det oerhört märkligt, att man godtagit att nio män sitter och väljer och vrakar vilken lagstiftning som kan underkännas eller godtas, och i princip kan upphäva alla demokratiskt fattade beslut. Har vi medborgare verkligen godkänt detta?
Nu är det samma sak med arbetsrätten. Det är en skandal att perukstockarna i Luxemburg kan sitta och föreskriva vilken arbetsrätt vi skall ha här i Sverige. På kontinenten är man van vid att fackföreningarna inte är lika starka som i Sverige. Därför har andra rättsprinciper, bl.a. med mimimilönlagstiftning inom arbetsrätten utvecklats. Men med vilken rätt skall kontinental arbetsrättslig doktrin genomföras i Sverige? Kommer svenskar till något kontinentalt EU-land så får man minsann rätta sig efter det landets arbetsrättsliga lagstiftning. Men som sagt Svenskt Näringsliv och stora delar av alliansen hurrar för utslaget: nu skall äntligen det svenska facket knäckas när förberedelserna med borttagen skattefrihet för medlemsavgifter och dråpslaget mot arbetslöshetskassorna förberett terrängen. Nu skall förhandlingsrätten och strejkrätten äntligen inskränkas så att högerregeringen och näringslivet kan sätta grimma på de självtillräckliga fackföreningarna, himlar Urban Bäckström och Maud Olofsson i trance.
EG-domstolen har fattat ett orättmätigt utslag och trängt in på vår arbetsrätt under sken av att den skulle strida mot "fri rörlighet för arbetstagare". Man vänder sig mot att Byggnads avtal, som man genom sin blockad ville få det lettiska byggnadsföretaget att skriva på när det gällde arbete i Sverige, var 170 sidor långt och svårläst och att därmed något slags hinder för den fria rörligheten. Man får ha god fantasi för hitta på en så genomskinlig och långsökt tolkning.
Jag vill påstå att EG-domstolen härmed klart överskridit det som man vid medlemskap kunnat förvänta sig. Detta särskilt som Byggnads blockad skedde för att påtvinga ett svenskt kollektivavtal eftersom det lettiska byggföretaget hade ett lettiskt låglöneavtal med sina anställda. I praktiken innebar detta alltså diskrimninering vad gäller lön och övriga arbets- och anställningsvillkor av arbetstagare från annan medlemsstat på grund av nationalitet, vilket är förbjudet enligt Artikel 39 i Romfördraget såsom en del av "fri rörlighet för arbetstagare". Det handlar alltså om lönedumpning, vilket medfört att det lettiska byggföretaget kunnat konkurera med förmånligare villkor vid den kommunala upphandlingen. Även därför är domslutet en gåta. Domslutet framstår därför som en ren eftergift åt arbetsgivarintressenas lobbygrupper. Detta ger saken ett demokratiskt frågetecken och är dessutom mycket olyckligt eftersom det hos arbetstagare i medlemsländerna kommer att uppfattas - och med rätta uppfattas - som att EU är något som huvudsakligen gynnar högerkrafterna, dvs arbetsgivarna och kapitalisterna. För en enskild framstår domslutet som orättmätigt, partiskt och som ett oberättigat ingrepp i ett rättsområde där vi upplevt oss ha kvar vår suveränitet.
Helt uppenbart har domstolen på detta sätt kraftigt medverkat till att EU uppfattas i Sverige som än mer negativt än tidigare. Själv kan jag inte komma på något mer angeläget reformkrav - förutom möjligen den bristande öppenheten och det demokratiska underskottet - att kraftigt reducera domstolens möjligheter att på detta sätt ge sig in på områden där medlemslandet uppenbarligen har kvar sin suveränitet.
Summa summarum är att perukstockarna i Luxemburg på ett kraftfullt sätt medverkat att sänka europagemenskapstanken bland Sveriges arbetstagare. Man skänker Margot Wallström en fridsam tanke: först konstitutionsfördraget över huvudet på europamedborgarna och sedan denna odemokratiska domstol med sina omöjliga utslag. Fanns det inte en gång en tanke om att närma EU till medborgarna?
I Sverige har vi den goda smaken att jurister - med få undantag - inte dömer i rent politiska frågor utan dessa är förbehållna de demokratiskt valda politiska organen. Detta gäller såvitt man kan förstå inte EG-domstolen som alltså mer och mer tar sig före att underkänna lagstiftning och fast avtalspraxis som tillkommit genom politiska beslut av de i medlemslandet förekommande demokratiska institutionerna. EG-domstolen är alltså jurister, liksom jag själv, som utan något som helst demokratiskt mandat, och ingriper i den demokratiska beslutsprocessen. Dessutom nio män utan den kvinnliga påverkan som finns i exempelvis svenskt domstolsväsende.
Dessutom är domstolen överställd de politiskt tillsatta EU-organen på så sätt att exempelvis parlamentet inte kan stifta en lag och därmed ändra en av EG-domstolen bestämd tolkning av fördraget. I EG-domstolen är man alltså ganska nära Gud. Så är det inte i Sverige. Här kan riksdagen ändra en lag som tolkats på visst sätt av Högsta domstolen och på så sätt bestämma en annan inriktning på framtida lagtolkning.
Dessutom har svenska domstolar att utgå från de förarbeten som finns till lagar, där lagstiftningsorganen gett exempel och förklaringar hur man avsett att lagens bokstav skall tolkas Detta ger domstolen en ram inom vilken domstolen måste hålla sig vid bestämmande av domslut. På så sätt skapas också en demokratisk kontroll över domstolarnas rättsskipning. Så är inte fallet med EG-domstolen. Alltså inte nog med att domstolsledamöterna saknar demokratiskt mandat. Domstolen formulerar i princip själv den lagstiftning enligt vilken man meddelar sina domar, vilket jag ger exempel på i nästa stycke.
Exempelvis skall EG innefatta "en inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna". Det är allt som finns i form av lagbestämmelse varefter domstolen fritt fabricerar sin dom och sitt domslut eftersom inga förarbeten eller andra motiv finns. Förutom dessa grundläggande friheter finns en massa andra artiklar med lika luddiga bestämmelser om bl.a. hög hälsoskyddsnivå, miljöskydd, konsumentskydd. Men domstolen kan fritt välja att prioritera vilken punkt man vill, eftersom det inte i fördraget anges rangordning. Och hittills har domstolen prioriterat detta med fri rörlighet vilket ifråga om exempelvis alkohol och spel lett till att Sverige tvingats in i en kontinental dryckes- och spelkultur med bortseende från alla hälsoaspekter. Detta trots att vi själva naturligtvis skall ta hand om "resultatet", nämligen de omfattande hälsoproblemen med alkohol- och spelskador.
Överhuvudtaget är domstols- och juristinflytandet ett av de stora förändringarna med Europagemenskapen så som den utvecklats. Förenklar man det, så är det oerhört märkligt, att man godtagit att nio män sitter och väljer och vrakar vilken lagstiftning som kan underkännas eller godtas, och i princip kan upphäva alla demokratiskt fattade beslut. Har vi medborgare verkligen godkänt detta?
Nu är det samma sak med arbetsrätten. Det är en skandal att perukstockarna i Luxemburg kan sitta och föreskriva vilken arbetsrätt vi skall ha här i Sverige. På kontinenten är man van vid att fackföreningarna inte är lika starka som i Sverige. Därför har andra rättsprinciper, bl.a. med mimimilönlagstiftning inom arbetsrätten utvecklats. Men med vilken rätt skall kontinental arbetsrättslig doktrin genomföras i Sverige? Kommer svenskar till något kontinentalt EU-land så får man minsann rätta sig efter det landets arbetsrättsliga lagstiftning. Men som sagt Svenskt Näringsliv och stora delar av alliansen hurrar för utslaget: nu skall äntligen det svenska facket knäckas när förberedelserna med borttagen skattefrihet för medlemsavgifter och dråpslaget mot arbetslöshetskassorna förberett terrängen. Nu skall förhandlingsrätten och strejkrätten äntligen inskränkas så att högerregeringen och näringslivet kan sätta grimma på de självtillräckliga fackföreningarna, himlar Urban Bäckström och Maud Olofsson i trance.
EG-domstolen har fattat ett orättmätigt utslag och trängt in på vår arbetsrätt under sken av att den skulle strida mot "fri rörlighet för arbetstagare". Man vänder sig mot att Byggnads avtal, som man genom sin blockad ville få det lettiska byggnadsföretaget att skriva på när det gällde arbete i Sverige, var 170 sidor långt och svårläst och att därmed något slags hinder för den fria rörligheten. Man får ha god fantasi för hitta på en så genomskinlig och långsökt tolkning.
Jag vill påstå att EG-domstolen härmed klart överskridit det som man vid medlemskap kunnat förvänta sig. Detta särskilt som Byggnads blockad skedde för att påtvinga ett svenskt kollektivavtal eftersom det lettiska byggföretaget hade ett lettiskt låglöneavtal med sina anställda. I praktiken innebar detta alltså diskrimninering vad gäller lön och övriga arbets- och anställningsvillkor av arbetstagare från annan medlemsstat på grund av nationalitet, vilket är förbjudet enligt Artikel 39 i Romfördraget såsom en del av "fri rörlighet för arbetstagare". Det handlar alltså om lönedumpning, vilket medfört att det lettiska byggföretaget kunnat konkurera med förmånligare villkor vid den kommunala upphandlingen. Även därför är domslutet en gåta. Domslutet framstår därför som en ren eftergift åt arbetsgivarintressenas lobbygrupper. Detta ger saken ett demokratiskt frågetecken och är dessutom mycket olyckligt eftersom det hos arbetstagare i medlemsländerna kommer att uppfattas - och med rätta uppfattas - som att EU är något som huvudsakligen gynnar högerkrafterna, dvs arbetsgivarna och kapitalisterna. För en enskild framstår domslutet som orättmätigt, partiskt och som ett oberättigat ingrepp i ett rättsområde där vi upplevt oss ha kvar vår suveränitet.
Helt uppenbart har domstolen på detta sätt kraftigt medverkat till att EU uppfattas i Sverige som än mer negativt än tidigare. Själv kan jag inte komma på något mer angeläget reformkrav - förutom möjligen den bristande öppenheten och det demokratiska underskottet - att kraftigt reducera domstolens möjligheter att på detta sätt ge sig in på områden där medlemslandet uppenbarligen har kvar sin suveränitet.
Summa summarum är att perukstockarna i Luxemburg på ett kraftfullt sätt medverkat att sänka europagemenskapstanken bland Sveriges arbetstagare. Man skänker Margot Wallström en fridsam tanke: först konstitutionsfördraget över huvudet på europamedborgarna och sedan denna odemokratiska domstol med sina omöjliga utslag. Fanns det inte en gång en tanke om att närma EU till medborgarna?
måndag 17 december 2007
Rättning i ledet i den borgerliga pressen.
Den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn och ett trettiotal av Adelsohns vänner, bland annat Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström, radioprofilen Ulf Elfving och ett antal m-politiker i Stockholm skall bojkotta SvD. Detta därför att tidningen påstås ligga bakom högerregeringens sjunkande opinionssiffror. Både ledar- och debattsidan men även nyhetsbevakningen kallas "starkt vinklad". Ulf Adelsohn säger att han utan SvD fått det trevligare vid frukostbordet med sin hustru kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Alltså den person som skall leda kulturutvecklingen, inkl media i Sverige. Fråga är om rättning i ledet eller för alludera på ett aktuellt hundprogram "vem skall hålla i kopplet?".
Hela tanken med att pressen skulle ligga bakom opinionsläget för högerregeringen är absurd. Högerregeringens åtgärder i sann omvänd robin-hood-anda att ta från de fattiga och ge till de rika är den verklighet folk lever med. Väljarna har bara sett till sin sanning och inte som Ulf och Lena med kompisgänget bläddrat i Svenskan. Men bortsett från detta kan följande sägas.
Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och SvD:s tf ansvarig utgivare svarar att det är en märklig kritik som Ulf Adelsohn kommer med, men är inte förvånad. Ulf Adelsohn verkar tycka att vi ska bli regeringens hejarklack och det tänker vi aldrig bli. Tidningen är varken partisk på nyhetsplats eller på debattsidan. Den politiske chefredaktören anser att på ledarplats är SvD kritisk till en del av regeringens förslag och positiv till andra. Vi gillar jobbpolitiken och vad högerregeringen gör i skolfrågorna, men vi har satt stora frågetecken för FRA-övervakningen och hanteringen av försvaret. Bojkottidén är mest fånig. Det är bättre att tala för sina egna idéer än att försöka få tyst på andra.
Men är kritiken särskilt märklig egentligen? Borgerliga väljare har ju från valrörelsen vant sig vid att den borgerliga dagspressen med sin upplaga på mer än 3.000.000 ex (mot vänsterpressens 600.000) undviker att ställa de relevanta följdfrågorna om hur högerregeringens åtgärder verkar på vanligt folks situation jämfört med de välbesuttnas och stryker medhårs när det gäller vinstrutsättning och utförsäljning av vår gemensamma egendom. Adelsohn och de andra borgarbrackorna har ju rätt att borgarmegafonerna fungerar ganska bra. Ja, som alliansvänlig propagandamaskin.
Att detta är ett allvarligt demokratiskt problem har tydligen varken Svenskan eller någon annan borgerlig tidning fått klart för sig. De borgerliga alliansglasögonen sitter för långt inpluggade i hjärnan för att detta problem skall uppmärksammas. Ja, inte ens när media- och kulturministerns make efter frukostöverläggning med ministern går ut och ropar på att koppla upp borgarpressen hårdare bara för att pressen vid något tillfälle gläfst åt en alliansminister så reser journalisterna ragg! Jag anser att makarna Adelsohns utspel är en skandal som blottlägger borgerliga tankar om medias funktion i vårt samhälle. Är det underligt att kulturministern vill binda upp också public service vid den politiska bestämmanderätten i finansdepartementet istället för licensfinansiering? Nu får vi plötsligt en snabbelysning av vad det handlar om: alla media som nänns kritisera högerregeringen och borgerligheten skall kopplas hårt och helst förses med munkorg. Urban Bäckström ställer nog gärna upp att hålla i kopplet.
I Bonnierpressen har uttalandet av lätt förklarliga skäl inte väckt någon större uppseende. I "oberoende liberala" Sydsvenskan har dock följande "kort sagt" 17/12 dykt upp: Adelsohns påhopp var sorgligt därför att han förde tillbaka diskussionen till en tid då det var närmast självklart att tidningar gick i partiers ledband. Det var lustigt därför att Adelsohn måste ha missat att Svenska Dagbladet är den tidning som varit och är alliansens ivrigaste tillskyndare. Men den förre moderatledaren är inte ensam om sin frustration. Det är inte ovanligt att partiers tillbakagång och misslyckanden skylls på medierna. Snarare är det nog en regel... Lyssna på Ekots tidningskrönika under en vecka så står det ganska klart hur tidningarna grupperar sig åsiktsmässigt. Det är tråkigt och förutsägbart. Och inte kan det vara särskilt spännande att ta del av.
Ja, just det lyssnar man på tidningskrönikan så förstår man hur illa ställt det är. Några vänstertidningar börjar man känna igen till namnet eftersom de så ofta måste förekomma för att "objektivt" matcha alla borgartidningar. Över 300 mot 16 vänstertidningar! Och lyssnar man till åsikterna så förstår man genast att efter det att borgarpressen fick sin egen högerregering så har all allsidig kritik av centrala makten i stort sett upphört. Man undrar när media skall uppmärksamma det demokratiska underskottet i Sverige?
Hela tanken med att pressen skulle ligga bakom opinionsläget för högerregeringen är absurd. Högerregeringens åtgärder i sann omvänd robin-hood-anda att ta från de fattiga och ge till de rika är den verklighet folk lever med. Väljarna har bara sett till sin sanning och inte som Ulf och Lena med kompisgänget bläddrat i Svenskan. Men bortsett från detta kan följande sägas.
Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och SvD:s tf ansvarig utgivare svarar att det är en märklig kritik som Ulf Adelsohn kommer med, men är inte förvånad. Ulf Adelsohn verkar tycka att vi ska bli regeringens hejarklack och det tänker vi aldrig bli. Tidningen är varken partisk på nyhetsplats eller på debattsidan. Den politiske chefredaktören anser att på ledarplats är SvD kritisk till en del av regeringens förslag och positiv till andra. Vi gillar jobbpolitiken och vad högerregeringen gör i skolfrågorna, men vi har satt stora frågetecken för FRA-övervakningen och hanteringen av försvaret. Bojkottidén är mest fånig. Det är bättre att tala för sina egna idéer än att försöka få tyst på andra.
Men är kritiken särskilt märklig egentligen? Borgerliga väljare har ju från valrörelsen vant sig vid att den borgerliga dagspressen med sin upplaga på mer än 3.000.000 ex (mot vänsterpressens 600.000) undviker att ställa de relevanta följdfrågorna om hur högerregeringens åtgärder verkar på vanligt folks situation jämfört med de välbesuttnas och stryker medhårs när det gäller vinstrutsättning och utförsäljning av vår gemensamma egendom. Adelsohn och de andra borgarbrackorna har ju rätt att borgarmegafonerna fungerar ganska bra. Ja, som alliansvänlig propagandamaskin.
Att detta är ett allvarligt demokratiskt problem har tydligen varken Svenskan eller någon annan borgerlig tidning fått klart för sig. De borgerliga alliansglasögonen sitter för långt inpluggade i hjärnan för att detta problem skall uppmärksammas. Ja, inte ens när media- och kulturministerns make efter frukostöverläggning med ministern går ut och ropar på att koppla upp borgarpressen hårdare bara för att pressen vid något tillfälle gläfst åt en alliansminister så reser journalisterna ragg! Jag anser att makarna Adelsohns utspel är en skandal som blottlägger borgerliga tankar om medias funktion i vårt samhälle. Är det underligt att kulturministern vill binda upp också public service vid den politiska bestämmanderätten i finansdepartementet istället för licensfinansiering? Nu får vi plötsligt en snabbelysning av vad det handlar om: alla media som nänns kritisera högerregeringen och borgerligheten skall kopplas hårt och helst förses med munkorg. Urban Bäckström ställer nog gärna upp att hålla i kopplet.
I Bonnierpressen har uttalandet av lätt förklarliga skäl inte väckt någon större uppseende. I "oberoende liberala" Sydsvenskan har dock följande "kort sagt" 17/12 dykt upp: Adelsohns påhopp var sorgligt därför att han förde tillbaka diskussionen till en tid då det var närmast självklart att tidningar gick i partiers ledband. Det var lustigt därför att Adelsohn måste ha missat att Svenska Dagbladet är den tidning som varit och är alliansens ivrigaste tillskyndare. Men den förre moderatledaren är inte ensam om sin frustration. Det är inte ovanligt att partiers tillbakagång och misslyckanden skylls på medierna. Snarare är det nog en regel... Lyssna på Ekots tidningskrönika under en vecka så står det ganska klart hur tidningarna grupperar sig åsiktsmässigt. Det är tråkigt och förutsägbart. Och inte kan det vara särskilt spännande att ta del av.
Ja, just det lyssnar man på tidningskrönikan så förstår man hur illa ställt det är. Några vänstertidningar börjar man känna igen till namnet eftersom de så ofta måste förekomma för att "objektivt" matcha alla borgartidningar. Över 300 mot 16 vänstertidningar! Och lyssnar man till åsikterna så förstår man genast att efter det att borgarpressen fick sin egen högerregering så har all allsidig kritik av centrala makten i stort sett upphört. Man undrar när media skall uppmärksamma det demokratiska underskottet i Sverige?
söndag 16 december 2007
Klimatförbättring ett måste! Kritikerna har småaktigt fel!
På en rad bloggar läser man kritiska kommentarer om att FNs klimatpanel IPCC och Al Gore fick Nobels Fredspris. Bara småaktiga räknenissar låter småfel i framställning förminska det allvarliga i huvudsyftet varom en i stort enig forskarvärld är ense. Naturligtvis är det bra med en kritisk granskning av det "allenarådande". Men när marginella anmärkningar tillåter kritikern att stjälpa huvudsaken då är det dags att säga ifrån. Och framförallt så förstår jag inte varför det är så intressant med bagatellartade anmärkningar att dessa kommer upp på mestläsarlistan. Jag vill istället slå ett slag för bl.a. Per T. Ohlssons artikel i Sydsvenskan 16/12 "Det blir svettigt värre". Det är f.ö. första gången jag är beredd att hålla med honom helhjärtat och rekommendera hans skriveri.
Per T. Ohlsson skriver bl.a.:
---- Man kan diskutera i vilken omfattning som människan driver på dessa förändringar genom utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid, från fossil förbränning. Klimatvariationer är, trots allt, naturliga... Men att mänsklig aktivitet bidrar till en uppvärmning som hotar skena iväg borde inte vara föremål för diskussion. Ändå finns det fortfarande en och annan skeptiker som hävdar att klimatforskarna inte är helt överens. I en utmärkt pedagogisk antologi från Massachusetts Institute of Technology visar vetenskapshistorikern Naomi Oreskes hur det förhåller sig. Bland 928 vetenskapligt granskade artiklar om klimatfrågan, hämtade ur en databas med 8500 vetenskapliga tidskrifter, hittar hon inte en enda som förnekar att människan påverkar klimatet.
För en månad sedan presenterades den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC. Under sex år har 3000 deltagare, de flesta klimatforskare, från över 130 länder arbetat sig fram till följande slutsatser:
Den globala genomsnittstemperaturen har trendmässigt ökat med 0,74 grader på hundra år. Med ?stor säkerhet? har utsläppen av växthusgaser bidragit till detta. Halten av koldioxid i atmosfären uppgår idag till 379 miljondelar, ppm, den högsta nivån på 650000 år. Före den industriella revolutionen var halten cirka 280 ppm. Fram till 2100 beräknas jordens temperatur öka med mellan 1,1 och, som högst, 6,4 grader, beroende på mängden utsläpp. En temperaturhöjning kring 3 grader leder till bortsmälta ismassor, översvämmade kustområden, döda korallrev, sjukdomsspridning och intensiva värmeböljor i nordliga länder som Sverige. Vad som händer vid 4?5 grader vill man knappt tänka på. Permafrosten tinar och släpper ut väldiga mängder metan, som har tjugo gånger starkare växthuseffekt än koldioxid. Uppvärmningen går inte att hejda. Frågan är hur stor den skall tillåtas bli. Om växthusgaserna stabiliseras vid 445?490 ppm kan temperaturhöjningen begränsas till cirka 2 grader. Det förutsätter, menar IPCC, att utsläppen kulminerar inom tio år för att sedan, fram till 2050, pressas ned med 50?85 procent jämfört med nivån år 2000. ----
Med all respekt för välmenande men tomma fraser om byte av livsstil ? vad som behövs är storskaliga, konkreta och forcerade satsningar inom ramen för redan existerande system: Massiv tekniköverföring till länder som Indien och Kina, särskilt för lagring av koldioxid, och en utbyggnad av kärnkraften, framför allt i västvärlden. Allt i kombination med ekonomiska styrmedel, effektivitetsfrämjande åtgärder och stopp för avskogning. Det blir svettigt värre. Alternativet, ännu svettigare, är att den rika västvärlden talar om för mer än två miljarder kineser och indier att de inte får eftersträva vår levnadsstandard. Lycka till. Eller som Mark Twain kanske hade uttryckt det: Om munväder är det enda vi kan förvänta oss, så är det en klimatkollaps som vi får.
I övrigt hänvisar jag till Sydsvenskans hemsida, klicka bara på Per T Ohlsson i marginalen. Till sin artikel har han fogat en rad källhänvisningar för den som vill läsa mer.
Per T. Ohlsson berör en djupt mänsklig aspekt i det att man på olika sätt söker förneka klimatförsämringarna. En del lyckas hitta underlag för att påstå att klimatforskarna inte är helt överens genom att peka på någon enstaka med avvikande mening. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att peka på att det finns enstaka historiker som påstår att koncentrationslägren i Nazityskland var en lögn påhittad av västmakterna. Detta trots tydliga spår i form av byggnader, fotografier och berättelser från offer. Andra försöker hitta småfel hos exempelvis Al Gore för att misskreditera hans huvudbudskap. Visst kan han - och andra - ha haft fel i petitesser men gör det huvudbudskapet mindre väsentligt? Nej, småaktigheter skall inte skymma det allvarliga i vad en i stora drag enig forskarvärld och - långsamt - en stor del av världspolitikerna börjar inse. Nämligen att vi måste handla för att som Per T. Ohlsson uttryckte saken inte få det svettigt värre.
Per T. Ohlsson skriver bl.a.:
---- Man kan diskutera i vilken omfattning som människan driver på dessa förändringar genom utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid, från fossil förbränning. Klimatvariationer är, trots allt, naturliga... Men att mänsklig aktivitet bidrar till en uppvärmning som hotar skena iväg borde inte vara föremål för diskussion. Ändå finns det fortfarande en och annan skeptiker som hävdar att klimatforskarna inte är helt överens. I en utmärkt pedagogisk antologi från Massachusetts Institute of Technology visar vetenskapshistorikern Naomi Oreskes hur det förhåller sig. Bland 928 vetenskapligt granskade artiklar om klimatfrågan, hämtade ur en databas med 8500 vetenskapliga tidskrifter, hittar hon inte en enda som förnekar att människan påverkar klimatet.
För en månad sedan presenterades den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC. Under sex år har 3000 deltagare, de flesta klimatforskare, från över 130 länder arbetat sig fram till följande slutsatser:
Den globala genomsnittstemperaturen har trendmässigt ökat med 0,74 grader på hundra år. Med ?stor säkerhet? har utsläppen av växthusgaser bidragit till detta. Halten av koldioxid i atmosfären uppgår idag till 379 miljondelar, ppm, den högsta nivån på 650000 år. Före den industriella revolutionen var halten cirka 280 ppm. Fram till 2100 beräknas jordens temperatur öka med mellan 1,1 och, som högst, 6,4 grader, beroende på mängden utsläpp. En temperaturhöjning kring 3 grader leder till bortsmälta ismassor, översvämmade kustområden, döda korallrev, sjukdomsspridning och intensiva värmeböljor i nordliga länder som Sverige. Vad som händer vid 4?5 grader vill man knappt tänka på. Permafrosten tinar och släpper ut väldiga mängder metan, som har tjugo gånger starkare växthuseffekt än koldioxid. Uppvärmningen går inte att hejda. Frågan är hur stor den skall tillåtas bli. Om växthusgaserna stabiliseras vid 445?490 ppm kan temperaturhöjningen begränsas till cirka 2 grader. Det förutsätter, menar IPCC, att utsläppen kulminerar inom tio år för att sedan, fram till 2050, pressas ned med 50?85 procent jämfört med nivån år 2000. ----
Med all respekt för välmenande men tomma fraser om byte av livsstil ? vad som behövs är storskaliga, konkreta och forcerade satsningar inom ramen för redan existerande system: Massiv tekniköverföring till länder som Indien och Kina, särskilt för lagring av koldioxid, och en utbyggnad av kärnkraften, framför allt i västvärlden. Allt i kombination med ekonomiska styrmedel, effektivitetsfrämjande åtgärder och stopp för avskogning. Det blir svettigt värre. Alternativet, ännu svettigare, är att den rika västvärlden talar om för mer än två miljarder kineser och indier att de inte får eftersträva vår levnadsstandard. Lycka till. Eller som Mark Twain kanske hade uttryckt det: Om munväder är det enda vi kan förvänta oss, så är det en klimatkollaps som vi får.
I övrigt hänvisar jag till Sydsvenskans hemsida, klicka bara på Per T Ohlsson i marginalen. Till sin artikel har han fogat en rad källhänvisningar för den som vill läsa mer.
Per T. Ohlsson berör en djupt mänsklig aspekt i det att man på olika sätt söker förneka klimatförsämringarna. En del lyckas hitta underlag för att påstå att klimatforskarna inte är helt överens genom att peka på någon enstaka med avvikande mening. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att peka på att det finns enstaka historiker som påstår att koncentrationslägren i Nazityskland var en lögn påhittad av västmakterna. Detta trots tydliga spår i form av byggnader, fotografier och berättelser från offer. Andra försöker hitta småfel hos exempelvis Al Gore för att misskreditera hans huvudbudskap. Visst kan han - och andra - ha haft fel i petitesser men gör det huvudbudskapet mindre väsentligt? Nej, småaktigheter skall inte skymma det allvarliga i vad en i stora drag enig forskarvärld och - långsamt - en stor del av världspolitikerna börjar inse. Nämligen att vi måste handla för att som Per T. Ohlsson uttryckte saken inte få det svettigt värre.
lördag 15 december 2007
Generös flyktingmottagning men villkorad asyl.
Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan skrev i dag 15/12 med rubriken "Stäng inte dörren - öppna fler". Jag är överens med med henne när hon skriver: Människor på flykt behöver en fristad. En plats att bygga upp en ny tillvaro, i väntan på att kanske en dag kunna återvända. Självklart. Men måste så många komma till Sverige? Till Malmö? Sverige är ett av världens rikaste länder, vi har råd att ställa upp. Samtidigt: Flyktingarna är ett gemensamt ansvar. Inte bara Sveriges. Inte bara Malmös - eller Södertäljes eller Göteborgs. Att stänga dörren är inget alternativ. Medan beslutsfattarna inte lyckas hitta sätt för att rätta till dagens skevheter tvingas ytterligare människor från hus och hem, människor fortsätter att satsa alla sina pengar och riskera sitt liv för att söka en ny framtid. Att stänga dem ute vore omänskligt. Och ett brott mot Genèvekonventionen.
Jag håller alltså helt med Heidi Avellan att vi måste generöst och solidariskt ställa upp för andra människor på flykt. Saken har ju ställts på sin spets då de två socialdemokratiska kommunalråden i Göteborg och Malmö krävt avvisning av alla som smugglats hit. En helt onödig plump i Avellans protokoll var att ge Mona Sahlin ett nålstick när hon tog avstånd från kommunalrådens uttalande och jag håller helt med henne att naturligtvis måste vi i vart fall till punkt och pricka följa Genevekonventionens krav på individuell prövning av varje asylansökan. Lika onödigt för att det skall bli en konstruktiv debatt var Billströms föraktfulla avfärdande av Göran Johanssons och Ilmar Reepalus desperata utspel.
I huvudsak är jag är tacksam för att Heidi Avellan driver på frågan så att något konstruktivt kan komma fram. Hon skall tydligen till veckan leda en debatt mellan Billström och Reepalu. Hoppas att man lämnar pajerna hemma och samlar sig till en konstruktiv debatt i denna den näst miljöfrågan viktigaste politiska frågan för närvarande.
För att medverka till en sansad analys vill jag göra ett försök.
Problemet sönderfaller i tre klart urskiljbara frågeställingar:
* Kan flyktingmottagandet fördelas mer rättvist mellan EU-medlemmarna?
* Är det rimligt att kommuner skall kunna vägra att ta emot "sin andel" av flyktingar?
* Är det rimligt att flyktingar under en tid av introduktion och inskolning i det svenska samhället anvisas vistelseort där resurser för ett bra mottagande finns?
Den första frågan tycks vara en knäckfråga som man inte lyckas klara trots alla fina EUorgan. Men jag lämnar här den frågan därhän.
När det gäller den andra frågan så är det visserligen så att till stöd för vissa kommuners handlingssätt åberopas kommunal självstyrelse. Men det är i detta sammanhang ett skenargument. Flyktingmottagande är - förutom den humana aspekten - en skyldighet för staten Sverige enligt internationella konventioner. Staten Sverige har också en skyldighet att sörja för drägligt socialt stöd till de egna medborgarna enligt socialtjänstlagen. Skyldigheten enligt socialtjänstlagen utövas genom kommunerna och enskild kommun kan inte vägra att vidta rimliga åtgärder enligt denna lag. Vägrar kommun ogrundat visst socialt stöd så kan kommunen åläggas att ge detta efter prövning i förvaltningsdomstol. På samma sätt borde det vara med flyktingmottagandet. Omedelbar tvångslagstiftning borde genomföras så att rika men tydligen snåla kommuner som Svedala och Vellinge tvingas att hantera sitt främlingsmotstånd.
När det gäller den tredje frågan är den mer tveksam och Heidi Avellan säger spontant att "tvinga folk att bosätta sig i kommuner med jobb och tomma lägenheter är ovärdigt". Jag förstår hennes reaktion. Samtidigt så vill jag inte stanna där.
Utgångspunkten måste vara att vi självklart skall ta emot flyktingar. Men öppnar man dörrarna för invandring så kan vi konstatera att våra resurser på de platser som flyktingarna hittills valt att slå sig ned inte räcker till. Detta leder till ett dåligt mottagande i den formen att varken arbete eller rimlig bostad kan erbjudas. Inte heller finns resurser för lämplig introduktion till det svenska samhället och nödvändig språkundervisning. Detta i sin tur är leder till ghettoisering och "främmande" öar i det svenska samhället med så småningom sociala problem som följd. Även detta är ovärdigt och bäddar för framtida sociala problem.
Som jag ser det så är det viktigaste att vi ser till att vi har en rimlig möjlighet att erbjuda ett juste mottagande. Vi förklarar alltså att vi är beredda att satsa ekonomiskt ganska avsevärda summor för att underlätta för flyktingen att finna sig till rätta i det svenska samhället. Är det då verkligen "ovärdigt" att förknippa asyl i Sverige med att anvisa ort där resurser för ett mottagande finns? Jag tror dessutom att detta med Billströms morötter är ett ett fruktlöst försök att lösa problemen. Det finns nämligen starka drivkrafter för flyktingar att bosätta sig i exempelvis Göteborg, Malmö eller Södertälje där kanske släktingar och vänner redan bor i ghettoliknande bildningar ibland på religiös grund. Med viss tveksamhet stannar jag därför för att det är ett rimligt krav på en flykting att man finner sig i att vi villkorar asyl med vistelse under en introduktionsperiod på en ort där bostad, arbete och lämplig introduktion finns (reservation för anpassning till utlänningslagens bestämmelser). När flyktingen sedan kommit in på arbetsmarknaden, kan språket hjälpligt och alltså kan klara sig i det svenska samhället skall naturligtvis inte denna "kommunarrest" bestå.
Kors i taket! Jag håller väl inte på att bli "oberoende liberal" till mitt tänkande - hemska tanke. Jag håller nämligen helt med också om huvudledarens rubricering av "Osmaklig kohandel" apropå att Serbien skulle få gräddfil in i EU mot att man godkände Kosovos självständighet. Och detta utan att överlämna krigsförbrytarna Mladic och Karadzic! Jag skrev nämligen vid 01-tiden i natt redan att detta var skamm på torra land!
Jag håller alltså helt med Heidi Avellan att vi måste generöst och solidariskt ställa upp för andra människor på flykt. Saken har ju ställts på sin spets då de två socialdemokratiska kommunalråden i Göteborg och Malmö krävt avvisning av alla som smugglats hit. En helt onödig plump i Avellans protokoll var att ge Mona Sahlin ett nålstick när hon tog avstånd från kommunalrådens uttalande och jag håller helt med henne att naturligtvis måste vi i vart fall till punkt och pricka följa Genevekonventionens krav på individuell prövning av varje asylansökan. Lika onödigt för att det skall bli en konstruktiv debatt var Billströms föraktfulla avfärdande av Göran Johanssons och Ilmar Reepalus desperata utspel.
I huvudsak är jag är tacksam för att Heidi Avellan driver på frågan så att något konstruktivt kan komma fram. Hon skall tydligen till veckan leda en debatt mellan Billström och Reepalu. Hoppas att man lämnar pajerna hemma och samlar sig till en konstruktiv debatt i denna den näst miljöfrågan viktigaste politiska frågan för närvarande.
För att medverka till en sansad analys vill jag göra ett försök.
Problemet sönderfaller i tre klart urskiljbara frågeställingar:
* Kan flyktingmottagandet fördelas mer rättvist mellan EU-medlemmarna?
* Är det rimligt att kommuner skall kunna vägra att ta emot "sin andel" av flyktingar?
* Är det rimligt att flyktingar under en tid av introduktion och inskolning i det svenska samhället anvisas vistelseort där resurser för ett bra mottagande finns?
Den första frågan tycks vara en knäckfråga som man inte lyckas klara trots alla fina EUorgan. Men jag lämnar här den frågan därhän.
När det gäller den andra frågan så är det visserligen så att till stöd för vissa kommuners handlingssätt åberopas kommunal självstyrelse. Men det är i detta sammanhang ett skenargument. Flyktingmottagande är - förutom den humana aspekten - en skyldighet för staten Sverige enligt internationella konventioner. Staten Sverige har också en skyldighet att sörja för drägligt socialt stöd till de egna medborgarna enligt socialtjänstlagen. Skyldigheten enligt socialtjänstlagen utövas genom kommunerna och enskild kommun kan inte vägra att vidta rimliga åtgärder enligt denna lag. Vägrar kommun ogrundat visst socialt stöd så kan kommunen åläggas att ge detta efter prövning i förvaltningsdomstol. På samma sätt borde det vara med flyktingmottagandet. Omedelbar tvångslagstiftning borde genomföras så att rika men tydligen snåla kommuner som Svedala och Vellinge tvingas att hantera sitt främlingsmotstånd.
När det gäller den tredje frågan är den mer tveksam och Heidi Avellan säger spontant att "tvinga folk att bosätta sig i kommuner med jobb och tomma lägenheter är ovärdigt". Jag förstår hennes reaktion. Samtidigt så vill jag inte stanna där.
Utgångspunkten måste vara att vi självklart skall ta emot flyktingar. Men öppnar man dörrarna för invandring så kan vi konstatera att våra resurser på de platser som flyktingarna hittills valt att slå sig ned inte räcker till. Detta leder till ett dåligt mottagande i den formen att varken arbete eller rimlig bostad kan erbjudas. Inte heller finns resurser för lämplig introduktion till det svenska samhället och nödvändig språkundervisning. Detta i sin tur är leder till ghettoisering och "främmande" öar i det svenska samhället med så småningom sociala problem som följd. Även detta är ovärdigt och bäddar för framtida sociala problem.
Som jag ser det så är det viktigaste att vi ser till att vi har en rimlig möjlighet att erbjuda ett juste mottagande. Vi förklarar alltså att vi är beredda att satsa ekonomiskt ganska avsevärda summor för att underlätta för flyktingen att finna sig till rätta i det svenska samhället. Är det då verkligen "ovärdigt" att förknippa asyl i Sverige med att anvisa ort där resurser för ett mottagande finns? Jag tror dessutom att detta med Billströms morötter är ett ett fruktlöst försök att lösa problemen. Det finns nämligen starka drivkrafter för flyktingar att bosätta sig i exempelvis Göteborg, Malmö eller Södertälje där kanske släktingar och vänner redan bor i ghettoliknande bildningar ibland på religiös grund. Med viss tveksamhet stannar jag därför för att det är ett rimligt krav på en flykting att man finner sig i att vi villkorar asyl med vistelse under en introduktionsperiod på en ort där bostad, arbete och lämplig introduktion finns (reservation för anpassning till utlänningslagens bestämmelser). När flyktingen sedan kommit in på arbetsmarknaden, kan språket hjälpligt och alltså kan klara sig i det svenska samhället skall naturligtvis inte denna "kommunarrest" bestå.
Kors i taket! Jag håller väl inte på att bli "oberoende liberal" till mitt tänkande - hemska tanke. Jag håller nämligen helt med också om huvudledarens rubricering av "Osmaklig kohandel" apropå att Serbien skulle få gräddfil in i EU mot att man godkände Kosovos självständighet. Och detta utan att överlämna krigsförbrytarna Mladic och Karadzic! Jag skrev nämligen vid 01-tiden i natt redan att detta var skamm på torra land!
EU-demokrati?
Nyheterna ang EU har i dagarna varit flera.
Vi har fått reda på att miljontals kronor utbetalats i stöd för att nötkreatur skall fraktas över hela Europa i trånga, upp till veckolånga transporter - ja, i sydligare länder finns kanske en annan syn på djurs lidande; även till svenska jordbrukare har sådant stöd utbetalats med drygt 8 miljoner. Och nere på Bali står man och pratar om miljön samtidigt som man stödjer långa transporter.
Vi har fått reda på att EU har inlett en osmaklig kohandel. Man vill underlätta för Serbien att nå medlemsskap om man ger efter betr. Kosovos självständighet. Ja, man är t.o.m. beredd att ge efter på kraven att få krigsförbrytarna utlämnade till Haagdomstolen! Skam på torra land. Därmed inget negativt sagt i frågan om Kosovos självständighet.
Vi har fått reda på att EUs statschefer gett efter för franska presidentens krav på en grupp "vise män" (det skulle nog vara bra med några kvinnor också) för att försöka sätta käppar i hjulen för Turkiets medlemsskap. Det var nämligen vad den nyvalde franske presidenten lovade de franska väljarna. Sarkozys ansikte måste räddas. Och Reinfeldt blev intervjuad och sa att detta var en seger för dem som hade lagt grimma på de "vise männen". Fan trot.
I en krönika av Emily von Sydow, som sedan länge bosatt sig långt från den svenska horisonten nere i Bryssel, så ges en glättad bild av "Därför behövs EU-fördraget". Jo, samarbet för miljö, brottsbekämning, forskning osv är naturligtvis viktig. Däremot lär väl freden klara sig ganska bra utan EU, eftersom redan civila relationer ger grundstomme för fred i Europa. Däremot förstår man att den överstatliga påbyggnaden är nödvändig för att ledande EU-politiker vill "göra EU potent på världsarenan". Man tar sig för pannan. Är det verkligen något som vi skall stå efter? Dessutom behövs "ett fördrag för att knyta an till medborgarna". Men det har man ju just avvisat. Det fanns världens chans att verkligen knyta an och förklara vad fördraget innebar genom att låta folket diskutera frågan och ta ställning. Snarare förefaller ju politikernas attityd vara att man skall kringgå medborgarna och verkligen ta alla beslut överhuvudet på dem. Emily von Sydow krönika kan alltså med fördel läsas av dem som vill fortsätta att slå blå dunster i medborgarnas ögon.
Det nya fördraget är påskrivet. Det papper, som till innehållet är identiskt - om och något omstuvat - med den tidigare underkända konstitutionen, har man alltså ritat på. Man har också försökt bagatellisera nymodigheterna med den uttalade meningen att konstitutionen, förlåt fördraget, inte innebär någon ytterligare inskränkning av suveräniteten. Men som de flesta kunnat konstatera är detta bara ett försök att ytterligare föra folket bakom ljuset. Särskilt är det detta med majoritetesbeslut, vilket i praktiken innebär att vi kan få ett EU-beslut emot oss som dikterats av en majoritet av medlemsländer som inte har samma kultur, eller samma uppfattningar i moralfrågor osv. Dessutom hade man tagit varandra i hand på att inga folkomröstningar skulle ske. Ja, förutom Irland förstås där det faktiskt klokt nog står i grundlagen. Man undrar varför alla är så rädda för folkomröstning? Det är ju som om EU skulle vara något ovanför folks huvuden, eller.. ?
I Sydsvenskan 14/12 är huvudledaren "Fördragsamhet" och man förklarar varför fölkomröstning inte behövs: Men innan Irland utmålas som Europas demokratiska föredöme bör sägas att det genomsnittliga valdeltagandet i irländska folkomröstningar 1990-2006 ligger kring låga 51 procent. Det är inte nödvändigtvis så att direktdemokrati ökar den demokratiska legitimiteten. Folkomröstningar fördjupar ofta konflikter och kan i decennier bakbinda parlament och hela länder. Demokratin är inte perfekt. Inte heller den svenska. Men den representativa demokratin ligger som ett fundament i det blågula folkstyret.
Riksdagens 349 ledamöter företräder folket. Låt dem göra sitt jobb.
Detta är det vanliga köret att folkomröstningar brukar ha lågt valdeltagande (men det är inte fallet i Sverige). Att folkomröstningar dessutom skulle "fördjupa konflikter" är ju ett rent nonsensargument - följden av det resonemanget blir ju att man genast skulle förbjuda alla politiska val. Som av en händelse så avslöjas det verkliga argumentet mot folkomröstning, nämligen att man befarar att folkmajoriteten inte kommer att godkänna förslaget och därmed "bakbinda parlamentet". Men om detta är huvudargumentet så är vad jag kan förstå tidningens det "blågula folkstyret" något slags toppstyre. Och med det huvudargumentet framstår detta som gravt odemokratiskt. Man tänker helt enkelt gina för förbi den eventuellt obehagliga folkviljan genom att man trimmat in riksdagsmajoriteten. Jag förstår inte hur en tidning som gör gällande att man är anständig överhuvudtaget kan skriva på det sättet.
Vi har fått reda på att miljontals kronor utbetalats i stöd för att nötkreatur skall fraktas över hela Europa i trånga, upp till veckolånga transporter - ja, i sydligare länder finns kanske en annan syn på djurs lidande; även till svenska jordbrukare har sådant stöd utbetalats med drygt 8 miljoner. Och nere på Bali står man och pratar om miljön samtidigt som man stödjer långa transporter.
Vi har fått reda på att EU har inlett en osmaklig kohandel. Man vill underlätta för Serbien att nå medlemsskap om man ger efter betr. Kosovos självständighet. Ja, man är t.o.m. beredd att ge efter på kraven att få krigsförbrytarna utlämnade till Haagdomstolen! Skam på torra land. Därmed inget negativt sagt i frågan om Kosovos självständighet.
Vi har fått reda på att EUs statschefer gett efter för franska presidentens krav på en grupp "vise män" (det skulle nog vara bra med några kvinnor också) för att försöka sätta käppar i hjulen för Turkiets medlemsskap. Det var nämligen vad den nyvalde franske presidenten lovade de franska väljarna. Sarkozys ansikte måste räddas. Och Reinfeldt blev intervjuad och sa att detta var en seger för dem som hade lagt grimma på de "vise männen". Fan trot.
I en krönika av Emily von Sydow, som sedan länge bosatt sig långt från den svenska horisonten nere i Bryssel, så ges en glättad bild av "Därför behövs EU-fördraget". Jo, samarbet för miljö, brottsbekämning, forskning osv är naturligtvis viktig. Däremot lär väl freden klara sig ganska bra utan EU, eftersom redan civila relationer ger grundstomme för fred i Europa. Däremot förstår man att den överstatliga påbyggnaden är nödvändig för att ledande EU-politiker vill "göra EU potent på världsarenan". Man tar sig för pannan. Är det verkligen något som vi skall stå efter? Dessutom behövs "ett fördrag för att knyta an till medborgarna". Men det har man ju just avvisat. Det fanns världens chans att verkligen knyta an och förklara vad fördraget innebar genom att låta folket diskutera frågan och ta ställning. Snarare förefaller ju politikernas attityd vara att man skall kringgå medborgarna och verkligen ta alla beslut överhuvudet på dem. Emily von Sydow krönika kan alltså med fördel läsas av dem som vill fortsätta att slå blå dunster i medborgarnas ögon.
Det nya fördraget är påskrivet. Det papper, som till innehållet är identiskt - om och något omstuvat - med den tidigare underkända konstitutionen, har man alltså ritat på. Man har också försökt bagatellisera nymodigheterna med den uttalade meningen att konstitutionen, förlåt fördraget, inte innebär någon ytterligare inskränkning av suveräniteten. Men som de flesta kunnat konstatera är detta bara ett försök att ytterligare föra folket bakom ljuset. Särskilt är det detta med majoritetesbeslut, vilket i praktiken innebär att vi kan få ett EU-beslut emot oss som dikterats av en majoritet av medlemsländer som inte har samma kultur, eller samma uppfattningar i moralfrågor osv. Dessutom hade man tagit varandra i hand på att inga folkomröstningar skulle ske. Ja, förutom Irland förstås där det faktiskt klokt nog står i grundlagen. Man undrar varför alla är så rädda för folkomröstning? Det är ju som om EU skulle vara något ovanför folks huvuden, eller.. ?
I Sydsvenskan 14/12 är huvudledaren "Fördragsamhet" och man förklarar varför fölkomröstning inte behövs: Men innan Irland utmålas som Europas demokratiska föredöme bör sägas att det genomsnittliga valdeltagandet i irländska folkomröstningar 1990-2006 ligger kring låga 51 procent. Det är inte nödvändigtvis så att direktdemokrati ökar den demokratiska legitimiteten. Folkomröstningar fördjupar ofta konflikter och kan i decennier bakbinda parlament och hela länder. Demokratin är inte perfekt. Inte heller den svenska. Men den representativa demokratin ligger som ett fundament i det blågula folkstyret.
Riksdagens 349 ledamöter företräder folket. Låt dem göra sitt jobb.
Detta är det vanliga köret att folkomröstningar brukar ha lågt valdeltagande (men det är inte fallet i Sverige). Att folkomröstningar dessutom skulle "fördjupa konflikter" är ju ett rent nonsensargument - följden av det resonemanget blir ju att man genast skulle förbjuda alla politiska val. Som av en händelse så avslöjas det verkliga argumentet mot folkomröstning, nämligen att man befarar att folkmajoriteten inte kommer att godkänna förslaget och därmed "bakbinda parlamentet". Men om detta är huvudargumentet så är vad jag kan förstå tidningens det "blågula folkstyret" något slags toppstyre. Och med det huvudargumentet framstår detta som gravt odemokratiskt. Man tänker helt enkelt gina för förbi den eventuellt obehagliga folkviljan genom att man trimmat in riksdagsmajoriteten. Jag förstår inte hur en tidning som gör gällande att man är anständig överhuvudtaget kan skriva på det sättet.
tisdag 11 december 2007
Väljarna lär borgarna vad som är rättvist
Under rubriken "Partiet som ingeting lärt" firar Sydsvenskan 11/12 i en huvudledare att vänsterpartiet fyller 90 år. Naturligtvis gläds man åt att partiet bara har litet stöd av väljarkåren. Och rubriken syftar naturligtvis på att de är kommunister och älskar Stalin, Mao Zedong, Gomulka, Ulbricht, Kim Il Sung, Fidel Castro, Kádár allihopa. Och det är naturligtvis juste att man kritiserar de regimer som dessa namn representerar. Men det är litet symtomatiskt att man ger sig på Hermansson som faktiskt inlede en slags reformering av partiet bort från gammelkommunismen. Och Lars Ohly får naturligtvis stryk för sitt yttrande. "Jag är fortfarande kommunist i den bemärkelse jag själv lägger i begreppet".
Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.
Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.
Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.
Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.
I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.
Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?
Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.
Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.
Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.
Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.
I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.
Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?
lördag 8 december 2007
De rika skall självklart gå före när det gäller hälsovård.
Nötskal: Det offentliga sjukvårdskapitalet skall i så hög grad som möjligt säljas ut till privata vårdgivare. Vårdgivaren får - förutom sjukvårdskostnaden - vinsten betald av landstinget. Hur detta skall ge billigare sjukvård är en gåta utan svar. Slutligen så har alliansen ingen erinran mot att rika ges grädfil i vården.
Filippa Reinfeldt intervjuades i Ekots lördagsintervju 8/12 av Ingrid Arenander. Denna lördagsintervju i P1 är ett höjdarprogram med utfrågare som utan att bli "skjutjärn" med skickligt utfrågande klär av sanningen som ofta döljs i pr-snack. Så var det även den här gången varvid Filippa Reinfeldt skickligt försökte undanmanövra. Filippa Reinfeldt vill öppna för privata vårdlösningar. "Det handlar om att hitta fler som vill vara med och ge konstruktiva lösningar". Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm med nästan en femtedel av Sveriges befolkning i sitt ansvarsområde, är öppen för att pröva också om privata företag skulle kunna ta över beställningen av sjukvård från politikerna. Hon kan också tänka sig att överlåta akutsjukhuset i Södertälje i privat drift och att låta St Görans sjukhus i Stockholm ta emot svenskar med privata sjukförsäkringar.
"Det är positivt med avknoppning av offentlig verksamhet". St Görans sjukhus är privat och tar emot patienter vars vård betalas med skattepengar. Hittills har de förbjudits att ta emot svenska patienter med privata sjukförsäkringar. Skälet är att den tidigare socialdemokratiska majoriteten menade att privatpatienter med pengar inte skulle kunna gå förbi andra i en sorts gräddfil. Nu vill sjukhuset förhandla om avtalet med den nya borgerliga majoriteten för att kunna ta in fler privatpatienter. "Så länge St Görans sjukhus lever upp till avtalen med landstinget så har jag inga bekymmer med att de använder sin eventuella överkapacitet till att bedriva sjukvård till andra finansiärer", säger Filippa Reinfeldt.
Hon är också öppen för är att låta ett privat företag eller organisation ta över politikernas nuvarande uppgift att beställa vården från sjukhus och andra vårdgivare. Modellen utreds nu av tjänstemännen i Stockholms Län och sjukvårdslandstingsrådet stänger inga dörrar: "Jag är naturligtvis intresserad av att titta på vad de har för ideer. Om det skulle kunna vara bra och kan bidra på ett positiv sätt så ska vi kika på det".
I valrörelsen sa moderaterna att de inte hade planer på att sälja akutsjukhus. "Vi vill inte sälja akutsjukhus och jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet..", sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt i en debatt med socialdemokraternas Göran Persson en vecka före valet. Filippa Reinfeldt, diskuterar nu med flera sk utmanare hur sjukvården i södra delen av Stochholms län ska skötas. En del av det gäller akutsjukhuset i Södertälje och Filippa Reinfeldt är beredd att diskutera även privata drift: "vi har sagt att vi vill titta på vad andra har för ideer för att utveckla sjukhuset så att även Södertäljeborna har nära till ett sjukhus med akutvård". Jag tycker att ägandeformen är underordnad. Ägandeformen handlar snarare om att hitta fler som vill vara med och utveckla vården så att vi kan få en bättre tillgänglighet.
Filippa Reinfeldt är ju inte vem som helst. Förutom att hon dagligen har nära kontakt med statsministern är hon moderaternas ledande sjukvårdspolitiker. Man kan alltså utgå från att det finns tyngd i vad hon säger. Genom intervjun har vi alltså fått reda på:
* Vårdinrättningar och akutsjukhus skall gärna säljas ut där det kan vara en "konstruktiv lösning" - ägandeformen är underordnad bara den blir privat
* Sålunda privatiserade sjukhus skall utöver av landstinget "inköpt vårdkvot" kunna ta emot patienter med privata försäkringar
* Även själva upphandlingen och beställningen av sjukvård kommer att läggas ut på privata händer
Det sista är ganska sensationellt eftersom detta innefattar själva sjuk- och hälsovårdsplaneringen, som på detta sätt skulle undandras politikernas direkta ansvar. Dessutom medverkar detta till att förutom att själva vården vinstutsätts nu även själva organiseringen och planeringen också blir föremål för vinstgivande verksamhet. Självklart kommer privatiseringen i denna del leda till en ytterligare prioritering av privata lösningar. Självklart kommer detta också att leda till svårigheter att utkräva ansvar, vilket visserligen Filippa Reinfelt med moderat iver förnekade.
Trots löften i valrörelsen kommer alltså ytterligare sjukhus att säljas ut. Som jag tidigare påpekat så innebär det trolöshet mot huvudman när en förvaltare utan huvudmannens explicita tillstånd försäljer egendom. Nu tycks ju inga vanliga civila regler gälla för politiker. Man kan förskingra egendom som man förvaltar. Man kan dessutom lova en sak och sedan ändå genomföra en annan. Ja, man kan faktiskt göra det mesta om man är tillräckligt smord i mun: "konstruktiva lösningar", "kan bidra på ett positivt sätt", "andra idéer för att utveckla frågan", "äganderättsfrågan är underordnad" (bara man öppnar för privat lösning), "bara man lever upp till landtingsavtalet så är det inga problem med patienter med försäkringar". Marketing är tydligen den mest djupgående frågan för en moderat.
Filippa Reinfeldt intervjuades i Ekots lördagsintervju 8/12 av Ingrid Arenander. Denna lördagsintervju i P1 är ett höjdarprogram med utfrågare som utan att bli "skjutjärn" med skickligt utfrågande klär av sanningen som ofta döljs i pr-snack. Så var det även den här gången varvid Filippa Reinfeldt skickligt försökte undanmanövra. Filippa Reinfeldt vill öppna för privata vårdlösningar. "Det handlar om att hitta fler som vill vara med och ge konstruktiva lösningar". Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm med nästan en femtedel av Sveriges befolkning i sitt ansvarsområde, är öppen för att pröva också om privata företag skulle kunna ta över beställningen av sjukvård från politikerna. Hon kan också tänka sig att överlåta akutsjukhuset i Södertälje i privat drift och att låta St Görans sjukhus i Stockholm ta emot svenskar med privata sjukförsäkringar.
"Det är positivt med avknoppning av offentlig verksamhet". St Görans sjukhus är privat och tar emot patienter vars vård betalas med skattepengar. Hittills har de förbjudits att ta emot svenska patienter med privata sjukförsäkringar. Skälet är att den tidigare socialdemokratiska majoriteten menade att privatpatienter med pengar inte skulle kunna gå förbi andra i en sorts gräddfil. Nu vill sjukhuset förhandla om avtalet med den nya borgerliga majoriteten för att kunna ta in fler privatpatienter. "Så länge St Görans sjukhus lever upp till avtalen med landstinget så har jag inga bekymmer med att de använder sin eventuella överkapacitet till att bedriva sjukvård till andra finansiärer", säger Filippa Reinfeldt.
Hon är också öppen för är att låta ett privat företag eller organisation ta över politikernas nuvarande uppgift att beställa vården från sjukhus och andra vårdgivare. Modellen utreds nu av tjänstemännen i Stockholms Län och sjukvårdslandstingsrådet stänger inga dörrar: "Jag är naturligtvis intresserad av att titta på vad de har för ideer. Om det skulle kunna vara bra och kan bidra på ett positiv sätt så ska vi kika på det".
I valrörelsen sa moderaterna att de inte hade planer på att sälja akutsjukhus. "Vi vill inte sälja akutsjukhus och jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet..", sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt i en debatt med socialdemokraternas Göran Persson en vecka före valet. Filippa Reinfeldt, diskuterar nu med flera sk utmanare hur sjukvården i södra delen av Stochholms län ska skötas. En del av det gäller akutsjukhuset i Södertälje och Filippa Reinfeldt är beredd att diskutera även privata drift: "vi har sagt att vi vill titta på vad andra har för ideer för att utveckla sjukhuset så att även Södertäljeborna har nära till ett sjukhus med akutvård". Jag tycker att ägandeformen är underordnad. Ägandeformen handlar snarare om att hitta fler som vill vara med och utveckla vården så att vi kan få en bättre tillgänglighet.
Filippa Reinfeldt är ju inte vem som helst. Förutom att hon dagligen har nära kontakt med statsministern är hon moderaternas ledande sjukvårdspolitiker. Man kan alltså utgå från att det finns tyngd i vad hon säger. Genom intervjun har vi alltså fått reda på:
* Vårdinrättningar och akutsjukhus skall gärna säljas ut där det kan vara en "konstruktiv lösning" - ägandeformen är underordnad bara den blir privat
* Sålunda privatiserade sjukhus skall utöver av landstinget "inköpt vårdkvot" kunna ta emot patienter med privata försäkringar
* Även själva upphandlingen och beställningen av sjukvård kommer att läggas ut på privata händer
Det sista är ganska sensationellt eftersom detta innefattar själva sjuk- och hälsovårdsplaneringen, som på detta sätt skulle undandras politikernas direkta ansvar. Dessutom medverkar detta till att förutom att själva vården vinstutsätts nu även själva organiseringen och planeringen också blir föremål för vinstgivande verksamhet. Självklart kommer privatiseringen i denna del leda till en ytterligare prioritering av privata lösningar. Självklart kommer detta också att leda till svårigheter att utkräva ansvar, vilket visserligen Filippa Reinfelt med moderat iver förnekade.
Trots löften i valrörelsen kommer alltså ytterligare sjukhus att säljas ut. Som jag tidigare påpekat så innebär det trolöshet mot huvudman när en förvaltare utan huvudmannens explicita tillstånd försäljer egendom. Nu tycks ju inga vanliga civila regler gälla för politiker. Man kan förskingra egendom som man förvaltar. Man kan dessutom lova en sak och sedan ändå genomföra en annan. Ja, man kan faktiskt göra det mesta om man är tillräckligt smord i mun: "konstruktiva lösningar", "kan bidra på ett positivt sätt", "andra idéer för att utveckla frågan", "äganderättsfrågan är underordnad" (bara man öppnar för privat lösning), "bara man lever upp till landtingsavtalet så är det inga problem med patienter med försäkringar". Marketing är tydligen den mest djupgående frågan för en moderat.
onsdag 5 december 2007
De rikas makt över opinionsbildningen genom dagspressen.
I dagens Sydsvenska 5/12 tackar kulturdebattören Lars Westerberg för sig och skriver efter 12 år sin sista krönika i tidningen. I krönikan behandlar han bl.a. frågan om ledarsidornas vara eller inte vara efter Bertil Torekulls inlägg i frågan. Lars Westerberg menar tydligen att det är bättre som det är för att garantera att det finns fasta skribenter som ger kontinuitet och garantera att kommersialismen hålls på plats. Kompletteringen kan då ges genom fria skribenter med mer krydda åt debatten.
Lars Westerberg anser att tidningsägarnas intresse av tidningens politiska linje ofta är en garanti för att debattens kvalitet hålls hög på det sättet att man avlönar kunnigt folk att ingå i ledarredaktionen. En försämring skulle man kunna befara om tidningsägarna avstod från sin makt över opinionsbildningen och nöjde sig med att kamma in pengarna. Härvid kommer Lars Westerberg in på en intressant fråga: Det finns dock en intressant maktproblematik. Det fria ordets handhavare består av en makthieraki. Vem tillsätter chefredaktörer och ledarskribenter och med vilken rätt? Vem bestämmer över din insändare och med vilken rätt? Det är en fråga om makt och om delegerad makt. Det lönar sig inte att klaga på huset Bonnier om man fått en insändare refuserad. Men det är där chefernas chefers chefer tillsätts. Den större maktproblematiken är naturligtvis den snedbalans som finns i pressen till borgerlighetens favör. Men den skulle inte automatiskt upphöra om ledarskribenterna ersattes av fria kolumnister. Någon utser också de fria kolumnisterna. Skulle inte makten då bara bli mera dold?
Man förstår att Lars Westerberg med sin liberala inställning grunnar över dessa problem som såvitt jag förstått inte alls besvärar de fasta skribenterna på Sydsvenskan. Eller f.ö. inte heller någon annan journalist på den borgerliga pressen. Det går an när man slutar men i det dagliga arbetet blir det närmast en schizofren tanke. Tanken att över 100 borgerliga dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 ex svarar mot 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex, trots att den politiska fördelningen av väljare är helt annorlunda än 80 resp 20 % (räknat på upplagan). Och inte heller Lars Westerberg spekulerar i några svar på frågorna.
Det inte ens Lars Westerberg säger ut är att denna ganska markanta "snedbalans" beror på att de rika, de med pengar helhjärtat ställer upp på borgerligheten. Det är alltså inte underligt att granskningen av regeringens göranden och låtanden inskränkt sig till marginella tjyvnyp, särskilt mot kristdemokraterna. Och när man skall kritisera regeringen eller Reinfeldt för något så måste man ösa på med elakheter mot Mona Sahlin. Jag skrev i förrgår om detta bloggen med den kanske provocerande rubriken "Mediahoror - en reflexion med anledning av "oberoende liberala skriverier. Den dolda maktkoncentrationen bakom dagspressen blev ganska tydlig redan i valrörelsen när man såg hur alliansen å ena och vänstern å den andra sidan blev behandlade. Dagspressen blev en del av en borgerlig valrörelse, tyvärr gällde det inte bara ledarsidorna. Och nu har den borgerliga pressen fått sin egen borgerliga regering. Någon regelrätt granskning av regeringsmakten utifrån ett vidare perspektiv förekommer därför inte i dag.
Detta är ett allvarligt demokratisk problem som man hela tiden mörkar i pressen. Det är nonsens att tidningen skulle hylla någon princip om "vi och vi". När det gäller politiken är det istället ganska tydligt med vi i den "oberoende liberala" pressen, vårt näringsliv och vår regering mot de andra med socialdemokratin i spetsen. Högerregeringen kan alltså på olika områden utan att påräkna kritik gynna den rikare tredjedelen av befolkningen samtidigt som man sätter åt den fattigare tredjedelen. Istället lämnas ett oförblommerat stöd för högerregeringens omvända robin-hood. Och detta gäller inte bara skatter och avgifter utan även exempelvis i kulturfrågor som jag behandlade i gårdagens bloggartikel, "Kultur - marknadens villkor och konkurrensutsättas?".
Dessutom inskränks det demokratiska samtalet genom urvalet av fria skribenter i dagspressen så att de alliansvänliga ges företräde. Personer med vänsteråsikter smygs in som en slags demokratisk gisslan vid enstaka tillfällen.
Själv är jag p.g.a. mitt skrivande svartlistad i hela Skåne sedan den växande Sydsvenskan-koncernen brett ut sitt maktnät över regionen. Jag har t.o.m. från en av de styrande på redaktionen fått vitsordet att mina bloggartiklar är "besynnerliga, ofta illvilliga och misstänkliggörande" och att "de är substantiellt helt ointresanta: illa skrivna, dåligt pålästa, fyllda av kunskapskomplex och bildningsförakt och en märkligt uppblåst ton som indikerar att du anser dig själv vara en stor auktoritet när det gäller politiska frågor". Han påstod även att jag skulle vara "fixerad" vid hans person och gärning "på ett sätt som är ganska obehagligt och osunt". Jag beklagar naturligtvis utbrottet av paranoia hos redaktören med anledning av att jag i några artiklar av de 100-tals jag skrivit penetrerat hans krönikor. Men i övrigt har jag hans mejl som ett gesällbrev på väggen för att påminna mig om att alltid skriva rakt på och utan krusiduller.
Men så var det med det, förutsättningarna för ett demokratiskt samtal alltså.
Lars Westerberg anser att tidningsägarnas intresse av tidningens politiska linje ofta är en garanti för att debattens kvalitet hålls hög på det sättet att man avlönar kunnigt folk att ingå i ledarredaktionen. En försämring skulle man kunna befara om tidningsägarna avstod från sin makt över opinionsbildningen och nöjde sig med att kamma in pengarna. Härvid kommer Lars Westerberg in på en intressant fråga: Det finns dock en intressant maktproblematik. Det fria ordets handhavare består av en makthieraki. Vem tillsätter chefredaktörer och ledarskribenter och med vilken rätt? Vem bestämmer över din insändare och med vilken rätt? Det är en fråga om makt och om delegerad makt. Det lönar sig inte att klaga på huset Bonnier om man fått en insändare refuserad. Men det är där chefernas chefers chefer tillsätts. Den större maktproblematiken är naturligtvis den snedbalans som finns i pressen till borgerlighetens favör. Men den skulle inte automatiskt upphöra om ledarskribenterna ersattes av fria kolumnister. Någon utser också de fria kolumnisterna. Skulle inte makten då bara bli mera dold?
Man förstår att Lars Westerberg med sin liberala inställning grunnar över dessa problem som såvitt jag förstått inte alls besvärar de fasta skribenterna på Sydsvenskan. Eller f.ö. inte heller någon annan journalist på den borgerliga pressen. Det går an när man slutar men i det dagliga arbetet blir det närmast en schizofren tanke. Tanken att över 100 borgerliga dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 ex svarar mot 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex, trots att den politiska fördelningen av väljare är helt annorlunda än 80 resp 20 % (räknat på upplagan). Och inte heller Lars Westerberg spekulerar i några svar på frågorna.
Det inte ens Lars Westerberg säger ut är att denna ganska markanta "snedbalans" beror på att de rika, de med pengar helhjärtat ställer upp på borgerligheten. Det är alltså inte underligt att granskningen av regeringens göranden och låtanden inskränkt sig till marginella tjyvnyp, särskilt mot kristdemokraterna. Och när man skall kritisera regeringen eller Reinfeldt för något så måste man ösa på med elakheter mot Mona Sahlin. Jag skrev i förrgår om detta bloggen med den kanske provocerande rubriken "Mediahoror - en reflexion med anledning av "oberoende liberala skriverier. Den dolda maktkoncentrationen bakom dagspressen blev ganska tydlig redan i valrörelsen när man såg hur alliansen å ena och vänstern å den andra sidan blev behandlade. Dagspressen blev en del av en borgerlig valrörelse, tyvärr gällde det inte bara ledarsidorna. Och nu har den borgerliga pressen fått sin egen borgerliga regering. Någon regelrätt granskning av regeringsmakten utifrån ett vidare perspektiv förekommer därför inte i dag.
Detta är ett allvarligt demokratisk problem som man hela tiden mörkar i pressen. Det är nonsens att tidningen skulle hylla någon princip om "vi och vi". När det gäller politiken är det istället ganska tydligt med vi i den "oberoende liberala" pressen, vårt näringsliv och vår regering mot de andra med socialdemokratin i spetsen. Högerregeringen kan alltså på olika områden utan att påräkna kritik gynna den rikare tredjedelen av befolkningen samtidigt som man sätter åt den fattigare tredjedelen. Istället lämnas ett oförblommerat stöd för högerregeringens omvända robin-hood. Och detta gäller inte bara skatter och avgifter utan även exempelvis i kulturfrågor som jag behandlade i gårdagens bloggartikel, "Kultur - marknadens villkor och konkurrensutsättas?".
Dessutom inskränks det demokratiska samtalet genom urvalet av fria skribenter i dagspressen så att de alliansvänliga ges företräde. Personer med vänsteråsikter smygs in som en slags demokratisk gisslan vid enstaka tillfällen.
Själv är jag p.g.a. mitt skrivande svartlistad i hela Skåne sedan den växande Sydsvenskan-koncernen brett ut sitt maktnät över regionen. Jag har t.o.m. från en av de styrande på redaktionen fått vitsordet att mina bloggartiklar är "besynnerliga, ofta illvilliga och misstänkliggörande" och att "de är substantiellt helt ointresanta: illa skrivna, dåligt pålästa, fyllda av kunskapskomplex och bildningsförakt och en märkligt uppblåst ton som indikerar att du anser dig själv vara en stor auktoritet när det gäller politiska frågor". Han påstod även att jag skulle vara "fixerad" vid hans person och gärning "på ett sätt som är ganska obehagligt och osunt". Jag beklagar naturligtvis utbrottet av paranoia hos redaktören med anledning av att jag i några artiklar av de 100-tals jag skrivit penetrerat hans krönikor. Men i övrigt har jag hans mejl som ett gesällbrev på väggen för att påminna mig om att alltid skriva rakt på och utan krusiduller.
Men så var det med det, förutsättningarna för ett demokratiskt samtal alltså.
måndag 3 december 2007
Mediahoror - en reflexion med anledning "oberoende liberala" skriverier.
Hora är enligt uppslagsboken en person som yrkesmässigt tillhandahåller sexuellt umgänge mot betalning. Horans vara det sexuella umgänget är något som i jämlika relationer kan vara något passionerat fint där gränserna mellan personer rivs. En mediahora är väl en sådan som mot betalning av sina uppdragsgivare tillhandahåller för dessa tillrättalagda skriverier som en slags fattig ersättning för ett vanligt, passionerat och ärligt demokratiskt samtal.
Per T. Ohlsson skriver i dagens Sydsvenska 2/12 under rubriken "Värsta språket" om att Mona Sahlins kategoriska och oförsonliga språkbruk riskerar att omöjliggöra meningsfulla samtal och kontakter över blockgränsen . PerTe är verkligen rätt person att tala om försonligt språkbruk och meningsfulla samtal. Enligt "oberoende liberal" måttstock fyller tydligen avslutningen på krönikan dessa krav: ...Bättre då att väsnas om den borgerliga regeringens illvilja och falskhet - utan att presentera några egna idéer eller förslag. Ytterligare ett talesätt tränger sig på: Tomma tunnor skramlar mest.
Nu visar det sig att PerTe inte drar sig för att göra våld på sanningen. Han inleder med vad han kallar några smakprov ur Mona Sahlins artikel på DN debatt:
* "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige."
* "Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt."
* "Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt för Sverige."
Nu tvingas emellertid PerTe erkänna att det ligger, sakligt sett, en del i Sahlins kritik. Det finns beklämmande exempel på hur alliansregeringen säger ett men gör något annat. Men vad han inte gör är att tala om att de ovannämnda värdeomdömena om regeringen i Mona Sahlins artikel var väl underbyggda av exempel. Dessa exempel finns till ett dussintal i Monas artikel på DN debatt den 25 nov. Jag har också punktat upp alla exempel i min tidigare blogg här nedan "Den borgerliga pressens påhopp - tack Mona!" den 27 nov. Mona Sahlins artikel är alltså inte alls ett utflöde av känslomässigt värstingspråk utan värdeomdömena är slutsatsen av en genomgång av högerregeringens åtgärder under det gångna året.
PerTe tvingas igen att halvt hålla med: Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) är hårt pressad efter en strid ström av skandaler och affärer. I en Sifoundersökning för några veckor sedan, publicerad i Göteborgs-Posten strax efter Ulrica Schenströms avgång som statssekreterare, uppgav 42 procent att de fått minskat förtroende för Reinfeldt. I DN-Synovates novembermätning har gapet mellan regeringen och oppositionen vuxit till 18,6 procentenheter. Det vore närmast tjänstefel av en oppositionsledare att inte utnyttja läget för att - ännu ett talesätt - strö salt i såren. Men Mona Sahlins ordval i DN var inte bara ilsket, det var också kategoriskt: "konsekvent", "aldrig", "historiskt", "helt unikt". Vad hon hävdar är alltså att regeringen Reinfeldt står i en klass för sig när det gäller svikna löften, missvisande besked och taktiska manipulationer. Sahlin verkar förtränga det förflutna. Och därmed kastar hon - återigen ett talesätt - sten i glashus. - Inför valet 1988 lovade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering bland annat utbyggd föräldraförsäkring och längre semester. Istället blev det 1990 ett kontroversiellt stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi. ...Carlsson ... kom överens med folkpartiet om besparingar och inkomstförstärkningar. Vallöftena övergavs. Bland dem som tappert försvarade denna u-sväng återfanns en ung debutant i statsrådskretsen: arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.
Det skulle alltså vara så att visserligen har Mona Sahlin rätt i sak men hon använder alldeles för kategoriska ord och dessutom så var hon ju 1990 en svikare själv! Detta är en taktik som både Sydsvenskan, DN och andra "oberoende liberala" pressorgan tidigare använt. När PerTe och liberala gänget talar om sten i glashus eller om svek under socialdemokratiska regeringstiden så har man tvingats gå tillbaka i historien ganska långt men dessutom vilket är det viktigaste så talar man om "u-svängar" som gjorts av yttre tvång genom att ekonomin blivit mer ansträngd och "löftet" därför inte kunnat infrias. Ja, t.o.m. PerTe talar ju själv om ett "stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi". Det handlade alltså om en slags ekonomisk vishet att hålla igen när det blivit sämre än när löftet gavs. Men det som Mona Sahlin i sin artikel talat om är något helt annat, nämligen att högeralliansen gett sken av att stå på de svagas i samhället sida, bl.a. genom pr-jippot "det nya arbetarpartiet", medan regeringspolitiken inneburit en slags omvänd robin-hood där stora summor överförts till den rikare delen av medborgarna medan den fattigare delen fått mindre att röra sig med. Detta handlar alltså inte om att högerregeringen tvingats av yttre omständigheter att inte infria vallöften utan att man gett sken av avsikt att föra en annan politik än man i verkligheten gjort.
Detta bekräftas också av raset i opinionssiffrorna. Ingen vettig människa kan väl tro att väljarna skulle så hårt döma ut regeringen om det inte funnes en frustrearad ilska över den förda politiken. Man är helt enkelt urförbannad över att högerregeringen säljer ut vår gemensamma egendom, bestämmer större avgifter och högre skatter för de små i samhället medan man tar bort skatter för de rika och besuttna .. ja med alla till buds stående medel gynnar de rika och missgynnar de fattigare. Det handlar naturligtvis inte om mindre klantigheter utan om en samlad bedömning av vad högerregeringen sysslar med.
Dessutom kan varenda väljare räkna ut med tårna att det som Borg och gänget försöker tillskriva sig, nämligen uppgången i sysselsättning inte handlar om högerregeringens faktiska politik utan är en direkt följd av konjunkturen och den starka ekonomiska tillväxten. Det man möjligen kan ge högerregeringen credit för är att man inte stoppat pinnar i hjulen utan att konjunkturutvecklingen fått ge utslag. Det litet lustiga är att Göran Persson förmodligen hade rätt när han gjorde prognosen att jobben är inte ett huvudproblem. Hans bedömning politiskt var naturligtvis åt helvete. Men ekonomiskt var uppgången i sysselsättningen redan på väg. Tar PerTe ens sig själv på allvar när han försöker tillskriva högerregeringen ökningen i antalet sysselsatta?
Något groteskt blir PerTes resonemang om att Mona Sahlin skulle ha svårigheter att hålla ihop en röd-grön allians och som exempel nämner ställningstagandet när det gäller den ryska gasledningen. Det blir inte trovärdigt, anser PerTe. För det första: Till skillnad från socialdemokraterna dömer vänsterpartiet och miljöpartiet ut EU och vill att Sverige lämnar unionen. Dessa båda partier har ingen som helst trovärdighet när de plötsligt gör gällande att EU är ett lämpligt instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. För det andra: Vänsterpartiet vägrar att göra upp med kommunismen. Partiprogrammets skrivningar om Sovjetterrorn är urskuldande. Lars Ohly försvarade in i det sista kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Ohly skulle knappast medge det öppet, men mycket talar för att han - och många ledande vänsterpartister med honom - välkomnar de auktoritära och revanschistiska stämningarna i Vladimir Putins Ryssland, som idag genomför ett parlamentsval som knappast kan kallas fritt och rättvist. Den nya ryska självsäkerheten - och de ryska maktanspråk som allt oftare kläs i sovjetisk språkdräkt - bygger på landets enorma olje- och gastillgångar.
Här använder sig alltså den som påstår sig förespråka en ordnad juste dialog av skamgreppet att misskreditera samarbetspartnernas kortsiktiga målsättning att använda det man i alla fall är med i i ett visst syfte, nämligen som ett instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. Och det vapen PerTe använder är samma samarbetspartners långsiktiga målsättning att lämna EU eller att reformera det så att det blir mer demokratiskt. Det andra skamgreppet, som måste sägas vara monumentalt, är att på Mona Sahlin projicera hypotetiska tankar om Ohlys inre mentala liv som helt saknar verklighetsförankring. Men han PerTe drar sig tydligen inte för någon låghet.
Eftersom PerTe är en i vart fall normalintelligent och beläst man, så kan jag inte förstå annat än att han försöker blanda bort korten både när han talar om ett omotiverat språkbruk, stenkast i glashus och Mona Sahlins påstådda svårigheter i en rödgrön allians. Rimligen kan han ju inte själv tro på vad han säger. Och vad skulle då motivet vara till det? Ja, det är väl det han har betalt - och ganska bra betalt dessutom - för att göra på det här viset. Han säger att tomma tunnor skramlar mest. Frågan är väl vad man skall kalla det han och hans kolleger håller på med.
Jag har kallat denna reflexion kring Sydsvenskans söndagskrönika "Mediahoror ...".
Per T. Ohlsson skriver i dagens Sydsvenska 2/12 under rubriken "Värsta språket" om att Mona Sahlins kategoriska och oförsonliga språkbruk riskerar att omöjliggöra meningsfulla samtal och kontakter över blockgränsen . PerTe är verkligen rätt person att tala om försonligt språkbruk och meningsfulla samtal. Enligt "oberoende liberal" måttstock fyller tydligen avslutningen på krönikan dessa krav: ...Bättre då att väsnas om den borgerliga regeringens illvilja och falskhet - utan att presentera några egna idéer eller förslag. Ytterligare ett talesätt tränger sig på: Tomma tunnor skramlar mest.
Nu visar det sig att PerTe inte drar sig för att göra våld på sanningen. Han inleder med vad han kallar några smakprov ur Mona Sahlins artikel på DN debatt:
* "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige."
* "Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt."
* "Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt för Sverige."
Nu tvingas emellertid PerTe erkänna att det ligger, sakligt sett, en del i Sahlins kritik. Det finns beklämmande exempel på hur alliansregeringen säger ett men gör något annat. Men vad han inte gör är att tala om att de ovannämnda värdeomdömena om regeringen i Mona Sahlins artikel var väl underbyggda av exempel. Dessa exempel finns till ett dussintal i Monas artikel på DN debatt den 25 nov. Jag har också punktat upp alla exempel i min tidigare blogg här nedan "Den borgerliga pressens påhopp - tack Mona!" den 27 nov. Mona Sahlins artikel är alltså inte alls ett utflöde av känslomässigt värstingspråk utan värdeomdömena är slutsatsen av en genomgång av högerregeringens åtgärder under det gångna året.
PerTe tvingas igen att halvt hålla med: Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) är hårt pressad efter en strid ström av skandaler och affärer. I en Sifoundersökning för några veckor sedan, publicerad i Göteborgs-Posten strax efter Ulrica Schenströms avgång som statssekreterare, uppgav 42 procent att de fått minskat förtroende för Reinfeldt. I DN-Synovates novembermätning har gapet mellan regeringen och oppositionen vuxit till 18,6 procentenheter. Det vore närmast tjänstefel av en oppositionsledare att inte utnyttja läget för att - ännu ett talesätt - strö salt i såren. Men Mona Sahlins ordval i DN var inte bara ilsket, det var också kategoriskt: "konsekvent", "aldrig", "historiskt", "helt unikt". Vad hon hävdar är alltså att regeringen Reinfeldt står i en klass för sig när det gäller svikna löften, missvisande besked och taktiska manipulationer. Sahlin verkar förtränga det förflutna. Och därmed kastar hon - återigen ett talesätt - sten i glashus. - Inför valet 1988 lovade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering bland annat utbyggd föräldraförsäkring och längre semester. Istället blev det 1990 ett kontroversiellt stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi. ...Carlsson ... kom överens med folkpartiet om besparingar och inkomstförstärkningar. Vallöftena övergavs. Bland dem som tappert försvarade denna u-sväng återfanns en ung debutant i statsrådskretsen: arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.
Det skulle alltså vara så att visserligen har Mona Sahlin rätt i sak men hon använder alldeles för kategoriska ord och dessutom så var hon ju 1990 en svikare själv! Detta är en taktik som både Sydsvenskan, DN och andra "oberoende liberala" pressorgan tidigare använt. När PerTe och liberala gänget talar om sten i glashus eller om svek under socialdemokratiska regeringstiden så har man tvingats gå tillbaka i historien ganska långt men dessutom vilket är det viktigaste så talar man om "u-svängar" som gjorts av yttre tvång genom att ekonomin blivit mer ansträngd och "löftet" därför inte kunnat infrias. Ja, t.o.m. PerTe talar ju själv om ett "stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi". Det handlade alltså om en slags ekonomisk vishet att hålla igen när det blivit sämre än när löftet gavs. Men det som Mona Sahlin i sin artikel talat om är något helt annat, nämligen att högeralliansen gett sken av att stå på de svagas i samhället sida, bl.a. genom pr-jippot "det nya arbetarpartiet", medan regeringspolitiken inneburit en slags omvänd robin-hood där stora summor överförts till den rikare delen av medborgarna medan den fattigare delen fått mindre att röra sig med. Detta handlar alltså inte om att högerregeringen tvingats av yttre omständigheter att inte infria vallöften utan att man gett sken av avsikt att föra en annan politik än man i verkligheten gjort.
Detta bekräftas också av raset i opinionssiffrorna. Ingen vettig människa kan väl tro att väljarna skulle så hårt döma ut regeringen om det inte funnes en frustrearad ilska över den förda politiken. Man är helt enkelt urförbannad över att högerregeringen säljer ut vår gemensamma egendom, bestämmer större avgifter och högre skatter för de små i samhället medan man tar bort skatter för de rika och besuttna .. ja med alla till buds stående medel gynnar de rika och missgynnar de fattigare. Det handlar naturligtvis inte om mindre klantigheter utan om en samlad bedömning av vad högerregeringen sysslar med.
Dessutom kan varenda väljare räkna ut med tårna att det som Borg och gänget försöker tillskriva sig, nämligen uppgången i sysselsättning inte handlar om högerregeringens faktiska politik utan är en direkt följd av konjunkturen och den starka ekonomiska tillväxten. Det man möjligen kan ge högerregeringen credit för är att man inte stoppat pinnar i hjulen utan att konjunkturutvecklingen fått ge utslag. Det litet lustiga är att Göran Persson förmodligen hade rätt när han gjorde prognosen att jobben är inte ett huvudproblem. Hans bedömning politiskt var naturligtvis åt helvete. Men ekonomiskt var uppgången i sysselsättningen redan på väg. Tar PerTe ens sig själv på allvar när han försöker tillskriva högerregeringen ökningen i antalet sysselsatta?
Något groteskt blir PerTes resonemang om att Mona Sahlin skulle ha svårigheter att hålla ihop en röd-grön allians och som exempel nämner ställningstagandet när det gäller den ryska gasledningen. Det blir inte trovärdigt, anser PerTe. För det första: Till skillnad från socialdemokraterna dömer vänsterpartiet och miljöpartiet ut EU och vill att Sverige lämnar unionen. Dessa båda partier har ingen som helst trovärdighet när de plötsligt gör gällande att EU är ett lämpligt instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. För det andra: Vänsterpartiet vägrar att göra upp med kommunismen. Partiprogrammets skrivningar om Sovjetterrorn är urskuldande. Lars Ohly försvarade in i det sista kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Ohly skulle knappast medge det öppet, men mycket talar för att han - och många ledande vänsterpartister med honom - välkomnar de auktoritära och revanschistiska stämningarna i Vladimir Putins Ryssland, som idag genomför ett parlamentsval som knappast kan kallas fritt och rättvist. Den nya ryska självsäkerheten - och de ryska maktanspråk som allt oftare kläs i sovjetisk språkdräkt - bygger på landets enorma olje- och gastillgångar.
Här använder sig alltså den som påstår sig förespråka en ordnad juste dialog av skamgreppet att misskreditera samarbetspartnernas kortsiktiga målsättning att använda det man i alla fall är med i i ett visst syfte, nämligen som ett instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. Och det vapen PerTe använder är samma samarbetspartners långsiktiga målsättning att lämna EU eller att reformera det så att det blir mer demokratiskt. Det andra skamgreppet, som måste sägas vara monumentalt, är att på Mona Sahlin projicera hypotetiska tankar om Ohlys inre mentala liv som helt saknar verklighetsförankring. Men han PerTe drar sig tydligen inte för någon låghet.
Eftersom PerTe är en i vart fall normalintelligent och beläst man, så kan jag inte förstå annat än att han försöker blanda bort korten både när han talar om ett omotiverat språkbruk, stenkast i glashus och Mona Sahlins påstådda svårigheter i en rödgrön allians. Rimligen kan han ju inte själv tro på vad han säger. Och vad skulle då motivet vara till det? Ja, det är väl det han har betalt - och ganska bra betalt dessutom - för att göra på det här viset. Han säger att tomma tunnor skramlar mest. Frågan är väl vad man skall kalla det han och hans kolleger håller på med.
Jag har kallat denna reflexion kring Sydsvenskans söndagskrönika "Mediahoror ...".
fredag 30 november 2007
Svenskt Näringsliv biter sig själv i svansen!
Apropå vad jag igår sa om direktörernas ansvar för ekonomi och arbetslöshet:
57 procents lönelyft på tre år. Lönegapet mellan direktörer och arbetare fortsätter att växa. Medan lönerna för anställda ökar i jämn takt med tre fyra procent om året tar direktörerna jättekliv uppåt i lönetrappan.
Förra året tjänade en direktör på landets 100 största företag motsvarande 34 industriarbetarlöner. Det är en klar ökning jämfört med 2005, men framför allt en kraftig ökning av löneklyftan jämfört med för fem år sedan. Då tjänade en genomsnitts-vd ungefär 22 industriarbetarlöner.
Det visar LO-Tidningens sammanställning av inkomsterna för de verkställande direktörerna på landets 100 största företag. De 62 direktörer som suttit på sin post hela perioden 2003 till 2006 ökade sina löner med hela 57 procent på dessa tre år. Sju gånger mer än ökningen för en genomsnittlig industriarbetare som under samma tid fick ett lönelyft på strax över 8 procent.
Enligt TT så tycker Svenskt Näringsliv att sammanställningen är "både vilseledande och populistisk". Urban Bäckströms ställföreträdare på Svenskt Näringsliv Jan-Peter Duker utvecklar påståendet: "Vi ska komma ihåg att vd:s lön oftast består av en fast och en rörlig del. Går det bra för företaget, går det bra för vd och det är bra också för de anställda."
Goddag yxskaft! Vad Dunker faktiskt säger är ju att LO-tidningens sammanställning är riktig. Siffrorna blir ju inte mindre overkliga eller populistiska därför att tidningen inte delat upp löneutfallet i en rörlig och en fast del. Det är ju alltså fakta för de aktuella åren och för de aktualla bolagsledningarna. Den enda som försöker sig på vilseledande är ju Svenskt Näringsliv och Dunker.
Fel! Sydsvenskan refererar 30/11 TT-nyheten under rubriken "NÄRINGSLIVET SÅGAR LO:S LÖNEJÄMFÖRELSE" i centimeterhöga fetstilta bokstäver. Felet består i att sågen saknade sågtänder och fick näringslivsrepresentanten att framstå som osedvanligt korkad. Det är bara beklagligt att detta illusionsnummer svaldes helt Sydsvenskans ekonomiredaktion.
Att sedan Dunckers yttrande skulle kunna omformuleras i stil med: Går det bra för företaget, så beror det på att de anställda jobbar bra, vilket borde ge dem en skälig andel av företagets vinst. Men så långt har vi inte kommit i högersverige att en sådan tanke ens finns i fantasin hos en företrädare för näringsliv eller oberoende liberal press.
57 procents lönelyft på tre år. Lönegapet mellan direktörer och arbetare fortsätter att växa. Medan lönerna för anställda ökar i jämn takt med tre fyra procent om året tar direktörerna jättekliv uppåt i lönetrappan.
Förra året tjänade en direktör på landets 100 största företag motsvarande 34 industriarbetarlöner. Det är en klar ökning jämfört med 2005, men framför allt en kraftig ökning av löneklyftan jämfört med för fem år sedan. Då tjänade en genomsnitts-vd ungefär 22 industriarbetarlöner.
Det visar LO-Tidningens sammanställning av inkomsterna för de verkställande direktörerna på landets 100 största företag. De 62 direktörer som suttit på sin post hela perioden 2003 till 2006 ökade sina löner med hela 57 procent på dessa tre år. Sju gånger mer än ökningen för en genomsnittlig industriarbetare som under samma tid fick ett lönelyft på strax över 8 procent.
Enligt TT så tycker Svenskt Näringsliv att sammanställningen är "både vilseledande och populistisk". Urban Bäckströms ställföreträdare på Svenskt Näringsliv Jan-Peter Duker utvecklar påståendet: "Vi ska komma ihåg att vd:s lön oftast består av en fast och en rörlig del. Går det bra för företaget, går det bra för vd och det är bra också för de anställda."
Goddag yxskaft! Vad Dunker faktiskt säger är ju att LO-tidningens sammanställning är riktig. Siffrorna blir ju inte mindre overkliga eller populistiska därför att tidningen inte delat upp löneutfallet i en rörlig och en fast del. Det är ju alltså fakta för de aktuella åren och för de aktualla bolagsledningarna. Den enda som försöker sig på vilseledande är ju Svenskt Näringsliv och Dunker.
Fel! Sydsvenskan refererar 30/11 TT-nyheten under rubriken "NÄRINGSLIVET SÅGAR LO:S LÖNEJÄMFÖRELSE" i centimeterhöga fetstilta bokstäver. Felet består i att sågen saknade sågtänder och fick näringslivsrepresentanten att framstå som osedvanligt korkad. Det är bara beklagligt att detta illusionsnummer svaldes helt Sydsvenskans ekonomiredaktion.
Att sedan Dunckers yttrande skulle kunna omformuleras i stil med: Går det bra för företaget, så beror det på att de anställda jobbar bra, vilket borde ge dem en skälig andel av företagets vinst. Men så långt har vi inte kommit i högersverige att en sådan tanke ens finns i fantasin hos en företrädare för näringsliv eller oberoende liberal press.
torsdag 29 november 2007
Saltsjöbadsanda - men på arbetsgivarnas villkor?
Är det mossigt med ett fack som har tänder? Har en salladsbar och en Vaxholmskonflikt gjort att facket bör göras tandlöst? Ja, det är frågor som väcks när man läser Tobias Lindbergs ledare i Sydsvenskan i dag 29/11 "Saltsjöbadsandan 2.0". Utgångspunkten vid läsningen är naturligtvis att mediet ifråga är "oberoende liberalt" d.v.s. ingår i den borgerliga propagandaapparaten. Men även med beaktande av det kan man ställa sig frågande.
Ledaren inleds med påståendet att saltsjöbadsregelerna måste uppdateras. För arbetsgivarsidan är översyn av konfliktreglerna och anställningsskyddet viktigast. LO och PTK fokuserar på att stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Vad som ändå talar för samsyn på sikt är att parterna har ett viktigt gemensamt mål: att undvika statlig inblandning.
Redan i denna problemformulering anar man uppdragsgivaren, Svenskt Näringsliv. När arbetsgivarsidan pratar om "översyn". Så är det klart att man menar att konfliktreglerna bör inskränkas och anställningsskyddet undermineras. Det är bara att se på de uttalanden som gjorts av Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen. Vidare översvämmas Svenskt Näringslivs hemsida av artiklar om fackets stridsvilja och arbetsgivarnas påtvungna eftergifter samt det oansvariga användandet av stridsåtgärder. Det är bara en blind som inte inser att här pågår en storoffensiv för att försvaga facket. Frågan är om Sydsvenskan är en del i detta propagandakrig utan att s.a.s. riktigt bekänna färg?
När det gäller frågan om att angripa facket så är det symtomatiskt att salladsbaren fick juridisk assistans från en till Svenskt Näringsliv närstående juridisk rådgivning och att det lettiska byggföretaget från Vaxholm i sina turer inför EG-domstolen fått både ekonomiskt och juridiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Man kan säga att Svenskt Näringsliv använt sig av och satsat ekonomiskt på dessa konflikter för att på samma sätt som med övrig propaganda om möjligt försvaga arbetstagarparten när det gäller arbetsrätten.
När det gäller statlig inblandning så är det svårt att förstå engagemanget. Ty det är väl alldeles självklart vad följderna blir om Littorin och högerregeringen ändrar sig och följer Sydsvenskans råd: ...det kan inte uteslutas att politiker griper in med lagstiftning om parterna visar stor oförmåga att själva komma överens. En sådan lagstiftning skulle naturligtvis stå överst på listan över återställare vid ett socialdemokratiskt segerval 2010. Dessutom så har Littorin och gänget - om man ens funderar på detta -garanterat en minst sagt orolig arbetsmarknad med politiska arbetskonflikter framför sig. Därför tror jag att detta hot om statlig inblandning kan LO ta med godan ro. Litet märkligt är det väl att "oberoende liberala" politiska iakttagare okritiskt för vidare sådana här av näringslivsföreträdare anförda kvasiargument.
I ett avsnitt ifrågasätter ledaren med glidande formuleringar om facken "alltid" har tagit det ansvar som följer med konflikträtten. Sydsvenskan svarar själv att det har förkommit "oproportionerliga stridsåtgärder" och anför salladsbaren som inte ville skriva kollektivavatal. Man undrar egentligen vad det är för ansvar man kräver när arbetsgivaren vägrar skriva kollektivavtal? Skall man bara låta det vara? Då överlåter man i princip till arbetsgivaren att själv bestämma villkoren. Det vore väl trevligt för Svenskt Näringsliv! Naturligtvis säger LO blankt nej till att ändra konfliktregeler och anställningsskydd.
Sedan slår Tobias Lindberg fast som om det vore sant: Klart är att styrkeförhållandena på arbetsmarknaden generellt har förändrats till fackförbundens fördel. Konfliktvarsel är alltjämt ett skarpt vapen till skillnad från hot om lockout - knappast utan betydelse under årets avtalsrörelse. Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. I detta tankespår ligger att konflikträtten skulle kringskäras även när det gäller de vanliga avtalsförhandlingarna. Det framgår nämligen av slutsatsen om årets avtalsrörelse Vad jag förstår är detta vidare ren osanning eftersom ingenting förändrats beträffande styrkeförhållandena sedan i arbetsrätten fastlagts att konflikträtten omfattade möjligheten att framtvinga kollektivavtal och föra förhandlingar under hot om stridsåtgärder. Möjligen har Svenskt Näringsliv kunnat förstärka sin ställning genom Sveriges inträde i europagemenskapen där de flera av de s.k. grundläggande friheterna gynnat näringslivet.
När nu dessa Sydsvenskans och dess uppdragsgivares argument visat sig minst sagt tunna så återstår: Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. Det är mycket och Konjunkturinstitutet, KI, tror på stigande arbetslöshet när högkonjunkturen mattas av. Något mindre löneökningar hade inneburit nästan 50 000 färre arbetslösa, enligt KI. I längden har med andra ord även arbetstagarsidan att vinna på lite jämnare styrkeförhållanden på arbetsmarknaden.
Man tackar för omtanken om arbetstagarsidan! Men det som saknas är naturligtvis en statistik på vad chefer och högre tjänstemän tillskansat sig i löneökningar under motsvarande period. Företagsledningarna föregår just när det gäller ekonomin med sitt exempel. Och det är faktiskt en märklig ekvation att näringslivstopparna skulle stå utanför detta med lönegranskning och ansvar för ekonomi och arbetslöshet. Det är ju att göra det för lätt för sig att bara låta "dom andra" ta ansvar för detta. Dessutom så kan man vara övertygad om att Svenskt näringsliv kvider så fort man får betala ut en krona till arbetstagarna medan man samtidigt beviljar sig själv stora förmåner. Tydligen är det inget fel på lönsamheten i svenskt näringliv trots senaste avtalsrörelsens utfall.
Saltsjöbadsanda är det inget fel på - men det skall ske på båda parters villkor. Och någon "förändring" bör därför inte ske.
Ledaren inleds med påståendet att saltsjöbadsregelerna måste uppdateras. För arbetsgivarsidan är översyn av konfliktreglerna och anställningsskyddet viktigast. LO och PTK fokuserar på att stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Vad som ändå talar för samsyn på sikt är att parterna har ett viktigt gemensamt mål: att undvika statlig inblandning.
Redan i denna problemformulering anar man uppdragsgivaren, Svenskt Näringsliv. När arbetsgivarsidan pratar om "översyn". Så är det klart att man menar att konfliktreglerna bör inskränkas och anställningsskyddet undermineras. Det är bara att se på de uttalanden som gjorts av Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen. Vidare översvämmas Svenskt Näringslivs hemsida av artiklar om fackets stridsvilja och arbetsgivarnas påtvungna eftergifter samt det oansvariga användandet av stridsåtgärder. Det är bara en blind som inte inser att här pågår en storoffensiv för att försvaga facket. Frågan är om Sydsvenskan är en del i detta propagandakrig utan att s.a.s. riktigt bekänna färg?
När det gäller frågan om att angripa facket så är det symtomatiskt att salladsbaren fick juridisk assistans från en till Svenskt Näringsliv närstående juridisk rådgivning och att det lettiska byggföretaget från Vaxholm i sina turer inför EG-domstolen fått både ekonomiskt och juridiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Man kan säga att Svenskt Näringsliv använt sig av och satsat ekonomiskt på dessa konflikter för att på samma sätt som med övrig propaganda om möjligt försvaga arbetstagarparten när det gäller arbetsrätten.
När det gäller statlig inblandning så är det svårt att förstå engagemanget. Ty det är väl alldeles självklart vad följderna blir om Littorin och högerregeringen ändrar sig och följer Sydsvenskans råd: ...det kan inte uteslutas att politiker griper in med lagstiftning om parterna visar stor oförmåga att själva komma överens. En sådan lagstiftning skulle naturligtvis stå överst på listan över återställare vid ett socialdemokratiskt segerval 2010. Dessutom så har Littorin och gänget - om man ens funderar på detta -garanterat en minst sagt orolig arbetsmarknad med politiska arbetskonflikter framför sig. Därför tror jag att detta hot om statlig inblandning kan LO ta med godan ro. Litet märkligt är det väl att "oberoende liberala" politiska iakttagare okritiskt för vidare sådana här av näringslivsföreträdare anförda kvasiargument.
I ett avsnitt ifrågasätter ledaren med glidande formuleringar om facken "alltid" har tagit det ansvar som följer med konflikträtten. Sydsvenskan svarar själv att det har förkommit "oproportionerliga stridsåtgärder" och anför salladsbaren som inte ville skriva kollektivavatal. Man undrar egentligen vad det är för ansvar man kräver när arbetsgivaren vägrar skriva kollektivavtal? Skall man bara låta det vara? Då överlåter man i princip till arbetsgivaren att själv bestämma villkoren. Det vore väl trevligt för Svenskt Näringsliv! Naturligtvis säger LO blankt nej till att ändra konfliktregeler och anställningsskydd.
Sedan slår Tobias Lindberg fast som om det vore sant: Klart är att styrkeförhållandena på arbetsmarknaden generellt har förändrats till fackförbundens fördel. Konfliktvarsel är alltjämt ett skarpt vapen till skillnad från hot om lockout - knappast utan betydelse under årets avtalsrörelse. Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. I detta tankespår ligger att konflikträtten skulle kringskäras även när det gäller de vanliga avtalsförhandlingarna. Det framgår nämligen av slutsatsen om årets avtalsrörelse Vad jag förstår är detta vidare ren osanning eftersom ingenting förändrats beträffande styrkeförhållandena sedan i arbetsrätten fastlagts att konflikträtten omfattade möjligheten att framtvinga kollektivavtal och föra förhandlingar under hot om stridsåtgärder. Möjligen har Svenskt Näringsliv kunnat förstärka sin ställning genom Sveriges inträde i europagemenskapen där de flera av de s.k. grundläggande friheterna gynnat näringslivet.
När nu dessa Sydsvenskans och dess uppdragsgivares argument visat sig minst sagt tunna så återstår: Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. Det är mycket och Konjunkturinstitutet, KI, tror på stigande arbetslöshet när högkonjunkturen mattas av. Något mindre löneökningar hade inneburit nästan 50 000 färre arbetslösa, enligt KI. I längden har med andra ord även arbetstagarsidan att vinna på lite jämnare styrkeförhållanden på arbetsmarknaden.
Man tackar för omtanken om arbetstagarsidan! Men det som saknas är naturligtvis en statistik på vad chefer och högre tjänstemän tillskansat sig i löneökningar under motsvarande period. Företagsledningarna föregår just när det gäller ekonomin med sitt exempel. Och det är faktiskt en märklig ekvation att näringslivstopparna skulle stå utanför detta med lönegranskning och ansvar för ekonomi och arbetslöshet. Det är ju att göra det för lätt för sig att bara låta "dom andra" ta ansvar för detta. Dessutom så kan man vara övertygad om att Svenskt näringsliv kvider så fort man får betala ut en krona till arbetstagarna medan man samtidigt beviljar sig själv stora förmåner. Tydligen är det inget fel på lönsamheten i svenskt näringliv trots senaste avtalsrörelsens utfall.
Saltsjöbadsanda är det inget fel på - men det skall ske på båda parters villkor. Och någon "förändring" bör därför inte ske.
tisdag 27 november 2007
Den borgerliga propagandamaskinen rullar på - penningens makt!
De borgerliga tidningarna fortsätter sitt genuina stöd för högerregeringen. Det går efter flera huvudlinjer
1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.
Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.
I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".
Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.
Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.
Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.
Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.
Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.
Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?
1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.
Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.
I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".
Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.
Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.
Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.
Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.
Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.
Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?
Den borgerliga "oberoende" pressens påhopp - tack Mona!
Den borgerliga "oberoende pressen" har en borgerlig åsiktsförmedling i över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på 3.000.000 miljoner ex (vänstern 16 st med 600.000 ex). En av dessa är Sydsvenskan som utgjuter sin ilska över att oppositionsledaren Mona Sahlin 25 nov. getts några spaltcentimeter i Dagens Nyheter Debatt att granska den förda regeringspolitiken. "Reinfeldts falskhet ett historiskt svek" - Läs den på nätet!
Sydsvenskans ledare idag 26/11 tuggar fradga: "Sahlins utbrott": Alliansregeringens företrädare brukar säga att de genomför den politik som de gick till val på. I en artikel på DN Debatt igår hävdar socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att alliansen gör tvärtemot vad den lovade i valrörelsen. "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige", skriver Sahlin och hon talar om ett i demokratisk mening historiskt svek. Det är hårda ord... Vilka skatter kan Sahlin bekräfta att socialdemokraterna skall återställa vid ett eventuellt maktskifte? Hur ser partiets framtida arbetsmarknadspolitik ut - konkret? Hur skall en effektiv vård lika för alla organiseras? Naturligtvis står det Mona Sahlin fritt att kritisera alliansen och försöka skjuta statsminister Fredrik Reinfeldts trovärdighet i sank. Men när hon nu går till så våldsamt angrepp hade det varit klädsamt om hon också kunde presentera sina alternativ.
När det gäller att skjuta högerregeringens trovärdighet i sank så behöver Mona Sahlin faktiskt inte göra så mycket ty det gör den utmärkt bra själv. Där talar opinionsundersökningarna sitt tydliga språk. Allt detta vet den anonyme ledarskribenten på Sydsvenskan. Och Sydsvenskan är ju uppbunden av sin "oberoende liberalitet" och kan därför endast marginellt kritisera den egna regeringen. Och det är ju klart att det då är mer opportunt att ställa frågor till oppositionsledaren om vad hon tänker göra om 3 år än att fråga högerregeringen om hur de förvaltar makten på olika områden. Vad en borgerlig redaktör inte förstår är att det faktisk är klädsamt för en oppositionsledare att kritisera och analysera vad regeringsmakten har för sig.
Dagen innan Mona Sahlins kritik på DN debatt så var det en annan intressant artikel "Okritisk journalistik styrd av direktörerna" som i och för sig handlade om ekonomijournalistiken. Men man kan ändå därur rädda några klipp. Pressutredningen 1994 fastslår att en av pressens viktigaste uppgifter är att "granska de inflytelserika i samhället". De centrala frågorna är då: Sker detta? Finns det någon reell granskning av makten i dag ...? Hur granskar en borgerlig tidning en borgerlig regering?
Inte refererar man mer än nödtorftigt vad Mona Sahlins kritik gick ut på. Jag vet inte vad för klädsmak man har på en oberoende liberal ledarredaktion men om man nu talar om vad som klädsamt så tycker jag i alla fall att det är smaklöst att hoppa på den oppositionsledare som bara gör sin plikt utan att ens referera vad hon sa för att underbygga sina hårda ord om ett i demokratisk mening historiskt svek. Vem skall kritisera den politiska makten när nu inte pressen utövar sin viktigaste uppgift?
Därefter finns det anledning att fråga: Varför framförde tidningen - eller andra borgerliga tidningar också för den delen - inte kritik mot det Mona Sahlin faktiskt sa. Ett rimligt antagande är att man inte kunnat hitta något inkorrekt i Mona Sahlins analys. Man hade helt enkelt inget att säga om det Mona Sahlin sa utan var tvungen att hoppa på henne för något annat. Klädsamt va?!
Mona Sahlin konstaterar:
* Fredrik Reinfeldts och regeringens förtroendekris är i sin kärna sakpolitisk. Besvikelsen handlar främst om svikna löften, om en politik som ökar klyftorna trots utfästelser om motsatsen, och om framväxten av ett kallare Sverige.
* Aldrig tidigare har vi haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda för att vinna stöd. Det går inte i längden att säga en sak och sedan göra något annat.
* Bensinskatten skulle sänkas, sedan höjdes den. Regelkrånglet för företagen skulle minska, sedan vittnade småföretagen om ökade regelbördor. Det skulle aldrig bli vård efter plånbok. Sedan ändrades lagen så att akutsjukhusen nu kan säljas och patienter med privata försäkringar kan gå före i vårdkön.
* Reinfeldts regering påstår att fastighetsskatten har avskaffats. Men i stället har skatten döpts om och förändrats så att över 220 000 småhusägare får höjd skatt! Många vanliga hushåll i större städer får hela sin ekonomiska planering omkullkastad av den nya retroaktiva ränteskatten. Och allt detta för att de som äger de riktigt stora villorna i attraktiva områden ska tjäna tiotusentals kronor om året. En ekonomisk politik som dessutom leder till höjda räntor på bostadslånen, drabbar först och främst unga barnfamiljer med små ekonomiska marginaler.
* Reinfeldts regering påstår att "det är låginkomsttagarnas tur". Men i stället har 70 procent av budgeten riktats till de 30 procent som har högst inkomster.
* Riksdagens utredningstjänst (Rut) visar med helt nya beräkningar att den skatt invånarna i de rikaste kommunerna Vellinge, Danderyd, Lidingö och Kungsbacka betalar sjunker med över 800 miljoner kronor under nästa år. Det är effekten av slopad förmögenhetsskatt och den nya orättvisa fastighetsskatten.
* I valrörelsen påstod Fredrik Reinfeldt att det var lögn att hans parti ville sänka skattekvoten ner mot genomsnittlig europeisk nivå. Nyss stod han på moderatstämman och applåderade sin regering för att vara på god väg att göra just det.
* Reinfeldts regering påstår att dess politik är till för att "bryta utanförskapet". Det är bra att konjunkturen är stark så att jobben blir fler. Men fler riskerar även de bli som helt står utan försörjning. På ett år har redan 350 000 människor tvingats lämna a-kassan. De står helt utan försäkringsskydd den dag konjunkturen vänder och arbetslösheten stiger.
* Av regeringens finansplan kan man utläsa att 1 085 000 personer kommer att stå utan reguljär sysselsättning vid mandatperiodens slut. Var tog talet om att ge jobb till den miljon som stod utanför vägen? Reinfeldts största svek ..om jobben, nu och i framtiden.
* Trots att regeringen själv ser att det hämmar produktiviteten så sparar man på utbildning. Trots att regeringen ser flaskhalsar i produktionen och accelererande arbetskraftsbrist så uteblir även denna form av krishantering. I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats "överklassnära" tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.
Även jag skulle kunna tillfoga ett flertal andra exempel på denna omvända robin-hood-taktik att ta från de fattiga och ge till de rika. Ta detta med att avsätta en uppsjö av tjänster för kontroll av sjukförsäkringsöverträdelser med samtidgt timad neddragning av resurserna för lagföring av bolagsfusk. Eller hur man tagit bort räntesubventioner och byggnationsstöd för hyreslägenheter samtidigt som man underlättat för bostadsrättsklipp. Listan skulle kunna göras tråkigt lång.
Mona Sahlin sammanfattade: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Man kan ju inte begära att ledarskribenten - eller övriga borgerliga tidningar - skulle hålla med om slutsatsen. Men finns det någonting i underlaget för slutsatsen som är fel? Tydligen inte. I brist på sakliga skäl så hoppar man alltså på Mona Sahlin i en helt annan fråga nämligen vad hon och socialdemokratin i valet 2010 vill sätta istället. Detta bekräftas också av att storebror oberoende liberal Dagens Nyheter faktiskt fört taktpinnen på sin ledarsida. Man t.o.m. känner igen vissa ordvändningar där Sydsvenskan använt karbon. Verkligen ett klädsamt sätt att föra ett demokratiskt samtal. Men hela borgerligheten, även den oberoende liberala, är väl ett pr-jippo och naturligtvis måste dess press då medverka med alla medel. Man undrar om Dagens Nyheter med sina påstående om desperation inte tror sig känna andra genom sig själv.
Slutligen ett stort tack till Mona Sahlin för att hon sammanfattar så bra vad vi alla tänker!
Sydsvenskans ledare idag 26/11 tuggar fradga: "Sahlins utbrott": Alliansregeringens företrädare brukar säga att de genomför den politik som de gick till val på. I en artikel på DN Debatt igår hävdar socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att alliansen gör tvärtemot vad den lovade i valrörelsen. "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige", skriver Sahlin och hon talar om ett i demokratisk mening historiskt svek. Det är hårda ord... Vilka skatter kan Sahlin bekräfta att socialdemokraterna skall återställa vid ett eventuellt maktskifte? Hur ser partiets framtida arbetsmarknadspolitik ut - konkret? Hur skall en effektiv vård lika för alla organiseras? Naturligtvis står det Mona Sahlin fritt att kritisera alliansen och försöka skjuta statsminister Fredrik Reinfeldts trovärdighet i sank. Men när hon nu går till så våldsamt angrepp hade det varit klädsamt om hon också kunde presentera sina alternativ.
När det gäller att skjuta högerregeringens trovärdighet i sank så behöver Mona Sahlin faktiskt inte göra så mycket ty det gör den utmärkt bra själv. Där talar opinionsundersökningarna sitt tydliga språk. Allt detta vet den anonyme ledarskribenten på Sydsvenskan. Och Sydsvenskan är ju uppbunden av sin "oberoende liberalitet" och kan därför endast marginellt kritisera den egna regeringen. Och det är ju klart att det då är mer opportunt att ställa frågor till oppositionsledaren om vad hon tänker göra om 3 år än att fråga högerregeringen om hur de förvaltar makten på olika områden. Vad en borgerlig redaktör inte förstår är att det faktisk är klädsamt för en oppositionsledare att kritisera och analysera vad regeringsmakten har för sig.
Dagen innan Mona Sahlins kritik på DN debatt så var det en annan intressant artikel "Okritisk journalistik styrd av direktörerna" som i och för sig handlade om ekonomijournalistiken. Men man kan ändå därur rädda några klipp. Pressutredningen 1994 fastslår att en av pressens viktigaste uppgifter är att "granska de inflytelserika i samhället". De centrala frågorna är då: Sker detta? Finns det någon reell granskning av makten i dag ...? Hur granskar en borgerlig tidning en borgerlig regering?
Inte refererar man mer än nödtorftigt vad Mona Sahlins kritik gick ut på. Jag vet inte vad för klädsmak man har på en oberoende liberal ledarredaktion men om man nu talar om vad som klädsamt så tycker jag i alla fall att det är smaklöst att hoppa på den oppositionsledare som bara gör sin plikt utan att ens referera vad hon sa för att underbygga sina hårda ord om ett i demokratisk mening historiskt svek. Vem skall kritisera den politiska makten när nu inte pressen utövar sin viktigaste uppgift?
Därefter finns det anledning att fråga: Varför framförde tidningen - eller andra borgerliga tidningar också för den delen - inte kritik mot det Mona Sahlin faktiskt sa. Ett rimligt antagande är att man inte kunnat hitta något inkorrekt i Mona Sahlins analys. Man hade helt enkelt inget att säga om det Mona Sahlin sa utan var tvungen att hoppa på henne för något annat. Klädsamt va?!
Mona Sahlin konstaterar:
* Fredrik Reinfeldts och regeringens förtroendekris är i sin kärna sakpolitisk. Besvikelsen handlar främst om svikna löften, om en politik som ökar klyftorna trots utfästelser om motsatsen, och om framväxten av ett kallare Sverige.
* Aldrig tidigare har vi haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda för att vinna stöd. Det går inte i längden att säga en sak och sedan göra något annat.
* Bensinskatten skulle sänkas, sedan höjdes den. Regelkrånglet för företagen skulle minska, sedan vittnade småföretagen om ökade regelbördor. Det skulle aldrig bli vård efter plånbok. Sedan ändrades lagen så att akutsjukhusen nu kan säljas och patienter med privata försäkringar kan gå före i vårdkön.
* Reinfeldts regering påstår att fastighetsskatten har avskaffats. Men i stället har skatten döpts om och förändrats så att över 220 000 småhusägare får höjd skatt! Många vanliga hushåll i större städer får hela sin ekonomiska planering omkullkastad av den nya retroaktiva ränteskatten. Och allt detta för att de som äger de riktigt stora villorna i attraktiva områden ska tjäna tiotusentals kronor om året. En ekonomisk politik som dessutom leder till höjda räntor på bostadslånen, drabbar först och främst unga barnfamiljer med små ekonomiska marginaler.
* Reinfeldts regering påstår att "det är låginkomsttagarnas tur". Men i stället har 70 procent av budgeten riktats till de 30 procent som har högst inkomster.
* Riksdagens utredningstjänst (Rut) visar med helt nya beräkningar att den skatt invånarna i de rikaste kommunerna Vellinge, Danderyd, Lidingö och Kungsbacka betalar sjunker med över 800 miljoner kronor under nästa år. Det är effekten av slopad förmögenhetsskatt och den nya orättvisa fastighetsskatten.
* I valrörelsen påstod Fredrik Reinfeldt att det var lögn att hans parti ville sänka skattekvoten ner mot genomsnittlig europeisk nivå. Nyss stod han på moderatstämman och applåderade sin regering för att vara på god väg att göra just det.
* Reinfeldts regering påstår att dess politik är till för att "bryta utanförskapet". Det är bra att konjunkturen är stark så att jobben blir fler. Men fler riskerar även de bli som helt står utan försörjning. På ett år har redan 350 000 människor tvingats lämna a-kassan. De står helt utan försäkringsskydd den dag konjunkturen vänder och arbetslösheten stiger.
* Av regeringens finansplan kan man utläsa att 1 085 000 personer kommer att stå utan reguljär sysselsättning vid mandatperiodens slut. Var tog talet om att ge jobb till den miljon som stod utanför vägen? Reinfeldts största svek ..om jobben, nu och i framtiden.
* Trots att regeringen själv ser att det hämmar produktiviteten så sparar man på utbildning. Trots att regeringen ser flaskhalsar i produktionen och accelererande arbetskraftsbrist så uteblir även denna form av krishantering. I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats "överklassnära" tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.
Även jag skulle kunna tillfoga ett flertal andra exempel på denna omvända robin-hood-taktik att ta från de fattiga och ge till de rika. Ta detta med att avsätta en uppsjö av tjänster för kontroll av sjukförsäkringsöverträdelser med samtidgt timad neddragning av resurserna för lagföring av bolagsfusk. Eller hur man tagit bort räntesubventioner och byggnationsstöd för hyreslägenheter samtidigt som man underlättat för bostadsrättsklipp. Listan skulle kunna göras tråkigt lång.
Mona Sahlin sammanfattade: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Man kan ju inte begära att ledarskribenten - eller övriga borgerliga tidningar - skulle hålla med om slutsatsen. Men finns det någonting i underlaget för slutsatsen som är fel? Tydligen inte. I brist på sakliga skäl så hoppar man alltså på Mona Sahlin i en helt annan fråga nämligen vad hon och socialdemokratin i valet 2010 vill sätta istället. Detta bekräftas också av att storebror oberoende liberal Dagens Nyheter faktiskt fört taktpinnen på sin ledarsida. Man t.o.m. känner igen vissa ordvändningar där Sydsvenskan använt karbon. Verkligen ett klädsamt sätt att föra ett demokratiskt samtal. Men hela borgerligheten, även den oberoende liberala, är väl ett pr-jippo och naturligtvis måste dess press då medverka med alla medel. Man undrar om Dagens Nyheter med sina påstående om desperation inte tror sig känna andra genom sig själv.
Slutligen ett stort tack till Mona Sahlin för att hon sammanfattar så bra vad vi alla tänker!
söndag 25 november 2007
Europa och socialdemokratin, en spännande debatt
Titeln har jag tagit från Johannes Åbergs s-blogg den 23 november, http://biospolitikos.blogspot.com. Johannes frågar vad vill egentligen med Europa? Finns det fortfarande någon visionär, politisk kraft i det europeiska projektet? Allt fler... ger efter för det nationalkonservativa ressentimentet. En politiskt impotent frihandelszon verkar vara den dröm som förenar... oavsett ideologisk hemvist. Han hänvisar också till en artikel i Die Zeit http://www.zeit.de/online/2007/48/habermas-spd?page=1, ett refererat av ett samtal mellan de tyska socialdemokraterna och filosofen Jürgen Habermas, som sätter denna visionära kraftlöshet i blixtbelysning. Habermas konstaterar i artikeln att Europa befinner sig i en återvändsgränd och att det nuvarande dödläget måste brytas. Men de tyska socialdemokraterna är liksom i andra länder låsta vid "kompromisser om kompromisser" i alla oändlighet. Jag hänvisar till vidare till Johannes blogg.
Jag tycker diskussionen på biospolitikos är mycket belysande och värd att räddas från "kommentarer" och refereras i ytterligare en blogg. Särskilt matnyttiga är Erik Bengtsson kommentarer med rikliga hänvisningar, vilka inlägg kursiverats i fetstil nedan.
Jag inledde med att säga: Du talar om "nationalkonservativa ressentimentet". Jag förstod vad nationalkonservativ var men i det sammanhanget ressentimentet? Efter koll förstod jag att du menade nationalkonservativ känsla av att vara förorättad. Du saknar också visionär, politisk kraft i EU-projektet och tror att de flesta vill ha en "impotent frihandelszon". Är det faktisk tillräckligt att på detta sätt stapla värderingar när man diskuterar EU? Kanske är det då dags att titta på verkligheten bakom visioner och upptäcka det politiskt graverande underskottet. Kanske är en frihandelszon med ett utvecklat samarbete inom polis, tull mm (gärna utan den potens som militära insatsstyrkor ger) något som mer betjänar de bredare befolkningslagren. Men kanske är det så att man vill skrämma oss EU-kritiker, vilket jag skrivit om i dag på min blogg. Kanske är det dags att Eu-fantasterna börjar inse att visionerna och snacket om potens fört dem in i en återvändsgränd som kommer att få skadliga politiska konsekvenser när väl det demokratiska underskottet blir påtagligt för människor i gemen.
Johannes svarade: Jag hänger inte riktigt med i din syntax. Men om jag förstår dig rätt så är du för ett begränsat mellanstatligt ekonomiskt samarbete och mot en politisk överstatlig integration. I så fall kan jag bara säga grattis. Allt går din väg. Men problemet är just det demokratiska underskottet du nämner, och det går inte att lösa på annat sätt än genom överstatlig politisk integration (bl.a. genom att ge mer makt åt Europaparlamentet). Att bara gnälla på "småpåvarna i Bryssel" hjälper ju inte. Det tror jag vi båda är överens om.
Jag replikerade: Jag är för ett EU-samarbete som bygger på behov av samarbete inte bara ekonomiskt utan kan avse forskning, ja faktiskt allt. Men det skall utgå från ett behövt samarbete inte från några visioner om en stat som skall mäta sig i ekonomisk och politisk betydelse med USA. Men jag är öppen för diskussion för samarbetets omfattning och inser att den inte behöver begränsas till det som kallas Den inre marknaden. Jag förstår inte heller din syntax. Vad är det som säger att förstärkning av EU-parlamentets makt (vilket inte sker med den nya konstitutionen) skulle leda till att det demokratiska underskottet minskar. Det handlar ju om öppenheten i både Rådet och kommisionen, vilket förstnämnda den nya konstitutionen lär innebära en förbättring i. Jag har aldrig gnällt över småpåvarna i Bryssel. Däremot har jag ifrågasatt varför annars så visionära demokrater kan finna sig i nio jurister utan något egentligt demokratiskt mandat skall kunna upphäva av våra demokratiska institutioner fattade beslut och till och med föreskriva i den "fria konkurrensens namn" att vi skall ha den och den alkoholpolitiken (trots att det är vi som får åtgärda alkoholskadorna) eller den och den spelpolitiken (trots att det är vi som skall åtgärda spelskadorna) för att nu ta några absurda exempel. Detta är ju just detta med överhögheten för allt vad som har med Brysssel att göra. Nej, jag har en annan syntax som handlar om samarbete på lika villkor inte överhöghet.
Erik Bengtsson kommenterade: Jag skulle vilja säga att Habermas är långt ifrån den vassaste kniven i lådan när det gäller att diskutera EU. Jag håller med Bo som påpekar att man bör titta på verkligheten även när man diskuterar visioner - och det är Habermas, i min uppfattning, inte så bra på. Se Harvardstatsvetaren Glyn Morgans utmärkta och grundliga bok "The idea of a European superstate: public justification and European integration" (Princeton U P, 2005), kapitel 4, för en analys av Habermas EU-argumentering som visar hur fel Habermas har både i sin diskussion om globaliseringens effekter på välfärdsstaten, och förutsättningarna för socialdemokratisk politik på EU-nivå.
(http://press.princeton.edu/titles/8082.html) . Morgan för för den delen en visionär diskussion om den stora men inte så ofta ställda frågan "vad är faktiskt meningen med den europeiska integrationen?", men på ett mer sakligt och grundligt sätt än vad Habermas tenderar att göra. En annan sågning av Habermas EU-diskussion finns i Princetonstatsvetaren Andrew Moravcsiks artikel "Europe without illusions: a category error" i Prospect, juli 2005. "Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient."
http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=6939 Jag skulle vilja hävda att också från ett specifikt socialdemokratiskt perspektiv finns specifika anledningar till att tänka efter två gånger när man pratar om visioner för EU. På EU-nivå är arbetsgivarsidan klart starkare än arbetstagarsidan*. Progressiva sociala rörelser har inget starkt fäste; som antropologen Cris Shore säger: "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU."**
Välfärdspolitiskt sett finns det väldigt stora institutionella skillnader som gör samordning svårt. Utrikespolitiskt sett är Habermas vision om EU som en motpol till USA förvisso mycket intressant (Morgan argumenterar för ett överstatligt EU utifrån den aspekten), men också problematisk (se t.ex. Beate Sisserichs kritik). Det finns helt enkelt en massa faktorer som gör att det är väldigt svårt att utverka en hållbar socialdemokratisk vision för EU ? t.ex. Habermas har i min och många andras mening aldrig lyckats. Man måste vara mer konkret, det räcker inte att bara klanka ner på "kompromisser om kompromisser" och försköna visioner...
*Martin, Andrew och George Ross. 2001. "Trade union organizing at the European level: the dilemma of borrowed resources", i Doug Imig och Sidney Tarrow (red.). Contentious europeans: protest and politics in an emerging polity. Lanham och Oxford: Rowman & Littlefield
**Shore, Cris. 2006. ??Government without statehood?? Anthropological perspectives in governance and sovereignty in the European Union?, European Law Journal 12:6
På detta svarade Johannes: ... De flesta, inklusive du, jag och Jürgen, anser att EU lider av ett stort demokratiskt underskott. Legitimitetskrisen beror i grunden på att många avgörande politiska beslut tas på nivåer som är orimligt avlägsna från folkligt inflytande. Som jag och Jürgen ser det finns det enkelt uttryckt två sätt att lösa detta på. 1. Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet, 2. Vi skapar legitimitet på den nivå där besluten tas. Problemet med alternativ 1 är att en hel del andra länder måste göra samma sak samtidigt, vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter. Men det går säkert om man verkligen anstränger sig.
Problemet med alternativ 2 är att vi måste skapa ett utvecklat (och verkligt demokratiskt) parlamentariskt system på en europeisk nivå och föra över de avgörande besluten dit. Få verkar vara intresserade av detta. Politikerna behåller hellre makten själva, näringslivet är ointresserade av en folkligt förankrad motmakt på överstatlig nivå och medborgarna föredrar det välkända nationella perspektivet framför den obegripliga europuddingen. Men det går nog också om man verkligen anstränger sig. Jag och Jürgen föredrar alternativ 2. - Du tar upp en del kritik mot Habermas förslag. Att det finns kritik är ju knappast överraskande, motsatsen hade varit underlig. Eftersom jag litar på ditt omdöme ska jag närläsa de texter du refererar till. Förhoppningsvis är deras argumentation starkare än vad de citat du valt ger sken av.
"Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient." ... "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU." Absolut. Jag och Jürgen nickar instämmande. En bra bild av den undermåliga demokratiska processen i EU. Det måste vi ändra på. Vad är det här ett argument mot? Att EU skulle vara ett demokratiskt föredöme? Vem tycker det? - Du nämner en massa andra problem med ökad politisk integration och jag tycker det mesta du säger låter rimligt och trovärdigt. Det kommer inte att gå lätt och smidigt, jag håller med dig. Men finns det något alternativ som är lätt och smidigt? Let me know. Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?
Erik Bengtsson replikerade: "vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter." Fast den punkten, antagandet om hur världsekonomin/globaliseringen utvecklats, är ju en av de svagaste i Habermas argumentation. Morgan visar i sin bok fint hur fel Habermas har i frågan. Och jo, jag tycker absolut att "Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet" kan vara ett alternativ i vissa frågor. - "De länder vars befolkningar säger nej slipper ju vara med (något annat vore ju bisarrt, vem skulle tvinga dem?)." Tja, framför allt före 1992 pågick ju integrationen i väldigt hög grad utan folkligt inflytande, jfr Haywards begrepp "integration by stealth" och Mark Pollacks "competence creep" (och forskning av Joseph Weiler, Loukas Tsoukalis och en herrans massa andre). Så ifall EU utvecklas utan att tillfråga befolkningarna vore det lika mycket "business as usual" som bisarrt. - "Vad är det här ett argument mot?" Överförandet av beslutsmakt till överstatlig nivå. Vad jag vill betona är att den mellanstatliga metoden inte ska underskattas, och att man inte ska bli för otålig och förespråka en massa överflyttande av kompetenser till en överstatlig nivå som inte är demokratiskt välfungerande. - "Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?"
Ja jag tror absolut att vi är överens om mycket. Men: vad är fel med en "politiskt impotent frihandelszon"? Vad säger att EU behöver vara mer än så? Som sagt tycker jag inte att Habermas argument om globaliseringens ekonomiska innebörd håller. Vilka politikområden tycker du bör behandlas överstatligt på EU-nivå, förutom de som redan ligger där? - Det finns två specifika texter som jag tror kunde vara givande att föra en sådan diskussion utifrån. Den ena är: Alesina, Alberto, Ignazio Angeloni och Ludger Schuknecht. 2005. ?What does the European Union do??, Public Choice 123 Alesina är ekonom och analyserar EU:s politikområden utifrån en trade-off mellan å ena sidan skalfördelar och å andra sidan preferensheterogenitet, Alesina hävdar att EU bör syssla med de politikområden som ger maximala skalfördelar med minimal preferensheterogenitet. Utifrån den trade-offen kan man alltså diskutera hyfsat klart, tror jag, vilka politikområden man vill ha på överstatlig nivå. Man måste då visa att området (t.ex. försvars- eller socialpolitik) kan ge stora skalfördelar om man jobbar med det på EU-nivå. Kanske kan en EU-armé ge skalfördelen en motvikt mot USA? Och så måste man argumentera för att preferensheterogeniteterna inom EU inte är alltför stora, så att EU faktiskt kan göra nånting i frågan. Med "kärneuropa"-modellen som du förespråkar slipper man dock preferensheterogenitetsproblemet. - En annan intressant text är Daniel Tarschys "The enigma of European added value". Han diskuterar utförligt vad EU bör göra med sina budgetpengar.
http://www.sieps.se/publ/rapporter/2005/2005_4_en.html
Jag tycker alltså att det är intressant att mer konkret diskutera vilka politikområden EU bör syssla med överstatligt och varför. Det är inte självklart att "fördjupat politiskt samarbete på överstatlig nivå" är något positivt.
Jag tycker diskussionen på biospolitikos är mycket belysande och värd att räddas från "kommentarer" och refereras i ytterligare en blogg. Särskilt matnyttiga är Erik Bengtsson kommentarer med rikliga hänvisningar, vilka inlägg kursiverats i fetstil nedan.
Jag inledde med att säga: Du talar om "nationalkonservativa ressentimentet". Jag förstod vad nationalkonservativ var men i det sammanhanget ressentimentet? Efter koll förstod jag att du menade nationalkonservativ känsla av att vara förorättad. Du saknar också visionär, politisk kraft i EU-projektet och tror att de flesta vill ha en "impotent frihandelszon". Är det faktisk tillräckligt att på detta sätt stapla värderingar när man diskuterar EU? Kanske är det då dags att titta på verkligheten bakom visioner och upptäcka det politiskt graverande underskottet. Kanske är en frihandelszon med ett utvecklat samarbete inom polis, tull mm (gärna utan den potens som militära insatsstyrkor ger) något som mer betjänar de bredare befolkningslagren. Men kanske är det så att man vill skrämma oss EU-kritiker, vilket jag skrivit om i dag på min blogg. Kanske är det dags att Eu-fantasterna börjar inse att visionerna och snacket om potens fört dem in i en återvändsgränd som kommer att få skadliga politiska konsekvenser när väl det demokratiska underskottet blir påtagligt för människor i gemen.
Johannes svarade: Jag hänger inte riktigt med i din syntax. Men om jag förstår dig rätt så är du för ett begränsat mellanstatligt ekonomiskt samarbete och mot en politisk överstatlig integration. I så fall kan jag bara säga grattis. Allt går din väg. Men problemet är just det demokratiska underskottet du nämner, och det går inte att lösa på annat sätt än genom överstatlig politisk integration (bl.a. genom att ge mer makt åt Europaparlamentet). Att bara gnälla på "småpåvarna i Bryssel" hjälper ju inte. Det tror jag vi båda är överens om.
Jag replikerade: Jag är för ett EU-samarbete som bygger på behov av samarbete inte bara ekonomiskt utan kan avse forskning, ja faktiskt allt. Men det skall utgå från ett behövt samarbete inte från några visioner om en stat som skall mäta sig i ekonomisk och politisk betydelse med USA. Men jag är öppen för diskussion för samarbetets omfattning och inser att den inte behöver begränsas till det som kallas Den inre marknaden. Jag förstår inte heller din syntax. Vad är det som säger att förstärkning av EU-parlamentets makt (vilket inte sker med den nya konstitutionen) skulle leda till att det demokratiska underskottet minskar. Det handlar ju om öppenheten i både Rådet och kommisionen, vilket förstnämnda den nya konstitutionen lär innebära en förbättring i. Jag har aldrig gnällt över småpåvarna i Bryssel. Däremot har jag ifrågasatt varför annars så visionära demokrater kan finna sig i nio jurister utan något egentligt demokratiskt mandat skall kunna upphäva av våra demokratiska institutioner fattade beslut och till och med föreskriva i den "fria konkurrensens namn" att vi skall ha den och den alkoholpolitiken (trots att det är vi som får åtgärda alkoholskadorna) eller den och den spelpolitiken (trots att det är vi som skall åtgärda spelskadorna) för att nu ta några absurda exempel. Detta är ju just detta med överhögheten för allt vad som har med Brysssel att göra. Nej, jag har en annan syntax som handlar om samarbete på lika villkor inte överhöghet.
Erik Bengtsson kommenterade: Jag skulle vilja säga att Habermas är långt ifrån den vassaste kniven i lådan när det gäller att diskutera EU. Jag håller med Bo som påpekar att man bör titta på verkligheten även när man diskuterar visioner - och det är Habermas, i min uppfattning, inte så bra på. Se Harvardstatsvetaren Glyn Morgans utmärkta och grundliga bok "The idea of a European superstate: public justification and European integration" (Princeton U P, 2005), kapitel 4, för en analys av Habermas EU-argumentering som visar hur fel Habermas har både i sin diskussion om globaliseringens effekter på välfärdsstaten, och förutsättningarna för socialdemokratisk politik på EU-nivå.
(http://press.princeton.edu/titles/8082.html) . Morgan för för den delen en visionär diskussion om den stora men inte så ofta ställda frågan "vad är faktiskt meningen med den europeiska integrationen?", men på ett mer sakligt och grundligt sätt än vad Habermas tenderar att göra. En annan sågning av Habermas EU-diskussion finns i Princetonstatsvetaren Andrew Moravcsiks artikel "Europe without illusions: a category error" i Prospect, juli 2005. "Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient."
http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=6939 Jag skulle vilja hävda att också från ett specifikt socialdemokratiskt perspektiv finns specifika anledningar till att tänka efter två gånger när man pratar om visioner för EU. På EU-nivå är arbetsgivarsidan klart starkare än arbetstagarsidan*. Progressiva sociala rörelser har inget starkt fäste; som antropologen Cris Shore säger: "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU."**
Välfärdspolitiskt sett finns det väldigt stora institutionella skillnader som gör samordning svårt. Utrikespolitiskt sett är Habermas vision om EU som en motpol till USA förvisso mycket intressant (Morgan argumenterar för ett överstatligt EU utifrån den aspekten), men också problematisk (se t.ex. Beate Sisserichs kritik). Det finns helt enkelt en massa faktorer som gör att det är väldigt svårt att utverka en hållbar socialdemokratisk vision för EU ? t.ex. Habermas har i min och många andras mening aldrig lyckats. Man måste vara mer konkret, det räcker inte att bara klanka ner på "kompromisser om kompromisser" och försköna visioner...
*Martin, Andrew och George Ross. 2001. "Trade union organizing at the European level: the dilemma of borrowed resources", i Doug Imig och Sidney Tarrow (red.). Contentious europeans: protest and politics in an emerging polity. Lanham och Oxford: Rowman & Littlefield
**Shore, Cris. 2006. ??Government without statehood?? Anthropological perspectives in governance and sovereignty in the European Union?, European Law Journal 12:6
På detta svarade Johannes: ... De flesta, inklusive du, jag och Jürgen, anser att EU lider av ett stort demokratiskt underskott. Legitimitetskrisen beror i grunden på att många avgörande politiska beslut tas på nivåer som är orimligt avlägsna från folkligt inflytande. Som jag och Jürgen ser det finns det enkelt uttryckt två sätt att lösa detta på. 1. Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet, 2. Vi skapar legitimitet på den nivå där besluten tas. Problemet med alternativ 1 är att en hel del andra länder måste göra samma sak samtidigt, vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter. Men det går säkert om man verkligen anstränger sig.
Problemet med alternativ 2 är att vi måste skapa ett utvecklat (och verkligt demokratiskt) parlamentariskt system på en europeisk nivå och föra över de avgörande besluten dit. Få verkar vara intresserade av detta. Politikerna behåller hellre makten själva, näringslivet är ointresserade av en folkligt förankrad motmakt på överstatlig nivå och medborgarna föredrar det välkända nationella perspektivet framför den obegripliga europuddingen. Men det går nog också om man verkligen anstränger sig. Jag och Jürgen föredrar alternativ 2. - Du tar upp en del kritik mot Habermas förslag. Att det finns kritik är ju knappast överraskande, motsatsen hade varit underlig. Eftersom jag litar på ditt omdöme ska jag närläsa de texter du refererar till. Förhoppningsvis är deras argumentation starkare än vad de citat du valt ger sken av.
"Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient." ... "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU." Absolut. Jag och Jürgen nickar instämmande. En bra bild av den undermåliga demokratiska processen i EU. Det måste vi ändra på. Vad är det här ett argument mot? Att EU skulle vara ett demokratiskt föredöme? Vem tycker det? - Du nämner en massa andra problem med ökad politisk integration och jag tycker det mesta du säger låter rimligt och trovärdigt. Det kommer inte att gå lätt och smidigt, jag håller med dig. Men finns det något alternativ som är lätt och smidigt? Let me know. Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?
Erik Bengtsson replikerade: "vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter." Fast den punkten, antagandet om hur världsekonomin/globaliseringen utvecklats, är ju en av de svagaste i Habermas argumentation. Morgan visar i sin bok fint hur fel Habermas har i frågan. Och jo, jag tycker absolut att "Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet" kan vara ett alternativ i vissa frågor. - "De länder vars befolkningar säger nej slipper ju vara med (något annat vore ju bisarrt, vem skulle tvinga dem?)." Tja, framför allt före 1992 pågick ju integrationen i väldigt hög grad utan folkligt inflytande, jfr Haywards begrepp "integration by stealth" och Mark Pollacks "competence creep" (och forskning av Joseph Weiler, Loukas Tsoukalis och en herrans massa andre). Så ifall EU utvecklas utan att tillfråga befolkningarna vore det lika mycket "business as usual" som bisarrt. - "Vad är det här ett argument mot?" Överförandet av beslutsmakt till överstatlig nivå. Vad jag vill betona är att den mellanstatliga metoden inte ska underskattas, och att man inte ska bli för otålig och förespråka en massa överflyttande av kompetenser till en överstatlig nivå som inte är demokratiskt välfungerande. - "Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?"
Ja jag tror absolut att vi är överens om mycket. Men: vad är fel med en "politiskt impotent frihandelszon"? Vad säger att EU behöver vara mer än så? Som sagt tycker jag inte att Habermas argument om globaliseringens ekonomiska innebörd håller. Vilka politikområden tycker du bör behandlas överstatligt på EU-nivå, förutom de som redan ligger där? - Det finns två specifika texter som jag tror kunde vara givande att föra en sådan diskussion utifrån. Den ena är: Alesina, Alberto, Ignazio Angeloni och Ludger Schuknecht. 2005. ?What does the European Union do??, Public Choice 123 Alesina är ekonom och analyserar EU:s politikområden utifrån en trade-off mellan å ena sidan skalfördelar och å andra sidan preferensheterogenitet, Alesina hävdar att EU bör syssla med de politikområden som ger maximala skalfördelar med minimal preferensheterogenitet. Utifrån den trade-offen kan man alltså diskutera hyfsat klart, tror jag, vilka politikområden man vill ha på överstatlig nivå. Man måste då visa att området (t.ex. försvars- eller socialpolitik) kan ge stora skalfördelar om man jobbar med det på EU-nivå. Kanske kan en EU-armé ge skalfördelen en motvikt mot USA? Och så måste man argumentera för att preferensheterogeniteterna inom EU inte är alltför stora, så att EU faktiskt kan göra nånting i frågan. Med "kärneuropa"-modellen som du förespråkar slipper man dock preferensheterogenitetsproblemet. - En annan intressant text är Daniel Tarschys "The enigma of European added value". Han diskuterar utförligt vad EU bör göra med sina budgetpengar.
http://www.sieps.se/publ/rapporter/2005/2005_4_en.html
Jag tycker alltså att det är intressant att mer konkret diskutera vilka politikområden EU bör syssla med överstatligt och varför. Det är inte självklart att "fördjupat politiskt samarbete på överstatlig nivå" är något positivt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
