Europa och socialdemokratin, en spännande debatt

Titeln har jag tagit från Johannes Åbergs s-blogg den 23 november, http://biospolitikos.blogspot.com. Johannes frågar vad vill egentligen med Europa? Finns det fortfarande någon visionär, politisk kraft i det europeiska projektet? Allt fler... ger efter för det nationalkonservativa ressentimentet. En politiskt impotent frihandelszon verkar vara den dröm som förenar... oavsett ideologisk hemvist. Han hänvisar också till en artikel i Die Zeit http://www.zeit.de/online/2007/48/habermas-spd?page=1, ett refererat av ett samtal mellan de tyska socialdemokraterna och filosofen Jürgen Habermas, som sätter denna visionära kraftlöshet i blixtbelysning. Habermas konstaterar i artikeln att Europa befinner sig i en återvändsgränd och att det nuvarande dödläget måste brytas. Men de tyska socialdemokraterna är liksom i andra länder låsta vid "kompromisser om kompromisser" i alla oändlighet. Jag hänvisar till vidare till Johannes blogg.

Jag tycker diskussionen på biospolitikos är mycket belysande och värd att räddas från "kommentarer" och refereras i ytterligare en blogg. Särskilt matnyttiga är Erik Bengtsson kommentarer med rikliga hänvisningar, vilka inlägg kursiverats i fetstil nedan.

Jag inledde med att säga: Du talar om "nationalkonservativa ressentimentet". Jag förstod vad nationalkonservativ var men i det sammanhanget ressentimentet? Efter koll förstod jag att du menade nationalkonservativ känsla av att vara förorättad. Du saknar också visionär, politisk kraft i EU-projektet och tror att de flesta vill ha en "impotent frihandelszon". Är det faktisk tillräckligt att på detta sätt stapla värderingar när man diskuterar EU? Kanske är det då dags att titta på verkligheten bakom visioner och upptäcka det politiskt graverande underskottet. Kanske är en frihandelszon med ett utvecklat samarbete inom polis, tull mm (gärna utan den potens som militära insatsstyrkor ger) något som mer betjänar de bredare befolkningslagren. Men kanske är det så att man vill skrämma oss EU-kritiker, vilket jag skrivit om i dag på min blogg. Kanske är det dags att Eu-fantasterna börjar inse att visionerna och snacket om potens fört dem in i en återvändsgränd som kommer att få skadliga politiska konsekvenser när väl det demokratiska underskottet blir påtagligt för människor i gemen.

Johannes svarade: Jag hänger inte riktigt med i din syntax. Men om jag förstår dig rätt så är du för ett begränsat mellanstatligt ekonomiskt samarbete och mot en politisk överstatlig integration. I så fall kan jag bara säga grattis. Allt går din väg. Men problemet är just det demokratiska underskottet du nämner, och det går inte att lösa på annat sätt än genom överstatlig politisk integration (bl.a. genom att ge mer makt åt Europaparlamentet). Att bara gnälla på "småpåvarna i Bryssel" hjälper ju inte. Det tror jag vi båda är överens om.

Jag replikerade: Jag är för ett EU-samarbete som bygger på behov av samarbete inte bara ekonomiskt utan kan avse forskning, ja faktiskt allt. Men det skall utgå från ett behövt samarbete inte från några visioner om en stat som skall mäta sig i ekonomisk och politisk betydelse med USA. Men jag är öppen för diskussion för samarbetets omfattning och inser att den inte behöver begränsas till det som kallas Den inre marknaden. Jag förstår inte heller din syntax. Vad är det som säger att förstärkning av EU-parlamentets makt (vilket inte sker med den nya konstitutionen) skulle leda till att det demokratiska underskottet minskar. Det handlar ju om öppenheten i både Rådet och kommisionen, vilket förstnämnda den nya konstitutionen lär innebära en förbättring i. Jag har aldrig gnällt över småpåvarna i Bryssel. Däremot har jag ifrågasatt varför annars så visionära demokrater kan finna sig i nio jurister utan något egentligt demokratiskt mandat skall kunna upphäva av våra demokratiska institutioner fattade beslut och till och med föreskriva i den "fria konkurrensens namn" att vi skall ha den och den alkoholpolitiken (trots att det är vi som får åtgärda alkoholskadorna) eller den och den spelpolitiken (trots att det är vi som skall åtgärda spelskadorna) för att nu ta några absurda exempel. Detta är ju just detta med överhögheten för allt vad som har med Brysssel att göra. Nej, jag har en annan syntax som handlar om samarbete på lika villkor inte överhöghet.

Erik Bengtsson kommenterade: Jag skulle vilja säga att Habermas är långt ifrån den vassaste kniven i lådan när det gäller att diskutera EU. Jag håller med Bo som påpekar att man bör titta på verkligheten även när man diskuterar visioner - och det är Habermas, i min uppfattning, inte så bra på. Se Harvardstatsvetaren Glyn Morgans utmärkta och grundliga bok "The idea of a European superstate: public justification and European integration" (Princeton U P, 2005), kapitel 4, för en analys av Habermas EU-argumentering som visar hur fel Habermas har både i sin diskussion om globaliseringens effekter på välfärdsstaten, och förutsättningarna för socialdemokratisk politik på EU-nivå.
(http://press.princeton.edu/titles/8082.html) . Morgan för för den delen en visionär diskussion om den stora men inte så ofta ställda frågan "vad är faktiskt meningen med den europeiska integrationen?", men på ett mer sakligt och grundligt sätt än vad Habermas tenderar att göra. En annan sågning av Habermas EU-diskussion finns i Princetonstatsvetaren Andrew Moravcsiks artikel "Europe without illusions: a category error" i Prospect, juli 2005. "Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient."
http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=6939 Jag skulle vilja hävda att också från ett specifikt socialdemokratiskt perspektiv finns specifika anledningar till att tänka efter två gånger när man pratar om visioner för EU. På EU-nivå är arbetsgivarsidan klart starkare än arbetstagarsidan*. Progressiva sociala rörelser har inget starkt fäste; som antropologen Cris Shore säger: "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU."**
Välfärdspolitiskt sett finns det väldigt stora institutionella skillnader som gör samordning svårt. Utrikespolitiskt sett är Habermas vision om EU som en motpol till USA förvisso mycket intressant (Morgan argumenterar för ett överstatligt EU utifrån den aspekten), men också problematisk (se t.ex. Beate Sisserichs kritik). Det finns helt enkelt en massa faktorer som gör att det är väldigt svårt att utverka en hållbar socialdemokratisk vision för EU ? t.ex. Habermas har i min och många andras mening aldrig lyckats. Man måste vara mer konkret, det räcker inte att bara klanka ner på "kompromisser om kompromisser" och försköna visioner...
*Martin, Andrew och George Ross. 2001. "Trade union organizing at the European level: the dilemma of borrowed resources", i Doug Imig och Sidney Tarrow (red.). Contentious europeans: protest and politics in an emerging polity. Lanham och Oxford: Rowman & Littlefield
**Shore, Cris. 2006. ??Government without statehood?? Anthropological perspectives in governance and sovereignty in the European Union?, European Law Journal 12:6

På detta svarade Johannes: ... De flesta, inklusive du, jag och Jürgen, anser att EU lider av ett stort demokratiskt underskott. Legitimitetskrisen beror i grunden på att många avgörande politiska beslut tas på nivåer som är orimligt avlägsna från folkligt inflytande. Som jag och Jürgen ser det finns det enkelt uttryckt två sätt att lösa detta på. 1. Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet, 2. Vi skapar legitimitet på den nivå där besluten tas. Problemet med alternativ 1 är att en hel del andra länder måste göra samma sak samtidigt, vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter. Men det går säkert om man verkligen anstränger sig.
Problemet med alternativ 2 är att vi måste skapa ett utvecklat (och verkligt demokratiskt) parlamentariskt system på en europeisk nivå och föra över de avgörande besluten dit. Få verkar vara intresserade av detta. Politikerna behåller hellre makten själva, näringslivet är ointresserade av en folkligt förankrad motmakt på överstatlig nivå och medborgarna föredrar det välkända nationella perspektivet framför den obegripliga europuddingen. Men det går nog också om man verkligen anstränger sig. Jag och Jürgen föredrar alternativ 2. - Du tar upp en del kritik mot Habermas förslag. Att det finns kritik är ju knappast överraskande, motsatsen hade varit underlig. Eftersom jag litar på ditt omdöme ska jag närläsa de texter du refererar till. Förhoppningsvis är deras argumentation starkare än vad de citat du valt ger sken av.
"Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient." ... "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU." Absolut. Jag och Jürgen nickar instämmande. En bra bild av den undermåliga demokratiska processen i EU. Det måste vi ändra på. Vad är det här ett argument mot? Att EU skulle vara ett demokratiskt föredöme? Vem tycker det? - Du nämner en massa andra problem med ökad politisk integration och jag tycker det mesta du säger låter rimligt och trovärdigt. Det kommer inte att gå lätt och smidigt, jag håller med dig. Men finns det något alternativ som är lätt och smidigt? Let me know. Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?

Erik Bengtsson replikerade: "vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter." Fast den punkten, antagandet om hur världsekonomin/globaliseringen utvecklats, är ju en av de svagaste i Habermas argumentation. Morgan visar i sin bok fint hur fel Habermas har i frågan. Och jo, jag tycker absolut att "Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet" kan vara ett alternativ i vissa frågor. - "De länder vars befolkningar säger nej slipper ju vara med (något annat vore ju bisarrt, vem skulle tvinga dem?)." Tja, framför allt före 1992 pågick ju integrationen i väldigt hög grad utan folkligt inflytande, jfr Haywards begrepp "integration by stealth" och Mark Pollacks "competence creep" (och forskning av Joseph Weiler, Loukas Tsoukalis och en herrans massa andre). Så ifall EU utvecklas utan att tillfråga befolkningarna vore det lika mycket "business as usual" som bisarrt. - "Vad är det här ett argument mot?" Överförandet av beslutsmakt till överstatlig nivå. Vad jag vill betona är att den mellanstatliga metoden inte ska underskattas, och att man inte ska bli för otålig och förespråka en massa överflyttande av kompetenser till en överstatlig nivå som inte är demokratiskt välfungerande. - "Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?"
Ja jag tror absolut att vi är överens om mycket. Men: vad är fel med en "politiskt impotent frihandelszon"? Vad säger att EU behöver vara mer än så? Som sagt tycker jag inte att Habermas argument om globaliseringens ekonomiska innebörd håller. Vilka politikområden tycker du bör behandlas överstatligt på EU-nivå, förutom de som redan ligger där? - Det finns två specifika texter som jag tror kunde vara givande att föra en sådan diskussion utifrån. Den ena är: Alesina, Alberto, Ignazio Angeloni och Ludger Schuknecht. 2005. ?What does the European Union do??, Public Choice 123 Alesina är ekonom och analyserar EU:s politikområden utifrån en trade-off mellan å ena sidan skalfördelar och å andra sidan preferensheterogenitet, Alesina hävdar att EU bör syssla med de politikområden som ger maximala skalfördelar med minimal preferensheterogenitet. Utifrån den trade-offen kan man alltså diskutera hyfsat klart, tror jag, vilka politikområden man vill ha på överstatlig nivå. Man måste då visa att området (t.ex. försvars- eller socialpolitik) kan ge stora skalfördelar om man jobbar med det på EU-nivå. Kanske kan en EU-armé ge skalfördelen en motvikt mot USA? Och så måste man argumentera för att preferensheterogeniteterna inom EU inte är alltför stora, så att EU faktiskt kan göra nånting i frågan. Med "kärneuropa"-modellen som du förespråkar slipper man dock preferensheterogenitetsproblemet. - En annan intressant text är Daniel Tarschys "The enigma of European added value". Han diskuterar utförligt vad EU bör göra med sina budgetpengar.
http://www.sieps.se/publ/rapporter/2005/2005_4_en.html
Jag tycker alltså att det är intressant att mer konkret diskutera vilka politikområden EU bör syssla med överstatligt och varför. Det är inte självklart att "fördjupat politiskt samarbete på överstatlig nivå" är något positivt.