Klarsyn inom vänstern på väg: begränsa marknadsliberalismen och stoppa marschen mot "mitten".

På kulturen i Dagens Nyheter har Göran Greider en kommentar 28/1 under rubriken "I krisens spår" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=878020) som är väl värd att betänka. Han avslöjar att han ler mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.

Traditionalister
Bakom leendet ser Göran Greider alla dessa "doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter" som segervisst slängt ordet traditionalist i ansiktet på honom. Själv har jag även inom socialdemokratin erfarit dem som tyckt att man varit "gammeldags romantiserande" när man inte velat stiga på tåget mot mitten och talat för en stark stat. Utvecklingen bör mana till eftertanke ty även socialdemokratin har med liberala tankar sänkt exempelvis vår gamla post och varit på god väg med järnvägen, omsorgen och skolorna.

Vänsterpartiet mest i fas med den ekoniomiskt-politiska världsbilden!
Men fortsatt med Göran Greider: Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomisk-politiska världsbild som växer fram faktiskt är vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana insikter.

Offentlig eller privat tillväxt?
Göran Greider talar om ett krismedvetande från vänster. Det är viktigt att vi inte definierar tillväxt enbart som ökad privat konsumtion. Den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm. Det gäller att stoppa urholkningen av det offentliga och alltså låta tillväxten ske där. "När staten får en mer aktiv roll ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det". En annan aspekt av detta är att privat tillväxt hamnar huvudsakligen i de rikas fickor. Tillväxt inom offentlig sektor kommer oavkortat alla medborgare till del - vinst täcker in offentliga utgifter och service ökar bekvämligheten.

Äntligen insikt
Därför ler Göran Greider säger han. Och jag med honom. Naturligtvis är leendet något stelnat av att så många människor fått svårigheter genom det marknadsliberala girighetstänkandet. Men på lång sikt vinner även enskilda människor på att Keynes återigen är huvudfigur framför högerns och marknadsliberalismens Milton Friedman. En ny amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket. Och i alla länder tvingas de politiska ledningarna - även högerregeringarna som i Sverige - att använda offentliga medel för lindra vågdalarna.

Även socialdemokratin har en hel del att fundera på
Dessutom börjar Obamas insikt sprida sig, nämligen att visst skall vi ha ett fritt näringsliv men som lagstiftare måste vi vara beredda att sätta gränser och inte som stat vara rädda för att ingripa när friheten missbrukas. Jag tror att just inom socialdemokratin är det dags för en rejäl omredigering av tänkandet. Hur är det med budgettak och annat spännande tankegods? Detta måste också få konsekvenser för vårt agerande inom bl.a. Europaunionen som i vart fall när det gäller fördragstext är en skapelse som öppnar vägen för en okontrollerad råkapitalism med den fria rörligheten som missbrukat slagord.

Tyttebaer, lingon och annat hyckleri

Jo, tyttebaer, lingon i alla Mögeltönder kommuns rabatter och alla kommuninvånare från borgmästaren som skall överlämna ett mindre byggnadsverk från kommunens skattebetalare till Sonja Nielsen på "Mormors lilla Café" som bakat tårtor "en fluffig sak med bl.a. hallon, dajm och chokladglasyr med guldströssel", allt för att en prins Joachim av Danmark hittat en fransk brutta som han skall äkta i byns kyrka och som skall slå sig ner på Schackenbergs slott inom kommunen. Kan man tänka sig ett smetigare uttryck för det rojalistiska hyckleriet, chokladglasyr med guldströssel, jo jag tackar jag och skattebetalarna som skall ge dyra gåvor till dem som redan har allt. Lön och gratis slottsbostad med den enda arbetsuppgiften att klippa ett och annat band och med blå kunglig sperma avla avkomlingar i danska regentätten. Det är en dyr avelspremie danska folket betalar och snart bär det väl till för oss också med våra giftasvuxna prinsar och prinsessor. Förresten så är det tydligen undantag för kungliga när de gifter sig med invandrare, ty vad jag vet så får vanliga danskar som gifter sig med invandrare bosätta sig i Skåne eftersom de inte är välkomna i Danmark, där ju annars Pia bestämmer var skåpet skall stå. Sagobröllop, jo pyttsan bara ett kladdigt hyckleri som naturligtvis är stornyhet i alla media. Naturligtvis gällde detta ett heluppslag i Sydsvenskan 24/5. Och i Mögeltönder väntar man en invasion av 10.000 pers - man undrar vilka töntar det är som skall kolla in avelshistorien.

På ledarsidan odlades ett annat hyckleri under rubriken "1+1+1=2". Sydsvenskan har nämligen lagt karbon på ett tema och odlat det sedan alliansregeringen tillträdde och började sondera terrängen inför valet 2010. Temat är ständiga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Trots att Hermansson redan på 50-talet sa ifrån till dem som såg på Sovjet med beundran "att nån djävla ordning får det vara" och trots att Sovjet de facto försvunnit ut ur historien så vill man fortsätta att odla kommunistskräcken. Man skulle kunna förstå om det vore nån gammal socialdemokrat som trodde sig därigenom kunna vinna över någon röst röst från vänsterpartiet. Men den högborgerliga Sydsvenskan? Självklart är Sydsvenskans intresse inte likartat. Nej, naturligtvis det handlar om att försöka preventivt skjuta sönder regeringsunderlaget för en ny socialdemokratisk regering.

Särskilt orolig blev man nu av Marita Ulvskogs försöksballong där hon gick ut med att det enda naturliga är en samlingsregering mellan de tre, socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartiet. Man åberopade alla tidigare partiledare från Olof Palme via Ingvar Carlsson till Göran Persson som "med rätta bekämpat både nazism och kommunism" och frågade retoriskt om Mona Sahlin ville "verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?". Det är bara så patetisk när Sydsvenskan ger sken av något slags renlighetsiver för Mona Sahlins räkning - och därmed drar undan mattan för hennes regeringsunderlag. Dessutom är naturligtvis så att Sydsvenskan som obetingat håller på högerregeringen med sitt gynnande av de besuttna i Sverige blir orolig över vänsterpartiets inverkan på socialdemokratin, nämligen en mindre dragning åt vänster.

Men det är inte nog med det ty egentligen skulle rubriken för ledaren vara 1+1+1=1. Ja, vänsterpartiet duger ju inte i Sydsvenskans ögon. Men även mot miljöpartiet påstår Sydsvenskan att det finns graverande skäl. Enligt Sydsvenskan är nämligen många fackliga socialdemokrater "misstänksamma mot miljöpartiet som inte intagit 'rätt' position i fråga om a-kassa och arbetsrätt".

Så egentligen är det enligt Sydsvenskan enklast om socialdemokraterna förblir ensamma. Med ett par illistiga klargöranden så står Mona Sahlin där solo!! Och när det är klart så kan man slå även mot socialdemokratin eftersom man på vänsterkanten inte ens lyckats bilda en allians medan på den borgerliga kanten så är man så duktig med det. Är det inte fiffigt, så säg? Man är riktigt kluriga på Sydsvenskans ledarredaktion, ja överhuvudtaget bland alla högerregeringens vapendragare. Men skall vi på vänsterkanten verkligen svälja denna agenda?