När jag bläddrar i min tidning så söker jag efter guldkorn. Korn av sanning eller osanning. De förra vill jag lyfta fram för att de skall vara tydligare, kanske ges en annan mening men ändå uppmärksammas därför att de rymmer något mer än bara bokstäver som man skynda förbi. De senare vill jag intellektuellt skära i slamsor för att den osanna stanken skall framstå som mer tydlig.
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
Visar inlägg med etikett Utanförskap;. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utanförskap;. Visa alla inlägg
fredag 8 februari 2008
måndag 4 februari 2008
Högerregringens misslyckande: Var fjärde arbetstagare står utan arbetslöshetsskydd!
Ett år har gått sedan regeringen införde nya regler för a-kassan. En katastrofal utveckling är på väg. 1,2 miljoner arbetstagare av det totala antalet på 4,6 står utan ersättning om de drabbas av arbetslöshet. Under högerregeringens år 2007 lämnade 400.000 arbetstagare sin a-kassa. Orsaken är höjd medlemsavgift och borttagande av gemensam solidarisk finansiering av
a-kassorna.
Syftet med den extra medlemsavgiften, förhöjda finansieringsavgiften var att förstärka statsbudgeten med tio miljarder, att användas för jobbskatteavdraget.
Resultatet blev emellertid att man tagit in 7,75 miljarder kronor fram till och med november 2007. Dessutom finns anstånd med betalning på 254 miljoner kronor. På årsbasis blir det drygt åtta miljarder kronor, inte tio som var planerat. Regeringen förbisåg att människor helt enkelt lämnar a-kassan när avgifterna blir för höga. Då betalar man heller ingen avgift, varvid staten förlorar intäkter.
Tanken med att ta bort den gemensamma solidariska finansieringen och ha olika höga a-kasseavgifter är att facken skall hålla igen lönekraven för att på så sätt uppmuntra arbetsgivare att anställa fler. Arbetslösheten skall sjunka genom en "ansvarsfull" lönebildning.
A-kassorna är emellertid fristående föreningar, förvisso med koppling till ett fackförbund men utan möjlighet att påverka förbundets lönekrav. Dessutom finns sex a-kassor som helt saknar koppling till facklig organisation, till exempel Alfa-kassan, samt a-kassor som spänner över många branscher, till exempel Akademikernas erkända arbetslöshetskassa. Följden blev alltså inte den högerregeringen räknat med eftersom de nya a-kasseavgifterna inte påverkat avtalsrörelsen under 2007. Den har istället löpt på i gängse ordning.
Höjningen av a-kasseavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli mer "försäkringsmässig". Människor skulle känna en tydligare koppling mellan den premie man betalar och det man får ut vid arbetslöshet och mellan premien och risken för arbetslöshet i branschen.
Följden blev att efter en trend av ökande medlemskap som pågått i flera decennier med en topp i mars 2006 förvandlades i och med högerregeringens a-kassereform till massavhopp från a-kassorna. Drygt 380000 personer lämnade a-kassorna mellan januari och november 2007. Idag står mer än 1,2 miljoner människor utan inkomstskydd vid arbetslöshet.
När arbetslösheten drabbar landet återstår för dem bara att vända sig till socialkontoret för försörjningsstöd. Rapporter från många kommuner samt från kommunaltjänstemännens fackliga organisation SKTF vittnar om att situationen redan nu håller på att bli allvarlig.
Så kan vi inte ha det. Det förstår även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Därför snabbutreds frågan om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det går att göra rent rättsligt, men det innebär stora politiska bekymmer. Den dryga miljon människor som står utanför och där många har gått ur på grund av de höga avgifterna måste avtvingas en avgift som betalning för en försäkring som de inte anser sig ha råd med. För att inte ytterligare dränera de befintliga a-kassorna på medlemmar, måste avgiften dessutom bli högre än den högsta frivilliga a-kasseavgiften som idag är 433 kronor per månad.
Regeringens klåfingrighet med de nya a-kasseavgifterna, som var ett led i regeringens medvetna tanke att försvaga facket, är inte en politik som är ändamålsenlig eller välfungerande. De avsedda effekterna lyser med sin frånvaro.
* Lönebildningen påverkas inte.
* Staten får inte in de miljarder som man räknade med.
* Folk lämnar a-kassan.
* Regeringen har för framtiden undergrävt arbetslöshetsförsäkringen och dess organisation som i viktiga delar fungerade ganska väl.
Mats Skogskär har i dagens Sydsvenska 4/2 skrivit en för den tidningens ledarredaktion ovanligt sanningsenlig beskrivning av verkligheten under rubriken "A-kasseförvirring". Ledaren summerar: Det regeringen i första hand tycks vara på väg att lyckas med är att göra om inte alla, så åtminstone väldigt många, missnöjda. Det är ingen klok politik.
Detta måste anses vara dagens understatement, när man betänker vad högerregeringen trodde sig åstadkomma och vad som blev resultatet. Vid en sämre konjunktur, som lär vara på gång, så är det faktum att numera mer än 1,2 miljoner arbetstagare står utan a-kasseskydd vid arbetslöshet. Detta förebådar katatstrof för högerregeringens politik. Och för alla enskilda människor som högerregeringen ställer i utanförskap.
a-kassorna.
Syftet med den extra medlemsavgiften, förhöjda finansieringsavgiften var att förstärka statsbudgeten med tio miljarder, att användas för jobbskatteavdraget.
Resultatet blev emellertid att man tagit in 7,75 miljarder kronor fram till och med november 2007. Dessutom finns anstånd med betalning på 254 miljoner kronor. På årsbasis blir det drygt åtta miljarder kronor, inte tio som var planerat. Regeringen förbisåg att människor helt enkelt lämnar a-kassan när avgifterna blir för höga. Då betalar man heller ingen avgift, varvid staten förlorar intäkter.
Tanken med att ta bort den gemensamma solidariska finansieringen och ha olika höga a-kasseavgifter är att facken skall hålla igen lönekraven för att på så sätt uppmuntra arbetsgivare att anställa fler. Arbetslösheten skall sjunka genom en "ansvarsfull" lönebildning.
A-kassorna är emellertid fristående föreningar, förvisso med koppling till ett fackförbund men utan möjlighet att påverka förbundets lönekrav. Dessutom finns sex a-kassor som helt saknar koppling till facklig organisation, till exempel Alfa-kassan, samt a-kassor som spänner över många branscher, till exempel Akademikernas erkända arbetslöshetskassa. Följden blev alltså inte den högerregeringen räknat med eftersom de nya a-kasseavgifterna inte påverkat avtalsrörelsen under 2007. Den har istället löpt på i gängse ordning.
Höjningen av a-kasseavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli mer "försäkringsmässig". Människor skulle känna en tydligare koppling mellan den premie man betalar och det man får ut vid arbetslöshet och mellan premien och risken för arbetslöshet i branschen.
Följden blev att efter en trend av ökande medlemskap som pågått i flera decennier med en topp i mars 2006 förvandlades i och med högerregeringens a-kassereform till massavhopp från a-kassorna. Drygt 380000 personer lämnade a-kassorna mellan januari och november 2007. Idag står mer än 1,2 miljoner människor utan inkomstskydd vid arbetslöshet.
När arbetslösheten drabbar landet återstår för dem bara att vända sig till socialkontoret för försörjningsstöd. Rapporter från många kommuner samt från kommunaltjänstemännens fackliga organisation SKTF vittnar om att situationen redan nu håller på att bli allvarlig.
Så kan vi inte ha det. Det förstår även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Därför snabbutreds frågan om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det går att göra rent rättsligt, men det innebär stora politiska bekymmer. Den dryga miljon människor som står utanför och där många har gått ur på grund av de höga avgifterna måste avtvingas en avgift som betalning för en försäkring som de inte anser sig ha råd med. För att inte ytterligare dränera de befintliga a-kassorna på medlemmar, måste avgiften dessutom bli högre än den högsta frivilliga a-kasseavgiften som idag är 433 kronor per månad.
Regeringens klåfingrighet med de nya a-kasseavgifterna, som var ett led i regeringens medvetna tanke att försvaga facket, är inte en politik som är ändamålsenlig eller välfungerande. De avsedda effekterna lyser med sin frånvaro.
* Lönebildningen påverkas inte.
* Staten får inte in de miljarder som man räknade med.
* Folk lämnar a-kassan.
* Regeringen har för framtiden undergrävt arbetslöshetsförsäkringen och dess organisation som i viktiga delar fungerade ganska väl.
Mats Skogskär har i dagens Sydsvenska 4/2 skrivit en för den tidningens ledarredaktion ovanligt sanningsenlig beskrivning av verkligheten under rubriken "A-kasseförvirring". Ledaren summerar: Det regeringen i första hand tycks vara på väg att lyckas med är att göra om inte alla, så åtminstone väldigt många, missnöjda. Det är ingen klok politik.
Detta måste anses vara dagens understatement, när man betänker vad högerregeringen trodde sig åstadkomma och vad som blev resultatet. Vid en sämre konjunktur, som lär vara på gång, så är det faktum att numera mer än 1,2 miljoner arbetstagare står utan a-kasseskydd vid arbetslöshet. Detta förebådar katatstrof för högerregeringens politik. Och för alla enskilda människor som högerregeringen ställer i utanförskap.
Etiketter:
a-kassan,
allianspolitiken,
arbetslöshet,
högeralliansen,
omvänd robin-hood,
Utanförskap;
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
