Debatten om homoäktenskapet har återigen synliggjort motståndet mot homosexualitet, främst bland religiösa grupper. På kulturen i Sydsvenskan 24/5 har Tor Billgren skrivit under rubriken "Nya tider, nya strider" utifrån dels Norrhem-Rydström-Winkvist, Undantagsmänniskor: En svensk Hbt-historia på Norstedts dels ock tidskriften Expo nr 2, 2008. Han har undersökt hur argumenten har förändrats genom åren, och ser oroande tendenser på den konservativa kanten.
Artikeln är mycket läsvärd och jag citerar direkt ur den:
De som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor har haft åtskilligt att protestera emot de senaste trettio åren. Allt från den slopade sjukdomsklassningen 1979, till den nu aktuella frågan om äktenskapet.
De tarvliga och populistiska påhoppen i den offentliga debatten har ersatts av mer sofistikerade och slipade argument. Ett bra exempel på utvecklingen är förre riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd), som 1993 argumenterade emot partnerskapet med motiveringen att homorelationer ”är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier” (Ystads Allehanda, 16.8 1993). Det är en retorik som fungerade i ett samhälle där homosexuella var osynliggjorda i det offentliga livet, men är inte lika gångbar idag när många medborgare har personliga erfarenheter av möten med homosexuella i arbetslivet, vänkretsen och kanske till och med i familjen. Så nu när det är homoäktenskapet som ska bekämpas, och Skånberg argumenterar i egenskap av direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, förespråkar han istället att partnerskapet, som han alltså tidigare avfärdade med hänvisningar till Tredje Riket, ska uppvärderas och få ett ”högre symbolvärde” (Dagen 18.3 2008).
Följer man debatterna över tid verkar själva sakfrågorna (sambolag, partnerskap, adoptionsprövning, äktenskap med mera) vara sekundära. De bakomliggande drivkrafterna tycks istället vara religiösa, och själva principen att homosexuella skall ha det sämre och under inga omständigheter jämställas med heterosexuella. Sedan kamoufleras detta med olika skenargument. Populärt nu under äktenskapsdebatten är till exempel att hänvisa till barnens bästa – trots att ett eventuellt homoäktenskap inte på något sätt skulle påverka homosexuellas möjligheter att skaffa barn...
Precis som idag har motståndet genom historien nästan uteslutande fokuserats på män, medan kvinnors samkönade relationer snarare setts som något pikant... förklaringar. Exempelvis föreställningarna och fantasierna kring själva sexakten. Antihomosexuella åsikter kombineras nämligen ofta med en analfixering som kan ta sig rent groteska uttryck. Explicita och extrema sexskildringar är centrala delar i särskilt amerikansk antigaypropaganda. Och den internationella antipride-symbolen är en förbudsskylt i elegant, avskalad vägmärkesstil, som föreställer en man som bestiger en annan man...
... de mönster som framträder när man studerar hur delar av den konservaktiva kristenheten framställer homosexualitet. För många kristna opinionsbildare räcker det nämligen inte med att konstatera att homosexualitet är synd, utan det är också viktigt att demonisera homosexuella. Denna retorik konkretiseras idag tydligast i tidningen Världen Idag. Det är en väletablerad tredagarstidning med många erfarna medarbetare, som Siewert Öholm och Ulf Nilson, och har i praktiken starka band till Livets Ord.. .Här sprids föreställningen att homosexuella utgör ett reellt hot mot landet. Samhällets ruin beskrivs inte bara som en konsekvens av homorörelsens arbete, utan till och med som det bakomliggande syftet. RFSL tillskrivs en dold pedofil agenda, och någon vecka efter tsunamin kopplades katastrofen på ledarplats ihop med homosexualitet.
En annan bild som målas upp är att homosexuella har exklusivt företräde till makten, medierna och rättsväsendet. Som kommentar till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2006 hävdade tidningens chefredaktör Carin Stenström att Andreas Carlgren – en av centerpartiets mest meriterade politiker – utnämnts till minister bara för att han är homosexuell. Vilka behov tillfredställs av denna typ av verklighetsbeskrivning? Varför är det så viktigt att ha en grupp att definiera som ondskefull, destruktiv och särskilt gynnad på bekostnad av andra? Jag har inget svar. Men retoriken vittnar om människosyn som borde vara besvärande för alla som kallar sig kristna. Och alarmerande för alla som värnar om det liberala, jämställda och sekulariserade samhället.
Jag har citerat avsnitt ur artikeln med mindre redigeringar därför att jag anser Tor Billgrens slutsatser viktiga och gärna vill sprida dem även till mina läsare. Tor är dessutom en skicklig stilist och samvetsgrann granskare, vilket väl framgår både av artikeln i Sydsvenskan men även hans webbplats Antigayretorik, vilka båda rekommenderas.
Själv minns jag hur upprörd jag blev när en pastor från sin predilstol kastade ut att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen. Visserligen lämnade han öppet om svulsten skulle oskadliggöras av huliganer eller mer sofistikerat bestrålas genom mer samhälleliga insatser. Men hets var det klart enligt svenska lagstiftning. Min upprördhet minskade ingalunda när Högsta domstolen , där jag tjänat i mer än 30 år, tog sig före att frikänna pastorn under hänvisning till att han utövat och predikat sin religion!!! Det var visserligen religionsfrihet i EG-tappning men i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att Högsta domstolen rätt tolkat EG-rätten eftersom densamma i vart fall i förhållande till islam alltid poängterat att religiös utövning alltid var underkastad det sekulära samhällets lagstiftning - och det kan ju inte bara gälla sharia. Det hör till saken att pastorn ifråga senare for världen runt inbjuden av diverse extrema religiösa organisationer bl.a. i Engeland och USA och under ovationer predikade sitt antihomosexuella budskap. Detta bekräftar Tor Billgrens tes att oroande tendenser av hets mot homosexuella finns bland religiösa konservativa organisationer. Dessa yttringar får inte glömmas bort när man ser till utvecklingen av jämställda mänskliga rättigheter för homosexuella i vissa sekulära samhällen, bl.a. i Europa. Debattinläggen från ortodoxt religiösa bör ses som att antigaymobben kommer ut ur garderoben.
Visar inlägg med etikett Tor Billgren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tor Billgren. Visa alla inlägg
lördag 24 maj 2008
onsdag 12 mars 2008
Borgarpressens tvångstankar om Mona Sahlin
Mona Sahlin har lyssnat på de utsatta kommunerna, särskilt Malmö, Botkyrka och Södertälje, som mottagit flest invandrare, och där därför lägenheter avsedda för enstaka familj bebos av tre eller fyra, där undervisning inte kan ordnas i tillräcklig utsträckning och där arbetslösa flockas. Man saknar helt enkelt resurser för ett värdigt mottagande. Detta medan andra kommuner inte minst en rad mycket rika kommuner vägrat ta emot några invandrare.
Mona Sahlin fick medhåll av miljöpartiets språkrör Peter Eriksson: "Det är stötande att det oftast är rika kommuner med de bästa förutsättningarna som säger nej till flyktingar." Socialdemokraterna har då föreslagit att man genom särskild lag skall tvinga kommuner att ta på sig sin andel av vårt gemensamma ansvar att ta hand om invandrare. Dessutom skall de som tas emot för att få full ekonomiskt bidrag under en övergångsperiod på ett eller två år vara skyldiga att bosätta sig i en kommun där Sverige som mottagarland kan bereda invandraren och hans familj rimlig bostad, svenskundervisning och arbete.
Migrationsminister Tobias Billström är urförbannad då initiativet tagits från honom och påstår att socialdemokraternas förslag uppmuntrar till svartarbete. - Inte en särskilt lyckad turnering eftersom förslaget går ut på bosättning där arbete kan tillhandahållas.
Och den borgerliga pressen har som en flock varghundar gemensamt på vissling från His Master kastat sig över det socialdemokratiska förslaget. Flocken består av över 100 tidningar med 3.000.000 ex (och försvaras av 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex).
Sålunda anförde storasyster Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson angreppet redan i går under rubriken "Arrest signerad Sahlin" och kallade med sitt karaktäristiskt intellektuella argumenterande förslaget för snicksnack. Detta utan att anföra vare sig snick eller snack mot förslaget.
Det visade sig att Maria Abrahamsson var mest förbannad över att socialdemokraterna lagt ett eget förslag och därmed distanserat sig från alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning. Men högerregeringens förslag är bl.a. inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn, förslaget är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder och förslaget löser inte problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare.
När Maria Abrahamsson insett att hennes argumentering brast så började hon kalla förslaget för elaka namn som kommunarrest.
Lillasyster Sydsvenskan har i dag 12/3 sjukförklarat förslaget genom Tiina Meris artikel "Sahlins tvångstanke". Tiina Meri målar och menar att det socialdemokratiska förslaget demolerar människors självförtroende och initiativkraft. Vadå bostad, undervisning och arbete typiska faktorer som underminerar självkänslan!? Hon summerar så bra: De flesta som får uppehållstillstånd i Sverige vill inreda ett tryggt hem, gå till jobbet, få tillgång till goda skolor och bygga en framtid för sina barn. Det är en drivkraft att ta vara på. Information och valfrihet är större. - Vad Sydsvenskans förslag till lösning leder till har vi sett i dag, nämligen ett stort antal kommuner vägrar trots goda förutsättningar att ta emot sin andel invandrare och invandrare samlas i kommuner som inte kan erbjuda dem tryggt hem, skolor, jobb och framtid för barnen. Information och valfrihet är nog ett bra bidrag men leder inte till en rimlig lösning av problemet.
Slutligen upprepar jag vad jag sa i går: Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med familjen, skolgång för barnen, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? Varför kastar sig borgarpressen upp som om man satt sig på ett getingbo skränande valfrihet, arrest och tvångstankar när samma press stillsamt - ja utan ett ljud - accepterat högerregeringens beslut att arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten, skall kommenderas land och rike runt enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
Själv frågar jag mig: Hur länge skall borgarpressens journalister tugga fradga trots att man inte har något annat än okväden att komma med?
Mona Sahlin fick medhåll av miljöpartiets språkrör Peter Eriksson: "Det är stötande att det oftast är rika kommuner med de bästa förutsättningarna som säger nej till flyktingar." Socialdemokraterna har då föreslagit att man genom särskild lag skall tvinga kommuner att ta på sig sin andel av vårt gemensamma ansvar att ta hand om invandrare. Dessutom skall de som tas emot för att få full ekonomiskt bidrag under en övergångsperiod på ett eller två år vara skyldiga att bosätta sig i en kommun där Sverige som mottagarland kan bereda invandraren och hans familj rimlig bostad, svenskundervisning och arbete.
Migrationsminister Tobias Billström är urförbannad då initiativet tagits från honom och påstår att socialdemokraternas förslag uppmuntrar till svartarbete. - Inte en särskilt lyckad turnering eftersom förslaget går ut på bosättning där arbete kan tillhandahållas.
Och den borgerliga pressen har som en flock varghundar gemensamt på vissling från His Master kastat sig över det socialdemokratiska förslaget. Flocken består av över 100 tidningar med 3.000.000 ex (och försvaras av 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex).
Sålunda anförde storasyster Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson angreppet redan i går under rubriken "Arrest signerad Sahlin" och kallade med sitt karaktäristiskt intellektuella argumenterande förslaget för snicksnack. Detta utan att anföra vare sig snick eller snack mot förslaget.
Det visade sig att Maria Abrahamsson var mest förbannad över att socialdemokraterna lagt ett eget förslag och därmed distanserat sig från alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning. Men högerregeringens förslag är bl.a. inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn, förslaget är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder och förslaget löser inte problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare.
När Maria Abrahamsson insett att hennes argumentering brast så började hon kalla förslaget för elaka namn som kommunarrest.
Lillasyster Sydsvenskan har i dag 12/3 sjukförklarat förslaget genom Tiina Meris artikel "Sahlins tvångstanke". Tiina Meri målar och menar att det socialdemokratiska förslaget demolerar människors självförtroende och initiativkraft. Vadå bostad, undervisning och arbete typiska faktorer som underminerar självkänslan!? Hon summerar så bra: De flesta som får uppehållstillstånd i Sverige vill inreda ett tryggt hem, gå till jobbet, få tillgång till goda skolor och bygga en framtid för sina barn. Det är en drivkraft att ta vara på. Information och valfrihet är större. - Vad Sydsvenskans förslag till lösning leder till har vi sett i dag, nämligen ett stort antal kommuner vägrar trots goda förutsättningar att ta emot sin andel invandrare och invandrare samlas i kommuner som inte kan erbjuda dem tryggt hem, skolor, jobb och framtid för barnen. Information och valfrihet är nog ett bra bidrag men leder inte till en rimlig lösning av problemet.
Slutligen upprepar jag vad jag sa i går: Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med familjen, skolgång för barnen, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? Varför kastar sig borgarpressen upp som om man satt sig på ett getingbo skränande valfrihet, arrest och tvångstankar när samma press stillsamt - ja utan ett ljud - accepterat högerregeringens beslut att arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten, skall kommenderas land och rike runt enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
Själv frågar jag mig: Hur länge skall borgarpressens journalister tugga fradga trots att man inte har något annat än okväden att komma med?
fredag 8 februari 2008
Några tankar ur dagens virrvarr...
När jag bläddrar i min tidning så söker jag efter guldkorn. Korn av sanning eller osanning. De förra vill jag lyfta fram för att de skall vara tydligare, kanske ges en annan mening men ändå uppmärksammas därför att de rymmer något mer än bara bokstäver som man skynda förbi. De senare vill jag intellektuellt skära i slamsor för att den osanna stanken skall framstå som mer tydlig.
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
