Debatten om homoäktenskapet har återigen synliggjort motståndet mot homosexualitet, främst bland religiösa grupper. På kulturen i Sydsvenskan 24/5 har Tor Billgren skrivit under rubriken "Nya tider, nya strider" utifrån dels Norrhem-Rydström-Winkvist, Undantagsmänniskor: En svensk Hbt-historia på Norstedts dels ock tidskriften Expo nr 2, 2008. Han har undersökt hur argumenten har förändrats genom åren, och ser oroande tendenser på den konservativa kanten.
Artikeln är mycket läsvärd och jag citerar direkt ur den:
De som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor har haft åtskilligt att protestera emot de senaste trettio åren. Allt från den slopade sjukdomsklassningen 1979, till den nu aktuella frågan om äktenskapet.
De tarvliga och populistiska påhoppen i den offentliga debatten har ersatts av mer sofistikerade och slipade argument. Ett bra exempel på utvecklingen är förre riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd), som 1993 argumenterade emot partnerskapet med motiveringen att homorelationer ”är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier” (Ystads Allehanda, 16.8 1993). Det är en retorik som fungerade i ett samhälle där homosexuella var osynliggjorda i det offentliga livet, men är inte lika gångbar idag när många medborgare har personliga erfarenheter av möten med homosexuella i arbetslivet, vänkretsen och kanske till och med i familjen. Så nu när det är homoäktenskapet som ska bekämpas, och Skånberg argumenterar i egenskap av direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, förespråkar han istället att partnerskapet, som han alltså tidigare avfärdade med hänvisningar till Tredje Riket, ska uppvärderas och få ett ”högre symbolvärde” (Dagen 18.3 2008).
Följer man debatterna över tid verkar själva sakfrågorna (sambolag, partnerskap, adoptionsprövning, äktenskap med mera) vara sekundära. De bakomliggande drivkrafterna tycks istället vara religiösa, och själva principen att homosexuella skall ha det sämre och under inga omständigheter jämställas med heterosexuella. Sedan kamoufleras detta med olika skenargument. Populärt nu under äktenskapsdebatten är till exempel att hänvisa till barnens bästa – trots att ett eventuellt homoäktenskap inte på något sätt skulle påverka homosexuellas möjligheter att skaffa barn...
Precis som idag har motståndet genom historien nästan uteslutande fokuserats på män, medan kvinnors samkönade relationer snarare setts som något pikant... förklaringar. Exempelvis föreställningarna och fantasierna kring själva sexakten. Antihomosexuella åsikter kombineras nämligen ofta med en analfixering som kan ta sig rent groteska uttryck. Explicita och extrema sexskildringar är centrala delar i särskilt amerikansk antigaypropaganda. Och den internationella antipride-symbolen är en förbudsskylt i elegant, avskalad vägmärkesstil, som föreställer en man som bestiger en annan man...
... de mönster som framträder när man studerar hur delar av den konservaktiva kristenheten framställer homosexualitet. För många kristna opinionsbildare räcker det nämligen inte med att konstatera att homosexualitet är synd, utan det är också viktigt att demonisera homosexuella. Denna retorik konkretiseras idag tydligast i tidningen Världen Idag. Det är en väletablerad tredagarstidning med många erfarna medarbetare, som Siewert Öholm och Ulf Nilson, och har i praktiken starka band till Livets Ord.. .Här sprids föreställningen att homosexuella utgör ett reellt hot mot landet. Samhällets ruin beskrivs inte bara som en konsekvens av homorörelsens arbete, utan till och med som det bakomliggande syftet. RFSL tillskrivs en dold pedofil agenda, och någon vecka efter tsunamin kopplades katastrofen på ledarplats ihop med homosexualitet.
En annan bild som målas upp är att homosexuella har exklusivt företräde till makten, medierna och rättsväsendet. Som kommentar till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2006 hävdade tidningens chefredaktör Carin Stenström att Andreas Carlgren – en av centerpartiets mest meriterade politiker – utnämnts till minister bara för att han är homosexuell. Vilka behov tillfredställs av denna typ av verklighetsbeskrivning? Varför är det så viktigt att ha en grupp att definiera som ondskefull, destruktiv och särskilt gynnad på bekostnad av andra? Jag har inget svar. Men retoriken vittnar om människosyn som borde vara besvärande för alla som kallar sig kristna. Och alarmerande för alla som värnar om det liberala, jämställda och sekulariserade samhället.
Jag har citerat avsnitt ur artikeln med mindre redigeringar därför att jag anser Tor Billgrens slutsatser viktiga och gärna vill sprida dem även till mina läsare. Tor är dessutom en skicklig stilist och samvetsgrann granskare, vilket väl framgår både av artikeln i Sydsvenskan men även hans webbplats Antigayretorik, vilka båda rekommenderas.
Själv minns jag hur upprörd jag blev när en pastor från sin predilstol kastade ut att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen. Visserligen lämnade han öppet om svulsten skulle oskadliggöras av huliganer eller mer sofistikerat bestrålas genom mer samhälleliga insatser. Men hets var det klart enligt svenska lagstiftning. Min upprördhet minskade ingalunda när Högsta domstolen , där jag tjänat i mer än 30 år, tog sig före att frikänna pastorn under hänvisning till att han utövat och predikat sin religion!!! Det var visserligen religionsfrihet i EG-tappning men i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att Högsta domstolen rätt tolkat EG-rätten eftersom densamma i vart fall i förhållande till islam alltid poängterat att religiös utövning alltid var underkastad det sekulära samhällets lagstiftning - och det kan ju inte bara gälla sharia. Det hör till saken att pastorn ifråga senare for världen runt inbjuden av diverse extrema religiösa organisationer bl.a. i Engeland och USA och under ovationer predikade sitt antihomosexuella budskap. Detta bekräftar Tor Billgrens tes att oroande tendenser av hets mot homosexuella finns bland religiösa konservativa organisationer. Dessa yttringar får inte glömmas bort när man ser till utvecklingen av jämställda mänskliga rättigheter för homosexuella i vissa sekulära samhällen, bl.a. i Europa. Debattinläggen från ortodoxt religiösa bör ses som att antigaymobben kommer ut ur garderoben.
Visar inlägg med etikett homosexualitet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett homosexualitet. Visa alla inlägg
lördag 24 maj 2008
måndag 11 februari 2008
Mer komplicerat än jag visste, det där med Rädda Barnen..
I en insändare i Sydsvenskan 11/2 skriver professorn em. Lars Henric Ekstrand ironiskt under rubriken "Nyskapande iakttagelser om hederskultur och patriarkat" apropå att "Rädda Barnens chef och kulturantropologiska expert Marianne Nivert har använt sina kunskaper till att redigera en rapport av malmöforskaren Pernilla Ouis". Av den officiella meritlistan på nätet framgår att teleingenjören Marianne Nivert är - förutom ordförande i Rädda Barnen - styrelseordförande i Posten, ledamot i Beijer Alma, SSAB Svenskt Stål, Wallenstam Byggnads AB, i styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset, i 4:e AP-fonden, Systembolaget, i Katastrofkommissionen samt har en livslång karriär inom Televerket och Telia AB, senast som VD och koncernchef. Hon är alltså vad man brukar kalla ett verkligt styrelseproffs. M.a.o. en person med hårda nypor och hårda principer från näringslivets topp.
Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.
Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".
Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.
Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.
Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?
Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.
Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".
Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.
Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.
Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?
Hedra minnet med en gåva...
Jo, jag har själv hedrat minnet av någon nära kär med en gåva till Rädda Barnen precis som det står i annonsen på samma sida där avlidnas minnesrunor tecknas . Jag har gjort det för att jag trott att det var en av dessa organisationer som gör stora insatser för vårt framtid, nämligen barnen. Att minnas någon genom att skänka ett bidrag till framtiden. Och det är klart att Rädda Barnen gör en hel. Men vad jag inte visste är att deras verksamhet är så selektiv att de blundar för det våld mot barn som ligger bakom ett så missbrukat ord som hederskultur. Jag berörde detta i går under rubriken "Hederskultur och sharia" främst med anledning av Pernilla Ouis artikel på Kulturen i Sydsvenskan. I eftertanke kan jag inte tänka mig annan förklaring till Rädda Barnens inställning än att man är rädd för att ett ställningstagande för hederskulturens offer skall medföra konflikt med den muslimska världen i Sverige och internationellt. Och den risken är man tydligen inte beredd att ta, ens med beaktande av alla barn som blir offer för denna hållning.
I dagens Sydsvenska 10/1 skriver Per Brinkemo förtjänstfullt om en annan liknande företeelse under rubriken "BO tiger om hedersvåld". Naturligtvis är detta lika märkligt som Rädda Barnens räddhåga. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen. Då är det säreget att hedersvåld mot både flicor och pojkar inte överhuvudtaget finns på barnombudsmannens agenda.
Detta framstår som desto mer anmärkningsvärt efter vad Pär Brinkemo skriver. Sedan flera år har problematiken med dumpade barn påtalatas, dvs när invandrade föräldrar mot barnens vilja skickar dem till baka till hemländerna för att de skall uppfostras enligt landets traditioner. Ena exemplet efter det andra om hur tusentals svenska barn inte själva får välja sina liv, inte får välja livspartner, om barn som skickas på uppfostringsresor till brutala religiösa skolor, och som till och med dumpas utomlands.
Per Brinkemo skriver: Det var inte BO som lyfte fram problematiken med tvångsäktenskap. Det var inte BO som höjde lansen till kamp för pojkar och flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Det var inte BO som drev fram en ändring av passlagen till skydd för de barn som mot sin vilja skickas utomlands för att återuppfostras, dumpas, eller giftas bort, en lag som innebär att också minderåriga barn från och med den 1 juli kan ta sig tillbaka till Sverige, även om föräldrarna motsätter sig det. BO har prioriterat andra frågor.
Barnombudsmannen tänker tydligen inte alls driva frågorna kring dem som drabbas av hederstänkandet och religiösa förbud. Det är tydligen alltså precis samma rädsla för att ta i dessa känsliga frågor som förlamat Rädda Barnen.
Här är alltså två institutioner som har till uppgift särskilt att ta till vara barnens rätt och påtala när barn utsätts för övergrepp. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och när det gäller Bo så bör det vara fråga om tjänstefel eftersom BO är en myndighetsperson.
Jag kan förstå att man anser frågan mycket delikat. Det gäller ju att ingripa och söka ändra religiöst förankrade attityder. Det måste dessutom ske på ett sådant sätt som Pernilla Ouis påpekade i går så att frågeställningen inte blir "vi" och "dom" utan "vi" och "vi", nämligen att ta tag i frågan utan att fördjupa fördomar och främlingsrädsla. Å andra sidan kan man inte väja även om diskussionen väcker motstånd eftersom det här rör en stor grupp barns demokratiska rättigheter som är så eftersatta att de riskerar att i värsta fall dödas.
Det hör också till saken att många muslimer kommit till Sverige just därför att man önskar leva i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att även dessa sviker man med en sådan inställning som Rädda Barnen och Barnombudsmannen visar.
I dagens Sydsvenska 10/1 skriver Per Brinkemo förtjänstfullt om en annan liknande företeelse under rubriken "BO tiger om hedersvåld". Naturligtvis är detta lika märkligt som Rädda Barnens räddhåga. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen. Då är det säreget att hedersvåld mot både flicor och pojkar inte överhuvudtaget finns på barnombudsmannens agenda.
Detta framstår som desto mer anmärkningsvärt efter vad Pär Brinkemo skriver. Sedan flera år har problematiken med dumpade barn påtalatas, dvs när invandrade föräldrar mot barnens vilja skickar dem till baka till hemländerna för att de skall uppfostras enligt landets traditioner. Ena exemplet efter det andra om hur tusentals svenska barn inte själva får välja sina liv, inte får välja livspartner, om barn som skickas på uppfostringsresor till brutala religiösa skolor, och som till och med dumpas utomlands.
Per Brinkemo skriver: Det var inte BO som lyfte fram problematiken med tvångsäktenskap. Det var inte BO som höjde lansen till kamp för pojkar och flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Det var inte BO som drev fram en ändring av passlagen till skydd för de barn som mot sin vilja skickas utomlands för att återuppfostras, dumpas, eller giftas bort, en lag som innebär att också minderåriga barn från och med den 1 juli kan ta sig tillbaka till Sverige, även om föräldrarna motsätter sig det. BO har prioriterat andra frågor.
Barnombudsmannen tänker tydligen inte alls driva frågorna kring dem som drabbas av hederstänkandet och religiösa förbud. Det är tydligen alltså precis samma rädsla för att ta i dessa känsliga frågor som förlamat Rädda Barnen.
Här är alltså två institutioner som har till uppgift särskilt att ta till vara barnens rätt och påtala när barn utsätts för övergrepp. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och när det gäller Bo så bör det vara fråga om tjänstefel eftersom BO är en myndighetsperson.
Jag kan förstå att man anser frågan mycket delikat. Det gäller ju att ingripa och söka ändra religiöst förankrade attityder. Det måste dessutom ske på ett sådant sätt som Pernilla Ouis påpekade i går så att frågeställningen inte blir "vi" och "dom" utan "vi" och "vi", nämligen att ta tag i frågan utan att fördjupa fördomar och främlingsrädsla. Å andra sidan kan man inte väja även om diskussionen väcker motstånd eftersom det här rör en stor grupp barns demokratiska rättigheter som är så eftersatta att de riskerar att i värsta fall dödas.
Det hör också till saken att många muslimer kommit till Sverige just därför att man önskar leva i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att även dessa sviker man med en sådan inställning som Rädda Barnen och Barnombudsmannen visar.
fredag 8 februari 2008
Några tankar ur dagens virrvarr...
När jag bläddrar i min tidning så söker jag efter guldkorn. Korn av sanning eller osanning. De förra vill jag lyfta fram för att de skall vara tydligare, kanske ges en annan mening men ändå uppmärksammas därför att de rymmer något mer än bara bokstäver som man skynda förbi. De senare vill jag intellektuellt skära i slamsor för att den osanna stanken skall framstå som mer tydlig.
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
