I dagens Sydsvenska 12/4 sitter kunnighet och okunnighet granne.
Det gäller den alltid kunniga chefredaktören Heidi Avellan med sin välunderbyggda tes "Idag är en dag för klarspråk" apropå Reinfeldts samtal i Kina med de kinesiska ledarna. Jag instämmer helt i hennes appell kinakommunisternas övergrepp:
Klimatfrågan är viktig. Men som statsminister måste Reinfeldt kunna hålla två viktiga tankar i huvudet samtidigt: han måste kunna tala klarspråk både om Kinas klimatansvar och om mänskliga rättigheter. Att ett tjugotal svenska företag följer med på resan, lockade av nya affärsmöjligheter, är inget problem i sig. Men det får inte göra ryggen mjuk och orden milda. Idag får Reinfeldt inte bara lägga huvudet på sned och lyssna. Han måste tala tydligt. Han - och resten av världen. Efter nazisternas OS-triumf 1936 kunde kanske något samvete dövas med ett "vi visste inte". Det duger inte i Peking. Vi vet.
Samma värdering kan tyvärr inte ges beträffande ledarskribenten Tiina Meris inlägg "Muren i Europa" apropå detta att järnridåns belägenhet i historisk tid numera representeras av "en historisk mur". Bakom den muren finns en rad länder som har lidit under kommunismen - d.v.s. sovjetkommunismen - och nu vill sätta fokus på Gulag. Jag har heller ingen invändning att Gulag jämförs med Förintelsen, massmord som massmord. Naturligtvis har jag inte heller någon invändning mot att man klargör den del av det historiska skendet som innefattade förföljelse och hemska brott mot oliktänkande i Sovjet eller Kina. Jag tycker det är en absurd fråga huruvida Sovjetunionens omfattande massmord på den egna befolkningen skall betraktas som "mindre onda för att de utfördes i namn av en ideologi med gott uppsåt". Massmord kan naturligtvis inte utföras med "gott uppsåt". Vad man däremot måste ha klart för sig är att Sovjetkommunismen utgjorde en diktatur med missbruk av ursprungliga kommunistisk idébasen, nämligen att kakan skulle fördelas mer rättvist - alltså i princip samma tänkande som fanns i de urkristna församlingarna.
Vad Tiina Meri och andra tänkare på högerkanten också förtiger är följande.
Nazismen var en idé byggd på tanken av über- och untermenschen, med rätt för den ariska övermänniskan att behärska och fritt utnyttja undermänniskorna. Idéerna sattes också i verket med känt resultat för judar m.fl etniska och nationella grupper, homosexuella, mentalsjuka osv.
Inte heller redogör man för bakgrunden nämligen att ryska revolutionen 1905 drevs fram av arbetar-, bonde- och soldatråd (sovjeter) som övertog den politiska och ekonomiska makten från tsarens överklassvälde och godsherrarna. Denna utdragna kamp mellan överklassen och övriga avgjordes genom revolutionen 1917. I Tyskland pågick faktiskt en motsvarande utveckling med arbetarråd men vid arbetarrådssamling 1918 övergavs den revolutionära rådsidén och man beslöt att sammankalla en på demokratisk väg utsedd nationalförsamling. I Ryssland fortsatte dock revolutionen under råden som genomförde en ganska radikal politik bl.a. när det gällde jämställdhet mellan könen. Det olyckliga var att gruppen kring Stalin kom att ta över makten över unionsstaten som genom sin första författning 1924 fick namnet Sovjetunionen. Maktövertagandet från tsar- och överklassväldet är naturligtvis inte en oblodig historia, men det får mer väl ses mot bakgrund av att överklassväldet inte frivilligt överlämnade makten till folkflertalet; det är att notera att skräcken för arbetarmakt var utbredd även i Sverige men möttes av sociala och politiska reformer som gav väg för en demokratisk arbetarrörelse precis som i Tyskalnad. Att sedan sovjetsystemet spårade ur till en för alla oliktänkande grym diktatur är egentligen historien efter själva revolutionen. Gulag, tvångskollektiviseringen och terrorn hör 30-talet till - alltså den urspårade kommunismen under Stalins ledning.
När Tiina Meri, som väl förmodligen inte sett dagens ljus när det begav sig, avrundar med att jämställa nazism och kommunism: "Med järnhand skall vi jaga mänskligheten mot lycka." Runt hörnet väntar ett lyckorike. Målet är allt - vägen intet. Både nazism och kommunism är... "idésystem med absolut och total karaktär".
Saken blir inte bättre av att Tiina Meri åberopar en historieprofessor Klas-Göran Karlsson från Lund, som alltså är lika korkat historielös som skribenten själv. Det är just dylika resonemang som fått en del personer inkl. mig själv tveksamma till denna Forums granskning av "kommunismen", nämligen att man skall dra själva ideologin kommunismen som helhet i diktatursörjan. Ur kommunismen utvecklades sedan ett flertal socialistiska partier som inte var revolutionära utan - precis som i Tyskland 1918 - var inriktade på en demokratisk väg. Bakom järnridån - numera "den historiska muren" - fanns alltså sovjetkommunismen. I väst fanns/finns en rad demokratiska vänsterpartier med rötter i kommunismen som har rätt till sin egen historia utan oket av "kommunismens brott" i stil med:
Kommunismens kvoter och arkebuseringar föll i glömska på grund av den järnridå som delade Europa. Nu gäller det att våga lyssna.
Visst skall vi lyssna men till sovjet- och kinakommunismens brott. Det historielösa svamlet är precis lika oseriöst som om kapitalismen skulle kritiseras utifrån Leopold-Belgiens dödsregim i Kongo eller kristendom för dödandet i korstågens spår eller islam för 11 september. Detta är bara ett fåtal exempel på de grymheter människor kunnat iscensätta genom missbruk av goda idéer. Det belastar bara missbrukarna inte dessa idéer. Och då skall man nämna missbrukaren vid namn, exempelvis som i detta fall sovjetkommunismen. Men till skillnad härifrån så innefattade nazismen övergreppet redan programmerad i själva idékomplexet. Därför är det viktigt att göra skillnad. Vilket inte innebär att ogärningarna förtigs.
Eftersom jag förväntar mig beskyllning att själv vara kommunist så vill jag bara säga att det är fel men att jag som socialist ser det som ett politiskt rättesnöre att kakan skall fördelas mer rättvist. Jag tycker också det är fel när man ger en nidbild av arbetarrörelsens historia genom att inte måla revolutionens ursprung som en reaktion mot överhetens och överklassens hutlösa exploatering. Däremot tar jag naturligtvis avstånd från övergrepp från vem det än vara månde.
Visar inlägg med etikett Heidi Avellan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Heidi Avellan. Visa alla inlägg
lördag 12 april 2008
lördag 8 mars 2008
Hyckleri i kvadrat
Det är kvinnodag i dag och i Sydsvenskan kunde vi läsa en krönika av Heidi Avellan, som vanligt engagerad och kunnig, läs den! Samtidigt publicerade Sydsvenskan också en artikel "Kvinnor arbetar för litet" av finansministerna Anders Borg.
Anders Borg har en glasklar analys: Bristen på jämställdhet är en av de största kvarvarande ofriheterna. Det är en orättvisa som inskränker varje människas möjlighet att styra sitt liv och som dessutom hämmar våra ekonomiska förutsättningar att skapa en stabil grund för välfärd. Nyckeln till jämställdhet finns på arbetsmarknaden. Villkoren för kvinnor att ta större plats och få en starkare position på arbetsmarknaden måste förbättras. Idag är förutsättningarna att ta ett jobb, gå upp i arbetstid eller söka ett jobb med större ansvar sämre för kvinnor än för män. Förklaringarna är flera, och det handlar i stor utsträckning om strukturella och kulturella mönster. Huvudansvaret för hushållet ligger fortfarande ofta på kvinnan. Kvinnor utför i genomsnitt 65 procent mer hemarbete än män varje dag. Det leder till att de lönearbetar mindre än män och istället gratisarbetar mer hemma. De ekonomiska drivkrafterna att gå upp i arbetstid eller söka sig ut på arbetsmarknaden har därtill varit svaga. Den ekonomiska förbättring som kommer av att ta ett jobb eller att gå upp i arbetstid har ofta varit alltför liten för att det skulle löna sig. Följden har blivit att kvinnor givits sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och framför allt sämre möjligheter till självförverkligande och självständighet. Trots alla politiska högtidstal om jämställdhet har skatte- och bidragssystemen utvecklats till en kvinnofälla.
Ander Borg summerar lika glasklart: Min syn på jämställdhet bottnar dock inte främst i ekonomiska argument. Feminismen är för mig en frihetsrörelse som ser till människors lika värde och möjligheter... Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist.
Just nu är feministen Anders Borg med och skapar den största kvinnofällan i modern tid, nämligen vårdnadsbidraget. Kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen och kommer att stanna hemma och ta ut vårdnadsbidraget. Erfarenheterna från Norge förskräcker. 96 procent av de som stannat hemma med vårdnadsbidrag är kvinnor. Dessutom så stärks de faktorer som skapar ojämlikhet. Löneskillnaderna ökar och därmed de ekonomiska incitamenten i familjerna för att kvinnor stannar hemma. Detta blir en accelererande ond cirkel. Allt detta kan man också få bekräftat i Anders Borgs egen analys.
Anders Borg nämner apropå högerregeringens och hans egen politik inte något om vårdnadsbidraget. Inte heller nämner han att man tänkt sig finansiera reformen 2,9 miljarder genom att ta pengarna från bl.a. förskolan. Därmed cementerar man ytterligare kvinnans roll i hemmet.
I detta ljus förefaller Anders Borgs glasklara avslutning - "Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist." - som en läpparnas bekännelse. Man känner sig ha upplevt ett hyckleri utan hejd. Ja, man blir arg en politiker som ljuger en rätt i ansiktet.
Anders Borg har en glasklar analys: Bristen på jämställdhet är en av de största kvarvarande ofriheterna. Det är en orättvisa som inskränker varje människas möjlighet att styra sitt liv och som dessutom hämmar våra ekonomiska förutsättningar att skapa en stabil grund för välfärd. Nyckeln till jämställdhet finns på arbetsmarknaden. Villkoren för kvinnor att ta större plats och få en starkare position på arbetsmarknaden måste förbättras. Idag är förutsättningarna att ta ett jobb, gå upp i arbetstid eller söka ett jobb med större ansvar sämre för kvinnor än för män. Förklaringarna är flera, och det handlar i stor utsträckning om strukturella och kulturella mönster. Huvudansvaret för hushållet ligger fortfarande ofta på kvinnan. Kvinnor utför i genomsnitt 65 procent mer hemarbete än män varje dag. Det leder till att de lönearbetar mindre än män och istället gratisarbetar mer hemma. De ekonomiska drivkrafterna att gå upp i arbetstid eller söka sig ut på arbetsmarknaden har därtill varit svaga. Den ekonomiska förbättring som kommer av att ta ett jobb eller att gå upp i arbetstid har ofta varit alltför liten för att det skulle löna sig. Följden har blivit att kvinnor givits sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och framför allt sämre möjligheter till självförverkligande och självständighet. Trots alla politiska högtidstal om jämställdhet har skatte- och bidragssystemen utvecklats till en kvinnofälla.
Ander Borg summerar lika glasklart: Min syn på jämställdhet bottnar dock inte främst i ekonomiska argument. Feminismen är för mig en frihetsrörelse som ser till människors lika värde och möjligheter... Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist.
Just nu är feministen Anders Borg med och skapar den största kvinnofällan i modern tid, nämligen vårdnadsbidraget. Kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen och kommer att stanna hemma och ta ut vårdnadsbidraget. Erfarenheterna från Norge förskräcker. 96 procent av de som stannat hemma med vårdnadsbidrag är kvinnor. Dessutom så stärks de faktorer som skapar ojämlikhet. Löneskillnaderna ökar och därmed de ekonomiska incitamenten i familjerna för att kvinnor stannar hemma. Detta blir en accelererande ond cirkel. Allt detta kan man också få bekräftat i Anders Borgs egen analys.
Anders Borg nämner apropå högerregeringens och hans egen politik inte något om vårdnadsbidraget. Inte heller nämner han att man tänkt sig finansiera reformen 2,9 miljarder genom att ta pengarna från bl.a. förskolan. Därmed cementerar man ytterligare kvinnans roll i hemmet.
I detta ljus förefaller Anders Borgs glasklara avslutning - "Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist." - som en läpparnas bekännelse. Man känner sig ha upplevt ett hyckleri utan hejd. Ja, man blir arg en politiker som ljuger en rätt i ansiktet.
Etiketter:
Anders Borg,
Heidi Avellan,
Jämställdhet,
Kvinnodagen,
moderaterna
lördag 23 februari 2008
Brända flaggor ger bild av islam som fundamentalistisk.
Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant, skriver Heidi Avellan i dag 23/2 i Sydsvenskan under rubriken "Mellan islamism och rasism". Artikel finns på Sydsvenskans hemsida och den bör läsas eftersom hennes artiklar alltid är läsvärda. Här nöjer jag mig med några citat.
Titeln på idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (Norstedts) är minst sagt relevant: Vem bestämmer? Skall en liten grupp extremister få representera 1,3 miljarder människor? De som idag får tolkningsföreträde är islamister, rasister och islamofober. Vanlig muslimsk medelklass syns sällan i medierna... Fazlhashemis tes är att det finns ett brett stöd för ett modernare islam med plats för kritiskt tänkande, jämlikhet och demokrati, med stöd hos muslimska förnyare som schweizaren Tariq Ramadan eller marockanskan Fatima Mernissi. Dessvärre måste dessa ändå ses som rätt marginaliserade utanför kulturetablissemanget. Ansvaret för att modernisera islam vilar på muslimerna själva. Samtidigt bör majoritetssamhället hålla dörren öppen för de mer moderata - om inte fundamentalisterna skall ta över.
Tiden efter attentaten den 11 september 2001 har varit den värsta någonsin för europeiska muslimer - men också den bästa, hävdar amerikanska Time: Medan krigen i Irak och Afghanistan har ansträngt relationerna mellan regeringarna och muslimska minoriteter, så har den euroislamska medelklassen rest sig och dess representanter uppfattar sig precis lika franska eller brittiska eller tyska som andra medborgare i respektive land. Medan medierna skriver om flaggbrännande fanatiker sysslar de flesta muslimer i Europa med vardagsliv. Jobbar, tar hand om sina barn och hem. Studerar och gör karriär. Fast när islamisterna får stå för bilden så drabbas också de sekulariserade. De förblir "muslimer". Precis som invandrare i Sverige förblir "invandrare".
Visst är det knepigt att sammanjämka demokrati och urtida religiösa uppfattningar. Men det är ett problem för de religiösa samfunden - religionen hör hemma i privatsfären och vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter. Och ju mer vi har med varandra att göra, desto större blir chansen att olikheter nöts ned. Men det gäller att se upp för kulturrelativismen, att inte låta muslimska elever slippa delar av skolundervisningen, att inte se mellan fingrarna på vad som annars skulle kallas familjevåld, att våga ta flickornas parti mot patriarkala traditioner ... Att inte bli en halalhippie, i valhänt välmening och rädsla för att stämplas som rasist. Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant.
Kan man säga det bättre? Att inte väga över åt det rasistiska och klumpa ihop alla muslimer i en grupp tillsammans med fundamentalistiska terrorister. Och att samtidigt inte falla för en kulturrelativism där man ger upp de demokratiska värden och därigenom sviker både offren för en patriarkal kultur och den majoritet av muslimer som vill leva i ett sekulariserat samhälle. Varken fascism eller återgång till medeltida värderingar!
Titeln på idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (Norstedts) är minst sagt relevant: Vem bestämmer? Skall en liten grupp extremister få representera 1,3 miljarder människor? De som idag får tolkningsföreträde är islamister, rasister och islamofober. Vanlig muslimsk medelklass syns sällan i medierna... Fazlhashemis tes är att det finns ett brett stöd för ett modernare islam med plats för kritiskt tänkande, jämlikhet och demokrati, med stöd hos muslimska förnyare som schweizaren Tariq Ramadan eller marockanskan Fatima Mernissi. Dessvärre måste dessa ändå ses som rätt marginaliserade utanför kulturetablissemanget. Ansvaret för att modernisera islam vilar på muslimerna själva. Samtidigt bör majoritetssamhället hålla dörren öppen för de mer moderata - om inte fundamentalisterna skall ta över.
Tiden efter attentaten den 11 september 2001 har varit den värsta någonsin för europeiska muslimer - men också den bästa, hävdar amerikanska Time: Medan krigen i Irak och Afghanistan har ansträngt relationerna mellan regeringarna och muslimska minoriteter, så har den euroislamska medelklassen rest sig och dess representanter uppfattar sig precis lika franska eller brittiska eller tyska som andra medborgare i respektive land. Medan medierna skriver om flaggbrännande fanatiker sysslar de flesta muslimer i Europa med vardagsliv. Jobbar, tar hand om sina barn och hem. Studerar och gör karriär. Fast när islamisterna får stå för bilden så drabbas också de sekulariserade. De förblir "muslimer". Precis som invandrare i Sverige förblir "invandrare".
Visst är det knepigt att sammanjämka demokrati och urtida religiösa uppfattningar. Men det är ett problem för de religiösa samfunden - religionen hör hemma i privatsfären och vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter. Och ju mer vi har med varandra att göra, desto större blir chansen att olikheter nöts ned. Men det gäller att se upp för kulturrelativismen, att inte låta muslimska elever slippa delar av skolundervisningen, att inte se mellan fingrarna på vad som annars skulle kallas familjevåld, att våga ta flickornas parti mot patriarkala traditioner ... Att inte bli en halalhippie, i valhänt välmening och rädsla för att stämplas som rasist. Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant.
Kan man säga det bättre? Att inte väga över åt det rasistiska och klumpa ihop alla muslimer i en grupp tillsammans med fundamentalistiska terrorister. Och att samtidigt inte falla för en kulturrelativism där man ger upp de demokratiska värden och därigenom sviker både offren för en patriarkal kultur och den majoritet av muslimer som vill leva i ett sekulariserat samhälle. Varken fascism eller återgång till medeltida värderingar!
Etiketter:
hederskultur,
Heidi Avellan,
islam,
islamofobi,
sekularisering
söndag 6 januari 2008
Kvarstående vinsten av -68: jämställdheten kvinnor och män!
På Godmorgon världen i dag 6/1 talade man om 40 årsjubiléet inför 2008 av radikalitetens genombrott. Någon parerade med att de manliga revolutionärerna snart marscherade vidare i typiska manliga karriärer i det etablerade. Kvinnorna däremot, som gjord samma erfarenheter av kaffekokning och service-roller i vänsterrörelserna, formerade en egen kvinnorörelse. Detta gav frukt och - såsom Heidi Avellan uttrycker det i Sydsvenskan i går 5/1 - ...ändå är det bara ett drygt decennium sedan dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson - pressad av nätverket Stödstrumporna - förverkligade "varannan damernas" i politiken. Ett paradigmskifte. Trots den mer än sekellånga liberala "kvinnokampen" var det socialdemokraterna som krossade politikens glastak och som krattade manegen, inte minst med socialpolitiken.
När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.
Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".
Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.
Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.
Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.
När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.
Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".
Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.
Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.
Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.
Etiketter:
-68rörelsen,
allianspolitiken,
Heidi Avellan,
högeralliansen,
Jämställdhet,
Nyamko Sabuni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
