Desinformation
På Ekot i SR har man sagt att "Bristande information bakom Irlands nej" (Susanne Palme) med påståendet att "Mer än 40 procent av irländarna uppger att det var bristen på kunskap om vad Lissabonfördraget innebär som fick dem att rösta nej". Sydsvenskan 12/9 "Stor käft, stora öron" (Hans Bredberg) som genom att fråga irländske golfkompisen Leonard - efternamn saknas - lyckas få reda på vad som låg bakom Nejet: "... ett i princip enhälligt politiskt etablissemang – antagligen utan att självt ha läst fördraget – mer eller mindre beordrat folket att rösta ja". Och då blev folket förbannat och röstade Nej. Flera andra skribenter har tagit det irländska utslaget som ett bevis på att antingen folk är för korkade att för att begripa sitt eget bästa eller att EU-frågor är för komplicerade för att hanteras i folkomröstning - egentligen är dessa argument inte bara granne med varandra utan sitter faktisk i knäet på varandra. Politiker - under journalisternas bifall - använder med vissa mildrande omskrivningar dessa argument också för att låta parlamenten, där partierna har bättre koll på de röstande, bestämma om Lissabonfördragets framtid. I Sverige röstar riksdagen i slutet av november.
Nejet som skakade Bryssel
Omröstningen den 12 juni 2008 på Irland resulterade som bekant i ett Nej till Lissabonfördraget 53,4 procent medan Ja fick 46,4 procent. Valdeltagandet var fullt normalt för EU-val alltså något lägre än vid nationella val. Några fler folkomröstningar har inte hållits i Europa utan ländernas parlament har fått rösta om fördraget. Detta även i Frankrike och Holland där folkomröstningar tidigare sagt NEJ till ett Lissabonliknande förslag som kallades EUs konstitution. Överhuvudtaget har som främsta skäl framförts det ur demokratisk synvinkel dubiösa att folket kan rösta fel liksom sist i Holland och Frankrike. Nu har man trots att vi har inom EU har en överenskommelse om enhälliga beslut börjat tala om att "varför skall 110.000 irländare få bestämma EUs väg!". Detta har också medfört att man trots Irlands Nej sagt att ratificeringsprocessen skall fortgå trots att det egentligen enligt regelboken inte finns något förslag att rösta om mer. Men EUs etablisemang har visat en förvånansvärd uppfinningsrikedom när det gäller att kringgå det som ser ut som ett absolut hinder. Och så lär det väl bli fallet också nu.
Medialt maktspel
I denna uppfinningsrikedom ingår också ett medialt makspel och produktion av nyheter och kommentarer. Strax efter omröstningen på Irland kunde man konstaera att det var främst i de valdistrikt där låginkomsttagare och bodde och där arbetslösheten var hög som ett kraftigt NEJ konstaterades medan det var mer jämt i mer borgerliga valkretsar men endast i 10 valdistrik vann JA klart. Senare undersökningar har också visat 65 % av gruppen låginkomsttagare röstade NEJ, 59 % av kvinnorna och 59 % i åldersgruppen 25-34 år. Med en schematisering skulle man kunna säga att de fattiga, kvinnorna och äldre ungdomar var de som sa NEJ. Men de var säkerligen för korkade att begripa sitt eget bästa!?
Valundersökning
Den undersökning som har gjorts om har gjorts av EU-kommissionen i samarbete med irländska regeringen och finns på Eurobarometer (http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_245_en.pdf) En senare undersökning på Irland ger inte mer tillförlitliga besked. Det finns en rad osäkerhetsfaktorer varför man endast med stor försiktighet kan tala om vilka slutsatser man kan dra. EU-undersökningen omfattade 2000 personer som telefonintervjuades. De utfrågade sönderföll i tre grupper: de som inte deltagit, de som deltagit och röstat NEJ och de som deltagit och röstat JA. Detta innebär att tolkningarna kan ifrågasättas då man således fått grupper om bara några hundra. Ännu mindre grupper står för redovisningen av motiv för röstningen och det går inte av rapporten att utröna annat än procentsiffror. Men 2.000 personer fördelade enligt röstningen ger ca 45 % icke röstande eller ca 900; de röstande innehåller enligt de ovan nämnda röstsiffrorna 587 personer för NEJ och 510 personer för JA i undersökningen. Exempelvis innebär det att 10 av de JA-röstande ansåg att Lissabonfördraget gjorde EU mer demokratiskt!
Varför JA
I JA-gruppen som förmodligen omfattade ca 510 av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade ja till fördraget?"
32% - det var till Irlands bästa
19% - Irland har mycket nytta av EU
9% - det håller Irland fullt engagerad i EU
9% - det hjälper upp Irlands ekonomi
5% - det gör att EU mer effektivt kan fatta beslut
4% - det gör mer effektivt globalt
2% - det gör EU mer demokratiskt
17% - olika enskilda 1 % skäl
Varför NEJ
I Nejgruppen som förmodligen omfattade ca 580 personer av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade nej till fördraget?"
22% - Vet inte tillräckligt om fördraget och vill inte rösta på något som jag inte är familjär med
12% - för att skydda irländsk identitet
6% - för säkerställa irländsk neutralitet
6% - litar inte på politiker
6% - förlorar rätt till ständig irländsk kommissionär
6% - för att skydda vårt skattesystem
5% - emot ett enat Europa
4% - för att protestera mot irländska regeringens politik
4% - för att förhindra att EY talar med en röst i globala sammanhang
4% - därför att stora medlemsstater bestämmer i EU-frågor
3% - för att bevara de små staternas inflytande
2% - för att förhindra europeisk lagstiftning om gay äktenskap, abort dödshjälp
1% - för att förhindra inflyttning av immigranter
18% - ytterligare andra 1% skäl
Massiv misstro mot ökat demokratiskt underskott
Att mer än 40 % av irländarna var dåligt orienterade om fördraget är alltså felaktig information på sin höjd kan man konstatera att ca 40 % (enligt EU-undersökningen 22%) av de som röstade nej kände sig inte ha fått tillräcklig information. Detta ger helt andra proportioner. Av de intervjuade skulle det alltså röra sig om ca 230 (eller 127) personer av en genomsnittspopulation på 2000. Man undrar dessutom i vilket syfte en del skribenter drar fram att andra anledningar att rösta nej var protest mot inhemsk regeringspolitik (4% - 23 personer), abortfrågan (2% - 11 personer) eller främlingsfientlighet (1% - 5 personer) utan att nämna pocentsiffrorna?
Intressant är också att svaret när det gällde brist på information inte inskränkte till det utan faktiskt fortsatte med att man i detta sammanhang inte ville rösta på något som man inte var familjär med, dvs man inte kände till alla bestämmelser och deras konsekvenser. Med den synen kan man faktiskt summera de sju första kolumnerna och åtskilliga av de andra alternativen. Då kommer man fram till att en massiv majoritet bland Nej-sägarna gav detta votum därför att de hade på känn att EU med Lissabonfördraget gick åt fel håll. I vart fall litade man inte på att inhemska och europeiska politiker inte skulle försöka göra ett eget race. Och till det ville folket inte säja ja. Dessutom visar rapporter att bl.a. arbetsrätten också här var uppe till diskussion och efter EG-domstolens domar spelade viss roll i valrörelsen. Det rörde sig alltså om en massiv protest mot det demokratiska underskottet inom EU.
Utebliven kritisk granskning
Det värsta är att media på detta sätt missbrukar statistik å det grövsta eller i vart fall inte tillräcklight kritiskt granskar vilka slutsatser man realiter kan göra på grundval av siffrorna. Det är alltså inte sant när man skriver valundersökningen visar att irländarnas kunskaper om fördraget var bristfälliga. Man försöker göra oss väljare korkade samtidigt som dessa Eu-fanatiker, som inte skyr att de skapar ett gigantiskt demokratisk underskott, framstår i en lysande dager. Men politikerpolityr brukar vi väljare genomskåda.
Irland visar att vi står vid ett vägval
En pressröst, Lotta Fogde, har faktiskt ställt sig tveksam till spelet om Lissabonfördraget. Hon skriver bl.a ... EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva. EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara. Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition. Därmed har Europa även blivit en säkrare kontinent. Vill man fortsätta att utvidga samarbetet enligt denna modell finns det en gräns för hur tvingande det kan vara i substans. Medlemmar av vitt skild karaktär, från Tyskland till Turkiet, ska ju klara att samexistera... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar. Bland ledande politiker och tjänstemän på EU-nivå finns en vurm för stormaktstanken. Tänk så roligt att kunna matcha USA.
Samtidigt lever ursprungstanken om fred och stabilitet genom ekonomisk integration. I förlängningen av den borde åtminstone de länder som är med i Eurovisionsschlagern få delta i EU:s gemensamma marknad, kanske ännu fler... Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig. EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.
Visar inlägg med etikett EUs demokratiska underskott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett EUs demokratiska underskott. Visa alla inlägg
lördag 13 september 2008
tisdag 8 juli 2008
EU-hönan som ville vara bara en fjäder
Den kända EU-lobbyisten Marianne Ekdahl, som skriver små pamfletter i samtliga skånetidningar om personer som har kritiska synpunkter på EU, har senast 1/7 skrivit i Ystads Allehanda om EU och bloggarna under rubriken "Fjädern som blev en höna".
Det handlar om att olika skribenter skrivit elaka saker om EU i samband med FRA-debatten:"EU vill registrera alla bloggare!" "EU hotar yttrandefriheten!" Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden. Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
Sedan pratar hon om ett udda förslag av en enskild ledamot i EU-parlamentet om registrering av alla bloggare som aldrig skulle ha fått någon anklang utan enbart avfärdats som tokerier i EU-sammanhang. Hon gör på fullt allvar gällande att det är detta som medfört de EU-kritiska synpunkter i media.
Och hon brer på ordentligt:Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner. Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Store-brorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare! Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet...Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att "EU vill införa ditten" eller att "EU vill förbjuda datten" – tro inte allt du läser!
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten, avrundar Marianne Ekdahl.
Men den uppmärksamme läsaren vet varför detta med EU är känsligt. Jag citerar ur Sydsvenskans ledare 29/6 "Lyssna eller avlyssna", där man först avfärdar argumenten att det är bra att FRA-verksamheten lagregleras och att det handlar om att värna svenska soldaters liv utomlands. Och sedan fortsätter tidningen:Snarare handlar det om informationsutbyte med andra länders säkerhetstjänst. Via EU kan Sverige snart komma att sluta ett avtal om utbyte av persondata med USA. Att en sådan ”pakt” är nära förestående bekräftades igår av New York Times. Med tanke på brådskan med FRA-lagen känns nyheten oroväckande. Frågan är i så fall var gränsen mellan svenska lagar och förpliktelser mot ett sådant avtal kommer att gå. Kan Sverige ignorera EU-direktiv och neka USA tillgång till personliga data om svenskar? .
Vi vet ju hur det hemliga samarbetet med USA utmynnade i egyptiernas CIA-kidnappning och de två somaliernas tillgångar som frystes och inte kunde bli föremål för svensk domstolsprövning.
Ja, t.o.m. i samma tidning, alltså Ystad Allehanda stod den 20 juni att läsa i ledaren "FRA är bara början" apropå om det s.k. ACTA-avtalet: Det är EU-kommissionen som driver processen för EU-ländernas del. Förarbetet gjordes i en sluten kommitté för handelsfrågor. Beslutet att ge EU-kommissionen mandat att förhandla med USA och övriga länder smögs igenom i ett möte för jordbruks- och fiskeministrarna. Det låter som ett dåligt skämt, men faktiskt har processen varit just så odemokratisk. När det handlar om integritet, informationsfrihet och säkerhet på nätet blir bristen på öppenhet i EU smärtsamt påtaglig. Inte sällan får medborgarna information om ett beslut först när ett beslut har fattats och är bindande.
Det handlar alltså ingalunda om en fjäder som Marianne Ekdahl försöker slå i oss med sin pamflett utan om regelrätta förhandlingar via EU om förbindelsevägar som medför att den information som FRA genom spaning får fram även om svenska medborgare skall kunna enkelt förmedlas till USA. Marianne Ekdahl har alltså förgäves försökt göra en riktig EU-höna till en fjäder. Att Ystad Allehanda gått på niten är kanske inte så märkvärdigt då man prioriterar EU-vänligt material som de flesta andra media.
Det handlar om att olika skribenter skrivit elaka saker om EU i samband med FRA-debatten:"EU vill registrera alla bloggare!" "EU hotar yttrandefriheten!" Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden. Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
Sedan pratar hon om ett udda förslag av en enskild ledamot i EU-parlamentet om registrering av alla bloggare som aldrig skulle ha fått någon anklang utan enbart avfärdats som tokerier i EU-sammanhang. Hon gör på fullt allvar gällande att det är detta som medfört de EU-kritiska synpunkter i media.
Och hon brer på ordentligt:Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner. Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Store-brorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare! Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet...Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att "EU vill införa ditten" eller att "EU vill förbjuda datten" – tro inte allt du läser!
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten, avrundar Marianne Ekdahl.
Men den uppmärksamme läsaren vet varför detta med EU är känsligt. Jag citerar ur Sydsvenskans ledare 29/6 "Lyssna eller avlyssna", där man först avfärdar argumenten att det är bra att FRA-verksamheten lagregleras och att det handlar om att värna svenska soldaters liv utomlands. Och sedan fortsätter tidningen:Snarare handlar det om informationsutbyte med andra länders säkerhetstjänst. Via EU kan Sverige snart komma att sluta ett avtal om utbyte av persondata med USA. Att en sådan ”pakt” är nära förestående bekräftades igår av New York Times. Med tanke på brådskan med FRA-lagen känns nyheten oroväckande. Frågan är i så fall var gränsen mellan svenska lagar och förpliktelser mot ett sådant avtal kommer att gå. Kan Sverige ignorera EU-direktiv och neka USA tillgång till personliga data om svenskar? .
Vi vet ju hur det hemliga samarbetet med USA utmynnade i egyptiernas CIA-kidnappning och de två somaliernas tillgångar som frystes och inte kunde bli föremål för svensk domstolsprövning.
Ja, t.o.m. i samma tidning, alltså Ystad Allehanda stod den 20 juni att läsa i ledaren "FRA är bara början" apropå om det s.k. ACTA-avtalet: Det är EU-kommissionen som driver processen för EU-ländernas del. Förarbetet gjordes i en sluten kommitté för handelsfrågor. Beslutet att ge EU-kommissionen mandat att förhandla med USA och övriga länder smögs igenom i ett möte för jordbruks- och fiskeministrarna. Det låter som ett dåligt skämt, men faktiskt har processen varit just så odemokratisk. När det handlar om integritet, informationsfrihet och säkerhet på nätet blir bristen på öppenhet i EU smärtsamt påtaglig. Inte sällan får medborgarna information om ett beslut först när ett beslut har fattats och är bindande.
Det handlar alltså ingalunda om en fjäder som Marianne Ekdahl försöker slå i oss med sin pamflett utan om regelrätta förhandlingar via EU om förbindelsevägar som medför att den information som FRA genom spaning får fram även om svenska medborgare skall kunna enkelt förmedlas till USA. Marianne Ekdahl har alltså förgäves försökt göra en riktig EU-höna till en fjäder. Att Ystad Allehanda gått på niten är kanske inte så märkvärdigt då man prioriterar EU-vänligt material som de flesta andra media.
Etiketter:
EU,
eu-samarbete,
EUs demokratiska underskott,
FRA,
Marianne Ekdahl,
spionsamarbete med USA
lördag 14 juni 2008
Champagnen undanstoppad - fritt fram för tjyv- och rackarspel!
Den bra genomgången i Sydsvenskan 14/9 av Erik Magnusson, Petra Villani och Olle Lönnaeus finns inte ens med på sajten utan har slagits ut av att Victoria pussar en groda och alla älskar Dolly samt en känd fotbollsmatch. Säger det något om tidningen, dess prioritering och intresset för den viktiga EU-frågan.
Det här förslaget sa irländarna nej till enligt tidningen:
* Fler överstatliga beslut
Tanken var ju att EU i högre grad skulle skulle styras genom majoritetsbeslut. Det veto som varje medlemsstat i dag kan lägga mot beslut man anser oantagliga skulle elimineras. Redan genom den allsmäktiga EG-domstolen kan stater i dag åläggas upphäva riksdags-, regions- eller kommunsbeslut. Denna överstatlighet skulle genom Lissabonfördraget ytterligare utökas.
Detta är det viktigt att säga nej till. EU är ingen överstat även om EU-etablissemanget drömmer om att besätta alla Höga funktioner inom en sådan organisation. De allvarliga problem med demokratiskt underskott som man inte avhjälpa inom nuvarande EUs ram skulle bli än värre om ett överstatligt majoritetsstyre infördes. Dessutom detta med Hög president och Hög utrikesminister är inget som man som alliansfri blir hög av. Vad man överhuvudtaget inte nämner är den viktiga förändringen att småstater som Irland och Sverige inte längre skulle få garanterad insyn i kommissionen genom att få utse en egen kommissionär.
*EU som försvarsallians
Det handlar om att solidariskt försvara varandra mot angrepp av andra stater eller terrorattacker eller problem med energiförsörjningen. Dessutom att tvinga medlemsstater att deltaga i europeiska snabbinsatsstyrkor.
Detta medför gemensam befälsföring inom Europa och bör inte tillåtas av suveränitetsskäl. Det är inte heller en vinst att Europa framstår som en militär stormakt och skall bli en del av vad en del drömmer om som en modern världspolis. Säkerhetsproblem kan mycket väl åstadkommas genom regionalt samarbete och avtal om att samverka vid kriser.
* Eu-parlamentet får mer makt
Det handlar om ett opreciserat ökat inflytande över lagstiftande beslut i EU-rådet.
Detta låter visserligen bra eftersom parlamentet är den enda demokratiskt valda representationen inom EU. Emellertid har det visat sig att parlamentets inflytande i många stycken blivit en ren chimär och någon större ändring härutinnan är knappast att förvänta, i vart fall inte p.g.a. fördragstexten.
* Nationella parlament får mer insyn
Varje beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå sägs det inom EU. Parlamenten skulle vidare få rätt att invända mot förslag från EU-kommissonen.
Det har vi ju sett vad det är värt från måtten på kobås till arbetstider för busschaufförer via hurvida korvkioskerna får servera gurkblandning eller vilka bananer vi får importera. Och när det gäller invändning så är det ju en sak men efter 8 veckor så kan man ändå besluta som man vill genom majoritetsbeslut.
* Folkets röst
Medborgarinitiativ med minst en miljon namnunderskrifter skall kunna väcka en fråga i EU-kommissionen
Jaha 1 miljon namnunderskrifter! Och sedan kan EU-kommission ändå fatta vilket beslut man önskar. Detta tillhör absolut den demokratiska grannlåten som inte förpliktar EU-etablissemanget ett dyft.
* Mänskliga rättigheter in i fördraget
Bra med en rättighetsstadga bindandande för alla medlemsländer.
Det är bara det att Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter redan anse vara EG-rätt, bla tillämpas dessa krav när man granskar länder inför medlemsansökan. Så detta är enbart en rent formell nymodighet.
* President och utrikesminister.
Det cirkulerande ordförandeskapet skall ersättas av ett centralt fast under en presidents och en utrikesministers ledning.
Detta vore synnerligen olyckligt eftersom det inte alls vore bra om vi alla samordnades trots att medlemsländerna har olika uppfattningar i centrala frågor, såsom användande av militärt våld (se Irak) och sociala rättvisefrågor såsom internationellt bistånd mm. Utseende av central ledning skulle dessutom understryka EUs karaktär av internationell superstat istället för sammanslutning mellan stater för samverkan på lika villkor, vilket vore en synnerligen olycklig utveckling.
* Länder kan lämna EU
Det skulle inflyta en sådan bestämmelse i fördraget.
Detta är en av de verkligen överdrivna nyheterna. Äktenskapet är visserligen av Gud instiftat enligt vissa religiösa ritualer men de flesta sansade på jorden har inte ifrågasatt möjligheten av en skilsmässa. Det lär i en demokrati inte finnas någon förening som kan vägra en medlem utträde oavsett om det står i föreningsstadgarna eller ej. Självklart gäller samma utträdesregel för EU. EU-fördraget är ju dessutom inte av Gud givet även om det ofta låter så på EU-etablissemanget.
Man kan bara säga guskelov att irländarna sa nej. Oss andra med fransmännen och holländarna i spetsen hade man ju bakbundit. Ett nej skulle enligt EUs regelverk betyda slutet för Lissabonfördraget. Men inte då ..
Olle Lönnaeus skriver i sin analys Vad händer nu?: "Men det har visat sig förr att juridik är en sak och politik en helt annan. Irländarnas nej till Lissabonfördraget är inte första gången som uppstudsiga medborgare smäller sina ledare på fingrarna. Varje gång har politikerna hittat smygvägar ur krisen. När Danmark 1992 röstade nej till Maastrichtfördraget fixade den danska regeingen några undantag och så blev folket nöjt. När Irland förkastade Nicefördraget 2001 drev regeringen några år senare igenom en repris på folkomröstningen - och fick ja. När medborgarna i Frankrike och Holland röstade nej till Eus nya konstitution 2005 hämtade unionens ledare andan, strök litet pynt om EU-hymn och EU-flagga i förslaget och döpte om det till fördrag. För säkerhets skull gav regeringarna i Paris och Haag inte folket en andra chans, utan beslöt att dokumentet skulle antas av parlamenten. Nu är Frankrike och Holland två av de sexton stater som godkänt Lissabonfördraget..."
Mot denna bakgrund av denna tjyv- och rackartaktik är det för det första inte svårförståeligt att valdeltagandet är så förhållandevis lågt i EU-val. För den enskilde medborgaren som upplever spelet är det ju inte svårt att fatta poängen: EU-etablissemanget skiter fullständigt i vad du säger lilla medborgarkryp vi gör ändå vad vi tycker. För det andra är det märkligt hur hela EUs historia präglats av denna motsättning mellan folk i gemen och etablissemanget. Ingen tycks heller fråga sig varför det är på det sättet. Fredrik Reinfeldt sa visserligen i dagens lördagsintervju med sin snällaste stämma att nu måste vi fundera. Alla som hörde var övertygade om att funderingarna inte var kring denna motsättning utan hur folkviljan på bästa sätt skall kringgås enligt receptet folket skall överhuvudtaget inte tillfrågas.
Olle Lönnaeus fortsätter om framtidsperspektivet: "... EUs stats- och regeringschefer kommer inte att låta irländarnas nej hindra dem på sikt. Två vägar är nu möjliga
* Antingen vänder 26 stater Irland ryggen och går vidare med det nya fördraget tillsammans
* Eller så inleder EU-förhandlingar med Irland om något undantag som kan blidka irländarna att rösta ja i en ny folkomröstning... "
Brown, Sarkozy och Barosso (och Reinfeldt) är överens om att ratificeringsprocessen i övriga länder skall fortsätta. Detta tyder på att Lönnaeus har rätt i sin analys. Är man petig demokrat kan man fråga sig hur detta stämmer överens med fördraget, nämligen att förslag skall godkännas av alla medlemmar för att bli giltigt. Men detta lilla skitirland som dessutom tagit emot så mycket bidrag - skulle mindre än en procent av befolkningen hindra EU-byråkrater?! Möjligen kan man förstärkas i tron att EU-etablisemanget nog fixar ett sätt att dra oss vanliga vid näsan. Sådan är tydligen den verklighet som gäller i Bryssel. Tyvärr för Europatanken! Gud, bevare EU för dess vänner ...
Det här förslaget sa irländarna nej till enligt tidningen:
* Fler överstatliga beslut
Tanken var ju att EU i högre grad skulle skulle styras genom majoritetsbeslut. Det veto som varje medlemsstat i dag kan lägga mot beslut man anser oantagliga skulle elimineras. Redan genom den allsmäktiga EG-domstolen kan stater i dag åläggas upphäva riksdags-, regions- eller kommunsbeslut. Denna överstatlighet skulle genom Lissabonfördraget ytterligare utökas.
Detta är det viktigt att säga nej till. EU är ingen överstat även om EU-etablissemanget drömmer om att besätta alla Höga funktioner inom en sådan organisation. De allvarliga problem med demokratiskt underskott som man inte avhjälpa inom nuvarande EUs ram skulle bli än värre om ett överstatligt majoritetsstyre infördes. Dessutom detta med Hög president och Hög utrikesminister är inget som man som alliansfri blir hög av. Vad man överhuvudtaget inte nämner är den viktiga förändringen att småstater som Irland och Sverige inte längre skulle få garanterad insyn i kommissionen genom att få utse en egen kommissionär.
*EU som försvarsallians
Det handlar om att solidariskt försvara varandra mot angrepp av andra stater eller terrorattacker eller problem med energiförsörjningen. Dessutom att tvinga medlemsstater att deltaga i europeiska snabbinsatsstyrkor.
Detta medför gemensam befälsföring inom Europa och bör inte tillåtas av suveränitetsskäl. Det är inte heller en vinst att Europa framstår som en militär stormakt och skall bli en del av vad en del drömmer om som en modern världspolis. Säkerhetsproblem kan mycket väl åstadkommas genom regionalt samarbete och avtal om att samverka vid kriser.
* Eu-parlamentet får mer makt
Det handlar om ett opreciserat ökat inflytande över lagstiftande beslut i EU-rådet.
Detta låter visserligen bra eftersom parlamentet är den enda demokratiskt valda representationen inom EU. Emellertid har det visat sig att parlamentets inflytande i många stycken blivit en ren chimär och någon större ändring härutinnan är knappast att förvänta, i vart fall inte p.g.a. fördragstexten.
* Nationella parlament får mer insyn
Varje beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå sägs det inom EU. Parlamenten skulle vidare få rätt att invända mot förslag från EU-kommissonen.
Det har vi ju sett vad det är värt från måtten på kobås till arbetstider för busschaufförer via hurvida korvkioskerna får servera gurkblandning eller vilka bananer vi får importera. Och när det gäller invändning så är det ju en sak men efter 8 veckor så kan man ändå besluta som man vill genom majoritetsbeslut.
* Folkets röst
Medborgarinitiativ med minst en miljon namnunderskrifter skall kunna väcka en fråga i EU-kommissionen
Jaha 1 miljon namnunderskrifter! Och sedan kan EU-kommission ändå fatta vilket beslut man önskar. Detta tillhör absolut den demokratiska grannlåten som inte förpliktar EU-etablissemanget ett dyft.
* Mänskliga rättigheter in i fördraget
Bra med en rättighetsstadga bindandande för alla medlemsländer.
Det är bara det att Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter redan anse vara EG-rätt, bla tillämpas dessa krav när man granskar länder inför medlemsansökan. Så detta är enbart en rent formell nymodighet.
* President och utrikesminister.
Det cirkulerande ordförandeskapet skall ersättas av ett centralt fast under en presidents och en utrikesministers ledning.
Detta vore synnerligen olyckligt eftersom det inte alls vore bra om vi alla samordnades trots att medlemsländerna har olika uppfattningar i centrala frågor, såsom användande av militärt våld (se Irak) och sociala rättvisefrågor såsom internationellt bistånd mm. Utseende av central ledning skulle dessutom understryka EUs karaktär av internationell superstat istället för sammanslutning mellan stater för samverkan på lika villkor, vilket vore en synnerligen olycklig utveckling.
* Länder kan lämna EU
Det skulle inflyta en sådan bestämmelse i fördraget.
Detta är en av de verkligen överdrivna nyheterna. Äktenskapet är visserligen av Gud instiftat enligt vissa religiösa ritualer men de flesta sansade på jorden har inte ifrågasatt möjligheten av en skilsmässa. Det lär i en demokrati inte finnas någon förening som kan vägra en medlem utträde oavsett om det står i föreningsstadgarna eller ej. Självklart gäller samma utträdesregel för EU. EU-fördraget är ju dessutom inte av Gud givet även om det ofta låter så på EU-etablissemanget.
Man kan bara säga guskelov att irländarna sa nej. Oss andra med fransmännen och holländarna i spetsen hade man ju bakbundit. Ett nej skulle enligt EUs regelverk betyda slutet för Lissabonfördraget. Men inte då ..
Olle Lönnaeus skriver i sin analys Vad händer nu?: "Men det har visat sig förr att juridik är en sak och politik en helt annan. Irländarnas nej till Lissabonfördraget är inte första gången som uppstudsiga medborgare smäller sina ledare på fingrarna. Varje gång har politikerna hittat smygvägar ur krisen. När Danmark 1992 röstade nej till Maastrichtfördraget fixade den danska regeingen några undantag och så blev folket nöjt. När Irland förkastade Nicefördraget 2001 drev regeringen några år senare igenom en repris på folkomröstningen - och fick ja. När medborgarna i Frankrike och Holland röstade nej till Eus nya konstitution 2005 hämtade unionens ledare andan, strök litet pynt om EU-hymn och EU-flagga i förslaget och döpte om det till fördrag. För säkerhets skull gav regeringarna i Paris och Haag inte folket en andra chans, utan beslöt att dokumentet skulle antas av parlamenten. Nu är Frankrike och Holland två av de sexton stater som godkänt Lissabonfördraget..."
Mot denna bakgrund av denna tjyv- och rackartaktik är det för det första inte svårförståeligt att valdeltagandet är så förhållandevis lågt i EU-val. För den enskilde medborgaren som upplever spelet är det ju inte svårt att fatta poängen: EU-etablissemanget skiter fullständigt i vad du säger lilla medborgarkryp vi gör ändå vad vi tycker. För det andra är det märkligt hur hela EUs historia präglats av denna motsättning mellan folk i gemen och etablissemanget. Ingen tycks heller fråga sig varför det är på det sättet. Fredrik Reinfeldt sa visserligen i dagens lördagsintervju med sin snällaste stämma att nu måste vi fundera. Alla som hörde var övertygade om att funderingarna inte var kring denna motsättning utan hur folkviljan på bästa sätt skall kringgås enligt receptet folket skall överhuvudtaget inte tillfrågas.
Olle Lönnaeus fortsätter om framtidsperspektivet: "... EUs stats- och regeringschefer kommer inte att låta irländarnas nej hindra dem på sikt. Två vägar är nu möjliga
* Antingen vänder 26 stater Irland ryggen och går vidare med det nya fördraget tillsammans
* Eller så inleder EU-förhandlingar med Irland om något undantag som kan blidka irländarna att rösta ja i en ny folkomröstning... "
Brown, Sarkozy och Barosso (och Reinfeldt) är överens om att ratificeringsprocessen i övriga länder skall fortsätta. Detta tyder på att Lönnaeus har rätt i sin analys. Är man petig demokrat kan man fråga sig hur detta stämmer överens med fördraget, nämligen att förslag skall godkännas av alla medlemmar för att bli giltigt. Men detta lilla skitirland som dessutom tagit emot så mycket bidrag - skulle mindre än en procent av befolkningen hindra EU-byråkrater?! Möjligen kan man förstärkas i tron att EU-etablisemanget nog fixar ett sätt att dra oss vanliga vid näsan. Sådan är tydligen den verklighet som gäller i Bryssel. Tyvärr för Europatanken! Gud, bevare EU för dess vänner ...
Etiketter:
EU,
EU. fördraget,
EUs demokratiska underskott,
Fredrik Reinfeldt,
irländskt nej
torsdag 12 juni 2008
Högt spel i Bryssel - EU-mygel
I går skrev jag om att "EU är ett fiasko ur demokratisk synvinkel". Detta bekräftas av en artikel i Sydsvenskan 12/6, varav framgår att EU-kommissionen lovat Irlands regering att dölja eller försena politiska beslut och information som kan stärka nejsidan. Detta framgår genom läckage av bl.a. en hemlig rapport från en hög brittisk diplomat. Myglet kretsar kring följande punkter, som är väl kända i Bryssel:
* Kommissionen insåg att förslaget att företagsbeskattningen bör harmoniseras inom EU skulle kunna stärka nej-sidan, eftersom Irland har mycket låg företagsbeskattning. Man försäkrade snabbt att frågan om en sådan harmonisering av företagsbeskattning inte kommer att tas upp förrän efter folkomröstningen.
* Irlands neutralitetspolitik har ett brett folkligt stöd. Därför skall EU undvika att diskutera den gemensamma försvarspolitiken före folkomröstningen. Planerna på att förstärka EU-trupperna läggs på is tills vidare.
* EU:s långtidsbudget med bl.a.nedskärningar av EUs kostsamma jordbruksstöd skall behandlas med största möjliga tystnad fram till efter folkomröstningen. Orsaken härtill är att Irlands bönder får stort EU-stöd. Slutdatum för debatten om EU:s långtidsbudget har därför flyttats fram med tre månader till den 15 juni, tre dagar efter den irländska folkomröstningen.
* Den 31 januari i år stoppade EU importen av kött från Brasilien, vilket gynnar de konkurrerande irländska köttproducenterna.
* Planerna på ytterligare likriktning av rättsliga och inrikes frågor inom EU har skjutits på framtiden när irländska folkomröstningen är klar.
* Slutligen har EU-kommissionen stoppat en undersökning av om Irland bryter mot EU:s regler genom att tillåta religiösa skolor att ge förtur åt troende katoliker vid nyanställningar - uppenbarligen för att inte stöta sig med Irlands varmt katolska väljare.
Dessa uppgifter är naturligtvis negativa för EU. Och jag menar att detta myglande och demokratiska underskott är något vi måste ta itu med. Man håller ju på att skjuta hela Eu-tanken i sank i folks ögon.
Därför är dagspressens kommentarer överlag rena struntpratet, som bara får folk i gemen att sucka över förljugenheten. Sydsvenskan går i sin huvudledare i dag 12/6 "Solsken för Europa" ner i spagat och spräcker i sammanhanget ljumskarna i ansträngning att ge sken av att allt är bra. Det handlar om "varmt välkomna förändringar som skulle gynna EU-medborgarna" och "fördragsmotståndarnas skrämselpropaganda"; några sakskäl förekommer aldrig av lätt insedda skäl utan bara omotiverade värderingar. "Unionen tillskrivs ofta mer makt än vad den har" samtidigt så mörkar tidningarna för folk uppenbara fakta som att vi i Sverige kommer att tvingas skriva om vår arbetsrätt, ändra vår alkohol- och spelpolitik, ändra vårt byggnadspolitiska socialt betingade program, vår mediapolitik med syfte till åsiktsspridning osv. osv. Visste du att ca 80 % av vår lagstiftning är beroende av olika EG-rättsliga perspektiv - inte en bokstav kan skrivas i svensk lagstiftning utan att man kollar vad EU tycker om det. Kan man tänka sig mer makt utan att EU tar över verksamheten helt?
Detta EU-etablisemangets mygel och journalisternas hyckleri är ytterligare barlast som det fina EU-skeppet tvingas hantera utan att kapsejsa.
* Kommissionen insåg att förslaget att företagsbeskattningen bör harmoniseras inom EU skulle kunna stärka nej-sidan, eftersom Irland har mycket låg företagsbeskattning. Man försäkrade snabbt att frågan om en sådan harmonisering av företagsbeskattning inte kommer att tas upp förrän efter folkomröstningen.
* Irlands neutralitetspolitik har ett brett folkligt stöd. Därför skall EU undvika att diskutera den gemensamma försvarspolitiken före folkomröstningen. Planerna på att förstärka EU-trupperna läggs på is tills vidare.
* EU:s långtidsbudget med bl.a.nedskärningar av EUs kostsamma jordbruksstöd skall behandlas med största möjliga tystnad fram till efter folkomröstningen. Orsaken härtill är att Irlands bönder får stort EU-stöd. Slutdatum för debatten om EU:s långtidsbudget har därför flyttats fram med tre månader till den 15 juni, tre dagar efter den irländska folkomröstningen.
* Den 31 januari i år stoppade EU importen av kött från Brasilien, vilket gynnar de konkurrerande irländska köttproducenterna.
* Planerna på ytterligare likriktning av rättsliga och inrikes frågor inom EU har skjutits på framtiden när irländska folkomröstningen är klar.
* Slutligen har EU-kommissionen stoppat en undersökning av om Irland bryter mot EU:s regler genom att tillåta religiösa skolor att ge förtur åt troende katoliker vid nyanställningar - uppenbarligen för att inte stöta sig med Irlands varmt katolska väljare.
Dessa uppgifter är naturligtvis negativa för EU. Och jag menar att detta myglande och demokratiska underskott är något vi måste ta itu med. Man håller ju på att skjuta hela Eu-tanken i sank i folks ögon.
Därför är dagspressens kommentarer överlag rena struntpratet, som bara får folk i gemen att sucka över förljugenheten. Sydsvenskan går i sin huvudledare i dag 12/6 "Solsken för Europa" ner i spagat och spräcker i sammanhanget ljumskarna i ansträngning att ge sken av att allt är bra. Det handlar om "varmt välkomna förändringar som skulle gynna EU-medborgarna" och "fördragsmotståndarnas skrämselpropaganda"; några sakskäl förekommer aldrig av lätt insedda skäl utan bara omotiverade värderingar. "Unionen tillskrivs ofta mer makt än vad den har" samtidigt så mörkar tidningarna för folk uppenbara fakta som att vi i Sverige kommer att tvingas skriva om vår arbetsrätt, ändra vår alkohol- och spelpolitik, ändra vårt byggnadspolitiska socialt betingade program, vår mediapolitik med syfte till åsiktsspridning osv. osv. Visste du att ca 80 % av vår lagstiftning är beroende av olika EG-rättsliga perspektiv - inte en bokstav kan skrivas i svensk lagstiftning utan att man kollar vad EU tycker om det. Kan man tänka sig mer makt utan att EU tar över verksamheten helt?
Detta EU-etablisemangets mygel och journalisternas hyckleri är ytterligare barlast som det fina EU-skeppet tvingas hantera utan att kapsejsa.
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
EUs demokratiska underskott
onsdag 11 juni 2008
EU ett fiasko demokratiskt sett!
Irland avgör Lissabonfördragets framtid är rubriken i media. I morgon torsdag röstar irländarna om det nya EU-fördraget.
Irländarna är in i det sista mycket kluvna inför morgondagen då de som enda folk i Europa ska rösta om det nya EU-fördraget, det så kallade Lissabonfördraget. För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att samtliga EU-länder godkänner det. Det betyder att irländarna på torsdagen har fördragets framtid i sin hand. Ett nej i Irland betyder nej till fördraget i hela EU.
Eftersom Irland är det enda land där folket ska rösta om det nya fördraget är det alltså mindre än 1 procent av gemenskapens medborgare som avgör fördragets framtid.
I alla andra EU-länder inklusive Sverige har det styrande skiktet bestämt att det räcker med att parlamentet godkänner avtalet. Uppenbarligen dikterades detta beslut av att det förra försöket stupade på att Frankrike och Holland sa nej. Och som alla vet är lissabonförslaget med en bagatellartad retuschering innehållsmässigt identiskt med det tidigare underkända förslaget.
Nu kan man ju inte säga att ett godkännande av riksdagen/parlamentet är generellt mindre demokratiskt. Men när enda anledningen till att beslutet tas i parlamentet är att lissabonfördraget, liksom det tidigare, skulle avvisas vid en folkomröstning, då blir det enligt min mening ett manipulerande som inte stämmer med demokratin.
När man dessutom tar ett i folkomröstning underkänt förslag och bara kort därefter återkommer med i stort sett samma förslag, som getts en yttre dräkt förändrad så att igenkännandet inte blir uppenbart, framstår hela beslutsprocessen som ett manipulerande av demokratin. För att inte använda klartexten: Ett hån mot folkviljan eller ett tjyv- och rackarspel.
Det är synd om den goda EU-tanken eftersom man på detta sätt lyckats handikappa EU med en sfär av bristande demokrati och med det klara uttrycket: vi skiter i dej du lilla vanliga medborgarkryp ty vi vet vad som är bäst och det gör vi antingen du vill det eller inte. Så det låga valdeltagande i EU-val har sin gedigna förklaring.
När det härtill kommer vad kallats EUs demokratiska underskott och en allsmäktig juristdomstol som tolkar i Milton Friemansk anda så att rörligheten ges prioritet framför hälsa, arbetsrätt och social välfärd så framstår hela projektet som ett borgerligt överklassprojekt. Vi måste begränsa perukstockarnas makt och - som det heter i en välrenommerad AT-rapport - ta tillbaka demokratin inom EU och göra detta EU till ett allas projekt.
Irländarna är in i det sista mycket kluvna inför morgondagen då de som enda folk i Europa ska rösta om det nya EU-fördraget, det så kallade Lissabonfördraget. För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att samtliga EU-länder godkänner det. Det betyder att irländarna på torsdagen har fördragets framtid i sin hand. Ett nej i Irland betyder nej till fördraget i hela EU.
Eftersom Irland är det enda land där folket ska rösta om det nya fördraget är det alltså mindre än 1 procent av gemenskapens medborgare som avgör fördragets framtid.
I alla andra EU-länder inklusive Sverige har det styrande skiktet bestämt att det räcker med att parlamentet godkänner avtalet. Uppenbarligen dikterades detta beslut av att det förra försöket stupade på att Frankrike och Holland sa nej. Och som alla vet är lissabonförslaget med en bagatellartad retuschering innehållsmässigt identiskt med det tidigare underkända förslaget.
Nu kan man ju inte säga att ett godkännande av riksdagen/parlamentet är generellt mindre demokratiskt. Men när enda anledningen till att beslutet tas i parlamentet är att lissabonfördraget, liksom det tidigare, skulle avvisas vid en folkomröstning, då blir det enligt min mening ett manipulerande som inte stämmer med demokratin.
När man dessutom tar ett i folkomröstning underkänt förslag och bara kort därefter återkommer med i stort sett samma förslag, som getts en yttre dräkt förändrad så att igenkännandet inte blir uppenbart, framstår hela beslutsprocessen som ett manipulerande av demokratin. För att inte använda klartexten: Ett hån mot folkviljan eller ett tjyv- och rackarspel.
Det är synd om den goda EU-tanken eftersom man på detta sätt lyckats handikappa EU med en sfär av bristande demokrati och med det klara uttrycket: vi skiter i dej du lilla vanliga medborgarkryp ty vi vet vad som är bäst och det gör vi antingen du vill det eller inte. Så det låga valdeltagande i EU-val har sin gedigna förklaring.
När det härtill kommer vad kallats EUs demokratiska underskott och en allsmäktig juristdomstol som tolkar i Milton Friemansk anda så att rörligheten ges prioritet framför hälsa, arbetsrätt och social välfärd så framstår hela projektet som ett borgerligt överklassprojekt. Vi måste begränsa perukstockarnas makt och - som det heter i en välrenommerad AT-rapport - ta tillbaka demokratin inom EU och göra detta EU till ett allas projekt.
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
EUs demokratiska underskott,
Lavall-domen,
Ta tillbaka demokratin
lördag 17 maj 2008
Det borgerliga projektet EU måste göras socialt och demokratiskt!
Det finns anledning att allvarligt granska hur vi socialdemokrater skall ha det efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Vid EU-anlutningen trodde vi att det var självklart att svensk lag skulle gälla på svensk arbetsmarknad, även för dem som kom från annat EU-land. Men genom perukstockarnas inhopp så framstår EU plötsligt som ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen och förhindra lönedumpning.
Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.
Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.
När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.
Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.
Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.
I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.
Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.
Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.
Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.
När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.
Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.
Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.
I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.
Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.
onsdag 16 april 2008
Sören Wibes avhopp en tankeställare
Sören Wibe skriver på DN-debatt 16/4 "Nu lämnar jag partiet"... vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel...
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.
Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.
Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.
Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.
Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.
Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.
Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.
Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.
Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.
tisdag 25 mars 2008
Aja baja, Mona Sahlin!
säger Per T. Ohlsson i sin mästrande söndagskrönika i Sydsvenskan 23/3 "En lek med eld" apropå att Mona Sahlin varit huvudtalare på Kollektivavtalets dag: Mot bakgrund av hennes insatser på 90-talet framstod det som lite märkligt att hon den dagen framträdde vid en EU-kritisk manifestation i Stockholm. Byggnads och andra LO-förbund anordnade för fjärde året "Kollektivavtalets dag". Sahlin förklarade att hon förstår att svenska löntagare är oroliga efter EG-domstolens dom i Vaxholmsärendet. Hon lovade att ta strid för den svenska modellen och upprepade kravet att den borgerliga regeringen omgående klargör att svenska kollektivavtal gäller i Sverige.
PerTe ondgör sig också över att s-riksdagsmännen Bo Bernhardsson och Morgan Johansson 3/3 skrev i DN att EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, inte bör ratificeras förrän "Vaxholmsfrågan är löst". Han anför att Bernhardssons och Johanssons artikel dessutom "byggde på en präktig självmotsägelse. De inledde med att domen "är svårtydd". Sedan slog de själva fast att den är "ett solklart exempel" på att EG-domstolen lägger sig i för mycket. Domen kan inte gärna vara både svårtydd och solklar." Vad s-skribenterna sa var att domen var svårtydd i meningen att dess juridiska konsekvenser var svåröverblickbara och att man därför inte borde ratificera Lissabonfördraget förrän frågan om kollektivtalens giltighet var klarlagd. Däremot var den just ett exempel på att EG-domstolen lägger sig i för mycket av det som rimligen måste bestämmas lokalt. PerTe visar återigen att han är ganska korkad då han han anstränger sig att missförstå en text för att det skall passa in i hans illvilliga beskrivning.
Därefter gör PerTe skamgreppet påstå att manifestationerna beror på att den socialdemokratiska ledningen dels vill knyta de EU-kritiska närmare till sig och "läka såren" från EU-omröstningen dels ock avser att locka tillbaka de LO- och SAP-medlemmar som gått över till Sverigedemokraterna. Detta utvecklar han i flera spalter. Han t.o.m. med viss inlevelse frågar sig varför "den socialdemokratiska retoriken är så uppskruvad". EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden... I lätt konspiratoriska ordalag anklagas den moderatledda regeringen för att använda domstolen som politisk murbräcka, inte bara mot kollektivavtalen, utan även mot den sociala bostadspolitiken och presstödet. Påståendet att den svenska modellen hotas är under alla omständigheter en rejäl överdrift. En av Sveriges främsta och mest erfarna experter på arbetsrätt, professor emeritus Tore Sigeman i Uppsala, har analyserat Lavaldomen (Lag & Avtal 30/1). Hans slutsats: "På den vanliga svenska arbetsmarknaden kan avtalsmodellen inte anses hotad."
Vad PerTe förtiger - förutom att Sigeman är kunnig i arbetsrätt - är att han uppträdde i Lavallmålet som rättsligt biträde till det lettiska byggföretaget på uppdrag av Svenskt Näringsliv, vilket kan ha inverkat på objektiviteten i hans analys. Dessutom nämner PerTe inte med en stavelse att en rad andra arbetsrättsjurister uttalat sig och att det inte finns någon enhetlig uppfattning om hur vaxholmsdomen skall tolkas. Bernhardssons och Johanssons påstående i DN-artikeln att domen är svårtydd är därför väldokumenterat.
Men PerTes syfte är alltså att med en hel rad skenresonemang ifrågasätta ärligheten i den massiva protesten mot EG-domstolens utslag både från arbetarrörelsens fackliga och politiska gren. Om man istället utgår från uttalandet På Kollektivatalets dag: Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade. PerTe påstår att Mona Sahlin knappast står bakom uttalandet. Varför det? Varför tror de borgerliga skribenterna aldrig på vad man säger från vänsterhåll. Finns det verkligen vid närmare eftertanke något märkligt i uttalandet? Framstår det inte snarare som självklart riktigt och välunderbyggt? Är det överhuvudtaget någon i hela Sverige som trott att det skulle bli knepigt att tillämpa svensk arbetsrätt med hänsyn till vårt medlemsskap i EU? Man kan fortsätta att fråga finns det någon som trott att vår alkhol- och spelpolitik skulle ifrågasättas. Finns någon som trott att vi inte själva skulle få bestämma om bostadssubventioner och presstöd?
Är det då så orimligt att man som vänsterpolitiker och EU-vän blir allvarligt oroad över utvecklingen inom EU. EG-domstolens utslag ifråga om alkohol, spel och nu arbetsrätt innebär en allvarlig inblandning i det som ankommer på våra demokratiskt valda politiker, nämligen att göra de avvägningar som beslutas av riksdag och regering, landsting eller kommunalfullmäktige. När medlemsfrågan avgjordes var det demokratiska underskottet inte klarlagt så som nu. Ingen människa kunde föreställa sig att domstolen skulle avprioritera sociala och arbetsrättliga hänsyn till förmån för den enda principen om fri konkurrens in absurdum. Så som domstolen själv dömt i flera olika utslag kan man svårligen göra annan tolkning än att man i sann Milton Friedmansk anda låter alla andra hänsyn vika till förmån för en rå, hänsynslös kapitalism där juridiken används för att tillrättalägga för de maktägande ekonomiska intressena i samhället.
PerTe menar att det är helt orättvist att EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden eftersom EU också är en rättslig gemenskap. Jo det är nog sant men EG-rätten bygger på ett antal fördragstexter som till sitt innehåll kan liknas vid ett antal paroller om fri konkurrens, fri rörlighet osv. Dessa har inte något i fördragen närmare beskrivet innehåll. De kan snarare liknas vid kapitelrubriker i den svenska lagen. Däremot saknas själva lagtexten Den utformas istället av 9 manliga domare i EG-domstolen när ett fall aktualiseras. Man inte bara dömer utan man konstruerar samtidigt lagtexten. Jag har tidigare formulerat det så att egentligen finns inte EG-rätten annat än i huvudet på EG-domarna. Dessutom finns det ett antal olika "paroller" och domstolen gör själv den inbördes prioriteringen. Inte heller kan den demokratiskt valda delen, EU-parlamentet, korrigera ett domslut genom att införa ny lagstiftning på det sätt som Sveriges riksdag kan korrigera svenska Högsta domstolen. Detta medför att domstolsmakten utövas utan demokratisk kontroll.
EG-rätten utökas dessutom av en ständig ström av direktiv av olika valör som tillkomer i en administrativ process med Kommissionen och i vissa fall Rådet som avsändare. Inte heller denna typ av lagstiftning fyller rimliga krav på att granskas genom en demokratisk process. EG-rätten utvecklas härigenom till en svårgenomtränglig snårskog i vilken det är omöjligt att klara sig utan kvalificerad jurisdisk rådgivning. Även detta gynnar penningstarka intressen och undergräver demokratin.
Den rättsliga gemenskap, som PerTe talar om, är i dag ett av största demokratiska problemen i EU som kommer att undergräva både medborgarnas inflytande och förtroende för gemenskapen. Att inse och påtala detta är enligt min mening att vara en sann vän av europeisk gemenskap. Medan den huvudlösa demagogin kommer att bringa EU i fördärvet.
Därför Mona Sahlin, du har anledning att vara orolig för hur de s.k. EU-vännerna saboterar ett utvecklingsarbete med vår EU-gemenskap. Det är inte att leka med elden att se verkligheten och göra något åt den.
PerTe ondgör sig också över att s-riksdagsmännen Bo Bernhardsson och Morgan Johansson 3/3 skrev i DN att EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, inte bör ratificeras förrän "Vaxholmsfrågan är löst". Han anför att Bernhardssons och Johanssons artikel dessutom "byggde på en präktig självmotsägelse. De inledde med att domen "är svårtydd". Sedan slog de själva fast att den är "ett solklart exempel" på att EG-domstolen lägger sig i för mycket. Domen kan inte gärna vara både svårtydd och solklar." Vad s-skribenterna sa var att domen var svårtydd i meningen att dess juridiska konsekvenser var svåröverblickbara och att man därför inte borde ratificera Lissabonfördraget förrän frågan om kollektivtalens giltighet var klarlagd. Däremot var den just ett exempel på att EG-domstolen lägger sig i för mycket av det som rimligen måste bestämmas lokalt. PerTe visar återigen att han är ganska korkad då han han anstränger sig att missförstå en text för att det skall passa in i hans illvilliga beskrivning.
Därefter gör PerTe skamgreppet påstå att manifestationerna beror på att den socialdemokratiska ledningen dels vill knyta de EU-kritiska närmare till sig och "läka såren" från EU-omröstningen dels ock avser att locka tillbaka de LO- och SAP-medlemmar som gått över till Sverigedemokraterna. Detta utvecklar han i flera spalter. Han t.o.m. med viss inlevelse frågar sig varför "den socialdemokratiska retoriken är så uppskruvad". EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden... I lätt konspiratoriska ordalag anklagas den moderatledda regeringen för att använda domstolen som politisk murbräcka, inte bara mot kollektivavtalen, utan även mot den sociala bostadspolitiken och presstödet. Påståendet att den svenska modellen hotas är under alla omständigheter en rejäl överdrift. En av Sveriges främsta och mest erfarna experter på arbetsrätt, professor emeritus Tore Sigeman i Uppsala, har analyserat Lavaldomen (Lag & Avtal 30/1). Hans slutsats: "På den vanliga svenska arbetsmarknaden kan avtalsmodellen inte anses hotad."
Vad PerTe förtiger - förutom att Sigeman är kunnig i arbetsrätt - är att han uppträdde i Lavallmålet som rättsligt biträde till det lettiska byggföretaget på uppdrag av Svenskt Näringsliv, vilket kan ha inverkat på objektiviteten i hans analys. Dessutom nämner PerTe inte med en stavelse att en rad andra arbetsrättsjurister uttalat sig och att det inte finns någon enhetlig uppfattning om hur vaxholmsdomen skall tolkas. Bernhardssons och Johanssons påstående i DN-artikeln att domen är svårtydd är därför väldokumenterat.
Men PerTes syfte är alltså att med en hel rad skenresonemang ifrågasätta ärligheten i den massiva protesten mot EG-domstolens utslag både från arbetarrörelsens fackliga och politiska gren. Om man istället utgår från uttalandet På Kollektivatalets dag: Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade. PerTe påstår att Mona Sahlin knappast står bakom uttalandet. Varför det? Varför tror de borgerliga skribenterna aldrig på vad man säger från vänsterhåll. Finns det verkligen vid närmare eftertanke något märkligt i uttalandet? Framstår det inte snarare som självklart riktigt och välunderbyggt? Är det överhuvudtaget någon i hela Sverige som trott att det skulle bli knepigt att tillämpa svensk arbetsrätt med hänsyn till vårt medlemsskap i EU? Man kan fortsätta att fråga finns det någon som trott att vår alkhol- och spelpolitik skulle ifrågasättas. Finns någon som trott att vi inte själva skulle få bestämma om bostadssubventioner och presstöd?
Är det då så orimligt att man som vänsterpolitiker och EU-vän blir allvarligt oroad över utvecklingen inom EU. EG-domstolens utslag ifråga om alkohol, spel och nu arbetsrätt innebär en allvarlig inblandning i det som ankommer på våra demokratiskt valda politiker, nämligen att göra de avvägningar som beslutas av riksdag och regering, landsting eller kommunalfullmäktige. När medlemsfrågan avgjordes var det demokratiska underskottet inte klarlagt så som nu. Ingen människa kunde föreställa sig att domstolen skulle avprioritera sociala och arbetsrättliga hänsyn till förmån för den enda principen om fri konkurrens in absurdum. Så som domstolen själv dömt i flera olika utslag kan man svårligen göra annan tolkning än att man i sann Milton Friedmansk anda låter alla andra hänsyn vika till förmån för en rå, hänsynslös kapitalism där juridiken används för att tillrättalägga för de maktägande ekonomiska intressena i samhället.
PerTe menar att det är helt orättvist att EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden eftersom EU också är en rättslig gemenskap. Jo det är nog sant men EG-rätten bygger på ett antal fördragstexter som till sitt innehåll kan liknas vid ett antal paroller om fri konkurrens, fri rörlighet osv. Dessa har inte något i fördragen närmare beskrivet innehåll. De kan snarare liknas vid kapitelrubriker i den svenska lagen. Däremot saknas själva lagtexten Den utformas istället av 9 manliga domare i EG-domstolen när ett fall aktualiseras. Man inte bara dömer utan man konstruerar samtidigt lagtexten. Jag har tidigare formulerat det så att egentligen finns inte EG-rätten annat än i huvudet på EG-domarna. Dessutom finns det ett antal olika "paroller" och domstolen gör själv den inbördes prioriteringen. Inte heller kan den demokratiskt valda delen, EU-parlamentet, korrigera ett domslut genom att införa ny lagstiftning på det sätt som Sveriges riksdag kan korrigera svenska Högsta domstolen. Detta medför att domstolsmakten utövas utan demokratisk kontroll.
EG-rätten utökas dessutom av en ständig ström av direktiv av olika valör som tillkomer i en administrativ process med Kommissionen och i vissa fall Rådet som avsändare. Inte heller denna typ av lagstiftning fyller rimliga krav på att granskas genom en demokratisk process. EG-rätten utvecklas härigenom till en svårgenomtränglig snårskog i vilken det är omöjligt att klara sig utan kvalificerad jurisdisk rådgivning. Även detta gynnar penningstarka intressen och undergräver demokratin.
Den rättsliga gemenskap, som PerTe talar om, är i dag ett av största demokratiska problemen i EU som kommer att undergräva både medborgarnas inflytande och förtroende för gemenskapen. Att inse och påtala detta är enligt min mening att vara en sann vän av europeisk gemenskap. Medan den huvudlösa demagogin kommer att bringa EU i fördärvet.
Därför Mona Sahlin, du har anledning att vara orolig för hur de s.k. EU-vännerna saboterar ett utvecklingsarbete med vår EU-gemenskap. Det är inte att leka med elden att se verkligheten och göra något åt den.
tisdag 18 mars 2008
Skånska sopor en angelägenhet för perukstockar?
I dag 18/3 rapporterade Sydsvenskan från den komplicerade verkligheten:
Skånska sopor kan fraktas till Dalarna
Nu är det slut på kommunernas rätt att bestämma hur invånarnas sopor tas om hand. En ny dom i regeringsrätten tvingar kommuner att handla upp tjänsten - något som kan betyda att skånska sopor fraktas till Mora i stället för Spillepengen i Malmö.
Gårdagens beslut i regeringsrätten skakar om landets kommuner. Fram till år 2000 hade de ensamrätt på behandlingen av sopor. Sedan dess har privata företag genom en intensiv lobbykampanj kapat åt sig bit för bit av en marknad värd femton miljarder kronor. Regeringsrätten ger nu fyra privata företag rätt mot Tomelilla och Simrishamn. Kommunerna får inte låta Sysav, där kommunerna är delägare med andra skånska kommuner, ta hand om soporna. Inte utan att företag i hela EU också får lägga bud på de 17 000 ton som kommuninvånarna slänger varje år.
Kommunalråden i Tomelilla och Simrishamn har försvarat sig med att det inte finns någon annan lösning på rimligt avstånd och att sophanteringen blev billigare för invånarna efter anslutningen till Sysav. Hade Sysav varit ett kommunförbund i stället för ett bolag så hade det gått bra.
Vad är nu detta för strunt - har juristerna i Stockholm blivit knäppa. Ja, det är väl enda förklaringen till att man kör soporna till Mora i stället för att ta hand om dem på skånskt vis på ort och ställe. Nej, enligt EG-rätten skall det råda fri konkurrens. Och för att sådan skall råda så måste i all offentlig verksamhet upphandling ske, d.v.s. enkelt uttryckt att olika bolag får lägga ett prisbud på vad det kostar att anlita just dem för att ordna saken. Sverige kan som stat lagstifta om mindre undantag för vissa verksamheter som man löser bättre lokalt. Exempelvis har det talats om att äldreomsorgen skulle vara ett typiskt sådant område, bl.a. därför att det inte är lämpat för lönsamhetstänkande.
Dessa bestämmelser om fri konkurrens och upphandling kan väl vara bra när det gäller stora projekt som lämpligen bör avgöras efter konkurrens mellan storbolag. Men när man tillämpar detta utan urskiljning även på det lilla kommunala planet så medför det ett gynnande av stora bolag som där kan slå ut lokala entreprenörer. Enkelt uttryckt bestämmelsen om fri konkurrens beaktar inte lokala intressen av arbete inom kommunen, därvid baksidan är att arbetslöshet kräver assistans av kommunens socialtjänst och minskar skatteunderlaget. Med skygglappar som består av fri konkurrens så beaktar man inte heller miljömässiga hänsyn exempelvis långa transporter, stordriftens nackdelar med giftutsläpp m.m. Det finns en rad olika faktorer som lämpligen bör vägas mot varandra. Men EG-rätten är enögd.
Detta är en god illustration till att det faktiskt borde vara politiker som gör dessa olika avvägningar istället för perukstockar som bara förstår sig på en sak nämligen tolka lagens bokstav. Nu låter detta ju väldigt nedlåtande mot jurister men det är det inte. Eftersom jag själv är jurist så förstår jag hur snett det blir när jurister hamnar ovanför de politiskt ansvariga. Det är just det som är felet med EU och EG-rätten att man satt upp domstolar befolkade av jurister som en slags kassationsinstans när det gäller politiska beslut. När vi talar om demokrati så bekänner vi oss till att majoriteten bestämmer genom sina valda ombud med de begränsningar som finns i grundlagen. Men så är det inte inom EU. Där har man satt i princip nio manliga jurister i EG-domstolen med makt att upphäva av parlamenten/riksdagarna och regeringarna fattade beslut. Jag tycker inte att det är rimligt.
Denna överhöghet för jurister kommer precis som nu i Tomelilla och Simrishamn medföra stora svårigheter i en fråga som det uppenbart borde ankomma på de lokala politikerna att besluta om. Men inte det, säger perukstockarna, skånska sopor är en angelägenhet för oss.
********
PS tänkte på detta med logik när jag hörde att de kinesiska ledarna, som beordrat sina soldater att skjuta på tibetaner i Tibet, säger att Dalai Lama, som lever i exil i Indien, har ansvaret för dödskjutningarna. Vem är det egentligen som för befälet över soldaterna?
Skånska sopor kan fraktas till Dalarna
Nu är det slut på kommunernas rätt att bestämma hur invånarnas sopor tas om hand. En ny dom i regeringsrätten tvingar kommuner att handla upp tjänsten - något som kan betyda att skånska sopor fraktas till Mora i stället för Spillepengen i Malmö.
Gårdagens beslut i regeringsrätten skakar om landets kommuner. Fram till år 2000 hade de ensamrätt på behandlingen av sopor. Sedan dess har privata företag genom en intensiv lobbykampanj kapat åt sig bit för bit av en marknad värd femton miljarder kronor. Regeringsrätten ger nu fyra privata företag rätt mot Tomelilla och Simrishamn. Kommunerna får inte låta Sysav, där kommunerna är delägare med andra skånska kommuner, ta hand om soporna. Inte utan att företag i hela EU också får lägga bud på de 17 000 ton som kommuninvånarna slänger varje år.
Kommunalråden i Tomelilla och Simrishamn har försvarat sig med att det inte finns någon annan lösning på rimligt avstånd och att sophanteringen blev billigare för invånarna efter anslutningen till Sysav. Hade Sysav varit ett kommunförbund i stället för ett bolag så hade det gått bra.
Vad är nu detta för strunt - har juristerna i Stockholm blivit knäppa. Ja, det är väl enda förklaringen till att man kör soporna till Mora i stället för att ta hand om dem på skånskt vis på ort och ställe. Nej, enligt EG-rätten skall det råda fri konkurrens. Och för att sådan skall råda så måste i all offentlig verksamhet upphandling ske, d.v.s. enkelt uttryckt att olika bolag får lägga ett prisbud på vad det kostar att anlita just dem för att ordna saken. Sverige kan som stat lagstifta om mindre undantag för vissa verksamheter som man löser bättre lokalt. Exempelvis har det talats om att äldreomsorgen skulle vara ett typiskt sådant område, bl.a. därför att det inte är lämpat för lönsamhetstänkande.
Dessa bestämmelser om fri konkurrens och upphandling kan väl vara bra när det gäller stora projekt som lämpligen bör avgöras efter konkurrens mellan storbolag. Men när man tillämpar detta utan urskiljning även på det lilla kommunala planet så medför det ett gynnande av stora bolag som där kan slå ut lokala entreprenörer. Enkelt uttryckt bestämmelsen om fri konkurrens beaktar inte lokala intressen av arbete inom kommunen, därvid baksidan är att arbetslöshet kräver assistans av kommunens socialtjänst och minskar skatteunderlaget. Med skygglappar som består av fri konkurrens så beaktar man inte heller miljömässiga hänsyn exempelvis långa transporter, stordriftens nackdelar med giftutsläpp m.m. Det finns en rad olika faktorer som lämpligen bör vägas mot varandra. Men EG-rätten är enögd.
Detta är en god illustration till att det faktiskt borde vara politiker som gör dessa olika avvägningar istället för perukstockar som bara förstår sig på en sak nämligen tolka lagens bokstav. Nu låter detta ju väldigt nedlåtande mot jurister men det är det inte. Eftersom jag själv är jurist så förstår jag hur snett det blir när jurister hamnar ovanför de politiskt ansvariga. Det är just det som är felet med EU och EG-rätten att man satt upp domstolar befolkade av jurister som en slags kassationsinstans när det gäller politiska beslut. När vi talar om demokrati så bekänner vi oss till att majoriteten bestämmer genom sina valda ombud med de begränsningar som finns i grundlagen. Men så är det inte inom EU. Där har man satt i princip nio manliga jurister i EG-domstolen med makt att upphäva av parlamenten/riksdagarna och regeringarna fattade beslut. Jag tycker inte att det är rimligt.
Denna överhöghet för jurister kommer precis som nu i Tomelilla och Simrishamn medföra stora svårigheter i en fråga som det uppenbart borde ankomma på de lokala politikerna att besluta om. Men inte det, säger perukstockarna, skånska sopor är en angelägenhet för oss.
********
PS tänkte på detta med logik när jag hörde att de kinesiska ledarna, som beordrat sina soldater att skjuta på tibetaner i Tibet, säger att Dalai Lama, som lever i exil i Indien, har ansvaret för dödskjutningarna. Vem är det egentligen som för befälet över soldaterna?
måndag 10 mars 2008
EU-manikerna lämnar demokratin i sticket.
Igår var det Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson som kallade EU-kritiker för "fripassagerare som rättfärdigar sitt gratisåkande", se gårdagens blogg, och i dagens Sydsvenska 10/3 så sjukförklaras alla som sätter minsta frågetecken för Europagemenskapens struktur såsom fobiker under rubriken "Var är er logik, EU-fobiker" signerat MarieLouise Samuelsson. Fobiker är ju en person med sjuklig, oresonlig skräck i detta fall för europagemenskap.
MarieLouise Samuelsson buntar ihop alla som inte ber sin EU-bön ordentligt. Först de verkligt sjukliga, som Ohly och MP, vilka vill gå ur EU och som egentligen borde rösta för det nya fördraget eftersom där finns en utträdesmöjlighet. Men även alla andra EU-kritiker: Provocerande och populistiskt, ja, mp och v är ju inte ensamma om olika nyanser av skepsis. Sverigedemokraterna är (givetvis) emot EU. Men också på mer etablerad och EU-positiv nivå märks tendensen till självgod isolationism, Sverige-är-alltid-bättre-än-EU... ett EU som är "smalare och vassare"... "mer av Sverige i EU". Vad det betyder förklaras inte. Men det laddar EU-frågan med en känslosamhet som inte kan kallas annat än nationalistisk... Att Sverige är en del av EU har liksom inte sjunkit in... EU vill man ha långt borta, som syndabock och spöke. Och så länge EU-piskarna inte förmår komma med bättre blir frestelsen allt större att bemöta dem på samma populistiska nivå och rekommendera alla EU-fobiker att söka politisk asyl i Norge.
Alla är samma kålsupare, alltså, och marscherar framåt tackfast till Du gamla du fria med nazisterna i spetsen!! Hon ger då en nyanserad bild av verkligheten, hon MarieLouise.
Ett annat argument som MarieLouise Samuelsson framför är att alla "EU-fobiker" i konsekvensens namn borde kräva att Sverige skall begära utträde ur FN. Skälet till det anges: Inom FN kan man verkligen snacka om demokratiskt underskott, ständiga korruptionsskandaler och brist på insyn. Som att jämföra blåbär och jordgubbar. FN och EU är ju som internationella organisationer inte på något sätt likartade. FN-sekretariatet kan ju knappast ge direktiv som inverkar på svensk förvaltning eller politisk ledning av landet. Men det kan EU-organen. Och när det gäller demokratiskt underskott i FN vet jag inte vad hon syftar på men det är en smärtsam verklighet inom EU, både när det gäller Kommissionen, Förvaltningen, Rådet och EG-domstolen. Och när det gäller korruptionsskandaler så är det ett verkligt Samuelsonskt bottenskrap som egentligen varken säger bu eller bä i demokratifrågan. Och så brist på insyn... När jag ser att MarieLouise Samuelsson inte med ord nämner det demokratiska underskottet, de återkommande rapporterna om missbruk av EU-medel och den bristande insynen i all EUs verksamhet utom parlamentets öppna sessioner så förstår jag att hon behöver slå på trumman i extas för att tysta de berättigade kraven på att EU demokratiseras. Men en fråga som vid läsningen ständigt dyker upp: är hennes framställning ärlig och rättvisande i sitt maniska försvar för varje del av EU?
Om det mot förmodan skulle finnas EU-fobiker. Är då inte nästa fråga: finns det inte sådana som försedd med dubbla skygglappar så bortseende från alla tråkig verklighet försvarar EU i varje detalj att de med fog kan kallas EU-maniker?
MarieLouise Samuelsson buntar ihop alla som inte ber sin EU-bön ordentligt. Först de verkligt sjukliga, som Ohly och MP, vilka vill gå ur EU och som egentligen borde rösta för det nya fördraget eftersom där finns en utträdesmöjlighet. Men även alla andra EU-kritiker: Provocerande och populistiskt, ja, mp och v är ju inte ensamma om olika nyanser av skepsis. Sverigedemokraterna är (givetvis) emot EU. Men också på mer etablerad och EU-positiv nivå märks tendensen till självgod isolationism, Sverige-är-alltid-bättre-än-EU... ett EU som är "smalare och vassare"... "mer av Sverige i EU". Vad det betyder förklaras inte. Men det laddar EU-frågan med en känslosamhet som inte kan kallas annat än nationalistisk... Att Sverige är en del av EU har liksom inte sjunkit in... EU vill man ha långt borta, som syndabock och spöke. Och så länge EU-piskarna inte förmår komma med bättre blir frestelsen allt större att bemöta dem på samma populistiska nivå och rekommendera alla EU-fobiker att söka politisk asyl i Norge.
Alla är samma kålsupare, alltså, och marscherar framåt tackfast till Du gamla du fria med nazisterna i spetsen!! Hon ger då en nyanserad bild av verkligheten, hon MarieLouise.
Ett annat argument som MarieLouise Samuelsson framför är att alla "EU-fobiker" i konsekvensens namn borde kräva att Sverige skall begära utträde ur FN. Skälet till det anges: Inom FN kan man verkligen snacka om demokratiskt underskott, ständiga korruptionsskandaler och brist på insyn. Som att jämföra blåbär och jordgubbar. FN och EU är ju som internationella organisationer inte på något sätt likartade. FN-sekretariatet kan ju knappast ge direktiv som inverkar på svensk förvaltning eller politisk ledning av landet. Men det kan EU-organen. Och när det gäller demokratiskt underskott i FN vet jag inte vad hon syftar på men det är en smärtsam verklighet inom EU, både när det gäller Kommissionen, Förvaltningen, Rådet och EG-domstolen. Och när det gäller korruptionsskandaler så är det ett verkligt Samuelsonskt bottenskrap som egentligen varken säger bu eller bä i demokratifrågan. Och så brist på insyn... När jag ser att MarieLouise Samuelsson inte med ord nämner det demokratiska underskottet, de återkommande rapporterna om missbruk av EU-medel och den bristande insynen i all EUs verksamhet utom parlamentets öppna sessioner så förstår jag att hon behöver slå på trumman i extas för att tysta de berättigade kraven på att EU demokratiseras. Men en fråga som vid läsningen ständigt dyker upp: är hennes framställning ärlig och rättvisande i sitt maniska försvar för varje del av EU?
Om det mot förmodan skulle finnas EU-fobiker. Är då inte nästa fråga: finns det inte sådana som försedd med dubbla skygglappar så bortseende från alla tråkig verklighet försvarar EU i varje detalj att de med fog kan kallas EU-maniker?
söndag 9 mars 2008
"Svenska fripassagerare som rättfärdigar sitt gratisåkande"
Rolf Gustavsson är Svenska Dagbladets brysselkorrespondent och enligt egen utsago så förstår han sig på EU "ganska bra efter så många år i Bryssel... det finns fortfarande mycket som jag inte förstår eftersom en så stor del av processerna sker bakom lyckta dörrar" men det finns en sak Rolf Gustavsson minns från Sverige enligt dagens 8/3 krönika, nämligen att "Sverigebilden ekar av gammal patriotism". Han ondgör sig över att "vaxholmsfallet utlöser dramatiskt buller om att den svenska modellen på arbetsmarknaden skulle vara hotad" och tillägger "i många sammanhang betyder den svenska modellen bara att fripassageraren för sig själv försöker rättfärdiga sitt gratisåkande"! Detta är yttranden som passar väl när man är i vit partykavaj i Bryssel eller i konservativa SvDs spalter. Svepande formuleringar som inte behöver motiveras och knappast kan motiveras och därför framstår som precis så arroganta som de låter.
Rolf Gustavsson åberopar sin 20-åriga bortovaro från Sverige med vistelse i Brysssel då han säger att "ytterst få ansvariga politiker från början hade klart för sig vilka mekanismer som driver den europeiska integrationen, vartill hör EU som en rättslig gemenskap med (relativt) självständiga institutioner, som kommissionen och domstolen." I ett nötskal har han fångat - utan att tydligen själv begripa det - det som kritiker kallar EUs demokratiska underskott. Det som Rolf Gustavsson håller högt är alltså de odemokratiska momenten inom EU. Än allvarligare är att han under sin 20-åriga korrespondenttid där nere inte ens uppfattat att kommissionen och rådet som behandlar allt inom lykta dörrar är ett problem ur demokratisk synvinkel.
Den okontrollerade utvecklingen av EG-rätten, som precis som Rolf Gustavsson säger, ingen haft klart för sig, ingriper nu snart i vartenda lagstiftningsförslag som genomförs i Sverige - man räknar med 80 % - från föreskrifter om busskörningars längd utan avbyte och storleken i cm på kobåsen i ladugårdarna till byggande av kärnkraftverk. Och detta maktövertagande av det svenska samhället har skett utan att vi tagit ställning till det. Det var inte förutsett vid medlemsansökan och har heller inte föregåtts av diskussion och beslut om detta! Hela denna utveckling beror på hur klåfingrig de olika kommissionärerna är på sitt område och på EU-förvaltningens initiativ. På detta sätt har 1000-tals direktiv i helt oöverblickbar massa kringskurit det svenska samhället. Varför tror ni att varje departement har en stor EU-avdelning för att se till att lagar och förordningar överensstämmer med EG-rätten?
Med EG-rättens utbredning så ökar EG-domstolens maktbefogenheter. Rolf Gustavsson försöker förlöjliga kritiken av domstolen: "Det var emellertid ingen illvillig, maktfullkomlig konspiration av domarna i Luxemburg att uttala sig i ärendet. Det var den upptrappade konflikten i Vaxholm som förde frågan till Arbetsdomstolen och därifrån till Luxemburg. Om parterna i Vaxholm förmått hantera motsättningarna så förnuftigt och sansat som förutsätts utmärka den svenska modellen så hade frågan aldrig landat i Luxemburg. Vaxholm representerar på så vis ett typiskt svenskt självmål.I sak förefaller frågan dessutom vara helt hanterlig, genom några justeringar i svensk lagstiftning och ett samförståndsavtal på arbetsmarknaden."
Det må ursäktas om Rolf Gustavsson inte vet om att företaget ifråga tidigare tecknat avtal med Byggnads men nu i Vaxholm tog en chans för att komma med ett billigare bud. Att målet gick vidare till Luxemburg hänger samman med att Svenskt Näringsliv gärna ville ha en prövning och därför försåg det utländska företaget med erforderlig juristrepresentation.
Däremot kan jag hålla med om att domslutet går att korrigera med ändringar i svensk arbetsrätt. Men är det rimligt att vi skall behöva omarbeta vår arbetsrätt för att domstolen, som själva skriver helt oläsliga domar, inte kunnat läsa Byggnads avtal. Dessutom mörkar Rolf Gustavsson det väsentliga nämligen att domstolen själv skriver den lag man dömer efter och själv gör prioriteringarna mellan de fyra s.k. friheterna och de garantier som skall finnas för sociala och andra hänsyn.
EG-domstolen var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen men har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst politiskt mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi har har inskrivna i våra grundlagar, exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokrati i Sverige.
EG-domstolen har ingen av politiskt ansvariga stiftad lag. Var och en som känner till det minsta om de grundläggande gemenskapsfördragen vet att dessa omfattar ett litet antal sidor av slagordsmässigt uppställda paroller om exempelvis fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och så vidare. Det är som om man i Sverige tog bort lagtexten och lämnade kvar kapitelrubrikerna till vägledning för domstolarna. Eftersom dessa "paroller" kan tolkas på flera sätt kan domstolen ge parollen en innebörd som domarna väljer själva.
Än mer diskutabelt blir det när domstolen själv får prioritera mellan olika paroll-likt formulerade principer. Ett bra exempel på det sista är just vaxholmsmålet, där principen om fri rörlighet och etableringsrätt gavs prioritet framför rätten att teckna kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att genomdriva efterlevnad av förbudet att diskriminera utländsk arbetskraft (Romfördraget art 39). Andra fall där principerna om sociala och hälsomässiga hänsyn gjorts sekundära till den fria etableringsrätten och fria konkurrensen är frågor om spel och alkohol. Detta innebär att EG-domstolen i verkligheten själv skriver den lag enligt vilken man dömer. Skall man uttrycka det än tydligare så finns inte EG-rätten - mer än i huvudet på EG-domstolens ledamöter. Detta innebär bland annat att särpräglade nationella typer av juridisk rätt inte respekteras av EG-domstolen som den svenska offentlighetsprincipen och med viss tvekan kollektivavtalsrätten.
Än mer anmärkningsvärt är att domstolen med beaktande av denna lösa tolkning kan upphäva och ändra beslut av riksdag och regering i ett medlemsland. Härigenom kan exempelvis det svenska folkhushållet orsakas oerhörda kostnader genom avprioritering av hälsoaspekten. Politikerna har ju gjort en avvägning exempelvis när gäller spel eller alkohol hur vi i Sverige skall hantera dessa frågor för att få en rimlig avvägning mellan brukande av dessa nyttigheter och förhindrande av missbruk. Eller som beträffande kollektivavtalsrätten som är garanterad i vår grundlag. Det förefaller vara en märklig slutsats att tro att ett antal jurister i en sluten tillvaro i Luxemburg bättre skulle klara denna avvägning.
Men det värsta med denna domstol är att ingen kan korrigera dess beslut. Om svenska Högsta domstolen genom en dom med viss tolkning av ett lagrum uppfattas ha dömt på ett sätt som inte varit avsedd, så kan regeringen eller riksdagen påkalla en lagändring. Genom en sådan lagändring kan politikerna svänga praxis i "rätt" riktning igen. Detta är inte möjligt beträffande EG-domstolen. Vad jag förstår har man därmed satt den politiska demokratin ur spel.
Och detta utan att medborgarna i Sverige fått uttala sig i den saken.
Rolf Gustavsson slutar sin EU-pamflett med orden: En portion förnuft skulle nog den svenska modellen må bra av. För min del så finns förnuftet redan. Den portion förnuft som borde finnas bland alla EU-vänner är att odla tanken på en europagemenskap som präglas av demokrati och medborgarinsyn. Då är sådan ytlig arrogans som Rolf Gustavssons artikel präglas av bara en sorglig upplevelse.
Rolf Gustavsson åberopar sin 20-åriga bortovaro från Sverige med vistelse i Brysssel då han säger att "ytterst få ansvariga politiker från början hade klart för sig vilka mekanismer som driver den europeiska integrationen, vartill hör EU som en rättslig gemenskap med (relativt) självständiga institutioner, som kommissionen och domstolen." I ett nötskal har han fångat - utan att tydligen själv begripa det - det som kritiker kallar EUs demokratiska underskott. Det som Rolf Gustavsson håller högt är alltså de odemokratiska momenten inom EU. Än allvarligare är att han under sin 20-åriga korrespondenttid där nere inte ens uppfattat att kommissionen och rådet som behandlar allt inom lykta dörrar är ett problem ur demokratisk synvinkel.
Den okontrollerade utvecklingen av EG-rätten, som precis som Rolf Gustavsson säger, ingen haft klart för sig, ingriper nu snart i vartenda lagstiftningsförslag som genomförs i Sverige - man räknar med 80 % - från föreskrifter om busskörningars längd utan avbyte och storleken i cm på kobåsen i ladugårdarna till byggande av kärnkraftverk. Och detta maktövertagande av det svenska samhället har skett utan att vi tagit ställning till det. Det var inte förutsett vid medlemsansökan och har heller inte föregåtts av diskussion och beslut om detta! Hela denna utveckling beror på hur klåfingrig de olika kommissionärerna är på sitt område och på EU-förvaltningens initiativ. På detta sätt har 1000-tals direktiv i helt oöverblickbar massa kringskurit det svenska samhället. Varför tror ni att varje departement har en stor EU-avdelning för att se till att lagar och förordningar överensstämmer med EG-rätten?
Med EG-rättens utbredning så ökar EG-domstolens maktbefogenheter. Rolf Gustavsson försöker förlöjliga kritiken av domstolen: "Det var emellertid ingen illvillig, maktfullkomlig konspiration av domarna i Luxemburg att uttala sig i ärendet. Det var den upptrappade konflikten i Vaxholm som förde frågan till Arbetsdomstolen och därifrån till Luxemburg. Om parterna i Vaxholm förmått hantera motsättningarna så förnuftigt och sansat som förutsätts utmärka den svenska modellen så hade frågan aldrig landat i Luxemburg. Vaxholm representerar på så vis ett typiskt svenskt självmål.I sak förefaller frågan dessutom vara helt hanterlig, genom några justeringar i svensk lagstiftning och ett samförståndsavtal på arbetsmarknaden."
Det må ursäktas om Rolf Gustavsson inte vet om att företaget ifråga tidigare tecknat avtal med Byggnads men nu i Vaxholm tog en chans för att komma med ett billigare bud. Att målet gick vidare till Luxemburg hänger samman med att Svenskt Näringsliv gärna ville ha en prövning och därför försåg det utländska företaget med erforderlig juristrepresentation.
Däremot kan jag hålla med om att domslutet går att korrigera med ändringar i svensk arbetsrätt. Men är det rimligt att vi skall behöva omarbeta vår arbetsrätt för att domstolen, som själva skriver helt oläsliga domar, inte kunnat läsa Byggnads avtal. Dessutom mörkar Rolf Gustavsson det väsentliga nämligen att domstolen själv skriver den lag man dömer efter och själv gör prioriteringarna mellan de fyra s.k. friheterna och de garantier som skall finnas för sociala och andra hänsyn.
EG-domstolen var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen men har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst politiskt mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi har har inskrivna i våra grundlagar, exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokrati i Sverige.
EG-domstolen har ingen av politiskt ansvariga stiftad lag. Var och en som känner till det minsta om de grundläggande gemenskapsfördragen vet att dessa omfattar ett litet antal sidor av slagordsmässigt uppställda paroller om exempelvis fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och så vidare. Det är som om man i Sverige tog bort lagtexten och lämnade kvar kapitelrubrikerna till vägledning för domstolarna. Eftersom dessa "paroller" kan tolkas på flera sätt kan domstolen ge parollen en innebörd som domarna väljer själva.
Än mer diskutabelt blir det när domstolen själv får prioritera mellan olika paroll-likt formulerade principer. Ett bra exempel på det sista är just vaxholmsmålet, där principen om fri rörlighet och etableringsrätt gavs prioritet framför rätten att teckna kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att genomdriva efterlevnad av förbudet att diskriminera utländsk arbetskraft (Romfördraget art 39). Andra fall där principerna om sociala och hälsomässiga hänsyn gjorts sekundära till den fria etableringsrätten och fria konkurrensen är frågor om spel och alkohol. Detta innebär att EG-domstolen i verkligheten själv skriver den lag enligt vilken man dömer. Skall man uttrycka det än tydligare så finns inte EG-rätten - mer än i huvudet på EG-domstolens ledamöter. Detta innebär bland annat att särpräglade nationella typer av juridisk rätt inte respekteras av EG-domstolen som den svenska offentlighetsprincipen och med viss tvekan kollektivavtalsrätten.
Än mer anmärkningsvärt är att domstolen med beaktande av denna lösa tolkning kan upphäva och ändra beslut av riksdag och regering i ett medlemsland. Härigenom kan exempelvis det svenska folkhushållet orsakas oerhörda kostnader genom avprioritering av hälsoaspekten. Politikerna har ju gjort en avvägning exempelvis när gäller spel eller alkohol hur vi i Sverige skall hantera dessa frågor för att få en rimlig avvägning mellan brukande av dessa nyttigheter och förhindrande av missbruk. Eller som beträffande kollektivavtalsrätten som är garanterad i vår grundlag. Det förefaller vara en märklig slutsats att tro att ett antal jurister i en sluten tillvaro i Luxemburg bättre skulle klara denna avvägning.
Men det värsta med denna domstol är att ingen kan korrigera dess beslut. Om svenska Högsta domstolen genom en dom med viss tolkning av ett lagrum uppfattas ha dömt på ett sätt som inte varit avsedd, så kan regeringen eller riksdagen påkalla en lagändring. Genom en sådan lagändring kan politikerna svänga praxis i "rätt" riktning igen. Detta är inte möjligt beträffande EG-domstolen. Vad jag förstår har man därmed satt den politiska demokratin ur spel.
Och detta utan att medborgarna i Sverige fått uttala sig i den saken.
Rolf Gustavsson slutar sin EU-pamflett med orden: En portion förnuft skulle nog den svenska modellen må bra av. För min del så finns förnuftet redan. Den portion förnuft som borde finnas bland alla EU-vänner är att odla tanken på en europagemenskap som präglas av demokrati och medborgarinsyn. Då är sådan ytlig arrogans som Rolf Gustavssons artikel präglas av bara en sorglig upplevelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
