Villovägar?

"Lag på villovägar" heter en av ledarkommentarerna i dagens Sydsvenska 4/8 med påståendet att alla är inte lika inför lagen. Jag begrep ingenting förrän jag kom till sista stycket där skribenten formulerade följande:

De som vill komma tillrätta med diskriminering genom kvotering och positiv särbehandling tenderar att bortse från att om någon särbehandlas positivt lär någon annan särbehandlas negativt. Och vill det sig illa drabbar de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor, en annan, betydligt mer utsatt grupp. När pastor Åke Green häromåret friades i Högsta domstolen för sin svavelosande förkastelsedom över homosexuella var det den i Europakonventionen stadgade religionsfriheten som räddade honom.

Nå, detta är ju en god tanke men den innebär nog att journalisten inte begripit det juridiska systemet. Tesen som drivs i ledarsticket är nämligen att alla är inte lika lika inför lagen. Som exempel anförs bl.a. vissa grupper är särskilt skyddade genom straffskärpning vid s.k. hatbrott. Detta särskilda skydd för vissa grupper kan slå tillbaka så att "de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor drabbar en annan betydligt mer utsatt grupp". Som exempel anförs fallet med Pastor Åke Green, som av rättsväsendet genom Högsta domstolens friande dom blivit en man "med särskilt skyddsvärda åsikter" på bekostnad av homosexuell.

Jag tror att hela artikeln har sin grund i en grumlig föreställning om hur rättsskipningen går till. Alla är nämligen lika inför lagen när det gäller frågan om ansvar för brott. Och i domskälen konstaterade Högsta domstolen också att Åke Greens yttranden var brottsliga enligt svensk lag såvitt gällde brottsbalken. Detta har också bekräftats genom senare avgöranden.

När ansvarsfrågan är avgjord är också alla lika inför lagen när det gäller påföldsvalet. Men resultatet i det enskilda fallet blir inte lika en tjuv kan dömas till villkorlig dom (27 kap. brottsbalken), en annan tjuv till skyddstillsyn (28 kap brottsbalken) och en tredje tjuv till fängelse (26 kap. brottsbalken). Utan att kunna gå in för djupt på detta så kan man ytligt säga att valet beror på en utredning som skall ge underlag för en prognos om vad som är tillräcklig påföljd i det enskilda fallet. Resultatet kan alltså framstå som olikhet inför lagen men de teoretiska förutsättningarna för påföljdsval är lika för alla. Men de med sämre prognos får i högre grad fängelse än de med god, vilket kan ge tankar om en social olikhet inför lagen. Ytligt sett skulle Åke Green säkert vara meriterad för en villkorlig påföljd.

Härtill kommer straffmätning i 29 kap brottsbalken. Där fastslås principerna för straffmätningen som skall utmynna i att brottens straffvärde fastställs. Dessa teoretiska principer är lika för alla som begår brott men kan naturligtvis i ett enskilt fall framstå som orättvist eftersom straffmätningen i extremfallet kan leda till påföljdseftergift. Här anges en rad försvårande och en rad förmildrande omständigheter som domstolen har att beakta vid straffmätmätningen. Alla dessa omständigheter är på ett teoretiskt plan desamma för alla brottslingar. Även i detta gäller alltså likhet inför lagen. När det gäller de försvårande omständigheterna så finns där fallen där brottslingen tänkt orsaka offret betydligt större skada än han/hon lyckades med, visat särskild hänsynslöshet, missbrukat särskilt förtroende, utnyttjat oförstånd eller beroende ställning, led i en större brottslig verksamhet osv. Slutligen är det försvårande när motivet varit ?att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet?. Det är detta som populärt kallas "hatbrott". Förmodligen är det denna straffskärpningsgrund som tingsrätten i tillämpade när man dömde Åke Green till fängelse.

Vad sedan skedde i Högsta domstolen var att man uppmärksammade en helt annan del av svensk rätt som s.a.s. kommer utöver den lokala svenska lagstiftningen enligt vilken Green alltså gjort sig skyldig till brott genom sina yttranden. Genom en särskild lag 1994 gjordes den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna till svensk lag. Den skall alltså tillämpas av alla domstolar och myndigheter här i riket. Det var också det Högsta domstolen i Sverige gjorde när man frikände Åke Green. Domstolen ansåg nämligen utifrån tidigare praxis inom europarätten att religionsfriheten tog över. Utslaget är inte okontroversiellt men det är i alla fall förklaringen.

Mot den bakgrunden framstår ledarskribentens oro för påstådd olikhet inför lagen som mindre välgrundad. Man kan rent av fråga sig vem som befinner sig på villovägar - lagen eller ledarskribenten?

En helt annan sak är att man på goda grunder kan ifrågasätta EG-domstolens inblandning i svenska politik men detta är en annan diskussion.

Detta var juridiken. Personligen tycker jag naturligtvis att Åke Green var en stor skitstövel som genom sitt hänsynslösa sätt orsakade religiösa homosexuella stor smärta.