...så länge rumpan är på land!

Rubriken är sista mer okända slutet av ordspråket Det är ingen ko på isen ... Ordspråket i sin helhet har ju en ganska klar och otvetydig innebörd av att läget just nu inte ger anledning till antagande att någon överhängande risk finns för kon - dock med undantaget att isen är tunn vid strandkanten där också ett bråddjup invid strandkanten döljer sig under isen.

Nu är nog läget det att EU-kossan befinner sig just i detta undantagsläge som ovan skissats. Journalisten Olle Lönnaeus har i dagens Sydsvenskan 23/8 gjort en analys av läget under rubriken "Merkel ska hjälpa Brown att få britterna att klappa i takt". Redan rubriken antyder vad hela projektet går ut på: Det gäller att med alla medel försöka få medborgarna att finna sig i att politikerna bestämmer över deras huvuden. Den bistra sanningen är nämligen följande. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown pressas hårt att utlysa folkomröstning om EU:s grundlag. Fyra av fem britter kräver att få rösta om fördraget. Nu fruktar ledare runt om i Europa att Brown ska ge med sig - och att britterna med ett nej ska sänka den grundlag som så många (läs många EU-broilers) offrat så mycket svett och möda på att förhandla fram.

När Tysklands förbundskansler Angela Merkel vid ett EU-toppmöte i Bryssel i midsommarhelgen lotsade fram ett nytt bantat EU-fördrag drog många en suck av lättnad. För två år sedan sänkte Frankrike och Holland ett förslag till EU-konstitution som det tagit Europas regeringar fem år att mangla fram. Nu hade Merkel avvärjt en ny politisk kris. I går kom Merkel till London för sin första visit hos Brown. Vid mötet på 10 Downing Street uppmuntrade hon Brown att stå på sig och vägra utlysa folkomröstning. Sen åkte de båda, som för att befästa sin vänskap, till Wembley för att se fotbollsmatchen mellan England och Tyskland.

Det fördrag som inte godkändes av Frankrike och Holland har i Merkels tappning "bantats" så att det inte längre kallas "konstitution", symboler som EU-flagga och EU-hymn har skalats bort. Men i stort är det blott kosmetiska ändringar. Sålunda avskaffas den nationella vetorätten på flera områden och ersätts med majoritetsbeslut och unionen får en egen "utrikesminister". EU-parlamentet får visserligen mer makt men p.g.a. dess i makthänseende till kommissionen helt underordnade ställning är detta av perifert intresse. Inte heller förändras kommissionens eller domstolens ställning vilket alltså vid majoritetsbeslut ökar centrabyråkraternas och juristernas makt i förhållande till de demokratiskt inrättade folkförsamlingarna i medlemsstaterna.

Efter toppmötet i Bryssel i midsommarhelgen vill Tyskland, liksom det nya ordförandelandet Portugal (och Sverige), att den politiska uppgörelsen snabbt ska förvandlas till juridisk lagtext - så att EU-ledarna kan sätta sina namn under fördraget redan i höst. Därefter ska det godkännas av de 27 medlemsstaterna.

Den avgående premiärministern Tony Blair, som lovat britterna folkomröstning om EU-grundlagen, lyckades utverka flera undantag bl.a. skulle stadgan om mänskliga rättigheter blir inte bindande för britterna. Härmed kunde Blair backa från sitt löfte till folket fördraget godkännas av parlamentet, vilket också blivit Gordon Browns linje. Oppositionsledaren William Hague påstår emellertid att först Blair och nu Brown försöker föra britterna bakom ljuset. "Brown vill ha så lite debatt om det här som möjligt", sade Hague nyligen och krävde att regeringen står fast vid löftet om en folkomröstning. Nu visar också en opinionsmätning från institutet ICM i Daily Mail att hela 82 procent av britterna står bakom kravet. Dessutom skulle var fjärde av Browns egna väljare svika Labour i ett allmänt val om regeringen inte genomför folkomröstningen. De flesta bedömare är övertygade om att en brittisk EU-omröstning bara kan sluta på ett sätt: tummen ner för fördraget. Därmed skulle EU vara tillbaka på ruta ett.

Det är märkligt detta med den europeiska gemenskapen. Ja, märkligt att EU mest tycks vara en gemenskap för de välbetalda toppskikten och de rika som kan tjäna mer på pengarnas rörlighet och lätthet att omplacera i länder med andra skatter och arbetsförhållanden. Folket, som man annars i alla fall vid medlemsländernas val brukar blanda in med något som kallas demokratisk process, blir inte aktuella när det gäller att besluta om så viktiga saker som huruvida de av folket valda medlemsparlamenten skall bestämma politiken eller en kommission av udda figurer samt en domtol med nio manliga jurister. Det är ganska sensationellt hur en sådan åsikt kan vinna sådan anklang i en demokrati, än mer sensationellt är det att åsikten vunnit gehör även bland vänsterorganisationer som SAP och LO.

Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:

Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromis med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.

Det är nu dags - eftersom någon läsare kan få för sig att jag är emot EU - att säga att jag är för ett samverkande europa men det skall ske på sedvanliga demokratiska villkor. Man kan också mycket väl samarbeta på en rad praktiska områden inom tull och polis bl.a. mot sexslavhandel och knarkhandel, forskning, olika rättsliga områden mm utan någon överstatliga överbyggnad. Men den nya s.k. kompromisssen innefattar ett väsentligt ökat överlämnade av reell makt till kommissionen och därmed till domstolen som skall tillämpa de bestämmelser som kommissionen utfärdar, nämligen genom ordningen med majoritetsbeslut. Någon möjlighet att med nationellt veto ställa sig utanför i hjärtfrågor finns därmed inte längre. Utan att spekulera alltför mycket om religiösa, kulturella och rättsliga skillnader så kan man mycket väl tänka sig att Sverige i en framtid av en medlemsmajoritet tvingas in i system som svenska väljare står helt främmande för. Det är inte rimligt att vi s.a.s. in blanco avsäger framtida möjligheter att säga nej. Framförallt har dagens svenska politiker inte något mandat att bestämma något sådant.

Det finns också de som säger att vi har ju valt en riksdag för att de skall bestämma åt oss. Och det är nog bra när det gäller skatter och beviljande av diverse förmåner samt andra mer överblickbara frågor där man kan säga att de politiska svaren följer en partilinje. Men så är inte fallet med europafrågorna, vilket bl.a. framgår av EMU-omröstningen. Hade vi låtit riksdagen besluta så hade riksdagspamparna infört euro. Men se det ville inte folket trots en av de mest skandalösa mediadrev i modern tid: alla tidningar med något enstaka undantag kallades oss EMU-motståndare för imbecilla, själviska, inskränkta lantlollor som inte begrep ett smack. Jorå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgstidningarna, Sydsvenskan och dessutom alla lokaltidningar ... alla spelade de besserwisser och försökte ta svenska folket i örat. Just EMU-omröstningen är en bra studie hur dåligt demokratin fungerar. De som har makten är inte beredda att lämna utymme på den offentliga scenen för oliktänkande och använder dessutom hela sin styrka för att manipulera folkviljan. De upphetsade tidningsrösterna gör till och med ibland gällande att folk inte begriper saker och därför inte skall få rösta, ja folkomrösta alltså. Men de tester, som gjorts av riksdagsmäns kunnighet i enskilda frågor som de röstar om, har ju inte gett övertygande resultat att det är intelligentian eller ens den pålästa kunnigheten som styr riksdagsmännens ställningstagnaden. Samma sak kan troligen sägas ligga bakom tidningsskribenternas mening. Man kan spekulera över hur mycket det betydde att i den dolda arbetsbeskrivningen ingick att skriva upp EMU.

Så så var det med den saken.