Maktskifte som syftar till värderingsskifte

På centerstämman inskärpte "järnladyn" Maud Olofsson med sin karaktäristiska röst: Vi fick ett maktskifte - men nu behövs också ett värderingsskifte. Och det är väl vad hela regeringen strävar efter att förändra folks tänkande. Hittills har taktiken från den borgerliga alliansregeringen verkat riktat in sin politik efter mottot "åt den som har skall varda givet". Frågan är vilket av partiernma som är farligast i sin propagandaoffensiv. Men det är kanske så att man taktiskt delat upp väljargrupperna sinsemellan, eller i vart fall att det blivit så.

Centern har fått uppgiften att profilera sig så långt högerut som det är möjligt med jobbprogram där arbetsrättemn skall omformas helt i arbetsgivarnas smak med längre provtjänsgöringar, lättare regler för avskedande och sänkt arbetsgivaransvar för miljön mm - en spottloska i ansiktet på alla arbetstagare och deras organisationer. Tanken är väl att det i vart fall skall ta loven ur Mona Sahlins prat om småföretagare. Senast förslaget är att för skattebetalarnas medel skall sättas upp ett särskilt "samordningsdepartement" för att ta fram en enad borgerlig politisk front inför valet 2010! Det är till att var styv i korken och utnyttja sin maktställning till max.

När det gäller centern har en ljusning dykt upp genom centerveteranen och arbetsmarknadsministern i Bildts regering 1991-94, Börje Hörnlund, som i DN-debattartikel dömer ut alliansen: Mest orolig är jag över utvecklingen i mitt eget parti. Många borgerliga väljare ångrar i dag att de gav sin röst åt något av allianspartierna. De ser en regering som är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut. Själv känner jag förtvivlan inför i första hand de fyra partiledarnas sätt att hantera sin regeringsmakt. Mest orolig är jag för centerns utveckling. Vill partiet ha kvar låginkomsttagarnas och pensionärernas röster gäller det att skärpa sig. Och vill alliansen regera vidare efter nästa val måste den ändra politisk profil snabbt som ögat. Jag har svårt att tro att den ska lyckas. Väljarundersökningar tycks tala i samma riktning.

Kristdemokraterna har stora inre svårigheter med hjärtefrågorna och detta kan ge svårigheter också med väljarna. Kan aborter och familjen, borttagande av fastighetsskatt vara dragplåster som för partiet över spärren så är det inte mer heller. Även om karln är trevlig att se på så låter han som han tuggade gröt när han öppnar munnen.

Folkpartiet har inte gjort någon växling i sak eller metod genom skiftet till majorn. Inhoppen för att synas och märkas har alltför tydlig opportunistisk tendens för att bilda en valbar stomme. Skolan börjar bli uttjatad eftersom det bara rör prat och ingen ökning av resurserna. Leijonborgs dräglande bräkande har ersatts av den tappre soldaten med en sex appeal som bara kan verka på en masochist.

Så har vi då det "nya arbetarpartiet", som haft en rekordtur med högkonjunkturen. Men den kan bli en fara då penningsprätten kan sätta fart på inflationen, varvid räknenissarna i riksbanken höjer räntan för både företagare och vanligt folk. I verkligheten tror jag inte så många gick på detta ty nog sitter högerpartiets ideologiska förankring ganska djupt hos väljarna - liksom i dessa praktiska politik. Men kanske var det en del som trodde på detta med en 1000-lapp mer i plånboken i månaden? Vad dom inte sa var att man skulle ha ganska bra betalt arbete och ekonomi för att få den där 1000-lappen. Inte heller talade man om att de fattiga i Sverige skulle klås ytterligare för att finansiera fömögenhets- och fastighetsskattens borttagande.

Själv tror jag inte så mycket på att alliansen genom sina åtgärder annat än gräver sin egen grop. Kan man verkligen genom att sätta åt sjuka, arbetslösa och pensionärer få dessa att framstå som snyltare istället för låta dessa grupper omfattas av en solidarisk politik? Jag vill inte tro det. Det främsta hotet är för mig statsmakten och det oerhörda penninginflödet i statskassan. Göms pengar undan för att plockas fram valåret som borgerligt smöjmedel? Kan man genom ett penningregn inför valet få folk att glömma rikemans- och arbetsgivarpolitiken? Fan trot!

Jag höll på att glömma en sak nämligen pressens betydelse. Hela den senste valkampen präglades av ett borgerligt drev både på ledar- och nyhetssidor. Alliansen dumpade en "samarbetsnyhet" i veckan som gav publicitet och bilder. Vad som inte skedde, som vid normal journaistik, var att materialet som tillhandhölls gransklades kritiskt. Nej, det basunerades ut som sanning utan minsta frågetecken än mindre något ifrågasättande. Detta skedde dagligen i de 100 borgerliga tidningarnas 3.000.000 ex - varemot stod 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex. Samtidigt som den borgerliga pressen fungerade som valmegafoner var nyhetsmaterialet från vänster subjektivt nedvärderat och ofta utformat som ren förföljelse mot framförallt ledande socialdemokrater. Snacka om hjärntvätt! Man kan ju bara höra på ungdomsförbundarna när det uttalar sig, självsäkra och med rätt till en oproportionellt stor bit av kakan.

Härtill kom att den socialdemokratiska partiledningen var försvagad och utövades på ett till synes oengagerat sätt. Det kändes ledsamt.