Oro för religiös fundamentalism.

I stockholmstidningarna har på ledarplats kommenterats händelsen, att muslimer i Skärholmen vill bygga en ny moské men planerna stöt på motstånd.

SvD skriver under rubriken "Religionsfriheten väger tyngre" 4/8 att oro och misstänksamhet får inte hindra muslimer från att utöva sin religion. Det har i detta fall inte presenterats några rimliga principiella skäl att säga nej till ett moskébygge. Religionsfriheten väger tyngre än både integrationspolitiska bekymmer och farhågor om extremism. Sådana problem måste lösas på andra vägar.

DN skriver samma dag under rubriken "Moskén mitt i byn" att det är omöjligt att hejda fundamentalismen genom att förhala byggandet av nya moskéer på svensk mark. Extremism kan florera också i provisoriska källarlokaler. Det är betydligt mer konstruktivt att stötta moderata muslimska grupperingar - och att dra igång en svensk imamutbildning, som kan bidra till förnyelsearbetet inom islam. Genom moskéerna blir det enklare för muslimerna i Sverige att ta plats i offentligheten. Moskéerna kan bli till samtalspartners i den allmänna debatten, institutioner att vända sig till. Oron för islamismen får inte slå över i överdriven misstänksamhet mot islam. Precis som kristna samfund har fått uppföra kyrkor och judiska församlingar fått bygga synagogor har muslimerna i Sverige en självklar rätt att uppföra moskéer.

Självklart är det en demokratisk sanning som i alla lägen måste fasthållas. Samtidigt blir det mer komplicerat när frågan kommer över till skolor drivnas i muslimsk regi, liksom när det gäller andra skolor på religiös grund. För min del kräver också exempelvis hanteringen av de s.k. muhammedkarikatyrerna och händelserna i en del arabländer i samband med dessa en ökad demokratisk vaksamhet, liksom när det gäller kristna fundamentalister typ Åke Green och de kretsar där han hör hemma. Även utfärdande av s.k. fatwas mot författare och ingrepp mot det fria ordet i en del muslimska länder under tesen att ordet är underställt religionens smakramar är en varningssignal när jag välkomnar invandrare. Det gäller även patriarkala idéer som guskelov inte längre vinner gehör i det svenska samhället.

Redan slöjor av olika slag tycker jag är problematiska. Naturligtvis har jag ingenting att invända mot för mig främmande religiösa seder så länge de inte kränker den enskildes frihet. Men det är väl just på denna punkt som frågetecknen hopar sig. I vart fall tycker jag att det här finns plats för en diskussion utan att drabbas av av tankar som "misstänksamhet mot främlingar" elller liknande. Vad jag tänker på är en artikel i dagens Sydsvenskan 6/8 "På uppdrag med Theherans klädpolis" , även publicerad på GP under rubriken "Offensiv mot klädstilar i Iran"(finns här på nätet):

Oftast börjar det med bara en mening i nästan viskande ton - men uppskakande. "Förlåt mig, men jag undrar om vi skulle kunna talas vid lite, i all vänskaplighet?". Den unga kvinnan i Irans huvudstad Teheran har stoppats av en kvinnlig polis. Hennes kappa är kort, enligt polisen alltför kort för att passa islamisk sed. - "Käraste, din kappa är inte bra. Du bör inte ha en sådan. Var snäll och bär en längre kappa i fortsättningen." Somliga klarar sig undan med bara en tillrättavisning. Andra eskorteras till väntande minibussar med mörka rutor och markeringen Rådgivningspatrull. En flicka i kort vit kappa och med långt hår böljande fram ur huvudduken förs av polisen till en av minibussarna på Vanak-torget i Teheran - ett bryskt slut på shoppingrundan... Irans konservativa regim har inlett en ny offensiv mot klädstilar som anses kränka islam, och polisen i Teheran säger sig tillämpa en trestegsprocess för att genomdriva den. Kvinnor som är klädda opassande får först en muntlig varning på gatan. Om det inte räcker får de följa med till polisstationen för "rådgivning" och skriva under en utfästelse om att inte göra om det. Lyckas inte heller detta tar domstolsväsendet över... De som tagits av polisen förs till en "sedlighetscentral". Deras föräldrar rings upp och får komma med en längre kappa och mer heltäckande huvudduk till sina döttrar. Om de unga kvinnorna därpå skriver under en försäkran att inte upprepa förseelsen får de gå. - "Vi vill försöka tala folk tillrätta, berättar en polis . Vi arbetar med vägledning och ord. Vi behöver aldrig gripa till våld. Vi har inga batonger eller sprayburkar". En annan polis, klädd i sin kårs svarta chador - en lång heltäckande slöja - säger att hon "gör detta för att det är min plikt och för att mitt arbete har stöd i de religiösa förkunnelserna"...

Naturligtvis har jag inga fantasier om en "klädpolis" på Malmös eller Stockholms gator. Men det finns ju andra sätt - genom familje-, skol- eller kamratpåverkan - att påbjuda en religiös uniform. Redan det tycker jag är tänkvärt. Men vad som är extra anmärkningsvärt är att religionen tycks i detta fall bara ha synpunkter på hur kvinnor klär sig. Detta leder naturligtvis till tanken att dessa "religiösa" påfund är ett patriarkalt sätt att utöva förtryck mot kvinnlig frihet och sexualitet, dvs en annan form av s.k. hedersvåld. Här finns det inga klädpoliser men föräldrar, syskon och andra i närkretsen kontrollerar att hedersbegreppet respekteras. Sådant förtryck vill jag inte återinföra i Sverige. Det är alltså inte välkommet.

Men som de stora tidningsdrakarna säger denna diskussion kan bara föras i demokratiska former. Därför är det en god idé med en svensk svensk imamutbildning, noga kontroll av religiösa friskolor, utbildning av invandrare i demokrati, särskilt när det gäller patriarkala idéer och statliga lagars giltighet framför religiösa tolkningar av heliga skrifter, vidare en grundlig svensk spåkundervisning för att ge vidgade möjligheter till kommunikation, samtidigt med en ökad respekt hos svenskar för vad invandrarna kan tillföra det svenska folkhemmet.