Surkart eller solmogna äpplen?

Mertalet av all frukt som tillhandahålls i affärerna är frukt som plockats som kart från träden och ofta av sorter med tjocka och och sega skal, allt för att frukten skall tåla långa transporter och den ibland något omilda behandlingen fram till kunden (för att nu inte tala om alla klämmande fingrar!). Jag har haft förmånen att få frukt som trädmognat och dessutom är litet "gamla" sorter som ofta inte tål transporter och skall tas med silkesvantarna för att inte få bruna fläckar i köttet. Men vilken skillnad i smak. Redan doften av en mogen frukt, äpple eller päron ...

Om du har ett litet växthus - ja, det går t.o.m. på friland i södra halvan av Sverige - så kan du enkelt odla tomater och gurka. Även där finns en del gamla sorter att pröva. Och då vet du vart du skall lägga gräsklippet. Äter man solmogna tomater, särskilt de egenodlade, så är de hårdskaliga odlade på plastull med tillskott av de 15 (eller hur många de nu är) syntetiska näringsämnena knappast något som du/jag lägger ner pengar på.

Samma sak med den potatis du odlar själv utan de 6-8 olika besprutningarna. De är en fräschhet över nykokt egenpotatis som vid jämförelse gärna gör att man avstår från den grundligt besprutade.

Men har det kanske gått så långt att vi inte längre reagerar på dålig kvalitet eller brister i hanteringen.

Samma sak på TV-utbudet. Har några gånger sett dessa TV-deckare som tidsfördriv. Eftersom jag beundrar Helen Mirren så höll jag mig igår uppe för att se reprisen på "I mördarens fotspår" del 1. Efter det tyckte man synd om Peter Haber och Mikael Persbrandt som måste tragla med en Beck där man inte längre tycks lägga ner något arbete på miljö, manus och regi. Varför kan engelsmän åstadkomma det där extra som kännetecknar kvalitet och som gör att Beck otvetydigt framstår som tidsfördriv medan kommisarie Tennisons förehavanden och personliga story är både gripande och spännande på flera plan. Ändå är Peter Habor en fin skådespelare med ett känsligt ansikte men all hans skådespelartalang sumpas med det bristfälliga sammanhanget.

Häremot står Hellen Mirrens helgjutna tolkning av den alkoholiserade kvinnliga karriäristen inom polisen och filmen som beskrivs så här på SvTs hemsida: Pensionen närmar sig, hennes far är döende i cancer och samtidigt gör Tennison allt för att försöka dölja sina tilltagande alkoholproblem. När hon och hennes team utreder ett brutalt mord på en 14-årig flicka blir de känslomässiga påfrestningarna överväldigande för den livströtta detektiven. Allteftersom pressen ökar för att hitta en huvudmisstänkt blir sprickorna i fasaden allt tydligare och 35 års undertryckt ilska och ensamhet bubblar upp till ytan. Mitt i eländet finner Tennison oväntad tröst i den mördade flickans vän Penny, som påminner om henne själv som ung. Men tillsammans med Tennisons växande alkoholproblem så kommer denna opassande vänskap att äventyra inte bara utredningen och Tennisons yrkesmässiga rykte, utan också hennes liv.

Varför nöjer vi oss i så många sammanhang med halvmessyrer? Måste vi hålla till godo med surkart - kan vi inte kräva solmogna äpplen och päron?