En av HasseoTages mest underbara filmer är "I huvudet på en gammal gubbe". Per T. Ohlsson har alluderat på det i sin krönika 6/1 "I huvudet på Reinfeldt" men det blir faktiskt mest i huvudet på den borgerliga guben PerTe: Värre än så här kan det ändå inte bli. Tanken måste vid något tillfälle ha susat genom huvudet på statsminister Fredrik Reinfeldt när han under helgerna har begrundat sitt annus horribilis 2007, de politiska möjligheterna 2008 och - i förlängningen - utsikterna för ytterligare en borgerlig valseger 2010.
Jorå, det kommer att fixa sig - under fem förutsättningar spår guben PerTe:
1) Ekonomin fortsätter att utvecklas positivt.
2) Den borgerliga alliansen återupplivas.
3) Politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande. Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart "tala till hjärnan, utan också till hjärtat".
4) Utmaningen från oppositionen tas på allvar. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.
5) Statsministern slutar skylla ifrån sig.
Den som är närmare intresserad av dessa punkter kan gå in på Sydsvenskans hemsida. Men punkten 5 utvecklar PerTe på följande sätt: Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är "en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal". Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera. Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt. Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och "det kommenterande Sverige"... Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.
Naturligtvis delar jag PerTes synpunkt att raset i opinionen är självförvållat av högerregeringen. Man förstår också att PerTe blir förbannad när SvD påstås ha inflytande över Sydsvenskans sydliga revir. Men egentligen kan det vara detsamma om det är SvD, DN, GP eller Sydsvenskan eftersom i vart fall den borgerliga pressen dominerar med sina 3 miljoner ex (mot 600.000 ex för vänsterns). Och egentligen är väl PerTes ståndpunkt, att det är alla små fadäser som kantat högerregeringens väg som orsakat väljarnas missnöje, baserad på en lika "bisarr verklighetsuppfattning" som Ulf Adelsohns. Nej väljarna är synnerligen förlåtande till litet klantiga personer som hundlikt stirrar på dem genom TV-kameran. Däremot är det uppseendeväckande säreget hur en uppsjö av borgerliga ledarskribenter och krönikörer kan frånkänna väljarna omdömet att man insett politikens innehåll av omvänd robin-hood och av det skälet inte gillar dem som för politiken. När det gäller frågan om omvänd-robin-hood med gynnande av de rika på de fattigas bekostnad får jag hänvisa till en tidigare blogg den 3 januari "Högerregeringens rika och välmående bidragstagare".
När PerTe krampaktigt vägrar att inse rasets orsak så förstår man varför han väljer att citera vad Alf Svensson sagt om teknokratisk framtoning. Annars är ju den avgångne kristdemokratledarens mest kända replik att regeringen för en hjärtlös politik. Han avsåg då innehållet, inte den politiska kosmetikan. En annat sanningsvittne är moderatpolitikern, f.socialministern och f. talmannen Ingegerd Troedsson som lämnat moderatpartiet och kritiserar partiet för att ha lämnat sin gamla målsättning om skatt efter bärkraft. Både ogillar alltså den omvända-robin-hood som högerregeringen tillämpar. Är nu detta något som bara "kännare" kan ana eller kan kanske vanliga väljare, exempelvis pensionärer, arbetslösa och sjuka tänkas ha förstått saken minst lika tydligt? Ja, det är bara en fråga?
Ulf Adelsohn och PerTe tycks i alla fall vara ense om en sak, nämligen att regeringen kritiserats i den borgerliga pressen. I verkligheten har kritiken dock begränsat sig till struntsaker såsom en och annan tv-licens, ett och annat svartbygge, en fylla under jourtid. Sådant struntar folk i - möjligen drar man på munnen och konstaterar att de som häver sig upp på piedestal trillar hårdare än när man är bland oss. Men den verkliga kritiken för politikens innehåll har helt avstannat i Sverige i och med att de borgerliga tidningarna fick sin egen regering. Detta allvarliga demokratiska problem tycks varken Ulf Adelsohn eller PerTe ens ha uppmärksammat.
måndag 7 januari 2008
söndag 6 januari 2008
Kvarstående vinsten av -68: jämställdheten kvinnor och män!
På Godmorgon världen i dag 6/1 talade man om 40 årsjubiléet inför 2008 av radikalitetens genombrott. Någon parerade med att de manliga revolutionärerna snart marscherade vidare i typiska manliga karriärer i det etablerade. Kvinnorna däremot, som gjord samma erfarenheter av kaffekokning och service-roller i vänsterrörelserna, formerade en egen kvinnorörelse. Detta gav frukt och - såsom Heidi Avellan uttrycker det i Sydsvenskan i går 5/1 - ...ändå är det bara ett drygt decennium sedan dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson - pressad av nätverket Stödstrumporna - förverkligade "varannan damernas" i politiken. Ett paradigmskifte. Trots den mer än sekellånga liberala "kvinnokampen" var det socialdemokraterna som krossade politikens glastak och som krattade manegen, inte minst med socialpolitiken.
När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.
Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".
Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.
Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.
Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.
När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.
Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".
Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.
Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.
Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.
lördag 5 januari 2008
Tilltron till dagspressen och journalister.
Rubriken anger ett viktigt ämne, kanske ett av de viktigaste i en demokrati. Men journalister försöker i det längsta att undvika denna diskussion. När gäller dagspressens vägran att ta upp frågeställningen kan man kanske tala om rädsla att såga av den gren man sitter på. Men public service? "En fri radio och television"? Eller finns trots allt samma rädsla där. Man vet ju inte vart framtiden för en .. hägrar kanske en anställning i kommersiella media?
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
torsdag 3 januari 2008
Högerregeringens rika och välmående bidragstagare
Från den 1 januari år 2 av den borgerliga högerregeringen så träder nya lagar i kraft och jag vill bara peka på två stycken som så tydligt visar på högerregeringens profil: omvänd robin-hood.
Den nya fastighetsskatten, förlåt avgiften, är på 0,75 procent av taxeringsvärdet, dock högst 6.000kr. Det innebär att alla fastighetsägare med en fastighet taxerad över 800.000 kr får en rabatt, större ju förmögnare och flottare man bor.
Fastigheter taxerade upp till 800.000 kr betalar 0,75 procent i fastighetsskatt.
Mer värda fastigheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag med följande belopp: taxeringsvärde 800.000 kr - skatt 6000kr - bidrag 0 kr; 1 miljon - 6.000 kr - 1.500 kr; 2 miljoner -6.000 kr - 9.000 kr; 5 miljoner - 6.000 kr - 31.500 kr; 10 miljoner - 6.000 kr - 69.000 kr; 20 miljoner - 6.000 kr - 144.000 kr; 30 miljoner - 6.000 kr - 219.000 kr; 40 miljoner - 6.000 kr - 294.000 kr osv
Bostadslägenheter taxerade upp till 300.000 kr betalar 0,4 procent i skatt, dock högst 1.200 kr.
Mer värda bostadslägenheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag: taxeringsvärde 300.000 kr - skatt 1.200 kr - bidrag 0 kr; 500.000 kr - 1.200 kr - 800 kr; 700.000 kr -1.200 kr -1.600 kr; 1 miljon kr - 1.200 kr - 2.800 kr; 2 miljoner kr - 1.200 kr - 6.800 kr; 3 miljoner kr - 1.200 kr - 10.800 kr; 5 miljoner kr - 1.200 kr - 18.800 kr; 10 miljoner kr - 1.200 kr - 38.800 kr; 20 miljoner kr - 1.200 kr - 78.800 kr.
Ju rikare folk är och ju flottare de lever ju större skattebidrag får de av högerregeringen. När man sedan räknar in att högerregringen avskaffat förmögenhetsskatten blir överföringarna till de rikaste mycket gentila. Och hur finansieras detta då. Jo, man bedriver klappjakt på sjuka, arbetslösa och pensionärer. Till de rika ytterligare överflöd till champagne, kaviar och semesterresor till varmare breddgrader och till de fattigare ytterligare inskränkningar av de redan begränsade dagskassorna. Det är denna omvända-robin-hood som är det systemskifte nationalekonomerna i finansdepartementet räknat ut tillsammans med Svcnskt Näringsliv. Det är skamligt, ja till och med så osmakligt att några moderater reagerat på den orättvisa.
För att "muta" medelklassen har man lockat med vad kallas "jobbavdraget". Av Skatteverkets skattetabeller framgår att den utlovade 1000-lappen i månaden uppnås vid ungefär en inkomst på 23.000 kr efter det nu genomförda "dubbla jobbskatteavdraget". Men den orättfärdiga skatteprofilen enligt Skatteverkets skattetabell nr 32 (Göteborg, Malmö) visar vid viss
månadsinkomst och skillnaden mellan skatt på lön jämfört med pension, försäkringsersättning osv : månadsinkomst 2.500 kr - skillnad per månad 171 kr och per år 2052 kr ; 3000 kr - 270 kr - 3240 kr; 4000 kr - 446 kr - 5568 kr; 5-9.000 kr - 528 kr - 6336 kr; 10.000 kr - 535 kr - 6420 kr; 12.000 kr - 596 kr - 7152 kr; 16.000 kr - 760 kr - 9120 kr; 20.000 kr - 924 kr - 11088 kr; 25.000 kr -1118 kr - 13416 kr; 30.000 kr - 1176 kr - 14.112kr.
Detta är intressant ur fler perspektiv.
* Först vid en månadslön på drygt 23.000 utgår en skattesänkning på i valet utlovade 1000 kr i månaden, vilken delvis finansieras genom att pensionärer med samma pensionsbelopp betalar 12.000 kr mer i skatt per år. Man kan alltså säga att även denna reform gynnar de som har det bra med arbete och god lön.
* De som verkligen missgynnas av denna reform är pensionärer, arbetslösa och sjuka. Att till och med de pensionärer som bara åtnjuter grundpension skall få vara med och finansiera skattebidragen till de som har bra lön med mellan 6-7000 kr om året är upprörande för att inte säga osmakligt.
Dessutom är det så att gruppen pensionärer, arbetslösa och sjuka redan drabbats av en mindre inkomst just genom sin ålder, arbetslöshet eller sjukdom. Att ovanpå den bördan lägga en speciell extra beskattning är cyniskt omänskligt. Till och med affärernas hundmat börjar bli för dyr för vissa hushållskassor.
Vidare har som motiv för det s.k. jobbavdraget sagts att det skall stimulera till arbete. Nej, enkel nationalekonomi säger istället att den konsumtion som skulle ha ökat om jobbavdragspengarna lagts ut som en rättvis generell skattesänkning skulle ha genom den ökade konsumtionen lett till motsvarande arbetsökning. Moderaterna har tillåtits som enkel slogan utan motsägelse ha fått skandera jobb, jobb, jobb genom jobbavdrag. Detta är en helt obestyrkt hypotes, för att inte säga vettlös tanke, att folk skulle ta mera arbete därför att man klämmer åt äldre, sjuka och arbetslösa. Så fungerar inte människor och så fungerar inte ekonomin. Alf Svensson har verkligen pekat ut den nakne kejsaren som inbillat folk att han var klädd i full stass och ornat: Du är fullständigt naken, ja hjärtlöst naken!
Den nya fastighetsskatten, förlåt avgiften, är på 0,75 procent av taxeringsvärdet, dock högst 6.000kr. Det innebär att alla fastighetsägare med en fastighet taxerad över 800.000 kr får en rabatt, större ju förmögnare och flottare man bor.
Fastigheter taxerade upp till 800.000 kr betalar 0,75 procent i fastighetsskatt.
Mer värda fastigheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag med följande belopp: taxeringsvärde 800.000 kr - skatt 6000kr - bidrag 0 kr; 1 miljon - 6.000 kr - 1.500 kr; 2 miljoner -6.000 kr - 9.000 kr; 5 miljoner - 6.000 kr - 31.500 kr; 10 miljoner - 6.000 kr - 69.000 kr; 20 miljoner - 6.000 kr - 144.000 kr; 30 miljoner - 6.000 kr - 219.000 kr; 40 miljoner - 6.000 kr - 294.000 kr osv
Bostadslägenheter taxerade upp till 300.000 kr betalar 0,4 procent i skatt, dock högst 1.200 kr.
Mer värda bostadslägenheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag: taxeringsvärde 300.000 kr - skatt 1.200 kr - bidrag 0 kr; 500.000 kr - 1.200 kr - 800 kr; 700.000 kr -1.200 kr -1.600 kr; 1 miljon kr - 1.200 kr - 2.800 kr; 2 miljoner kr - 1.200 kr - 6.800 kr; 3 miljoner kr - 1.200 kr - 10.800 kr; 5 miljoner kr - 1.200 kr - 18.800 kr; 10 miljoner kr - 1.200 kr - 38.800 kr; 20 miljoner kr - 1.200 kr - 78.800 kr.
Ju rikare folk är och ju flottare de lever ju större skattebidrag får de av högerregeringen. När man sedan räknar in att högerregringen avskaffat förmögenhetsskatten blir överföringarna till de rikaste mycket gentila. Och hur finansieras detta då. Jo, man bedriver klappjakt på sjuka, arbetslösa och pensionärer. Till de rika ytterligare överflöd till champagne, kaviar och semesterresor till varmare breddgrader och till de fattigare ytterligare inskränkningar av de redan begränsade dagskassorna. Det är denna omvända-robin-hood som är det systemskifte nationalekonomerna i finansdepartementet räknat ut tillsammans med Svcnskt Näringsliv. Det är skamligt, ja till och med så osmakligt att några moderater reagerat på den orättvisa.
För att "muta" medelklassen har man lockat med vad kallas "jobbavdraget". Av Skatteverkets skattetabeller framgår att den utlovade 1000-lappen i månaden uppnås vid ungefär en inkomst på 23.000 kr efter det nu genomförda "dubbla jobbskatteavdraget". Men den orättfärdiga skatteprofilen enligt Skatteverkets skattetabell nr 32 (Göteborg, Malmö) visar vid viss
månadsinkomst och skillnaden mellan skatt på lön jämfört med pension, försäkringsersättning osv : månadsinkomst 2.500 kr - skillnad per månad 171 kr och per år 2052 kr ; 3000 kr - 270 kr - 3240 kr; 4000 kr - 446 kr - 5568 kr; 5-9.000 kr - 528 kr - 6336 kr; 10.000 kr - 535 kr - 6420 kr; 12.000 kr - 596 kr - 7152 kr; 16.000 kr - 760 kr - 9120 kr; 20.000 kr - 924 kr - 11088 kr; 25.000 kr -1118 kr - 13416 kr; 30.000 kr - 1176 kr - 14.112kr.
Detta är intressant ur fler perspektiv.
* Först vid en månadslön på drygt 23.000 utgår en skattesänkning på i valet utlovade 1000 kr i månaden, vilken delvis finansieras genom att pensionärer med samma pensionsbelopp betalar 12.000 kr mer i skatt per år. Man kan alltså säga att även denna reform gynnar de som har det bra med arbete och god lön.
* De som verkligen missgynnas av denna reform är pensionärer, arbetslösa och sjuka. Att till och med de pensionärer som bara åtnjuter grundpension skall få vara med och finansiera skattebidragen till de som har bra lön med mellan 6-7000 kr om året är upprörande för att inte säga osmakligt.
Dessutom är det så att gruppen pensionärer, arbetslösa och sjuka redan drabbats av en mindre inkomst just genom sin ålder, arbetslöshet eller sjukdom. Att ovanpå den bördan lägga en speciell extra beskattning är cyniskt omänskligt. Till och med affärernas hundmat börjar bli för dyr för vissa hushållskassor.
Vidare har som motiv för det s.k. jobbavdraget sagts att det skall stimulera till arbete. Nej, enkel nationalekonomi säger istället att den konsumtion som skulle ha ökat om jobbavdragspengarna lagts ut som en rättvis generell skattesänkning skulle ha genom den ökade konsumtionen lett till motsvarande arbetsökning. Moderaterna har tillåtits som enkel slogan utan motsägelse ha fått skandera jobb, jobb, jobb genom jobbavdrag. Detta är en helt obestyrkt hypotes, för att inte säga vettlös tanke, att folk skulle ta mera arbete därför att man klämmer åt äldre, sjuka och arbetslösa. Så fungerar inte människor och så fungerar inte ekonomin. Alf Svensson har verkligen pekat ut den nakne kejsaren som inbillat folk att han var klädd i full stass och ornat: Du är fullständigt naken, ja hjärtlöst naken!
onsdag 2 januari 2008
Högerregeringens angrepp på arbetarna.
I en ledare skriver facktidningen Byggnadsarbetaren: "Sedan Sven-Otto Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister har minst 13 byggnadsarbetarefått sätta livet till på jobbet i Sverige. Det är bara att ta på sig besökshjälmen och åka upp med bygghissen på större bygge så förstår man varför. På ett bygge utsätts man för fallrisker, skärrisker, klämrisker, buller, damm och så här års fukt, snö och kyla. Varje år anmäls över 3 000 allvarliga olyckor på byggarbetsplatser i Sverige... Naturligtvis har alla ett ansvar för att hindra olyckor; arbetsgivare, fack och varje enskild byggnadsarbetare. Men inget fungerar utan lagar och regler. Och lagarna må vara tydliga och skarpa, men de fungerar knappast om inte någon ser till att de efterlevs. Därför är det märkligt att Arbetsmiljöverket, som ska se till att lagarna efterlevs, nu genomgår ett ordentligt stålbad. Regeringen har beslutat att banta Arbetsmiljöverket med 157 miljoner kronor på tre år. Det innebär att minst var fjärde byggarbetsmiljöinspektör måste bort. Den högst ansvarige för Arbetsmiljöverket är arbetsmarkanadsministern Sven-Otto Littorin. Han ser inte något samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor. Han tycker heller inte att regeringen i dag direkt kan göra mer för att minska antalet olyckor. För regeringen är den allra viktigaste frågan att fler människor ska ut i jobb. De omfattande förändringarna av a-kassan, som så många byggnadsarbetare fått känna av, är ett led i detta. Hur tänker ministern egentligen?"
I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:
* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.
Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."
Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?
Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.
När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.
Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."
Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.
Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".
I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:
* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.
Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."
Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?
Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.
När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.
Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."
Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.
Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".
tisdag 1 januari 2008
Vi socialdemokrater skall inte göra om alliansens misstag.
Ja, så är det 2008 på riktigt. Man söker efter perspektiv på det som varit och frågar sig vad kan man lära sig av det gångna för att skapa en bättre framtid.
Jesper Bengtsson analyserar 2007 i Aftonbladet: 1 januari 2007. Det skulle bli ett år då regeringen lyfte i opinionsmätningarna. Väljarna skulle se effekterna av regeringens politik. De skulle se de nya jobben växa fram, känna hur skattesänkningarna gjorde deras plånböcker tjockare. Nu vet vi hur det gick. Regeringens kräftgång i opinionen fortsatte. Ingen regering har i modern tid tappat väljare i en så rasande fart som Reinfeldts. En viktig förklaring är att väljarna inför valet 2006 inte uppfattade att det var den här politiken de röstade fram. Reinfeldt och Borg brukar ju hävda det. Att de var fullständigt ärliga och redovisade varje förslag. Men många av de väljare som röstade borgerligt för drygt ett år sedan såg inte förslagen om ökade a-kasseavgifter och kraftigt sänkta skatter för de redan rika. De hörde inte borgerliga politiker tala om åtstramningar för sjuka och arbetslösa. Däremot hörde de löftena om nya jobb, och i Reinfeldt såg de ett alternativ till en allt tröttare socialdemokratisk regering under Göran Persson. Det visade sig vara en bräcklig grund att stå på när alliansen väl hamnade i regeringsställning. Därför har vi under året sett starka manifestationer mot regeringens a-kassepolitik och nedskärningar. Till och med Alf Svensson kallade nyligen regeringens politik för hjärtlös. Och han har trots allt röstat för den i riksdagen. Inte så konstigt att alliansen rasar i opinionsmätningarna.
Jag delar Jesper Bengtssons analys. Dessutom så viftade Reinfeldt med 1000-lappen mer i månaden. Som pensionär så vet man ju hur det gick med den saken. Nej, det som redan har bra arbete och god förmögenhet har fått åtskilligt mer att röra sig med i månaden medan den fattigare tredjedelen av Sveriges befolkning fått knappa in på den redan begränsade dagskassan. Detta är i grunden omoraliskt och hjärtlöst precis som Alf Svensson säger och det är det svenska folket reagerat mot. Däremot tror jag de flesta väljare - även om "kvällstidnings"-journalisterna älskar skandaler - inte bryr sig så värst mycket om en puss under jourtid eller ett eller annat klavertramp. Naturligtvis är det inte bra om politiker som just åberopat ärlighet och korrekthet visar sig själv ha olovandes tagit sylt ur burken. Särskilt när det visar sig att den ena efter den andra stänkt ner sig så att hela sällskapet blivit nerkladdat. Möjligen avsätter sig dessa klavertramp i de mätningar som avser de enskilda statsrådens popularitet. Men ändå det är den hjärtlösa politiken som gjort att opinionssiffrorna rasat. Det är jag övertygad om.
En svaghet i alliansregeringen är naturligtvis också att det valvinnande konceptet inte är förankrat i den egna väljarkåren. Den åsiktsgemenskap som förenar medlemskretsen när det blåser hårt saknas helt enkelt. Det är nog inte så bra att försöka "ta över" andras symboler och argument om man vill förstärka sammanhållningen. Det "nya arbetarpartiet" har blivit ett stort skämt bland de som anser sig tillhöra det gamla och en nagel i ögat på egna partimedlemmar. Den dag som de trogna centerväljarna inser att Maudan och stureplansteoretikerna styr utan den gemensamma värdegrunden kommer mattan att dras undan för den gälla rösten. Den dag liberala väljare - liksom exempelvis författaren Carl-Henning Wijmark - inte känner igen sig i alla hårdare tag och marknadsliberala tag så kommer majoren få stå där ganska ensam på sin kasern-, förlåt skolgården. Den dag kristna väljare inser att priset för taburetterna var att varje vallöfte vid genomförandet framstår som ett stort skämt, så kommer fler väljare att liksom Alf Svensson undra vad partiet har för sig i en regering med en så hjärtlös politik. Sedan må man ha hur många av näringslivet tillhandahållna psykologer, sociologer och pr-människor som helst - det blir ett korthus som rasar samman när verklighetens vindar blåser.
Detta är den största och viktigaste lärdomen vi socialdemokrater kan göra: att inte göra ett fuskbygge med hjälp av marketingfolk. Nej här skall byggas från grunden med rådslag och förankrat i en grundmurad vänstertanke om att vi alla skall dela kakan litet mer rättvist och med en solidarisk politik värna om allas välfärd. När nu högerregeringen tydliggjort vad en hjärtlöst icke-solidarisk politik innebär så behöver vi dessutom inte vara rädda längre för att föra en kraftfull vänsterpolitik. Väljarna kommer att förstå att solidaritet och omtanke om de som har det svårare behövs som motvikt till marknadens krafter med det egna självförverkligandet och egenvinsten som enda ledstjärnor. Låt borgarpressen hetsa med sitt att "vi inte ger besked". Demokrati måste få ta tid. Skall vi stå eniga så måste vi alla ha fått vara med och bygga valplattformen. Vi skall verkligen inte göra om alliansens grundmisstag.
Jesper Bengtsson analyserar 2007 i Aftonbladet: 1 januari 2007. Det skulle bli ett år då regeringen lyfte i opinionsmätningarna. Väljarna skulle se effekterna av regeringens politik. De skulle se de nya jobben växa fram, känna hur skattesänkningarna gjorde deras plånböcker tjockare. Nu vet vi hur det gick. Regeringens kräftgång i opinionen fortsatte. Ingen regering har i modern tid tappat väljare i en så rasande fart som Reinfeldts. En viktig förklaring är att väljarna inför valet 2006 inte uppfattade att det var den här politiken de röstade fram. Reinfeldt och Borg brukar ju hävda det. Att de var fullständigt ärliga och redovisade varje förslag. Men många av de väljare som röstade borgerligt för drygt ett år sedan såg inte förslagen om ökade a-kasseavgifter och kraftigt sänkta skatter för de redan rika. De hörde inte borgerliga politiker tala om åtstramningar för sjuka och arbetslösa. Däremot hörde de löftena om nya jobb, och i Reinfeldt såg de ett alternativ till en allt tröttare socialdemokratisk regering under Göran Persson. Det visade sig vara en bräcklig grund att stå på när alliansen väl hamnade i regeringsställning. Därför har vi under året sett starka manifestationer mot regeringens a-kassepolitik och nedskärningar. Till och med Alf Svensson kallade nyligen regeringens politik för hjärtlös. Och han har trots allt röstat för den i riksdagen. Inte så konstigt att alliansen rasar i opinionsmätningarna.
Jag delar Jesper Bengtssons analys. Dessutom så viftade Reinfeldt med 1000-lappen mer i månaden. Som pensionär så vet man ju hur det gick med den saken. Nej, det som redan har bra arbete och god förmögenhet har fått åtskilligt mer att röra sig med i månaden medan den fattigare tredjedelen av Sveriges befolkning fått knappa in på den redan begränsade dagskassan. Detta är i grunden omoraliskt och hjärtlöst precis som Alf Svensson säger och det är det svenska folket reagerat mot. Däremot tror jag de flesta väljare - även om "kvällstidnings"-journalisterna älskar skandaler - inte bryr sig så värst mycket om en puss under jourtid eller ett eller annat klavertramp. Naturligtvis är det inte bra om politiker som just åberopat ärlighet och korrekthet visar sig själv ha olovandes tagit sylt ur burken. Särskilt när det visar sig att den ena efter den andra stänkt ner sig så att hela sällskapet blivit nerkladdat. Möjligen avsätter sig dessa klavertramp i de mätningar som avser de enskilda statsrådens popularitet. Men ändå det är den hjärtlösa politiken som gjort att opinionssiffrorna rasat. Det är jag övertygad om.
En svaghet i alliansregeringen är naturligtvis också att det valvinnande konceptet inte är förankrat i den egna väljarkåren. Den åsiktsgemenskap som förenar medlemskretsen när det blåser hårt saknas helt enkelt. Det är nog inte så bra att försöka "ta över" andras symboler och argument om man vill förstärka sammanhållningen. Det "nya arbetarpartiet" har blivit ett stort skämt bland de som anser sig tillhöra det gamla och en nagel i ögat på egna partimedlemmar. Den dag som de trogna centerväljarna inser att Maudan och stureplansteoretikerna styr utan den gemensamma värdegrunden kommer mattan att dras undan för den gälla rösten. Den dag liberala väljare - liksom exempelvis författaren Carl-Henning Wijmark - inte känner igen sig i alla hårdare tag och marknadsliberala tag så kommer majoren få stå där ganska ensam på sin kasern-, förlåt skolgården. Den dag kristna väljare inser att priset för taburetterna var att varje vallöfte vid genomförandet framstår som ett stort skämt, så kommer fler väljare att liksom Alf Svensson undra vad partiet har för sig i en regering med en så hjärtlös politik. Sedan må man ha hur många av näringslivet tillhandahållna psykologer, sociologer och pr-människor som helst - det blir ett korthus som rasar samman när verklighetens vindar blåser.
Detta är den största och viktigaste lärdomen vi socialdemokrater kan göra: att inte göra ett fuskbygge med hjälp av marketingfolk. Nej här skall byggas från grunden med rådslag och förankrat i en grundmurad vänstertanke om att vi alla skall dela kakan litet mer rättvist och med en solidarisk politik värna om allas välfärd. När nu högerregeringen tydliggjort vad en hjärtlöst icke-solidarisk politik innebär så behöver vi dessutom inte vara rädda längre för att föra en kraftfull vänsterpolitik. Väljarna kommer att förstå att solidaritet och omtanke om de som har det svårare behövs som motvikt till marknadens krafter med det egna självförverkligandet och egenvinsten som enda ledstjärnor. Låt borgarpressen hetsa med sitt att "vi inte ger besked". Demokrati måste få ta tid. Skall vi stå eniga så måste vi alla ha fått vara med och bygga valplattformen. Vi skall verkligen inte göra om alliansens grundmisstag.
Gott Nytt 2008
Den borgerliga regeringen har försummat chansen att modernisera Sverige genom en aktiv politik för utbildning. Det gör 2007 till de förlorade möjligheternas år, skrev Thomas Östros och Luciano Astudillo i Sydsvenskan 30/12. De två leder socialdemokraternas rådslagsgrupp om jobben. Man kände sig riktigt glad att få läsa något som så väl stämde överens med ens egen åsikt. Det var också roligt att läsa om Inger Jarl Becks hjärtefråga inför 60-årsdagen 31/12 på familjesidan: "Villkoren för arbetssökande och förändringen i a-kassan gör mig jättebekymrad. Det drivs en hård och kall politik just nu, människan finns inte med längre...". Behöver man tillägga att 60-årsintervjun inte innehåller uppgift om att Inger är socialdemokratisk riksdagskvinna. Men det kanske är självklart för läsaren att en borgerlig politiker inte har en sådan inställning.
Man kände sig nästan hemma i Sydsvenskan och höll därför andan när Sydsvenskans Gott Nytt År - hälsning inleddes med: "Regeringens politik är inte bra. Inte populär. Bara orättvis. Ojämlik... Budskapet har gått fram - Mona Sahlin (s) kan sluta tjata. Vi väntar med spänning på en bättre politik. Kanske en socialdemokratisk?" Har dom fått spader eller äntligen tagit in opinionsmätningarnas siffror? Någonstans i mitten skymtade förbi nyårsönskningen: "Dessutom önskar vi oss en ny regering." Äntligen ett sanningens ord!
När man läser litet närmare så har tidningen inte dragit samma lärdom som väljarna att det behövs en vänsterregering utan man kör vidare på det oberoende liberala spåret: Helst en ny regering men "gärna borgerlig". Tacka x-x- för det. I en nyårshälsning till läsarna kan man visserligen kittla litet men uppdraget att vara ett borgerligt regeringsorgan är alltför viktigt för att helt spolas bort oavsett att man inte gillar vad högerregeringen gör. Det gäller att vara isstadig som bara den. Ja i sin desperation över regeringens alla tillkortakommanden börjar man till och med hallucinera om Göran Persson återkomst! Det bör tilläggas att tidningen inte vågat publicera sin ganska röriga nyårshälsning på nätet. Jag förstår webbredaktören: det var ju ingen höjdartext precis.
Och inte då skall Mona Sahlin sluta att peka på alla konstiga krumelurer som högerregeringen har för sig. Hon är ju oppositionsledare. Dessutom den som kommer att leda den kommande vänsterregeringen. Sydsvenskan och den borgerliga pressen gnölar om att Mona Sahlin gör sitt jobb som vår partiledare genom att lyssna på oss. Man kan ju påminna om hur högerregeringen fick sitt i valet vinnade koncept genom ett toppstyrt program frammejslat av en grupp sociologer, psykologer och pr-folk som betalades av näringslivet. Det är ju på grund av denna toppstyrning som nu många borgerliga väljare inte känner igen sina egna partier. Men så gör inte vi och vi måste ha tid för rådslag - det är ju den demokratiska vägen att ta fram ett partiprogram.
Sydsvenskan håller enligt en text från ansvarig utgivaren Peter Melin på att omvandlas och förnyas. Man ber om tips. OK här är ett: Även om stora delar av Skåne blivit blått efter sista valet så finns fortfarande - inte minst i Malmö - ett jättelikt vänsterunderlag med presumtiva läsare, som fortfarande känner sig ganska vilsna efter Arbetets nedläggning. Man skulle kunna fånga upp dessa läsare bättre om Östros/Astudillos gästspel inte bara fick karaktären av engångsföreteelse. Man skulle helt enkelt kunna öppna tidningen mer för vänsterskribenter och därmed också få större spänst i opinionsdelen. Tyvärr är det "oberoende liberala" regeringsförsvaret både förutsägbart och "långtuggande". Någon som i tidningen höll upp narrspegeln när de "oberoende liberala" skygglapparna blir alltför påtagliga. Jag vill påstå att en sådan diskussion också skulle vara väl värd att ta på nyhetsredaktionen både när det gäller nyhetsvärdering och nyhetsredigering (tänker särskilt på rubriker, fetstil och bilder).
Med detta önskar jag alla kära vänner på vänsterkanten och meningsmotståndare på högerkanten ett rungande Gott Nytt År!
Vi hörs under 2008!
Man kände sig nästan hemma i Sydsvenskan och höll därför andan när Sydsvenskans Gott Nytt År - hälsning inleddes med: "Regeringens politik är inte bra. Inte populär. Bara orättvis. Ojämlik... Budskapet har gått fram - Mona Sahlin (s) kan sluta tjata. Vi väntar med spänning på en bättre politik. Kanske en socialdemokratisk?" Har dom fått spader eller äntligen tagit in opinionsmätningarnas siffror? Någonstans i mitten skymtade förbi nyårsönskningen: "Dessutom önskar vi oss en ny regering." Äntligen ett sanningens ord!
När man läser litet närmare så har tidningen inte dragit samma lärdom som väljarna att det behövs en vänsterregering utan man kör vidare på det oberoende liberala spåret: Helst en ny regering men "gärna borgerlig". Tacka x-x- för det. I en nyårshälsning till läsarna kan man visserligen kittla litet men uppdraget att vara ett borgerligt regeringsorgan är alltför viktigt för att helt spolas bort oavsett att man inte gillar vad högerregeringen gör. Det gäller att vara isstadig som bara den. Ja i sin desperation över regeringens alla tillkortakommanden börjar man till och med hallucinera om Göran Persson återkomst! Det bör tilläggas att tidningen inte vågat publicera sin ganska röriga nyårshälsning på nätet. Jag förstår webbredaktören: det var ju ingen höjdartext precis.
Och inte då skall Mona Sahlin sluta att peka på alla konstiga krumelurer som högerregeringen har för sig. Hon är ju oppositionsledare. Dessutom den som kommer att leda den kommande vänsterregeringen. Sydsvenskan och den borgerliga pressen gnölar om att Mona Sahlin gör sitt jobb som vår partiledare genom att lyssna på oss. Man kan ju påminna om hur högerregeringen fick sitt i valet vinnade koncept genom ett toppstyrt program frammejslat av en grupp sociologer, psykologer och pr-folk som betalades av näringslivet. Det är ju på grund av denna toppstyrning som nu många borgerliga väljare inte känner igen sina egna partier. Men så gör inte vi och vi måste ha tid för rådslag - det är ju den demokratiska vägen att ta fram ett partiprogram.
Sydsvenskan håller enligt en text från ansvarig utgivaren Peter Melin på att omvandlas och förnyas. Man ber om tips. OK här är ett: Även om stora delar av Skåne blivit blått efter sista valet så finns fortfarande - inte minst i Malmö - ett jättelikt vänsterunderlag med presumtiva läsare, som fortfarande känner sig ganska vilsna efter Arbetets nedläggning. Man skulle kunna fånga upp dessa läsare bättre om Östros/Astudillos gästspel inte bara fick karaktären av engångsföreteelse. Man skulle helt enkelt kunna öppna tidningen mer för vänsterskribenter och därmed också få större spänst i opinionsdelen. Tyvärr är det "oberoende liberala" regeringsförsvaret både förutsägbart och "långtuggande". Någon som i tidningen höll upp narrspegeln när de "oberoende liberala" skygglapparna blir alltför påtagliga. Jag vill påstå att en sådan diskussion också skulle vara väl värd att ta på nyhetsredaktionen både när det gäller nyhetsvärdering och nyhetsredigering (tänker särskilt på rubriker, fetstil och bilder).
Med detta önskar jag alla kära vänner på vänsterkanten och meningsmotståndare på högerkanten ett rungande Gott Nytt År!
Vi hörs under 2008!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
