Sinka inte EU-tåget med demokratiskt tjafs.

Man tror ju att de som i andra fall kan hävda demokratiska värden någon gång skall våga se den odemokratiska verkligheten med EU. Men det verkar svårt. Huvudsaken är att tåget rullar i en allt snabbare takt. Om tåget stannar där passagerarna vill är helt egalt - ja, ens om passagerarna hinner stiga på. Ja, de värsta ivrarna har inte ens tid att kolla om banverket byggt ut rälsen för tåget att köra på - det gårt nog bra ändå! Och en sak skall ni ha klart för er att det är gänget i loket som bestämmer ty det är de som behärskar tåget. Vi alla vanliga väljare/passagerare skall snällt sitta ned och vara tysta ty det här begriper vi oss ändå inte på. Dessutom vill vi inte ha in er i direktionsrummen där vi vill frossa och kohandla själva för att ordna till det "för ert bästa" (ja, det som ni inte begriper själva).

För att påminna om det demokratiska underskottet inom EU har jag skrivit flera bloggar varav de senaste den 14 "Slarvar man bort ett demokratisk Europa?" och tidigt i natt den 20 "Riksdagsmän fattar bättre än vi väljare - fan trot!". Demokratiskt underskott är helt enkelt det jag skildrade i inledningen, nämligen detta att vi alla passagerare lämnas i sticket och allt helt enkelt beslutas över våra huvuden. Det enda skälet som anförs är att vi är för korkade att begripa vad som är bäst för oss. Men guskelov så finns ju alla de som begriper saker bättre - lokförargänget - de kloka riksdagsmännen, topppolitikerna .. ja också hela svansen av tjänstemän och företagare som skor sig fett på den elitistiska europagemenskapen.

I dagens Sydsvenska kan man klart se skiljelinjen mellan de som har stängt in sig i sin kammare - ledarredaktionen - och de som i alla fall omnämner verkligheten på nyhetssidan. På ledarsidan skriver Mats Skogkär under rubriken "Fördrag på stabil grund" och i analys på nyhetssidorna Olle Lönneaus "Politikernas kohandel ökar medborgarnas misstro" (tyvärr har denna analys inte lagts ut på nätet).

Mot den här bakgrunden man måste se det fullständiga misslyckandet för politikerna när man konstaterar att den process som började för ungefär sju år sedan med en uttalad målsättning att föra unionen närmare folket, nu fullbordas med att EU:s stats- och regeringschefer åker slalom genom folkets krav på folkomröstningar (Mats Persson i tankesmedjan Open Europe). Härtill kommer det uttalande som Olle Lönneaus citerar av författaren till den nu ersatta konstitutionen Valéry Giscard d'Esataing: "Genom att undvika folkomröstningar och göra fördraget krångligt förstärker man tanken hos Europas medborgare att EU är en mekanism organiserad bakom deras ryggar av jurister och diplomater". Man förstår att Margot Wallström ställde in en planerad pressmottagning. Det måste kännas svårt att ens tala om ett närmande mellan EU och europas medborgare i detta läge. d'Estaings uttalanden avslöjar ju att "reformfördraget" är en bluff i den meningen att det skulle vara något nytt i förhållande till den konstitutionen som röstades ner i Frankrike och Holland sommaren 2005 - man har s.a.s. gjort en liten kosmetisk ändring i sak (fanan och hymnen) och stuvat om resten så att texten skall ge sken av något nytt. Rena folkrättsliga bedrägeriet med andra ord.

Men som sagt på sin ledarkammare har Mats Skogkär knåpat. Kraven på folkomröstning kom omedelbart, även i Sverige och de tillskrivs naturligtvis de partier som aldrig accepterat det svenska medlemskapet. Han fortsätter: Överenskommelsen innebär att ytterligare makt flyttas från Sverige till EU, klagar kritikerna. Självklart är det så. Hela poängen med samarbetet inom unionen är att knyta Europas länder närmare varandra, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Det kräver kompromisser. Det kräver eftergifter. För att få något måste varje land också ge något. Ett tätt samarbete kan inte byggas upp med fullt bibehållen nationell suveränitet.

Det låter ju nästan vackert i sin oskuldsfullhet. När man sett hur EU-förhandlingar handlat om att gama åt sig största tårtbitarna och skaffa sig de mest vittgående undantagen för egna preferenser så framstår inte bara oskuldsfullt utan ganska verklighetsfrämmande. Skillnaden med ett vanligt preciserat uppgivande av suveränitet i viss fråga och att underkasta sig kommande majoritetsbeslut är milsvid. Man vet ju inte vad en majoritet utifrån andra rättsliga, kulturella, religiösa och sociala preferenser vill besluta om exempelvis inom straffrätten, beträffande abbort, homosexualitet, alkohol, spel, militära ingripanden osv osv. Och sådana framtida beslut som vi inte ens kan ana innehållet i skall vi underkasta. Vad tänker dessa ledarskribenter på egentligen?

Mats Skogkär spinner vidare på sitt demokratiskt stabila fördrag: Förslaget som godkändes på torsdagskvällen är i allt väsentligt samma fördrag som förkastades i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna år 2005, det är sant. Men det är också sant att denna uppgörelse är resultatet av en lång process. Här har de i god, demokratisk ordning valda politiska företrädarna i medlemsstaterna haft det avgörande inflytandet. Medan detta arbete pågått har regeringar kommit och gått i de olika länderna. Fördragets demokratiska legitimitet vilar på denna grund, och den är stabil.

Hur ett förkastat fördrag, visserligen omstöpt men med samma innehåll kan bli stabilt demokratiskt genom att dras i långbänk är för mig en gåta. Och jag hoppas att Mats Skogkär har en bra förklaring till hur den ekvationen går ihop. Mig förefaller det bara som ett överslätande av det fokrättsliga och demokratiska bedrägeriet. När det gäller beskrivning av hur politikerna i "god, demokratisk ordning" hotat, kohandlat och pressat varandra till eftergifter, kapat åt sig undantag osv, allt bakom lykta dörrar långt från all demokratiskt öppen debatt så passerar den inte ens nyhetssidornas sanningsspegel i samma tidningsnummer. Eftersom fördraget saknar både demokratisk förankring och "legitimiteten" grundar sig på bedrägeri så är det säreget att bedöma grunden som stabil. Men det ingår väl i ledarskribentens uppdrag att måla en förskönad bild. Kanske är det någon som förleds.

Slutligen återvänder jag till verkligheten och Olle Lönnaeus. Han beskriver hela kohandelsförloppet precis som den huggsexa det var och som jag beskrev i min blogg "Slarvar man bort ett demokratiskt Europa?". Men jag citerar hans slutsats: Kanske är det, som Fredrik Reinfeldt sagt, att det 250-sidiga dokument som EUs ledare nu enats om är det bästa Europas kan få. Men sättet som det kommer till på lär knappast öka medborgarnas tilltro till sina politiker. I detta kan jag instämma med konstaterandet att citatet rymmer ett jättelikt understatement eftersom detta återigen när det gäller EU är ett tillkortakommande för demokratin. Det smärtar mig att det är så. Frågan jag ställer mig hur kan en del bortse från detta? Hur kan man hjälpa till att släta över ett demokratiskt underskott?