Ynkligt snällposten!

Apropå den borgerliga hegemonin på dagstidningsfronten skrev jag i går: De flesta (borgerliga tidningar) försöker ge sken av en slags självständig bedömning genom att såsom exempelvis Sydsvenskan kalla sig "Sydsvenska Dagbladet Snällposten: Oberoende liberal". Enligt min mening är man inte snäll vare sig i svensk eller tysk mening, inte heller ger ledarsidor eller ens nyhetsredigeringen vid handen att man är oberoende och liberaliteten ser snarare ut som en Reinfeldt/Borgsk höger. Snarare är det alltså husbondens röst som ekar ur alla dessa högtalare.

Det finns bara ett fel i det uttalandet och det är att borgerlig press är urmesigt snäll (i svenska språkets mening) när det gäller att hantera regeringsskandaler. Illustrationen till denna felsägning lät inte vänta på sig då Sydsvenskans ledare i dag 3/10 hette "Skärpning, Mats Odell". Att man i rubriken tog i så pass hårt beror på att i "oberoende liberala" organ så är KD förhållandevis fritt villebråd för kritik om ock hovsam eftersom man trots abortfrågor mm talar om en regeringsbroder/syster till högerpartiet-moderaterna.

Halva skärpningsledaren går åt till att förklara att utförsäljningen som sådan ... inte... är fel. Tvärtom. Statens främsta uppgift är varken att äga eller driva företag, utan att värna marknadens regelverk så att mångfald och konkurrens främjas. Regeringens målsättning att sälja ut statens innehav ... möter därför inga principiella invändningar.

Men här är man som vanligt inte konsekvent. En kapitalist kan berömma sig av att han konsolidierar sin verksamhet med olika typer av företagande eller m.a.o. fördelar riskerna och därmed minskar sårbarheten. En stat kan ha flera sådana principiella aspekter förutom det ren säkerhetspolitiska att man man vill garantera att viss verksamhet hålls kvar i Sverige. Man kan vilja undvika det elände som finns på tågtrafikmarknaden där privata aktörer försämrar service för att få höga vinster och dessutom har svårt att upprätthålla tidtabeller och inte ens kan enas om gemensam bokningscentral för resor i hela Sverige. Man kan vilja ha ett fungerande postnät över hela landet och inte bara koncentrerat till de folktäta storstadskommunerna. Man vilja se till att även fattiga kan få lån till hyggliga priser som avsikten är med SBAB. Man kan dessutom bara rent av vilja garantera en arbetarstam fast arbete på resonliga villkor, där privat ägande skulle stycka verksamheten och lägga ner icke vinstgivande delar osv osv.

Men för en borgerlig hjärna finns inte alla dessa sociala, säkerhetmässiga, arbetsmarknadspolitiska och mänskliga hänsyn. Man har ju bara en ledstjärna vinstmaximering till varje pris ... och vinsten skall inte få gå till det allmännas väl utan i privata fickor, gärna utländska. Att inte kunna se de principiella skälen för Sveriges stat att behålla en del av de statligt ägda företagen är egentligen bara en fråga om PRIVAT GIRIGHET. Men Sydsvenskan blundar naturligtvis för detta faktum och skriver sina borgerliga försvarstal.

På grund av sina girighetsskygglappar förstår man naturligtvis inte heller socialdemokraternas upprördhet: Oppositionen har inte varit sen att utnyttja skandalerna kring Carnegie för att kompromettera Odell och hans utförsäljningsplaner. Att det var den förra regeringen som ursprungligen kontrakterade investmentbanken som rådgivare hoppas socialdemokraterna att omvärlden har förträngt.

Detta är naturligtvis ett monumentalt skamgrepp. Förutom att socialdemokraterna är i opposition och därför kritiskt skall granska regeringens åtgärder så är vi vänsteranhängare naturligtvis förbannade över att högerregeringen säljer ut hela den finansiella stommen till en ansvarsfull politik med 50 miljarder per år. Just det 50 miljarder per år. Man måste springa byxorna av sig för att åstadkomma största möjliga skada intill 2010. Men dessutom så är det ju ingen skam över vänsterregeringen eftersom när Carnegie kontrakterades var ingenting känt om detta fifflarnas paradis. Däremot var korten på bordet när Odell grep sig an verket att ytterligare knyta både Forseke och Funered till regeringskansliet. Båda dessa har såsom anställda i Carnegie kommit i åtnjutande av de fifflarbonus som kanske blir en rättssak. De har varit del av en fifflarkultur och också rent faktiskt profiterat på den. Och dessa "oskyldiga" fifflare är Odells närmaste kompisar i utförsäljningen av vår statliga egendom.

Till saken hör också att den annars så osynlige statsministern Reinfeldt gått ut till media och uttalat sitt förtroende för både Carnegiefifflarna i departementet och den som anställt dem finansmarknadsministern Odell. M.a.o. högerregeringen ställer helhjärtat - liksom borgarpressen - upp.

Symptomatiskt är följande:

* Karin Forseke avgick på egen begäran när debaclet började, vilket beklagades av både Odell och Reinfeldt

* Nu meddelades att även Urban Funered avgår som statssekreterare. Detta beklagades av Odell som också behåller honom i departementet såsom "ämnessakkunnig" så att Carnegiefifflaren kan fortsätta och viska goda råd i Odells öron

* Slutligen meddelades att Carnegie själva begärt att få bli bortkopplade från utförsäljningarna med anledning av insideraffärerna och att man fifflat med värdena så att bonus beräknats för högt på 630 miljoner, vilka pengar bl.a. kommit både nämnda Forseke och Funered till del som anställda vid Carnegie. Begäran beklagas av högerregeringens representanter.

Carnegieaktörernas avsägelse bekräftar oegentligheterna. Det märkliga i ruljangsen är att alla avsägelser skett på Carnegies initiativ medan regeringen bara beklagat och själva inte sagt upp fifflarbekantskaperna på ett tidigare stadium. Och hur gärna Sydsvenskan än vill skylla allt ont på den gamla vänsterregeringen så har man inte vågat skylla denna senfärdighet på socialdemokraterna - det skulle väl i alltför hög grad avvika från rimlig verklighetsbeskrivning.

Det borde alltså inte bara vara "skärpning" som gäller och inte bara för överste egendomsförskingraren Odell utan skam över hela borgerligheten som på detta sätt underminerar grunden för en framtida ansvarsfull politik och förskingrar vår egendom. Och högerregeringens medjamare landet runt - exempelvis "oberoende liberala" Sydsvenskan - har stor del av ansvaret för detta.