Tystnad eller inte?

"Tystnad hjälper inte" var huvudledarens budskap i gårdagens 1/9 huvudledare i Sydsvenskan. Det gällde en uppmaning till "yttrandefrihetens väktare" att vara lika snabba i vändningarna som säkerhetsvakterna som kom till Länsmuseet i Jönköping för att skydda personalen sedan man hotats på grundval av ogrundade rykten om att muséet skulle ställa ut Vilks bilder. Snacka om nervositet. Bakgrunden var en kritik av statsministern för att han segdrog på sitt klargörande att i Sverige så bestämmer politikerna inte vad som skall publiceras - ett yttrande som naturligtvis inte får tolkas som en förstulen kritik av hur läget på mediafronten är i de länder som protesterat mot publiceringarna. Det var också klargörande att man Sydsvenskan på ledarplats klämde ur sig att - oavsett vad man anser om Vilks bilder - så gäller "...tidningars och och konstnärers frihet får varken kringskäras av hot eller av hänsyn till länder som saknar yttrandefrihet. Något så självklart får Sveriges regering aldrig vara sen att poängtera."

Man får bara hoppas att detta antyder en ändrad inställning till journalisters ansvar också. Jag tänker på när Muhammedkarikatyrerna var aktuella för drygt ett år sedan då alla dessa "yttrandefrihetens väktare" hycklande uttalade sitt stöd för yttrandefriheten samtidigt som de ansåg vad de kallade den goda smaken hindrade dem att utöva yttrandefriheten i praktiken. När det gällde de mycket mindre behjärtansvärda bilderna av rondellhundar har ju t.o.m. Sydsvenskan publicerat en - som man visserligen fick använda förstoringsglas för att hitta, men i alla fall. Muhammedkarrikatyrerna var visserligen av dålig kvalitet men mertalet av dem innehöll en politisk eller existensiell udd mot politisk våld och patriarkalitet inom religionens område som var väl tänkvärda. Men då präglade fegheten svenska media. Att fegheten doldes under en slöja av hycklande "dålig smak" och "vämjelig rasism" gör inte saken bättre. Man helt enkelt sålde yttrandefriheten av rädsla för repressalier från de muslimska länder som nu protesterar.

Man kan bara konstatera att så snart diskussionen kring Vilks bilder uppstod i Sverige så publicerade flera ledande dagstidningar i Danmark bilderna. Chefredaktören för Berlingske Tidende förklarade publiceringen med att det ingick i hans journalistiska uppdrag att informera läsarna om vad som var bakgrunden till de nya protesterna från vissa muslimska länder. I ledaren 1/9 klargörs BTs hållning:

At føle sig krænket er en naturlig sag. Det indebærer bare ikke, at man har ret til at krænke eller afskaffe andres ytringsfrihed. Ytringsfriheden er demokratiets hjerteblod, og tapper man det, dør de frie borgere og det frie fællesskab. I vores del af verden lever vi af uenighed og debat, det er i virkeligheden vores stærkeste våben og bør ikke alene være noget, der hyldes i skåltaler og ved festlige lejligheder. Det er denne fælles europæiske lektie, vi lærer i disse år, hvor retten til at føle sig krænket truer retten til at tro, tænke og tale frit og risikerer at gøre os ude af stand til at forsvare vores demokrati mod demokratiets fjender. - At svenskerne lærer det nu er bedre sent end aldrig. Vi andre er allerede blevet meget klogere, end vi var for bare to år siden.

Det är inte utan att jag känner mig litet stolt över att jag skrev som danskarna på min blogg redan när diskussionen var som hetast för drygt ett år sedan, vilket då avfärdades som omoget, oansvarigt ... ja rent av rasistiskt. Jo, det fanns någon som mer privat sa att det låg en del i vad jag sa. Men "yttrandefrihetens väktare" stod där eniga och hycklade. Frågan är bara om svenska media verkligen lärt sig läxan sent omsider? De ledande skribenter som erkänt att de gjorde en missbedömning med Muhammedkarikatyrerna är så lätträknade att ena handens fingrar gott och väl räcker till. För att åstadkomma en grundläggande ändring räcker det nämligen inte att svänga kappan efter vinden utan det måste till en klarläggande undersökning av vad som hände. Jag är bl.a. intresserad av hur denna obrutna enighet uppkom bland journalister i denna mycket diskutabla yttrandefrihetsfråga. Den försöker svenska media smita från, vilket är illavarslande för framtiden.