Å ena sidan innebär EU:s "reformfördrag" som spikas i oktober inte att EU blir "smalare och vassare" utan tvärtom en EU-stadga "som lägger sig i allt"; citaten från Erik Svennings sidoledare "EU-stadgan på undantag" i dagens 3/9 Sydsvenska. Å andra sidan framhåller man i huvudledaren "Opinion i balans" där man stärker svenska politiker att stå emot tanken på folkomröstning i Sverige.
Erik Svenning konstaterar i sitt ledarstick att EU-stadgan är mycket mer omfattande och detaljerad än Europakonventionens mer abstrakta fri- och rättigheter. Sålunda rymmer fördraget en syn på familjepolitik som är annorlunda den svenska, en yttrandefrihet mer beskuren än den svenska och stärks EU-domstolens befogenheter över medlemsländernas socialpolitik. Dessutom, vilket han inte nämner, införs genom majoritetsbeslut och borttagande av enighetskravet att en rad andra frågor kan bestämmas enligt en katolsk/kontinental värdesfär som är helt väsensskild från den svenska.
Erik Svenning summerar: EU-stadgan representerar motsatsen till den svenska regeringens uttryckliga önskan om ett EU som ägnar sig åt de stora, gemensamma, gränsöverskridande frågorna men håller sig borta från det som de enskilda medlemmarna kan besluta om själva. Det är svårt att se hur EU kan bli "smalare men vassare", alliansens målsättning i regeringsförklaringen, utan undantag från EU-stadgan, som lägger sig i allt.
En pikant notering från verkligheten att nu motsätter sig inte bara Storbritanniens konservativa EU-fördraget. 120 parlamentsledamöter, var tredje ledamot ur Labourpartiet, kräver nu folkomröstning liksom ledamöter ur EU-vänliga Liberaldemokraterna. Men hur resonerar då de som för svensk räkning motsätter sig att folket skall ta ställning till en sådan ordning?
Svaret på den frågan hittar man litet till vänster (om uttrycket tillåts i en högertidning) om Svennings analys av reformnfördraget, ja detta med "Opinion i balans". Den inleds med en redogörelse om övergången 1967 till högertrafik för att vi skulle köra på samma sida som våra grannar. Poängen i ledaren var att man 12 år tidigare hållit en folkomröstning där en överväldigande majoritet - 82,9 procent - hade röstat för ett bibehållande av vänstertrafik.
Vad lär vi oss av detta? frågar ledarskribenten retoriskt under påstående att för det första att det inte var "fel" att genomdriva högertrafiken i trots mot folkviljan och för det andra är det bra att Sverige endast har rådgivande folkomröstningar. Godag yxskaft, skulle jag vilja säga till en sådan argumentering. Självklart var det fel att genomföra högertrafik utan en förnyad folkomröstning - allt annat framstår som ett förakt för folkviljan. Det här med rådgivande är enbart en politikernas ångest för att själva inte ha makten att korrigera i makthavarnas tycke felaktiga omröstningsresultat. Som framgår av EMU-omröstningen saknar emellertid detta betydelse i praktiken. Det är väl därför man slår ifrån sig med näbbar och klor när tanken på folkomröstning i Sverige kommer på tal.
Som ni anar kära läsare så skall högertrafikens "kloka anpassning till övriga Europa" utmynna i en vidare slutsats med anknytning till EU:s reformfördrag. Redan detta exempel som rörde hur vi själva skulle göra internt i Sverige höger eller vänster har ju knappast något att göra med frågan om våra valda politiker i Stockholm skall bestämma i mertalet frågor eller om bestämmanderätteen skall överlåtas till en oreglerad kommission med majoritetsbeslut och en mastodontisk jätteförvaltning utan förankring i svensk social eller ekonomisk verklighet, kultur eller historia. Vidare att av våra demokratiskt valda organ och myndigheter skall kunna köras över av nio manliga jurister utan någon som helst bindning till svensk rättstradition. Nej, nu gäller det inte högertrafik utan överhuvudtaget vad vi i framtiden får göra i Sverige inom alla politikområden. Parallellen till till högertrafikeomröstningen är därför ganska försåtlig, för att inte säga missvisande.
Ganska patetisk framstår också ledarskribentens uttanden: I en levande demokrati är medborgarna engagerade och deras vilja respekteras. Detta uppnås på ett utmärkt sätt "genom ett representativt och parlamentariskt statsskick", så som Regeringsformen slår fast. Men självklart kan, och bör, ibland även folkomröstningsinstitutet användas. Särskilt som en utväg ur en politisk och parlamentarisk låsning. Det beklämmande med uttalandet är egentligen att man inte beskriver vad som var huvudmotivet för att införa folkomröstningsinstitutet, varom bestämmelser för övrigt också finns i våra grundlagar, nämligen att man förutsåg att det i framtiden kunde finnas stora frågor som handlade exempelvis om uppgivande av Sveriges suveränitet i någon form eller/och där frågan inte var partiskiljande utan det fanns en folkopinion som inte svarade mot riksdagsledamöternas ställningstaganden.
Men ledarskribenten fortsätter och antyder att ett problem med den direktdemokrati som en folkomröstning utgör är att den inte alltid främjar medborgarengagemanget. Det kan lätt konstateras med en titt på de länder som ofta använder sig av metoden. Ja, om man tittar på länder som har en folkomröstning i månaden eller liknande. Men i Sverige har valdeltagandet i folkomröstningar varit tillräckligt högt. Helt lögnaktigt är påståendet att folkomröstniongar i Sverige inte gynnat medborgarengagemanget, vilket jag finner uppenbart efter att ha deltagit i arbetet med de tre senaste omröstningarna.
Ett annat problem är att en folkomröstning inte nödvändigtvis löser upp en politisk knut, utan tvärtom kan orsaka den, fortsätter ledarskribenten med angivande av kärnkraftsomröstningen 1980, som exempel. Jag förstår att makteliten tycker så. Själv är jag jättenöjd att Sverige tog en något annorlunda väg energimässigt och glad över att det gick att styra upp politikerna hopsyltning med andra maktsfärer inom ekonomin och stoppa den ohämmade kärnkraftsutbyggnaden till förmån för andra energislag.
Ledarslutet är värt att citeras: Risken finns också att ett folkomröstningsresultat bygger på en tillfällig opinion och att frågan om ansvarsutkrävande kompliceras. Den risken är betydligt mindre när viktiga ärenden tragglas i partigrupper och utskott och beslutas av riksdagen. En mindre spektakulär väg förvisso. Men vem har sagt att demokrati måste vara ett jippo? Bakom uttrycket "tillfällig opinion" måste dölja sig tanken att folket rösta "fel", "inte förstått Sveriges bästa" el.likn. Riksdagsbehandlingen går ju inte alls till så ordnat som beskrivs utan i partigrupper och utskott sker hemliga överenskommelser där man ger och tar utan väljarnas insyn. Det må vara bra för alla påtryckargrupper inom näringslivet som är beredda att sälja ut det mesta bara slantarna förökar. Det är också därför enskilda ledamöter ofta inte bryr sig att sätta sig in frågornas alla konsekvenser ty i dessa större principfrågor är det partiledningen som bestämmer och sedan viner partipiskan. För övrigt reser sig frågan automatiskt: Är demokratin bara ett jippo när det gäller folkviljans manifestation i folkomröstning eller hur är med våra val till riksdag och kommuner? Den konsekventa följdfrågan blir naturligtvis: Är det kanske överhuvudtaget onödigt att oroa väljarna med att rösta? Jippo - Så kan bara en sann demokrat uttala sig!
Ledarskribenten ägnar sig alltså åt skamligt sagoberättande. Ett barn kan ju se att Kejsaren är naken, ja dubbelt naken:
* EUs reformfördrag innefattar ett väsentligt överlämnande av makt till Bryssel och i händer som inte kontrolleras i demokratiska former.
* Anledningen till den ihåligha argumenteringen mot folkomröstning i Sverige är helt enkelt att media och makthavare med EMU-omröstningen i gott minne tycker att vi är för dumma att bestämma i viktiga frågor.
Så, så var det med "Opinion i balans" - texten är skriven för att lura oss att dom begriper bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar