Rakt besked dåligt försvar för ett sjukt försvarsbeslut

Sydsvenskan vet 11/9 inte riktigt hur den skall vända sig i fråga om försvarsslakten med Kennet Andreassons ledare "Ett rakt besked". Jo, man kan visserligen diskutera själva slakten - t.o.m. både omfattning och behovsprövning. Men i ett avseende, inför de förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret, är det svårt att invända mot statsminister Fredrik Reinfeldts linje: Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert. "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", sade Reinfeldt igår när han besökte Karlskrona där oroliga varvsarbetare uttryckte sitt missnöje.

Är ett rakt besked ett bra försvar? Kanske om man som artikelförfattaren - trots vad som sas inledningsvis - utgår från att "förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret" är en given storhet innan man ens diskuterat och enats om vilka uppgifter försvaret skulle kunna lösa. Det var ju just denna säregna tågordning som fick Odenberg att avgå. Det är alltså inte alls svårt att invända mot högerregeringens försvarslinje.

När man dessutom tar Reinfeldts skäl för gott att "Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert" så har man fallit för den kortsiktiga sifferexercisen. Tvärtom har varje försvarspolitiskt beslut en regionalpolitisk och arbetsmarknadsmässig sida som aktivt kan användas. Själva försvarsindustrin sysselsätter ju över 80000 man vartill kommer försvarsanställda både militärt och civilt; jämför tidigare blogg 7/9 "Försvarsspelet igen". Reinfeldt ger i sitt yttrande prov på bristande empati men också en uppenbart oförståndig nonchalans mot ett av landets störtsa industrikomplex.

Reinfeldts paroll att "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", är inte bara ett cyniskt elakt bemötande av oroliga varvsarbetare i Karlskrona utan förmodligen den syn som egentligen utmärker "det nya arbetarpartiet". Man slår mot facket och försvagar därmed arbetarnas ställning mot arbetsgivarna. Man gynnar genom sin skattesänkningar de rika och minskar köpkraften hos de svaga. Man säljer ut de offenligägda företagen till spekulanter som kan diktera villkoren för arbetstagarna samtidigt som man genom privatiseringar utarmar hela den offentliga servicen till medborgaren, allt på ett sätt som katastrofalt minskar arbetstillfällen för en rad grupper. Visserligen kan en offentlig inrättning eller ett offentligägt bolag inte "garantera livslångt jobb" men nog är det bra mycket säkrare när verksamheten inte ligger i privata spekulanters händer. Dessutom så kan ju då de vinster som produceras istället för att gå i kapitalisternas fickor användas till allas goda.

Den faktorn, att några tidigare försvarsneddragningar gått bra på så sätt att de därigenom arbetslösa kommit i nytt arbete, är inget försvar för de moderata siffernissarnas hutlösa attack på försvaret. Inte heller kan någon parallell dras till Leni Björklunds yttrande att staten inte förfogar över så många arbetstillfällen som bara avsåg att förklara att alla arbetslösa inte kunde få ersättningsjobb genom initiativ från staten. Ledarskribenten citeringsteknik hade bara föranlett ett höjt ögonbryn om den gjorts av en viss Schlingmann men måste anses vara ett försök till sanningsförfalskning när det kommer från en journalist.

Kennet Andreasson avslutar sin ledare med att konstatera att försvarsnedragningar inte behöver vara någon katastrof, att staten varken kan eller skall ge några mer långsiktiga garantier och att "däri har Reinfeldt ... helt rätt". Givakt skygglapparna på! Men är det inte så att ledarskribenten tappat bort verkligheten för att dölja att högerregeringen genom sin politik riktar ett dråpslag mot försvarsindustrin och underställer professionella försvars- och säkerhetshandläggare finansdepartementets siffernissar som inte ens bemödat sig om att kartlägga de uppgifter man velat ha försvaret till och kostnaderna för detta. Än mindre har dessa sifferräknare ens tittat på de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna, vilket i sin tur måhända ökar statens utgifter för omställning och det sociala stödet. Eller ens de industripolitiska följderna, vilket i sin tur kan minska de statliga inkomsterna.

Typiskt så sker i sant "oberoende liberal" alliansanda en uppbackning av ledarens synpunkter på nyhetsplats inne i tidningen där man visserligen har en bild på de protesterande varvsarbetarna med en liten undertext medan sidan övrigt uppfylls av reportaget "Alliansvecka ska visa upp enighet" i samband med presentationen av statsbudgeten. Efter en halv sidas kringsnack så får man reda på att budgetens innehåll: Det handlar om piskor och morötter. De flesta är kända sedan tidigare och ska enligt alliansregeringens visioner göra Sverige starkare i världen. Bland morötterna märks sänkt inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter, slopad fastighetsskatt, skrotad förmögenhetsskatt. Bland piskorna hårdare regler för a-kassa, sjukskrivning och sjukpenning.

Är det någon som tror att sjuka, fattiga, arbetslösa, lågavlönade och pensionärer får del av morötterna och att piskorna är avsedda för den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning? Beteckningen det "nya arbetarpartiet" förpliktar väl?