Tystnad eller inte - del 2.

I förmiddags skrev jag del 1 av "Tystnad eller inte" apropå Sydsvenskans ledare "Tystnad hjälper inte", där man uppmanade "yttrandefrihetens väktare" att snabbt och tydligt reagera på alla åtgärder mot yttrandefriheten, alltså till demokratins försvar.

I dagens 2/9 Per t. Ohlssons söndagsbetraktelse analyseras Sverigedemokraternas anmarsch inom politiken från intet till 2,9 procent av rösterna i sista valet, varigenom de erövrat representation i många kommuner och landsting inte minst här i Skåne. Han väver skickligt ihop SOM-institutets Det nya Sverige, Ola Larsmos Djävulssonaten med material från SD i en analys. Slutsatsen är denna:

Sverigedemokraterna är ett mycket speciellt parti på en mycket speciell punkt: Det vägrar lära sig läxan från Uppsala 1939 - och bör behandlas därefter. Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det mest avskydda av alla partier. Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergs slutsats i Det nya Sverige: "De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare - som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna - har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå." - Som amerikanen säger: Don?t mess with success.

Analysen är skicklig och som vanligt grundligt genomförd. Frågan är om slutsatsen är riktig. Till att börja med så tycks det finnas ett motsatsförhållande mellan hur man skall förhålla sig till aktioner och hot mot yttrandefriheten, å ena sidan, och det ökande stödet för nazistiska partigrupperingar, å den andra. I vart fall om man tittar på Sydsvenskans skriverier. Ännu värre är det när man börjar titta på den långsamt vittrande "success" som tigandet mot nazistiska grupper utgör. Ty faktum är ju att väljarunderlaget ökar. Som skickligt visas i analysen så finns det en tråkig bakgrundshistoria till invandringsmotståndet som leder tillbaka till det s.k. Bollhusmötet 1939 då studenter uttalade sig emot "judeimport". Det gällde ett 20-tal läkare från det naziststyrda Tyskland. Men frågan kvarstår om det finns något man kan göra för att undvika en fortsatt underminering av demokratin genom Sverigedemokraternas och andra nazistiska grupperingars ökning?

Per T. Ohlsson är i analysen inne på rätt spår när han börjar undersöka vilka som attraheras av SD-budskapet: Professor Sören Holmberg tecknar ett lika precist som tänkvärt porträtt av Sverigedemokraterna i SOM-rapporten Det nya Sverige. Partiet har sin bas i socioekonomiska grupper som lågutbildade unga män, landsbygdsbor och förtidspensionerade. Det bekräftar delvis statsvetaren Henrik Oscarssons ?förlorarhypotes?: väljare som känner sig hotade av snabba samhällsförändringar tenderar mer än andra att söka sig till partier av Sverigedemokraternas typ.

Gör man en mer noga penetrering av väljartyperna som attraheras av budskapet så har man information om vad man skall föra fram för och till vilka man skall vända sig för att ge dessa ett alternativ. Jag tror alltså inte på tystnad utan precis som när det gäller den andra demokratifrågan så gäller det att i vart fall tydligt säga ifrån och därvid fjärma sig från SD. Att man bryter tystnaden mot SD innebär ju inte att man behöver ställa SD i rampljuset.