Försvarsspelet igen!

Före valet enades de borgerliga partiledarna om att försvaret skulle få mer pengar. Men på vägen fram till politikerveckan i Almedalen 2007 hände något. Ökade anslag förvandlades till minskade anslag. Om vi tar fyra miljarder från försvaret blir det pengar till skattesänkningar, förklarade finansminister Anders Borg (m) i Almedalen. Detta skedde utan att försvarsministern Mikael Odenberg (m) ens blivit förvarnad - "det rör sig om ett missförstånd" var hans kommentar. Vid avgången, som motiverades av "Borgs seger", hördes han uttrycka att regeringens hantering av försvaret liknar lättsinne. Mona Sahlin fyllde på apropå försvarsministerns avhopp: "Jag är djupt oroad över att försvars- och säkerhetspolitiken uppenbarligen har blivit en budgetpost i stället för en frågeställning om vilket säkerhetspolitiskt läge som regeringen bedömer att försvaret bör vara i".

De borgerliga tidningarna har chockat uttryckt viss kritik av regeringen och försvarsfrågans hantering. Mats Skogkär skriver i "Farligt försvarsspel" 7/9 i Sydsvenskan om Mona Sahlins uttalande: Så rätt hon har fast fel. Den borgerliga regeringen följer i själva verket en gammal socialdemokratisk tradition: Under decennier har försvarspolitiken i stor utsträckning påverkats av andra hänsyn än rent säkerhetspolitiska ? inte minst av industri- och regionalpolitiska överväganden.

Mona Sahlin har inte fel. Den socialdemokratiska traditionen när det gäller försvarspolitiska överväganden har haft tre dimensioner försvars/säkerhetspolitiskt, industri/regonalpolitiskt och nationalekonomiskt/arbetsmarknadsmässigt. I detta stycke följer sågningen av Odenberg enligt Borgs sifferplan inte alls en socialdemokratisk tradition. Nej det är resultat av kortsiktigt siffertänkande som kommer att leda till avsevärt avbräck i vad moderaterna kalla "sin arbetslinje". Det är naturligtvis detta vidare perspektiv - ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt - som också är anledningen till Odenbergs avhopp. Han var ju moderaternas ekonomiska talesman och påtänkt finansminister.

Och Mats Skogkär gör sig skyldig till samma fel i sin argumentation. Han liksom Borg och Reinfeldt är bara siffernissar som räknar på att i Finland får man en större stående styrka än Sverige till en väsentligt lägre kostnad. Siffror, siffror som kan förvända synen på den mest inbitne. Och så litet trams om att "försvaret måste få kosta" och gärna litet mer om man är sturigt utanför militärallianser samt att vi inte får eftersätta "värnandet av landets gränser och suveränitet" (precis som om vi kunde det med nuvarande armé?!). Därefter bara siffror - jo tänkvärda kanske. Men hur skulle vara om vi tänkte längre än siffernissarna? Det borde ju vara en ledarskribents uppgift.

Främsta anledningen till att en svensk soldat är dyrare är att allt från strumporna via kalsingarna till kpisten och flygplanet/ubåten/tanksen är i stora drag svenskproducerat. Ja, till och med utvecklat i Sverige av skickliga arbetare, tjänstemän och industriidkare. Denna industri är naturligtvis beroende i hög grad av försvarsbeställningar av materiel men också av att använda det svenska försvaret som ett skyltfönster när det gäller den stora exporten av försvarsmateriel och komplicerade försvarssystem.

Ett sådant enkelspårigt siffertänkande som Borg och hans finansdepartement ägnar sig åt med Reinfeldts goda minne kan bara beskrivas med orden att såga av den gren man sitter på. Dessutom är det förödande långsiktigt sett eftersom en försvarsindustri inte kan byggas upp på en dag när den självdött av alla nedskärningar av försvarets materielbeställningar. Moderaterna bygger ett monument över en misslyckad allianspolitik - en gropp att själv falla i.