fredag 30 maj 2008

Skamligt minnesmärke?

I Berlin invigdes i veckan ett minnesmärke över homosexuella som förföljdes av nazisterna. Under nazisttiden dömdes ett stort antal homosexuella till långa fängelsestraff; siffran 50.000 personer har tagits fram ur domstolsstatistik. Ofta överfördes homosexuella utan dom till koncentrationsläger i nazisternas program för att rena rasen; det antas ha rört sig om ca 15.000 homosexuella som mördats i lägren. De nämnda siffrorna är osäkra och rör de man på grund av siffror i nazisternas makabra bokföring kunnat direkt belägga. I lägren tvingades homosexuella bära en rosa triangel, vilket markerade att de tillhörde den lägsta klassen av KZ-fångarna. Homosexuella fångar hade inte heller någon organisation inom koncentrationslägren som arbetade för deras sak på sätt andra kategorier hade. I princip gällde också för de tyska vakterna samma princip som för judarna att de snarast skulle likvideras för att rena rasen. Många homosexuella likviderades vid ankomsten till lägren i linje med denna princip och finns därför inte med i "bokföringen" - Himmler talade om "eliminering av den urartade" och uppmanade till samma brist på pardon som germansk sed att dränka homosexuella i träsk. Homosexuella var för nazisterna då liksom för pastor Green i nutid i Sverige en kräftsvulst på samhällskroppen som måste avlägsnas.

Eftersom homosexuella även efter krigsslutet dömdes till straff, då homosexuella handlingar var kriminaliserade, var det svårt att få det fåtal överlevande att träda fram. Den siste kände överlevande avled 2005. En av dessa har berättat hur hans käraste blev mördad strax efter ankomsten till lägret: Man spelade Wagner. Hans partner var naken och fick en hink över sitt huvud, sedan släppte man schäferhundarna. Inför våra ögon blev han söndersliten...

Först 1969 avskaffades i Tyskland nazistlagarna om straff för homosexualitet - "sexuella handlingar och åtbörder mellan män". 63 år efter krigslutet kunde äntligen ett minnesmärke invigas i Berlin. Det är placerat i södra änden av Tiergarten och utformat av den danske konstnären Michael Elmgreen och hans norske kollega Ingar Dragset. Det anknyter till Förintelsemonumentet på andra sidan gatan, som består av ett stort antal gråa betongblock. Även det nya minnesmärket är en grå fyrkantig sten men i denna enda sten finns ett fönster. Den som tittar in ser en filmsnutt som rullar utan slut: Två män kysser varandra; den skall med tidsintervall bytas mot en sekvens där två kvinnor gör samma sak.

Berlins borgmästare Klaus Wowereit (s), som själv är öppet homosexuell, invigde monumentet. Han konstaterade då att det var typiskt för efterkrigstidens Tyskland att man så länge tigit kring dessa förföljelser. Det hör till saken att den kristdemokratiska statssekreteraren, som handlade det praktiska kring invigningen, stoppat inbjudningskortens utformning med en bild av de två kyssande männen då detta skulle vara opassande.

En reflexion kring detta är en fråga: finns det i grunden någon skillnad mellan de tankespår som nazister förr och i dag följer och de som kristdemokrater eller ortodoxt religiösa med påven och vissa imamer och präster och pastorer i spetsen odlar? Att det finns en skillnad i föraktets och förföljelsens utformning är naturligtvis klart. Men är det inte i grunden samma tankespår för bland andra Hitler, Påven, Tuve Skånsberg och pastor Green? På vissa bloggar talas med samma tankespår om ett "skamligt monument" - två män som visar sin kärlek för varandra!?
























































måndag 26 maj 2008

Humanism med borgerliga skygglappar

I dagens Sydsvenska 26/5 skriver Tiina Meri på ledarplats om "Humanismen... på ett papper" där hon först med rätta vänderut och in på det skamliga beslutet av Alliansregeringen, stödd av det största oppositionspartiet, att sätta de "papperslösa" på undantag när det gäller sjukvård. Jag håller med att en dylik lagstiftning är något "som inte passar i ett rättssamhälle". Härefter går hon över till att recensera Kristina Mattsons bok "De papperslösa och de aningslösa" och hon summerar:

Sverige har förbundit sig att öppna för dem som knackar på dörren och flyr undan förföljelse. En annan port borde slås upp på vidare gavel än idag – av egennytta. Att regeringen vill gå före i EU:s migrationsarbete är utmärkt, även om det lär gå långsamt: ”Insikten ökar om att vi inom kort kommer att ha ett stort behov av arbetskraft om vi skall kunna försörja en åldrande befolkning”, skrev migrationsminister Tobias Billström (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) för en tid sedan i Svenska Dagbladet. Det visar sig lönsamt att välkomna människor – som drömmer, vill och vågar. Och det ligger helt i linje med den humanism som brukar omhuldas på papperet.

Så pratar en borgerlig ledarskribent: humanism i all ära men det är bra med litet egennytta för att bidra till humanismens genomslag. Och det må väl vara hänt. Men det finns en passus i ledaren som faktisk är ganska skrämmande där Sydsvenskan alltså påstår sig vara ute i ett gott syfte att värna om de papperslösa och formulerar detta som ett angrepp på arbetarrörelsen:

Stundtals är berättelsen mörk. Bland svarta arbetsgivare finns de som vägrar att betala ut löner och kräver sexuella tjänster. Och inom fackföreningsrörelsen finns nästan inget stöd att hämta. Upprörande nog har många av de papperslösa som återfinns inom byggbranschen känt sig jagade av LO-förbundet Byggnads. De har gömt sig, sprungit, hoppat från byggen. Av rädsla för att deporteras. Dessbättre har inte hela Sverige förlorat kompassen och blivit genombyråkratiserat: Polisen jagar inte papperslösa i allmänhet, och det finns kyrkor och frivilligorganisationer som inte frågar efter personnummer.

Visst är berättelsen mörk och så långt som att "svarta" arbetsgivare utnyttjar den papperslösa arbetskraften både med underbetalning och sexuellt utnyttjande är Tiina Meri med. Påståendet att polisen inte avsätter resurser för att komma åt dessa missförhållanden på arbetsplatserna är helt korrekt. Däremot är påståendet att facket, inte minst Byggnads inte skulle ha gjort annat än jagat papperslösa ett skamligt påstående. Facket har både hjälpt papperslösa att få ut avtalsenliga löner, få stopp på utnyttjande och just jagat dessa svarta arbetsgivare som utnyttjar de papperslösas situation. Vad jag vet är facket den enda institution i detta "snälla välfärdssverige" som på detta sätt röjt upp i de avigsidor som just skapats av Svenskt Näringslivs utmarker. Den enda som alltså i sin besiningslösa längtan att sparka på arbetarrörelsen har förlorat kompassen är Sydsvenskan med sin ledarskribent Tiina Meri.

lördag 24 maj 2008

Motståndet mot homosexualitet kommer ut ur garderoben

Debatten om homoäktenskapet har återigen synliggjort motståndet mot homosexualitet, främst bland religiösa grupper. På kulturen i Sydsvenskan 24/5 har Tor Billgren skrivit under rubriken "Nya tider, nya strider" utifrån dels Norrhem-Rydström-Winkvist, Undantagsmänniskor: En svensk Hbt-historia på Norstedts dels ock tidskriften Expo nr 2, 2008. Han har undersökt hur argumenten har förändrats genom åren, och ser oroande tendenser på den konservativa kanten.

Artikeln är mycket läsvärd och jag citerar direkt ur den:

De som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor har haft åtskilligt att protestera emot de senaste trettio åren. Allt från den slopade sjukdomsklassningen 1979, till den nu aktuella frågan om äktenskapet.

De tarvliga och populistiska påhoppen i den offentliga debatten har ersatts av mer sofistikerade och slipade argument. Ett bra exempel på utvecklingen är förre riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd), som 1993 argumenterade emot partnerskapet med motiveringen att homorelationer ”är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier” (Ystads Allehanda, 16.8 1993). Det är en retorik som fungerade i ett samhälle där homosexuella var osynliggjorda i det offentliga livet, men är inte lika gångbar idag när många medborgare har personliga erfarenheter av möten med homosexuella i arbetslivet, vänkretsen och kanske till och med i familjen. Så nu när det är homoäktenskapet som ska bekämpas, och Skånberg argumenterar i egenskap av direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, förespråkar han istället att partnerskapet, som han alltså tidigare avfärdade med hänvisningar till Tredje Riket, ska uppvärderas och få ett ”högre symbolvärde” (Dagen 18.3 2008).

Följer man debatterna över tid verkar själva sakfrågorna (sambolag, partnerskap, adoptionsprövning, äktenskap med mera) vara sekundära. De bakomliggande drivkrafterna tycks istället vara religiösa, och själva principen att homosexuella skall ha det sämre och under inga omständigheter jämställas med heterosexuella. Sedan kamoufleras detta med olika skenargument. Populärt nu under äktenskapsdebatten är till exempel att hänvisa till barnens bästa – trots att ett eventuellt homoäktenskap inte på något sätt skulle påverka homosexuellas möjligheter att skaffa barn...



Precis som idag har motståndet genom historien nästan uteslutande fokuserats på män, medan kvinnors samkönade relationer snarare setts som något pikant... förklaringar. Exempelvis föreställningarna och fantasierna kring själva sexakten. Antihomosexuella åsikter kombineras nämligen ofta med en analfixering som kan ta sig rent groteska uttryck. Explicita och extrema sexskildringar är centrala delar i särskilt amerikansk antigaypropaganda. Och den internationella antipride-symbolen är en förbudsskylt i elegant, avskalad vägmärkesstil, som föreställer en man som bestiger en annan man...

... de mönster som framträder när man studerar hur delar av den konservaktiva kristenheten framställer homosexualitet. För många kristna opinionsbildare räcker det nämligen inte med att konstatera att homosexualitet är synd, utan det är också viktigt att demonisera homosexuella. Denna retorik konkretiseras idag tydligast i tidningen Världen Idag. Det är en väletablerad tredagarstidning med många erfarna medarbetare, som Siewert Öholm och Ulf Nilson, och har i praktiken starka band till Livets Ord.. .Här sprids föreställningen att homosexuella utgör ett reellt hot mot landet. Samhällets ruin beskrivs inte bara som en konsekvens av homorörelsens arbete, utan till och med som det bakomliggande syftet. RFSL tillskrivs en dold pedofil agenda, och någon vecka efter tsunamin kopplades katastrofen på ledarplats ihop med homosexualitet.

En annan bild som målas upp är att homosexuella har exklusivt företräde till makten, medierna och rättsväsendet. Som kommentar till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2006 hävdade tidningens chefredaktör Carin Stenström att Andreas Carlgren – en av centerpartiets mest meriterade politiker – utnämnts till minister bara för att han är homosexuell. Vilka behov tillfredställs av denna typ av verklighetsbeskrivning? Varför är det så viktigt att ha en grupp att definiera som ondskefull, destruktiv och särskilt gynnad på bekostnad av andra? Jag har inget svar. Men retoriken vittnar om människosyn som borde vara besvärande för alla som kallar sig kristna. Och alarmerande för alla som värnar om det liberala, jämställda och sekulariserade samhället.


Jag har citerat avsnitt ur artikeln med mindre redigeringar därför att jag anser Tor Billgrens slutsatser viktiga och gärna vill sprida dem även till mina läsare. Tor är dessutom en skicklig stilist och samvetsgrann granskare, vilket väl framgår både av artikeln i Sydsvenskan men även hans webbplats Antigayretorik, vilka båda rekommenderas.

Själv minns jag hur upprörd jag blev när en pastor från sin predilstol kastade ut att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen. Visserligen lämnade han öppet om svulsten skulle oskadliggöras av huliganer eller mer sofistikerat bestrålas genom mer samhälleliga insatser. Men hets var det klart enligt svenska lagstiftning. Min upprördhet minskade ingalunda när Högsta domstolen , där jag tjänat i mer än 30 år, tog sig före att frikänna pastorn under hänvisning till att han utövat och predikat sin religion!!! Det var visserligen religionsfrihet i EG-tappning men i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att Högsta domstolen rätt tolkat EG-rätten eftersom densamma i vart fall i förhållande till islam alltid poängterat att religiös utövning alltid var underkastad det sekulära samhällets lagstiftning - och det kan ju inte bara gälla sharia. Det hör till saken att pastorn ifråga senare for världen runt inbjuden av diverse extrema religiösa organisationer bl.a. i Engeland och USA och under ovationer predikade sitt antihomosexuella budskap. Detta bekräftar Tor Billgrens tes att oroande tendenser av hets mot homosexuella finns bland religiösa konservativa organisationer. Dessa yttringar får inte glömmas bort när man ser till utvecklingen av jämställda mänskliga rättigheter för homosexuella i vissa sekulära samhällen, bl.a. i Europa. Debattinläggen från ortodoxt religiösa bör ses som att antigaymobben kommer ut ur garderoben.

Tyttebaer, lingon och annat hyckleri

Jo, tyttebaer, lingon i alla Mögeltönder kommuns rabatter och alla kommuninvånare från borgmästaren som skall överlämna ett mindre byggnadsverk från kommunens skattebetalare till Sonja Nielsen på "Mormors lilla Café" som bakat tårtor "en fluffig sak med bl.a. hallon, dajm och chokladglasyr med guldströssel", allt för att en prins Joachim av Danmark hittat en fransk brutta som han skall äkta i byns kyrka och som skall slå sig ner på Schackenbergs slott inom kommunen. Kan man tänka sig ett smetigare uttryck för det rojalistiska hyckleriet, chokladglasyr med guldströssel, jo jag tackar jag och skattebetalarna som skall ge dyra gåvor till dem som redan har allt. Lön och gratis slottsbostad med den enda arbetsuppgiften att klippa ett och annat band och med blå kunglig sperma avla avkomlingar i danska regentätten. Det är en dyr avelspremie danska folket betalar och snart bär det väl till för oss också med våra giftasvuxna prinsar och prinsessor. Förresten så är det tydligen undantag för kungliga när de gifter sig med invandrare, ty vad jag vet så får vanliga danskar som gifter sig med invandrare bosätta sig i Skåne eftersom de inte är välkomna i Danmark, där ju annars Pia bestämmer var skåpet skall stå. Sagobröllop, jo pyttsan bara ett kladdigt hyckleri som naturligtvis är stornyhet i alla media. Naturligtvis gällde detta ett heluppslag i Sydsvenskan 24/5. Och i Mögeltönder väntar man en invasion av 10.000 pers - man undrar vilka töntar det är som skall kolla in avelshistorien.

På ledarsidan odlades ett annat hyckleri under rubriken "1+1+1=2". Sydsvenskan har nämligen lagt karbon på ett tema och odlat det sedan alliansregeringen tillträdde och började sondera terrängen inför valet 2010. Temat är ständiga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Trots att Hermansson redan på 50-talet sa ifrån till dem som såg på Sovjet med beundran "att nån djävla ordning får det vara" och trots att Sovjet de facto försvunnit ut ur historien så vill man fortsätta att odla kommunistskräcken. Man skulle kunna förstå om det vore nån gammal socialdemokrat som trodde sig därigenom kunna vinna över någon röst röst från vänsterpartiet. Men den högborgerliga Sydsvenskan? Självklart är Sydsvenskans intresse inte likartat. Nej, naturligtvis det handlar om att försöka preventivt skjuta sönder regeringsunderlaget för en ny socialdemokratisk regering.

Särskilt orolig blev man nu av Marita Ulvskogs försöksballong där hon gick ut med att det enda naturliga är en samlingsregering mellan de tre, socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartiet. Man åberopade alla tidigare partiledare från Olof Palme via Ingvar Carlsson till Göran Persson som "med rätta bekämpat både nazism och kommunism" och frågade retoriskt om Mona Sahlin ville "verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?". Det är bara så patetisk när Sydsvenskan ger sken av något slags renlighetsiver för Mona Sahlins räkning - och därmed drar undan mattan för hennes regeringsunderlag. Dessutom är naturligtvis så att Sydsvenskan som obetingat håller på högerregeringen med sitt gynnande av de besuttna i Sverige blir orolig över vänsterpartiets inverkan på socialdemokratin, nämligen en mindre dragning åt vänster.

Men det är inte nog med det ty egentligen skulle rubriken för ledaren vara 1+1+1=1. Ja, vänsterpartiet duger ju inte i Sydsvenskans ögon. Men även mot miljöpartiet påstår Sydsvenskan att det finns graverande skäl. Enligt Sydsvenskan är nämligen många fackliga socialdemokrater "misstänksamma mot miljöpartiet som inte intagit 'rätt' position i fråga om a-kassa och arbetsrätt".

Så egentligen är det enligt Sydsvenskan enklast om socialdemokraterna förblir ensamma. Med ett par illistiga klargöranden så står Mona Sahlin där solo!! Och när det är klart så kan man slå även mot socialdemokratin eftersom man på vänsterkanten inte ens lyckats bilda en allians medan på den borgerliga kanten så är man så duktig med det. Är det inte fiffigt, så säg? Man är riktigt kluriga på Sydsvenskans ledarredaktion, ja överhuvudtaget bland alla högerregeringens vapendragare. Men skall vi på vänsterkanten verkligen svälja denna agenda?

torsdag 22 maj 2008

Brandfacklan som bara hade populistisk glöd

En brandfackla för äkta personval, för sant lokala val och för individens rätt är alliansens och mps debattförslag om ändringar i grundlagen menar Henrik Bredberg och Mats Skogskär på ledarplats i Sydsvenskan 21/5. Det är ju en litet märklig sits detta att alliansföreträdare i hemlighet suttit och komponerat ihop en anrättning för att offentligt servera de övriga i grundlagsberedningen samtidigt som Fredrick Reimfeldt får gå ut och dementera att man inte avser att genomföra några majoritetslösningar utan att alla skall med på grundlagsbåten.

Ledarskribenten Bredberg som utropar Äntligen! På tiden! En brandfackla! tillskriver socialdemokraternas Morgan Johansson "att sluta sura" och kommer med det värdeladdade tillägget att "hans inställning är bara fånig". Är det på den nivån en grundlagsdebatt skall föras så får man ta sig för pannan. När man närmare granskar "brandfacklan" så visar sig den ha knappt synbar glöd av mest populistiskt slag.

Skogkär drar en lans för vad han kallar "äkta" personval, dvs att spärren på 8 % av partiets röster i en valkrets skall bort. Varför krångla till det med spärr låt folket bestämma är den enkla tesen. Ingenting om det resonemang, som också ligger bakom även 4%-spärren, att nämligen åstadkomma goda majoriteter för stabilt regeringsunderlag eller att personval riskerar att öka lokala frågors inträde på riksplanet. Nej inte krångla! T.o.m. på ledarsidan har man lämnat det intellektuella samtalet.

Bredberg återkommer och börjar tala om "sant" lokala val. För att lokalvalen skall bli "sanna" bör de lokala valen skiljas från riksvalen. Parentetisk glömmer skribenten då att det finns två typer av lokalval som behandlar olika frågor. Men han menar ändå att lokala frågor skulle lyftas fram och dessutom kontakten mellan politiker och väljare ökas med val vartannat år. Samtliga statsvetare har varnat för att detta skulle bli en tillbakagång för demokratin i det att valdeltagandet skulle bli mindre. Detta avfärdar skribenten med att "Något färre som röstar kan uppvägas av ett större engagemang hos dem som faktiskt tar sig till vallokalen." Med det resonemanget skulle man ju kunna inskränka all valpropaganda och odla demokratin i de kretsar som är verkligen intresserade av politik. Jag som trodde att demokrati avsåg att mobilisera så många som möjligt för att delta i det demokratiska valet.

Skogkär försöker slutligen slå ett slag för "individens rätt" och menar att det sker genom att ge domstolarna större makt. Att detta innebär en plädering för att att jurister som inte har folkets mandat skall sitta och avgöra politiska frågor nämner inte Skogkär annat än att det skulle vara "vänsterståndpunkt". Jag skulle kalla det ett odemokratiskt inslag att låta jurister sitta och avgöra sådana frågor, vilket alltså sker utan folkets mandat. Däremot är avvägningen i Sverige välgjord, nämligen att domstolarna i enskilda mål där alltså en individ står till svars skall vägra att tillämpa lagar som "uppenbart" strider mot grundlagen. Skogkär gör också ett nummer av "uppenbart" skulle vara för starkt rekvisit; men det kan ju inte komma ifråga i en demokrati att stiftad lag kan upphävas med mindre än att den är "uppenbart" grundlagsstridig och detta antingen det är en vanlig domstol eller en författningsdomstol som skall ge utslaget. Han gör vidare en koppling till domstolarnas ställning och att regeringen utser högre domare. Frågan som inställer sig är hur har Sydsvenskan tänkt sig att domare i författningsdomstolen skall utnämnas; i minne finns säkert amerikanske presidentens utnämningar av ledamöter i Högsta domstolen. En ren oförskämdhet serverar Sydsvenskan också mot domarkåren då det talas om "politisk följsamhet". Detta är ju knappast ett drag som överhuvudtaget förekommit i debatten om domare med sin långa gedigna utbildning. Rent patetisk är avslutningen, som talar för sig själv: "grundläggande mänskliga rättigheter får inte underordnas politiska konjunkturer. Individen kan behöva skydd. Både mot staten och kollektivet." Snacka om blaha, blaha!

I inledningen klagar Sydsvenskan på den avslagna grundlagsdebatten. Efter att ha läst denna ledarhelsida så kan man inte annat än konstatera att Sydsvenskan själv genom att undvika ett sakligt resonemang för och emot och stapla värdeomdömen på en lösning bara bidragit till en sak, nämligen att man med ett puh lämnar grundlagsdebatten - alltså en verklig debattpropp med andra ord.

onsdag 21 maj 2008

Skall humanism sättas på undantag även av oss socialdemokrater?

I dag har riksdagen klubbat en lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Socialdemokraterna har tillsammans med alliansregeringen under påstående om humanism satt denna på minimalistiskt undantag. Jag tilltror alliansregeringen om vilka krystade resonemang som helst men jag skäms över att vi socialdemokrater har medverkat till detta. Jag vill ha en förklaring av Mona Sahlin och Ylva Johansson och kräver att man snarast föreslår ett tillägg som tar bort denna begränsning av en rimlig humanitär sjukvårdssyn förenlig med vanlig mänsklig etik.

Den intensiva debatten har handlat bland annat om sjukvård ska vara en mänsklig rättighet, lika för alla. Frågan är inte så enkel, sa den moderate migrationsministern Tobias Billström: Det är inte så enkelt som att säga att alla, oavsett om de har rätt att vistas i Sverige eller inte, ska ha samma rättigheter. Den som kommer som asylsökande, men får avslag på sin asylansökan efter en rättssäker prövning, ska återvända till hemlandet. Den som aldrig ens varit intresserad av att söka asyl, utan kommer för att arbeta svart, har inte följt de lagar och regler som gäller för alla andra i Sverige. Ska de då ha samma rättigheter, som de som följer lagarna, regler och betalar skatt?

Den nya lagen gäller vård framför allt för asylsökande. Idag finns istället ett avtal mellan stat och landsting, som ger vuxna asylsökande rätt till akut vård, som de kan krävas på betalning för i efterhand. Det är det som nu blir lag. Minimilagstiftning är ett krav från EU. Som motiv anförs att det är säkrare med en lag än avtal för de asylsökande. Däremot ställs papperslösa, illegala invandrare och s.k. gömda flyktingar utanför lagstiftningen och skall alltså vägras sjukvård och annan assistans. Vänsterpartiet och miljöpartiet protesterar mot lagen, som de anser är diskriminerande. De kräver lika rätt till sjukvård både för asylsökande och papperslösa, som skulle ge bättre villkor för båda grupperna än idag.

Läkar- och vårdförbunden, Röda korset, Läkare utan gränser, Rädda barnen och ytterligare ett 30-tal organisationer protesterar mot den inskränkning i läkaretiken som den nya lagstiftningen innebär. Och jag känner mig i verkligt konstigt sällskap med folk som nästan alltid har motsatt uppfattning: Sydsvenskan i ledare 21/5 "Billströms signalfel", Ystads Allehanda 20/5 "Rätt till vård" och den ofta osakliga Maciej Zaremba m.fl borgerliga skribenter.

YA talar om att bl.a. Region Skåne, som är allianserat, beslutat att"gömda flyktingar och andra patienter utan avtal och försäkring skall erhålla akut och annan omedelbart nödvändig vård oavsett betalningsförmåga i ögonblicket." Detta borde vara en självklar inställning och frågan bör istället vara om även detta inte är en för snäv inställning. Jag hoppas att socialdemokratiska regionpolitiker slutit upp kring detta beslut.

Sydsvenskan påpekar att den nya lagstiftningen innebär: Legala invandrare till höger in i sjukvården och papperslösa till vänster med sjukvård bara i akuta livshotande situationer. Denna sortering väcker minst sagt otäcka minnen för en som kan sin historia. Tidningen pläderar också för att patienters pass och personnummer inte skall få spela någon roll när det gäller sjukvård och summerar: Sverige har råd med anständighet. En våg av ”vårdturism” kommer inte att följa. Det vet en riksdagsmajoritet. Som ändå ser ut att ge sig in på ett oroväckande spår.

Jag kan inte som medlem i partiet acceptera den inställning som redovisats. Mona Sahlin och Ylva Johansson, jag ber er att ni så snart som möjligt redovisar vad partiledningen vill göra för att undanröja de inhumanitära följderna av det beslut som partiet medverkat till. Vårt parti skall stå för humanism, solidaritet och rättvisa, vilka värden vi inte får tumma på.

måndag 19 maj 2008

Tokiga insändarskribenter Sydsvenskans källor

I dagens Sydsvenska 18/5 har ledarsidan återigen ett bottennapp: På en insändarsida i Expressen har man hittat stoffet för dagens huvudledare "De gröna skojarna" apropå Miljöpartiet! Någon tokig insändarskribents dravel blir huvudrubrik för ledaravdelningen!! Jo man har några egna argument för rubriken också: EU-motståndet, Medborgarlönen, Arbetstidsförkortningen. Också detta flummiga att man inte vill rätta in sig i ledet med Partiledare utan envisas med att ha ett kvinnligt och ett manligt språkrör.

Egentligen är tidningens reflektioner över lilla Mp ganska patetiska när man inte i än högre grad oroar sig för den egna alliansregeringens ståndpunkter på dessa områden. Det måste ju rimligen vara litet mera näraliggande.

Många borgares blåögda EU-kramande som leder till att riksdagens makt rikskommunalt och kommunernas regionalt och lokalt urholkas och avståndet för medborgaren till besluten mångdubblas samt en enväldig EG-domstol upphäver vår arbetsrätt och åsidosätter våra hälsomässiga bedömningar när det gäller exempelvis alkohol och sociala bedömningar när det gäller spel och bostadsbyggande. Det borde vara värt en eftertanke!

När det gäller medborgarnas ekonomi borde det vara befogat för en ansvarfull journalistik att tveka över hur högerregeringen konsekvent försämrat för de fattiga och utsatta och samtidigt kraftfullt gett omfattande skattelättnader till de rika.

Arbetstidsförkortning torde vara en dröm för många bl.a. för att umgås litet mer med sina barn eller äntligen vila upp sig efter ett långt krävande arbetsliv. Men denna aspekt negligerar alliansregeringen helt och kör stenhårt någon slags arbetslinje där dylika val är ett hot mot den verklighet man anser sig leva i. Kanske är det dags för en större nyansering men Sydsvenskan framstår som vanligt som His Masters Voice utan minsta darr på stämman.

När det slutligen gäller frågan om partiledare eller språkrör så framstår Sydsvenskans gnäll snarare som en slags djup avundsjuka att miljöpartiet i sin ledning har två så oerhört trevliga och samtidigt så kompetenta ledare som dessutom samverkar bra för att ange riktningen. Tänk om Sydsvenskan kunde ersätta alliansens skräckkabinett med människor av samma valör, då skulle man förmodligen ha det åtskilligt lättare. Så Sydsvenskan bitterhet är förståelig men drabbar inte miljöpartiet utan den som skrev det.