Det var på midsommarnatten. Rickard Szedelyi och hans dåvarande pojkvän gick hand i hand på väg hem från en fest när en okänd kille kom mot dem och skrek. Rickard Szedelyis pojkvän fick en knytnäve i ansiktet. Tre andra killar dök upp. Det blev ett myller av armar som slogs och ben som sparkade. Rickard Szedelyi blev slagen i magen och i bröstet. Han försökte springa för att komma undan. En kille sprang efter, slog ner Rickard till marken och kastade en glasflaska mot hans huvud. Den missade. Sedan blev det plötsligt lugnt. Richard tittade upp och såg sin pojkvän ligga en bit bort på marken i fosterställning. Tre eller fyra killar hoppade och sparkade på honom.
Rickard Szedelyi blev misshandlad för att han höll sin pojkvän i handen och var nykär och lycklig. "Jag kände att jag tappat tron på goda människor. Jag har fortfarande svårt att lita på andra. När jag möter folk kan jag tänka om du hade vetat att jag är bög hade du kanske hatat mig”. När Rickard Szedelyi går ut tänker han på att inte skylta med sin sexualitet. Han och hans förra pojkvän försökte hålla varandra i handen efter misshandeln. Så fort någon kom så släppte vi. Den där fina känslan av att tycka om någon är borta och det känns bara obehagligt.
Det hände på Sofielundsvägen mitt i Malmö, allt enligt ett referat i Sydsvenskan
1 juli 2008.
Förra året anmäldes 3500 hatbrott. Av dem hade 70 procent främlingsfientliga motiv, 20 procent hade homofobiska motiv, 6 procent hade islamofobiska motiv och 3 procent hade antisemitiska motiv. Förra året ökade de anmälda hatbrotten med åtta procent, huvudsakligen de med främlingsfientliga och homofobiska motiv. Skåne och Stockholm står för en stor del av anmälningarna.
Hatbrott förknippas ofta med högerextremister. Men bara tolv procent av hatbrotten begås av personer med uttalat nationalsocialistiska eller högerextrema värderingar. I en tredjedel av fallen är förövaren bekant med offret, till exempel en granne eller en kollega. De flesta brotten sker i människors vardag. På arbetsplatsen, i hemmet eller i skolan. Vanligast är olaga hot och ofredande. Våldsbrott utgör en femtedel av brotten.
Det handlar om att värna om elementära mänskliga rättigheter för invandrare och homosexuella. Var och en ska ha sin frihet i Sverige. Men är det så? Och bidrar du också till fördomar och hat genom tal eller handling?
Visar inlägg med etikett Homoförtryck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Homoförtryck. Visa alla inlägg
tisdag 1 juli 2008
fredag 30 maj 2008
Skamligt minnesmärke?
I Berlin invigdes i veckan ett minnesmärke över homosexuella som förföljdes av nazisterna. Under nazisttiden dömdes ett stort antal homosexuella till långa fängelsestraff; siffran 50.000 personer har tagits fram ur domstolsstatistik. Ofta överfördes homosexuella utan dom till koncentrationsläger i nazisternas program för att rena rasen; det antas ha rört sig om ca 15.000 homosexuella som mördats i lägren. De nämnda siffrorna är osäkra och rör de man på grund av siffror i nazisternas makabra bokföring kunnat direkt belägga. I lägren tvingades homosexuella bära en rosa triangel, vilket markerade att de tillhörde den lägsta klassen av KZ-fångarna. Homosexuella fångar hade inte heller någon organisation inom koncentrationslägren som arbetade för deras sak på sätt andra kategorier hade. I princip gällde också för de tyska vakterna samma princip som för judarna att de snarast skulle likvideras för att rena rasen. Många homosexuella likviderades vid ankomsten till lägren i linje med denna princip och finns därför inte med i "bokföringen" - Himmler talade om "eliminering av den urartade" och uppmanade till samma brist på pardon som germansk sed att dränka homosexuella i träsk. Homosexuella var för nazisterna då liksom för pastor Green i nutid i Sverige en kräftsvulst på samhällskroppen som måste avlägsnas.
Eftersom homosexuella även efter krigsslutet dömdes till straff, då homosexuella handlingar var kriminaliserade, var det svårt att få det fåtal överlevande att träda fram. Den siste kände överlevande avled 2005. En av dessa har berättat hur hans käraste blev mördad strax efter ankomsten till lägret: Man spelade Wagner. Hans partner var naken och fick en hink över sitt huvud, sedan släppte man schäferhundarna. Inför våra ögon blev han söndersliten...
Först 1969 avskaffades i Tyskland nazistlagarna om straff för homosexualitet - "sexuella handlingar och åtbörder mellan män". 63 år efter krigslutet kunde äntligen ett minnesmärke invigas i Berlin. Det är placerat i södra änden av Tiergarten och utformat av den danske konstnären Michael Elmgreen och hans norske kollega Ingar Dragset. Det anknyter till Förintelsemonumentet på andra sidan gatan, som består av ett stort antal gråa betongblock. Även det nya minnesmärket är en grå fyrkantig sten men i denna enda sten finns ett fönster. Den som tittar in ser en filmsnutt som rullar utan slut: Två män kysser varandra; den skall med tidsintervall bytas mot en sekvens där två kvinnor gör samma sak.
Berlins borgmästare Klaus Wowereit (s), som själv är öppet homosexuell, invigde monumentet. Han konstaterade då att det var typiskt för efterkrigstidens Tyskland att man så länge tigit kring dessa förföljelser. Det hör till saken att den kristdemokratiska statssekreteraren, som handlade det praktiska kring invigningen, stoppat inbjudningskortens utformning med en bild av de två kyssande männen då detta skulle vara opassande.
En reflexion kring detta är en fråga: finns det i grunden någon skillnad mellan de tankespår som nazister förr och i dag följer och de som kristdemokrater eller ortodoxt religiösa med påven och vissa imamer och präster och pastorer i spetsen odlar? Att det finns en skillnad i föraktets och förföljelsens utformning är naturligtvis klart. Men är det inte i grunden samma tankespår för bland andra Hitler, Påven, Tuve Skånsberg och pastor Green? På vissa bloggar talas med samma tankespår om ett "skamligt monument" - två män som visar sin kärlek för varandra!?
söndag 6 april 2008
80-årig socialist/feminist: "Förbannad är jag ganska ofta"
är den häftiga titeln på på Ami Lönnroths biografi på Ordfronts förlag över en av världens mest beundransvärda kvinnor: i år 80-åriga Berit Ås - norsk politiker, feminist, fredsaktivist, professor i socialpsykologi, grundare av norska kvinnouniversitetet, partiledare i Socialistisk Venstre. Men det låter ju inte så hänförande. Men Berit Ås är hänförande, antingen hänförande ogillad eller hänförande uppskattad. Hon lämnar med andra ord ingen likgiltig stående utefter hennes väg. Överallt finns sura gubbar som fått sina fula tricks avslöjade och jubblade kvinnor (och andra förtryckta) som helt plötsligt fått namn på det de är utsatta för.
Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.
Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?
Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?
I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.
Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:
* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor
Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!
Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?
Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.
Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.
Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?
Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?
I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.
Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:
* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor
Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!
Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?
Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
