Visar inlägg med etikett religionsfrihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett religionsfrihet. Visa alla inlägg

lördag 24 maj 2008

Motståndet mot homosexualitet kommer ut ur garderoben

Debatten om homoäktenskapet har återigen synliggjort motståndet mot homosexualitet, främst bland religiösa grupper. På kulturen i Sydsvenskan 24/5 har Tor Billgren skrivit under rubriken "Nya tider, nya strider" utifrån dels Norrhem-Rydström-Winkvist, Undantagsmänniskor: En svensk Hbt-historia på Norstedts dels ock tidskriften Expo nr 2, 2008. Han har undersökt hur argumenten har förändrats genom åren, och ser oroande tendenser på den konservativa kanten.

Artikeln är mycket läsvärd och jag citerar direkt ur den:

De som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor har haft åtskilligt att protestera emot de senaste trettio åren. Allt från den slopade sjukdomsklassningen 1979, till den nu aktuella frågan om äktenskapet.

De tarvliga och populistiska påhoppen i den offentliga debatten har ersatts av mer sofistikerade och slipade argument. Ett bra exempel på utvecklingen är förre riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd), som 1993 argumenterade emot partnerskapet med motiveringen att homorelationer ”är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier” (Ystads Allehanda, 16.8 1993). Det är en retorik som fungerade i ett samhälle där homosexuella var osynliggjorda i det offentliga livet, men är inte lika gångbar idag när många medborgare har personliga erfarenheter av möten med homosexuella i arbetslivet, vänkretsen och kanske till och med i familjen. Så nu när det är homoäktenskapet som ska bekämpas, och Skånberg argumenterar i egenskap av direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, förespråkar han istället att partnerskapet, som han alltså tidigare avfärdade med hänvisningar till Tredje Riket, ska uppvärderas och få ett ”högre symbolvärde” (Dagen 18.3 2008).

Följer man debatterna över tid verkar själva sakfrågorna (sambolag, partnerskap, adoptionsprövning, äktenskap med mera) vara sekundära. De bakomliggande drivkrafterna tycks istället vara religiösa, och själva principen att homosexuella skall ha det sämre och under inga omständigheter jämställas med heterosexuella. Sedan kamoufleras detta med olika skenargument. Populärt nu under äktenskapsdebatten är till exempel att hänvisa till barnens bästa – trots att ett eventuellt homoäktenskap inte på något sätt skulle påverka homosexuellas möjligheter att skaffa barn...



Precis som idag har motståndet genom historien nästan uteslutande fokuserats på män, medan kvinnors samkönade relationer snarare setts som något pikant... förklaringar. Exempelvis föreställningarna och fantasierna kring själva sexakten. Antihomosexuella åsikter kombineras nämligen ofta med en analfixering som kan ta sig rent groteska uttryck. Explicita och extrema sexskildringar är centrala delar i särskilt amerikansk antigaypropaganda. Och den internationella antipride-symbolen är en förbudsskylt i elegant, avskalad vägmärkesstil, som föreställer en man som bestiger en annan man...

... de mönster som framträder när man studerar hur delar av den konservaktiva kristenheten framställer homosexualitet. För många kristna opinionsbildare räcker det nämligen inte med att konstatera att homosexualitet är synd, utan det är också viktigt att demonisera homosexuella. Denna retorik konkretiseras idag tydligast i tidningen Världen Idag. Det är en väletablerad tredagarstidning med många erfarna medarbetare, som Siewert Öholm och Ulf Nilson, och har i praktiken starka band till Livets Ord.. .Här sprids föreställningen att homosexuella utgör ett reellt hot mot landet. Samhällets ruin beskrivs inte bara som en konsekvens av homorörelsens arbete, utan till och med som det bakomliggande syftet. RFSL tillskrivs en dold pedofil agenda, och någon vecka efter tsunamin kopplades katastrofen på ledarplats ihop med homosexualitet.

En annan bild som målas upp är att homosexuella har exklusivt företräde till makten, medierna och rättsväsendet. Som kommentar till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2006 hävdade tidningens chefredaktör Carin Stenström att Andreas Carlgren – en av centerpartiets mest meriterade politiker – utnämnts till minister bara för att han är homosexuell. Vilka behov tillfredställs av denna typ av verklighetsbeskrivning? Varför är det så viktigt att ha en grupp att definiera som ondskefull, destruktiv och särskilt gynnad på bekostnad av andra? Jag har inget svar. Men retoriken vittnar om människosyn som borde vara besvärande för alla som kallar sig kristna. Och alarmerande för alla som värnar om det liberala, jämställda och sekulariserade samhället.


Jag har citerat avsnitt ur artikeln med mindre redigeringar därför att jag anser Tor Billgrens slutsatser viktiga och gärna vill sprida dem även till mina läsare. Tor är dessutom en skicklig stilist och samvetsgrann granskare, vilket väl framgår både av artikeln i Sydsvenskan men även hans webbplats Antigayretorik, vilka båda rekommenderas.

Själv minns jag hur upprörd jag blev när en pastor från sin predilstol kastade ut att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen. Visserligen lämnade han öppet om svulsten skulle oskadliggöras av huliganer eller mer sofistikerat bestrålas genom mer samhälleliga insatser. Men hets var det klart enligt svenska lagstiftning. Min upprördhet minskade ingalunda när Högsta domstolen , där jag tjänat i mer än 30 år, tog sig före att frikänna pastorn under hänvisning till att han utövat och predikat sin religion!!! Det var visserligen religionsfrihet i EG-tappning men i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att Högsta domstolen rätt tolkat EG-rätten eftersom densamma i vart fall i förhållande till islam alltid poängterat att religiös utövning alltid var underkastad det sekulära samhällets lagstiftning - och det kan ju inte bara gälla sharia. Det hör till saken att pastorn ifråga senare for världen runt inbjuden av diverse extrema religiösa organisationer bl.a. i Engeland och USA och under ovationer predikade sitt antihomosexuella budskap. Detta bekräftar Tor Billgrens tes att oroande tendenser av hets mot homosexuella finns bland religiösa konservativa organisationer. Dessa yttringar får inte glömmas bort när man ser till utvecklingen av jämställda mänskliga rättigheter för homosexuella i vissa sekulära samhällen, bl.a. i Europa. Debattinläggen från ortodoxt religiösa bör ses som att antigaymobben kommer ut ur garderoben.

lördag 22 mars 2008

Vill Gud ha ofria människor?

Mats Skogkär har i Sydsvenskan 20/3 skrivit en intressant ledare "Med Gud på sin sida" utifrån den aktuella diskussionen om demokrati och religion kanske främst med anledning av konfrontationen med fundamentalistisk islam. Eftersom jag helt delar hans åsikter, så citerar jag honom. Mats Skogkär skriver:

Det många ser som en utveckling där religionen alltmer vinner mark och makt är i själva verket ett förlopp som stadigt och ofrånkomligt undergräver alla religiösa maktanspråk: "Genom kravet på mer religion i samhället blir det i stället mindre", hävdade Hjärpe i gårdagens Svenska Dagbladet. Men det slutar inte där: "Parallellt med detta kan vi se en alltmer öppen religionskritik. Inte bara en kritik av politisk religion utan också kritik av religionen, av religion över huvud taget." Om Jan Hjärpe har rätt är det glädjande. Men har han rätt?

De senaste decennierna har världen sett en våg av islamsk väckelse, framför allt i form av islamism, politisk islam. Det övergripande budskapet för denna rörelse skulle kunna sammanfattas i tre ord: Islam är lösningen. Eventuellt med tillägget och förtydligandet: På allt.

Bristen på demokrati i den muslimska världen är utbredd och väl känd. Härskarna försöker ofta legitimera sitt maktinnehav på religiös väg. Samtidigt formulerar den opposition som finns i dessa länder i regel sin kritik av makten i religiösa termer... "Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet", skriver Hjärpe, som av allt att döma föreställer sig att makten då tvingas finna andra grunder för sin legitimitet än religion - och alternativet är demokrati. Men det finns inget ödesbestämt i en sådan utveckling. Lösningen på den nuvarande maktens legitimitetskris i dessa länder kan lika gärna bli mer religion. Kanske är detta till och med en troligare utveckling.


Han berättar också om en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia - den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel - skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.

Mats Skogkär summerar: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar. Sekularism är en förutsättning för demokrati. Gud kan inte ha sista ordet i politiken. Kristendom har gått att förena med demokrati. Ingen naturlag säger att islam och demokrati inte kan samexistera. Men det kräver en boskillnad mellan religiös makt och världslig makt. Än har islam inte nått dit och frågan är om färden just nu ens går i rätt riktning.

För att demokrati skall råda kan Gud inte ha sista ordet i politiken, som Mats Skogkär säger. Det fordras alltså en gränsdragning. Gud kan ju mycket väl ha betydelse - för dem som så önskar - på ett personligt plan där man kan söka vägledning i högre etiska principer. Demokrati däremot handlar om ett system för att fatta beslut i det världsliga, varvid vi bestämt oss för att låta majoriteten fatta kloka beslut under iakttagande av respekt för minoritetens människovärde. Guds röst kan liksom inte värderas eller tas med i detta mänskliga system. Delvis faller det på att Guds röst måste uttolkas och eftersom uttolkaren är en människa så försvinner det gudomliga i rösten och tolkningen får prägel av uttolkarens mänskliga litenhet. Se bara på religionernas hädiska användning av sina andliga resurser till att fördöma och förgripa sig på andra religioner, ja överhuvudtaget de som inte omfattas av den egna religionen. Skriftlärde inom olika religionerna hädar på så sätt Guds godhet.

Vi ser exempel på missbruk av religionen på detta sätt där olika religiösa potentater anser sig kunna föreskriva långtgående handlingsregler för människor genom att åberopa gudomligheten eller tala om gudomlig lag. Men även i Sverige har imamer, rabiner, präster och pastorer återkommande rent politiska framstötar om hur samhällets regler bör utformas. Allt under åberopande av en slags högre sanning.

Jag sa att detta åberopande av något högre är en hädelse. Vad jag då menar är att jag tror att livet handlar om att förvärva frihet. Friheten har nämligen en medpart som heter ansvar. Friheten står för människans rätt att förverkliga hela sin potential och det därmed nödvändigt förbundna ansvarstagandet för empatiskt medkänsla med de omkring. Ett högre väsen som inskränker friheten i klädedräkt, i tankar eller i handlande genom fasta regler istället för ansvarstagande har jag svårt att föreställa mig. Frihet och eget ansvar är nämligen grogrunden för människans utveckling medan bokstavstrohet och underkastelse föder slavmentalitet. Mänskliga makthavare vill därför gärna ha ofria människor medan Gud knappast är så begränsad.

måndag 11 februari 2008

Mer komplicerat än jag visste, det där med Rädda Barnen..

I en insändare i Sydsvenskan 11/2 skriver professorn em. Lars Henric Ekstrand ironiskt under rubriken "Nyskapande iakttagelser om hederskultur och patriarkat" apropå att "Rädda Barnens chef och kulturantropologiska expert Marianne Nivert har använt sina kunskaper till att redigera en rapport av malmöforskaren Pernilla Ouis". Av den officiella meritlistan på nätet framgår att teleingenjören Marianne Nivert är - förutom ordförande i Rädda Barnen - styrelseordförande i Posten, ledamot i Beijer Alma, SSAB Svenskt Stål, Wallenstam Byggnads AB, i styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset, i 4:e AP-fonden, Systembolaget, i Katastrofkommissionen samt har en livslång karriär inom Televerket och Telia AB, senast som VD och koncernchef. Hon är alltså vad man brukar kalla ett verkligt styrelseproffs. M.a.o. en person med hårda nypor och hårda principer från näringslivets topp.

Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.

Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".

Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.

Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.

Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.

Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?

lördag 9 februari 2008

Hederskultur och Sharia

I dagens Sydsvenskan 9/2 finns en verkligen läsvärd artikel (finns på nätet under Kultur) "Vad är egentligen heder?" av Pernilla Ouis som är lektor och forskare på Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Hon är också ansvarig för den forskningsrapport där några delar, som berörs i artikeln, har strukits av beställaren Rädda Barnen. Hennes tes är att vi måste ha kunskap för att förstå hedersnormerna. Men vi måste också se konsekvenserna och fördöma dessa. Pernilla Ouis vädjar till alla från hederskulturer att överväga detta..

Vad är heder? frågar Pernilla Ouis. ... I Sverige upprätthålls inte hedern genom kontroll av kvinnliga släktingars sexualitet, tvärtom anses det som skamligt av det svenska majoritetssamhället att hota och utöva våld i detta syfte. Den västerländska historien visar få eller inga exempel på hur barn dödas av sina föräldrar i hederns namn. I s.k. hederskulturer är hedern ett symboliskt, socialt kapital. Det är en ovärderlig tillgång i traditionella samhällen där välfärdsstaten är svag. Med hedern i behåll uppnås ett kollektivt skyddsnät. .. Någon form av ekonomisk transaktion är alltid involverad när äktenskap ingås. Detta är den rationella förklaringen till heder som fortfarande är relevant. Anhöriginvandringen står för den största invandringen till Sverige. Att kunna erbjuda en släkting ett uppehållstillstånd här är något man kan köpslå med i arrangerade äktenskap.

Men heder är mer än så, nämligen djupt rotade värderingar kring sexuell moral och identitet. Första generationens invandrare känner skräck inför det faktum att barnen gifter sig med utomstående. De känner att de som grupp kommer att bli "utrotade" som en mandéisk kvinna uttryckte saken, de kommer att "gå under" som grupp om blandäktenskap accepteras.

Därför måste vi enligt Pernilla Ouis ha kunskap för att förstå. Och vi måste samtidigt se konsekvenserna av hedersnormerna och fördöma dessa. I min omdebatterade forskningsrapport för Rädda Barnen diskuterar jag hur hedersvåld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor är sammanlänkade: ett barn som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan utsättas för hedersvåld eller tvingas in i ett äktenskap - oftast med förövaren - för att rädda hedern. Det är alltid offret som skuldbeläggs.

I både den svenska debatten och i lagstiftningen i dessa länder likställs hedersmord med manligt svartsjukevåld mot kvinnor. Men det är viktiga skillnader: Hedersmord är planerade, överlagda mord som inte utförs i ett tillstånd av "tillfällig galenskap". Det är inte en bedragen man som är förövaren, utan vilken släkting som helst. Både män och kvinnor är både offer och förövare. I den svenska debatten ses kön som den enda, universella parametern som skapar våld i enlighet med "alla män är talibaner", men hedersvåldet är mer komplext än så. Homosexuella är en stor grupp som också utsätts för detta våld.

Pernilla Ouis analys i frågan har kritiserats för att skapa ett "vi och dom"-tänkande. Det är en slarvig anklagelse som förekommer där det finns en olust inför tanken att vi människor är påverkade av olika kulturella kontexter. Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.

Nima Darymadj, krönikör för Aftonbladet, skriver "En kultur (i betydelsen tankesätt och tradition) kan faktiskt visst hållas ansvarig." Men människor är individer, inte kulturellt styrda robotar och de har alltid ett val. Jag önskar att alla som kommer från hederskulturer ska ingå i det "vi" som tycker att mord och våld i hederns namn är det skamligaste som finns. Vi vill ha er med! "Glöm aldrig Pela och Fadime" och ... ? Ja, vad hette alla de anonyma flickor som ramlat ut från balkongen? De får ringa uppmärksamhet i medierna och inte ens uppenbara hedersmord får fart på debatten på allvar.

"Vi och vi", inte "vi och dom", slutar Pernilla Ouis sin tänkvärda appell.

Jag har tyckt att artikeln var så viktig att jag bara med viss mindre bearbetning tagit in hennes inlägg. Till dem som är socialdemokrater och känner sig tveksamma får jag erinra om att Mona Sahlin var en av de första politiker som tog upp detta att vi faktisk inte kan överse med "hedersvåldet" som har sin grund i djupt odemokratisk inställning.

I detta sammanhang så slår i samma tidning en nyhet ner som en dumhetens bomb: Englands ärkebiskop Rowan Williams uttalar att islamiska sharialagar kommer att behöva införas i Storbritannien. Man tar sig för pannan och frågar sig om västliga samhällen skall återvända till en tid före demokrati och flera hundra år tillbaka när det gäller mänskliga rättigheter.

Men vad är sharia egentligen?

Islams grundskrift är Koranen. Den består av anteckningar från Muhammeds egen tid, kompletterade med muntlig tradition och betraktas bokstavligen som Guds ord. Den måste tolkas och tillämpas och tolkningen kallas "Sharia". Det är inte en bok som man kan slå upp i utan snarare en tradition inom islam och tolkad av lagkunniga män. Sharia grundas på en sorts "kanonisk rätt" där Koranens ord kompletteras med tre andra källor. Dessa är: 1) Profetens "sunna" dvs handlingssätt. Vad man vet om hur profeten handlade i enskilda fall anses normerande. 2) Folkets samstämmiga mening, "idjma". I praktiken utgör detta vad de rättslärda är överens om. 3) Analogi, dvs om ett fall inte kan lösas med någon av de tre första principerna drar man i stället slutsatser från liknande fall genom analogier.

Det är alltså inte en lagbok där lagbestämmelsen finns angiven utan shariadomstolarna dömer efter det som de antar vara Guds lag. Där denna lag tillämpas har också rättsutvecklingen stått stilla på en i våra ögon osedvanligt gammaldags och ofta grym nivå där tjuvar får händer avhuggna, våldtagna kvinnor stenas och homosexuella hängs. Det är också i skuggan av sharia som de s.k. hederskulturerna finns. Det finns flera sajter med typ Islam svarar där man återfinner ganska skrämmande uttalanden om kvinnors underordning. Homosexualitet eller heder återfinns inte ens som sökord. Ändå påstår lagklok muslim att det är Guds vilja att med döden straffa sådan handlingar men kan inte säga var i sharia stöd för detta finns och att den som bryter mot hedern skall straffas av familjen.

I Sverige tillkämpade sig kyrkan rättslig och ekonomisk särställning enligt kanonisk rätt, vilket stadfästes 1248 vid Skänninge möte. Men ända sedan medeltiden har rättsskipningen utgjorts av världsliga domstolar, häradsrätter på landsbygden och rådhusrätter i stad. Den kyrkliga domsrätten har begränsats till kyrklig administration och visa familjerättsliga avgöranden. Även detta är emellertid i Sverige gammal historia. Kanonisk rätt har visserlig påverkat värdslig lagstiftning men inte i sig haft genomslagskraft i Sverige. Att på århundrade 2000 i väst ens tala om att tillämpa sharia framstår som säreget.

Jag menar att personer med annan religion naturligtvis är välkomna till Sverige men bara under förutsättning att de underkastar sig svensk lagstiftning i alla hänseenden. Detta handlar inte om religionsfrihet ty den finns medan däremot bör det vara ett abolut krav att invandraren lämnar religionsförtrycket utanför landets gräns. Det bör konkret klargöras för var invandrare vad svensk lag säger exempelvis om kvinnors och homosexuellas rättigheter och att detta gäller även invandrarens familj.