söndag 13 april 2008

Stora-stygga-vargen-syndromet eller har vi inga nya grisar att jaga?

Vi har råd med mer än vi behöver. Ändå var vi lyckligare på 50-talet. Orsaken är att med det ökade välståndet har hoppet försvunnit, skriver norske socialantropologiprofessorn Thomas Hylland Eriksen, som nyss utkommit med boken "Storeulvsyndromet", på Sydsvenskan Kultur 13/4 under rubriken "Missnöje i paradiset".

Det finns en central paradox i välfärdssamhället: Den materiella levnadsstandarden har ökat konstant sedan andra världskriget men folk i allmänhet är varken mer eller mindre tillfreds än vad de var för en generation sedan. Är det inte på tiden att vi tar konsekvenserna av detta faktum?

Svaret på frågan om vad som skapar lycka är inte lättköpt. Undersökningar tyder på att det är inte mer pengar, större hus eller längre semester. Samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger skulle alltså inte. För de allra fattigaste finns naturligtvis detta samband. Om du bara har råd med en skål ris om dagen får du det bättre när du har råd med två skålar ris och lite fisk. Men om du redan har tre dvd-spelare får du det inte bättre - kanske snarast lite sämre - när du köper den fjärde.

Mycket tyder på att ekonomisk tillväxt i allmänhet slutar inverka direkt på livskvaliteten när den genomsnittliga inkomsten i ett land passerar cirka 70 000 kronor. Över denna nivå är det annat som avgör. Fördelningen är viktig eftersom stora skillnader skapar konflikter.Det kan hjälpa att tro på Gud men det är ingen nödvändighet. Att ha ett stort nätverk där människorna känner tillit till varandra - socialt kapital - stärker alltid livskvaliteten. Kulturen har också betydelse.

Människor behöver något mer än trygghet, tillit och en känsla av rättvisa för att uppfatta livet som gott, säger Thomas Hylland Eriksen, vi har behov av hopp. Och på den punkten har välfärdssamhället sviktat - eller rättare sagt lyckats alltför väl. Vi skandinaver lever ju i det fullbordade paradiset, i en del av världen som har lämnat knappheten så långt bakom sig bakom sig att de flesta av oss inte kan erinra sig knapphet överhuvudtaget.

Thomas Hylland Eriksen har ställt diagnosen Stora stygga vargen-syndromet. Stora stygga vargen har ett stort överordnat livsprojekt, nämligen att fånga De tre små grisarna. Därför stiger han upp varje morgon och smider listiga planer; funderar ut extraordinära förklädnader och bygger avancerade grisfällor, planerar överlistande manövrer och lägger sig med stor tålmodighet på lur där han vet att grisarna brukar promenera. Vanligtvis ligger De tre små grisarna ett steg före Stora stygga vargen men en gång lyckades han fånga dem, binda dem och lägga dem i en gryta. När allt hopp verkade vara ute vände sig Lilla vargen mot Stora stygga vargen och frågade: "Men pappa, vad ska du göra i morgon då?" Vargen tänkte en stund och släppte därefter, med blicken bortvänd, grisarna fria. I ett sällsynt ögonblick av självinsikt insåg Stora stygga vargen att hela hans existensberättigande byggde på projektet att fånga, döda, koka och till slut äta upp de tre små grisarna. Utan dem fanns det ingen anledning för honom att stiga upp på morgonen.

Det politiska förtrycket ser inte ut att avta. Klimatkrisen är den senaste i en lång rad påminnelser om att vår nuvarande livsstil inte kan fortsätta och att fattigdomen alltjämt är stor i världen. Nu vet vi alltså dessutom att överflödet inte har gjort oss lyckliga.

Hylland Eriksen drar slutsatsen att vi har blivit så rika att vi har förlorat hoppet. Vi behöver några nya grisar att jaga. Politikerna har ännu inte upptäckt detta. De talar och handlar som om ekonomisk tillväxt kommer göra landet bättre att leva i, trots att all forskning om livskvalitet pekar på något annat. Denna motsättning rymmer ett politiskt sprängstoff som förhoppningsvis detonerar detta årtionde. Och vi kommer alla att få det bättre om vi ger oss ut på en ny grisjakt.

Symtomatiskt så publicerar Per T. Ohlsson samma dag på ledarsidan sin helsides söndagskrönikan med rubriken "Vem kan bli miljonär". Efter ett kringelikrokande i diverse internationell statistik kommer han fram till att skattetrycket i Sverige är för stort särskilt för de rika och vill ha bort värnskatten. Vi har helt enkelt för få miljonärer och förmögna i Sverige för att bli lyckliga! Så nu vet vi vad borgerligheten borde ge sig ut på för grisjakt om PerTe fick bestämma.

För att återvända till den spännande artikeln av den norska socialantropologen så finns det ju åtskilliga små grisar att jaga där räknenissarna inom politiken anser sig ha överhöghet när det gäller att bestämma våra prioriteringar. Kanske är det dags för att borsta av det ständiga hoppet om att människor skall värdesätta social gemenskap mer än ytlig stylingfernissa beträffande sig själva, i hem och på arbete. Vad sägs om hoppet av solidaritet? Kanske de inre grisarna är värda en tanke? Men även de litet större yttre grisarna med ökad välfärd för de övriga delarna av världen. Ty även om välfärden i Sverige är stor så måste det finnas åtskilliga grisar att jaga både inom och utom Sverige. Vem kan i dag formulera I have a dream that... I have a dream that ... Ihave a dream that ...?

lördag 12 april 2008

Kunnighet eller okunnighet i högsätet?

I dagens Sydsvenska 12/4 sitter kunnighet och okunnighet granne.

Det gäller den alltid kunniga chefredaktören Heidi Avellan med sin välunderbyggda tes "Idag är en dag för klarspråk" apropå Reinfeldts samtal i Kina med de kinesiska ledarna. Jag instämmer helt i hennes appell kinakommunisternas övergrepp:

Klimatfrågan är viktig. Men som statsminister måste Reinfeldt kunna hålla två viktiga tankar i huvudet samtidigt: han måste kunna tala klarspråk både om Kinas klimatansvar och om mänskliga rättigheter. Att ett tjugotal svenska företag följer med på resan, lockade av nya affärsmöjligheter, är inget problem i sig. Men det får inte göra ryggen mjuk och orden milda. Idag får Reinfeldt inte bara lägga huvudet på sned och lyssna. Han måste tala tydligt. Han - och resten av världen. Efter nazisternas OS-triumf 1936 kunde kanske något samvete dövas med ett "vi visste inte". Det duger inte i Peking. Vi vet.

Samma värdering kan tyvärr inte ges beträffande ledarskribenten Tiina Meris inlägg "Muren i Europa" apropå detta att järnridåns belägenhet i historisk tid numera representeras av "en historisk mur". Bakom den muren finns en rad länder som har lidit under kommunismen - d.v.s. sovjetkommunismen - och nu vill sätta fokus på Gulag. Jag har heller ingen invändning att Gulag jämförs med Förintelsen, massmord som massmord. Naturligtvis har jag inte heller någon invändning mot att man klargör den del av det historiska skendet som innefattade förföljelse och hemska brott mot oliktänkande i Sovjet eller Kina. Jag tycker det är en absurd fråga huruvida Sovjetunionens omfattande massmord på den egna befolkningen skall betraktas som "mindre onda för att de utfördes i namn av en ideologi med gott uppsåt". Massmord kan naturligtvis inte utföras med "gott uppsåt". Vad man däremot måste ha klart för sig är att Sovjetkommunismen utgjorde en diktatur med missbruk av ursprungliga kommunistisk idébasen, nämligen att kakan skulle fördelas mer rättvist - alltså i princip samma tänkande som fanns i de urkristna församlingarna.

Vad Tiina Meri och andra tänkare på högerkanten också förtiger är följande.

Nazismen var en idé byggd på tanken av über- och untermenschen, med rätt för den ariska övermänniskan att behärska och fritt utnyttja undermänniskorna. Idéerna sattes också i verket med känt resultat för judar m.fl etniska och nationella grupper, homosexuella, mentalsjuka osv.

Inte heller redogör man för bakgrunden nämligen att ryska revolutionen 1905 drevs fram av arbetar-, bonde- och soldatråd (sovjeter) som övertog den politiska och ekonomiska makten från tsarens överklassvälde och godsherrarna. Denna utdragna kamp mellan överklassen och övriga avgjordes genom revolutionen 1917. I Tyskland pågick faktiskt en motsvarande utveckling med arbetarråd men vid arbetarrådssamling 1918 övergavs den revolutionära rådsidén och man beslöt att sammankalla en på demokratisk väg utsedd nationalförsamling. I Ryssland fortsatte dock revolutionen under råden som genomförde en ganska radikal politik bl.a. när det gällde jämställdhet mellan könen. Det olyckliga var att gruppen kring Stalin kom att ta över makten över unionsstaten som genom sin första författning 1924 fick namnet Sovjetunionen. Maktövertagandet från tsar- och överklassväldet är naturligtvis inte en oblodig historia, men det får mer väl ses mot bakgrund av att överklassväldet inte frivilligt överlämnade makten till folkflertalet; det är att notera att skräcken för arbetarmakt var utbredd även i Sverige men möttes av sociala och politiska reformer som gav väg för en demokratisk arbetarrörelse precis som i Tyskalnad. Att sedan sovjetsystemet spårade ur till en för alla oliktänkande grym diktatur är egentligen historien efter själva revolutionen. Gulag, tvångskollektiviseringen och terrorn hör 30-talet till - alltså den urspårade kommunismen under Stalins ledning.

När Tiina Meri, som väl förmodligen inte sett dagens ljus när det begav sig, avrundar med att jämställa nazism och kommunism: "Med järnhand skall vi jaga mänskligheten mot lycka." Runt hörnet väntar ett lyckorike. Målet är allt - vägen intet. Både nazism och kommunism är... "idésystem med absolut och total karaktär".

Saken blir inte bättre av att Tiina Meri åberopar en historieprofessor Klas-Göran Karlsson från Lund, som alltså är lika korkat historielös som skribenten själv. Det är just dylika resonemang som fått en del personer inkl. mig själv tveksamma till denna Forums granskning av "kommunismen", nämligen att man skall dra själva ideologin kommunismen som helhet i diktatursörjan. Ur kommunismen utvecklades sedan ett flertal socialistiska partier som inte var revolutionära utan - precis som i Tyskland 1918 - var inriktade på en demokratisk väg. Bakom järnridån - numera "den historiska muren" - fanns alltså sovjetkommunismen. I väst fanns/finns en rad demokratiska vänsterpartier med rötter i kommunismen som har rätt till sin egen historia utan oket av "kommunismens brott" i stil med:

Kommunismens kvoter och arkebuseringar föll i glömska på grund av den järnridå som delade Europa. Nu gäller det att våga lyssna.

Visst skall vi lyssna men till sovjet- och kinakommunismens brott. Det historielösa svamlet är precis lika oseriöst som om kapitalismen skulle kritiseras utifrån Leopold-Belgiens dödsregim i Kongo eller kristendom för dödandet i korstågens spår eller islam för 11 september. Detta är bara ett fåtal exempel på de grymheter människor kunnat iscensätta genom missbruk av goda idéer. Det belastar bara missbrukarna inte dessa idéer. Och då skall man nämna missbrukaren vid namn, exempelvis som i detta fall sovjetkommunismen. Men till skillnad härifrån så innefattade nazismen övergreppet redan programmerad i själva idékomplexet. Därför är det viktigt att göra skillnad. Vilket inte innebär att ogärningarna förtigs.

Eftersom jag förväntar mig beskyllning att själv vara kommunist så vill jag bara säga att det är fel men att jag som socialist ser det som ett politiskt rättesnöre att kakan skall fördelas mer rättvist. Jag tycker också det är fel när man ger en nidbild av arbetarrörelsens historia genom att inte måla revolutionens ursprung som en reaktion mot överhetens och överklassens hutlösa exploatering. Däremot tar jag naturligtvis avstånd från övergrepp från vem det än vara månde.

fredag 11 april 2008

Detta att platsa.

Det skrivs så mycket om vad staten skall göra. Det är självklart att samhället också har ansvar, dvs allas vårt gemensamma ansvar. Människor skall få jobb och inte diskrimineras. Det gäller skolor, omsorg social service. Nu har Andrzej Olkiewicz, som för 50 år sedan flydde från Polen till Sverige, skrivit boken "Konsten att vara invandrare". Han tes är fråga inte vad ditt nya hemland kan göra för dig utan fråga istället vad du kan göra för ditt nya hemland.

Idén till boken fick han av en observation. Några franska studenter som alltid umgicks i grupp frågade han vad de tyckte om att plugga på Tekniska högskolan och fick svaret att det var bra men svårt att få kontakt med svenskarna. Några dagar senare observerande han två fransmännen i samspråk med svenska studiekamrater på engelska. Efter en stund bytte fransmännen till franska och svenskarna gick sin väg. Författaren drar slutsatsen att när invandrare övergår till sitt eget språk så mister de chansen att komma i kontakt med det nya landets befolkning.

Den omställning det innebär att flytta till ett annat land gör att en del invandrare bygger upp en del fördomar om lokalbefolkningen. Du måste bestämma dig för att komma in i det nya samhället. Acceptera att det är du som är främling och försök inte ändra eller förvånas över värdlandets vanor.

Å andra sidan finns det undersökningar från bl.a. Australien som visar att invandrargrupper som blivit bemötta på ett bra sätt också har kommit in i samhället snabbare. Integreringen är alltså en ömsesidig process mellan invandrare och lokalt boende.

Olkiewicz sammanfattar hur invandrarens liv i det nya landet kan underlättas:

* Känn dig inte underlägsen värdfolket och skäms inte
* Känn dig inte överlägsen värdfolket och skryt inte
* Sluta att klassificera allt för dig annorlunda som bättre/sämre
* Om någon handlar orätt mot dig - klandra individen som gjorde det, inte hela gruppen
* Se dig som en del av det nya samhället

En del ligger kanske nära Jante om man vill hårdra det. Men som allmänna levnadsregler förefaller Olkiewicz' huvudregler som goda i alla nya situationer. Även om det inte alls är lika dramatiskt så tänker jag ha dessa regler i minne nu när jag flyttat från Stockholm ut bland skånska bönder på Österlenslätten. Jag har visserligen nu bott här några år men fortfarande så kan jag inse att reglerna ovan är bra att tillämpa för att inte åstadkomma onödiga trösklar och dessutom bejaka den nya omgivningen, som ju är det ställe man valt att leva i fortsättningen. Med dessa regler blir ju också en offerroll omöjlig. Det gäller att vara ett subjekt.

måndag 7 april 2008

Gud har inga - det är kristna fundamentalister som har fördomar!

Det är sällan jag är helt överens med skenheligt oberoende Sydsvenskan och inte heller med deras "fristående skribent" MarieLouise Samuelsson. Men i dag 7/4 har hon skrivit "Fördomar, historielöshet, kristdemokrater", en uppgörelse med kristdemokraternas homofobi som är suverän (dvs jag kunde inte gjort det bättre själv), varför jag tar mig friheten att citera henne:

Det är, faktiskt, fascinerande att just kristdemokraterna kämpar mot att homosexuella skall få gifta sig i kyrkan. Helt enkelt eftersom kristdemokraternas politik bygger på kristna värderingar, det står åtminstone så i det finstilta, under den större rubriken: "För ett schystare Sverige".
Det "schysta" innebär som bekant att kd är ett så kallat värdekonservativt parti, de borde därför vara de första att applådera konventionella livsval som äktenskap och traditioner som kyrkvigsel. Och eftersom kd också betonar allas lika värde och rättigheter blir kyrkovigselmotståndet än mer motsägelsefullt. Kd nöjer sig som bekant nu inte med att bevaka det kyrkliga reviret, partiet kämpar mot homosexuellas rätt att gifta sig överhuvudtaget, detta skall, enligt kd, vara förbehållet man och kvinna.
Jag menar inte att det här är någon alldeles enkel fråga. När det gäller kyrkvigslar vore det ingen bra idé att tvinga präster att genomföra något de absolut inte vill, rättare sagt något de inte tror på. Det är som sagt högst egendomligt att just troende vill hålla människor borta från kyrkans sakrament. Men man kommer knappast tillrätta med den sortens privata trosuppfattningar och kyrkomötestolkningar genom lagstiftning. Präster som vill förvägra homosexuella vigsel skulle inte heller bli något större problem, eftersom det finns tillräckligt många andra, varmt troende präster, som gärna kan tänka sig att viga homosexuella.
Men kd kämpar alltså på en bredare front, utanför altarringarna, kd som parti är emot homosexuellas möjligheter att alls gifta sig, att få använda ordet äktenskap om sitt förhållande. Och då är vi på den civilrättsliga och politiska banan, här handlar det inte om tro, utan om hur kd vill att samhället ska se ut. Det ingår i politikens uppgift att kämpa för sådant, men när det gäller könsneutral vigsel blir det så förtvivlat svårt att förstå varför.

Det blir inte lättare när Lennart Sacrédeus framträder i Agenda och på allvar hävdar att könsneutrala äktenskap skulle leda till "månggifte" och "relationer med barn och djur". Underförstått sexuella relationer med barn och djur. Tyvärr lyckas han aldrig förklara varför han fått för sig att en ändrad lagtext skulle få konventioner och spärrar att rasa. Och om man försöker inta Sacrédeus perspektiv, vad i all världen är det i så fall som gör "partnerskap" acceptabelt? Tyvärr blir Sacrédeus inte särskilt hårt åtgången när logiken (?) i hans resonemang jämställer homosexualitet med kriminella övergrepp, med pedofili och tidelag.
Lennart Sacrédeus och hans åsiktsfränder i kd gömmer sig annars bakom det mest oantastliga argumentet av alla, "barnperspektivet". Men vilka barn är det egentligen som de säger sig företräda? Homosexuella har och har självfallet alltid haft barn. På vilket sätt skulle dessa barn få det bättre genom att mammor eller pappor inte får gifta (om) sig?
Sacrédeus talade i TV om sin (uppenbara) skräck för "sociala experiment". Det är ett begrepp som han verkligen borde få tillfälle att utveckla, kombinerat med frågor om hur det är ställt med hans (samhälls)historiska kunskaper. Att ett samhälles värderingar förändras kan naturligtvis kallas sociala experiment. Det är den sortens "experimenterande" som har lett till att barnaga är förbjuden och att gifta kvinnor inte längre står under sina mäns förmyndarskap.

Men alldeles för ofta kommer Lennart Sacrédeus och hans partivänner undan med att hänvisa till "äktenskapet" med vidhängande lagstiftning som något sedan evigheter oföränderligt. Men de legala förutsättningarna för äktenskap har ju hela tiden förändrats. Det är inte alltför länge sedan "brudköp" var vedertaget, för inte så länge sedan var otrohet kriminellt. Att bedra sin hustru eller man med någon som också var gift kallades "dubbelt hor" och renderade fängelsestraff. Och givetvis fanns det då de som ojade sig och förutspådde syndafall och normuppluckring när dessa lagar skulle ändras.
Det äktenskap som kd vill bevara med hänvisning till att samhället "alltid" har byggt på det, har i realiteten bara några decennier på nacken. Mer evigt oföränderligt verkar det vara att kombinationen politik, religion och sexualitet blir till en motbjudande cocktail av fördomar, integritetskränkning och myndighetssnokande i individers privatliv. I dagsläget skall det hursomhelst bli mycket intressant att se hur "schysta" kristdemokraternas eget experimenterande med känslosamma och historielösa argument kommer att påverka regeringsalliansen och därmed hela inrikespolitiken.

När det gäller den sista frågan är problemet uppenbarligen stort. Fredrik Reinfeldt har ju gått ut och sagt att lagstiftning om könsneutrala äktenskap skall genomföras. Och Göran Hägglund har sagt att det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Hur skall man lösa den ekvationen för att ingen skall tappa ansiktet. "Riksdagslösningen" är naturligtvis en lösning; d.v.s. man låter en utskottsmajoritet lägga fram ett förslag om könsneutral lagstiftning för riksdagen, varvid en majoritet kan uppnås. Men det tillhör väl inte alliansregeringens mest klockrena lösning eftersom man då frånsagt sig sin arbetsuppgift att lägga proposition till riksdagen. Och att skjuta det över nästa val innebär prestigeförlust och egentligen inte någon lösning om man räknar med att fortsätta alliansregera efter valet 2010. Hur man än gör är det alltså - liksom i en rad andra ärenden - svårt för alliansregeringen att komma till skott.

Samtidigt är det för mig som var med och förarbetade partnerskapslagen, såsom det då enda möjliga alternativet, en stor glädje att konstatera att det i dag föreligger en kompakt politisk majoritet för den enda rimliga lösningen, nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är faktiskt värt att notera att två kvinnliga partistyrelsemedlemmar i Kristdemokraterna fronderat mot övriga i denna fråga. Heder åt dem som vågar tänka själv!

söndag 6 april 2008

80-årig socialist/feminist: "Förbannad är jag ganska ofta"

är den häftiga titeln på på Ami Lönnroths biografi på Ordfronts förlag över en av världens mest beundransvärda kvinnor: i år 80-åriga Berit Ås - norsk politiker, feminist, fredsaktivist, professor i socialpsykologi, grundare av norska kvinnouniversitetet, partiledare i Socialistisk Venstre. Men det låter ju inte så hänförande. Men Berit Ås är hänförande, antingen hänförande ogillad eller hänförande uppskattad. Hon lämnar med andra ord ingen likgiltig stående utefter hennes väg. Överallt finns sura gubbar som fått sina fula tricks avslöjade och jubblade kvinnor (och andra förtryckta) som helt plötsligt fått namn på det de är utsatta för.

Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.

Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?

Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?

I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.

Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:

* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor

Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!

Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?

Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.

onsdag 2 april 2008

Nazister, kommunister och socialister - är det samma skrot och korn?

Nu över 300 akademiska forskare fördömer högerregeringens kampanj: Forum för levande historia utnyttjas opportunistiskt för historieskrivning i statens tjänst. Den statliga myndigheten Forum för levande historia har nu fått regeringens uppdrag att upplysa landets gymnasieelever om kommunistregimers brott mot mänskliga rättigheter. Men det innebär i praktiken att historieämnet görs till slagfält för en ideologisk regeringskampanj. Det riskerar att skada den öppenhet och kritiska hållning som kännetecknar god historisk forskning. Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst. Det skriver akademiska forskare i historia och andra humanistiska ämnen.

I uppropet skriver man bl.a. "...Syftet är att öka kunskaperna om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista. Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning... Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas... ?Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden?, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför tillkommer makten att peka ut vilka som är ?de mörkaste delarna? den för tillfället sittande regeringen? De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning. Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet? Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Risken för ett politiskt opportunt urval ligger i öppen dag. Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter.

Det finns nog ingen som ifrågasätter att svenska skolelever skall informeras om de brott mot mot mänskligheten som begicks av kommunistiska regimer i Sovjet, Kina och Kambodja. Vad jag förstår finns det inte heller någon tveksamhet i bedömningen av dessa brott, liksom nazisternas brott.

Däremot finns det en väldig skillnad i det tankegods som användes. Nazisterna tillämpade faktiskt de idéer om tysk överhöghet de satt på pränt. De kommunistiska regimerna måste däremot anses ha missbrukat grundidén, som ju var att dela den gemensamma kakan mer rättvist mellan alla, d.v.s. i princip samma grundtanke som genomsyrade det gammelkristna samhället.

Dessutom uppkommer en annan komplikation då kommunismen måste ses mot bakgrund av samhällsordningar som rådde i Tsarryssland och de ekonomiska betingelserna vid arbetarklassens frammarsch under 1900-talets början i Europa resp. det feodala systemet i Kina. Kommunismen måste alltså studeras utifrån de omgivande betingelserna, vilket alltså inte utgör försvar för ogärningarna men kanske kan man diskutera ideologin utifrån andra fakta än enbart det praktiska misslyckandet i dessa länder. Jag medger att beträffande Kambodjas khemrer så vet jag inte tillräckligt för att säga någonting överhuvudtaget.

Det kanske finns anledning att fundera över de socialistiska tankar som också finns som grund i kommunismen, bl.a. som ett mothåll mot den den obegränsade kommersialismen och fri lönsamhetstänkandet i den fria konkurrensens heliga namn. Socialdemokratins frammarsch skedde ju just därför att bl.a. i Sverige någon revolution inte behövdes i det att borgerligheten gav efter och motvilligt delade med sig av rösträtt, medbestämmande och större del av den gemensamma kakan, varigenom den demokratiska vägen kom att bli bestämmande.

Korstågen och alla "kristna krig" medför ju inte med automatik ett fördömande av den kristna etiken på samma sätt som islam kan innefatta mindre aggressiva vändningar än det en del fundamentalister i dag ger uttryck för. Inte heller finns det anledning att utesluta Belgien ur FN eller EU därför att Belgien under högerkrafter med Leopold i spetsen har ett kolonialt förflutet som är något av det grymmaste man kan tänka sig och varigenom landet erövrat en stor del av sin nuvarande rikedom. Osv, osv.

Kanske finns det anledning att besinna sig och fundera över sammanhangen i historien och de drivkrafter som då fungerade.

tisdag 1 april 2008

När de egna förtroendevalda skor sig!

HSB Skåne är i kris och f.n. utan ordförande och verkställande direktör. Ordföranden har sparkats av styrelsen sedan han tecknat diverse lyxavtal mm med direktören, som nu avgått. Direktören har tillskansat sig en fallskärm på drygt 4,5 miljon, 48 årslöner, en tjänstebil BMV för drygt miljonen, anställning för sin 29-årige son som fastighetschef, minst två lägenheter till närstående med hyresrabatter på upp till 7.000 kr i månaden. Och allt har tydligen skett med ordförandens goda minne men utan att styrelsen informerats. Hur är nu detta möjligt? Var har revisorerna hållit hus? HSBs riksordförande tar avstånd från dessa skandalösa förhållanden och Skånestyrelsen har genast handlat.

Det är en anskrämlig historia men hade säkerligen inte blivit så stor om den förekommit inom privat näringsverksamhet där svågerpolitik får betydligt mindre konsekvenser och löneförmåner/fallskärmar skall vara mångdubbelt större för att ens orsaka en notis på börssidan. Men nu är det faktisk HSB och då ger jag borgerliga Sydsvenskan rätt i en omfattande publicering för att snabbt åstadkomma rättelse. Och då må man väl överse med rubriker som "Vi lever i ett roffarsamhälle".

På nästa sida av tidningen handlar det om Malmö kommunala bostadsbolag,MKB. "Med 21 300 lägenheter är MKB Malmös största hyresvärd. Det innebär att MKB har ett särskilt ansvar för bostadsmarknaden i Malmö och för att aktivt medverka till stadens utveckling.MKBs målsättning är att bygga bra bostäder till rimliga priser samt att skapa socialt fungerande boendemiljöer i den bebyggelse som bolaget redan äger och förvaltar." säger man i sin vision på hemsidan. Samtidigt rapporterar Sydsvenskan om att syrelseordföranden Lars Svensson (s) på bolagsstämman försvarat bolagets höga vinster och generösa bonussystem: "I styrelsen har vi inte betänkligheter kring bonusen. Vi ser det som ett modernt tänkande i ett företag." Både 2006 och 2007 betalade MKB ut i genomsnitt 35.000 kronor i bonus till alla anställda. Efter sociala avgifter innebär det att varje anställd fick i snitt 28000 kronor insatt i den stiftelse som förvaltar bonuspengarna. Ca 8 miljoner kr undandrogs härigenom hyresgäster och kommunen. Övrig vinst på ca 120 miljoner kronor under de senaste fyra åren stannar i bolaget och ska användas för att bygga nya lägenheter och för att renovera badrum och göra stambyten i hus som är byggda före 1975.

"Jag sticker kanske ut hakan, men jag tycker att MKB måste drivas professionellt, nästan som ett privat företag, säger Lars Svensson, och pekar på att MKB konkurrerar med privata bolag, bland annat när det gäller personalrekrytering."

Flera börsjättar, exempelvis H&M, Alfa Laval, Electrolux och Skanska har inget generellt bonusprogram alls. SCA och SSAB, som slog vinstrekord förra året har ändå en personalbonus en bra bit under MKB:s nivå. Av tillfrågade börsbolag var det endast vissa anställda på Volvo PV, Astra Zeneca och SEB som hade högre bonus.

Ja, Lars Svensson visst fa-n sticker han ut hackan. Dessutom sticker han kniven i ryggen på partikamrater som försöker driva en måtfull linje när gäller extra bonuslöner. Och den dag han kan inbilla vanligt hederligt folk att man inte kan bedriva ett kommunalt bostadsbolag på ett juste sätt utan massa bonusar och andra andra förmåner utöver lönerna så är det ju lika bra att borgarna får ta hand om saken. Finansiering och förvaltning av fastigheter torde inte vara mer krävande än att vilken normalbetald civilekonom som helst kan driva verksamheten med kunniga fastighetsingenjörer för att driva fastighetsbeståndet. Jag kan inte tänka mig att problemen med personalrekrytering är av den digniteten att ett 8-miljoners bonus är motiverat. När Lars Svensson säger att han sticker ut hackan så är det väl för att sakskälen brister. Detta är verkligen tecken på bristande professionalitet. Annars så skulle det ju räcka med att lugnt och sakligt försöka övertyga oss om det rimliga i bonussystemet.

Det enda förmildrande är att bonus inte omfattar vd och merparten delas ut efter huvudtalet samt sätts in på en fond som utfaller först vid ålderspension; alltså ett liknande system som Handelsbanken enl uppgift har för sina anställda.

Jag är glad att politikerna dragit öronen åt sig och kräver förklaring: "Det här är en nyhet för oss i kommunstyrelsen", säger kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s), som nu kräver en skriftlig förklaring från MKB om hur systemet fungerar, vilket syfte det har och vilka effekter företagsledningen har sett sedan systemet infördes år 2000.

Vissa av HSB-skandalens ingredienser tycker jag rimligen måste kallas trolöshet mot huvudman där enskild topptjänsteman tillskansat sig orimliga förmåner medan MKB-bonusen till samtliga anställda knappast rör annat än rimlighet. Jag missunnar naturligtvis inte enskilda personer i dessa institutioner bra ersättning för deras arbete men hela tiden har dessa inrättningar till syfte att tilhandahålla goda lägenheter till rimliga priser. Och då blir onödiga påslag faktiskt en fördyring. Dessutom tycker jag inte alls att de privata bolagens synsätt är något att ta efter i verksamhet av folkrörelsekaraktär. Den privatkapitalistiska girigheten är inte någon bra ledstjärna utan man bör istället se till företagsändamålet, nämligen att tillhandahålla en kvalitetsmässigt god produkt till ett rimligt pris för konsumenten. Därför känner jag sorg över det inträffade. Det handlar om att vår egen moral nu ifrågasätts.