Socialdemokratiska partiet måste för att medverka vid ratificering av Lissabonfördraget som villkor kräva att den svenska modellen garanteras, kanske genom erforderliga ändringar i Utstationeringsdirektivet, eventuellt med tillägg i ett fördragsprotokoll med anvisningar för tolkningen. Vidare bör vårt parti avkräva regeringen en överenskommelse med oppositionen om behövliga ändringar i svensk lagstiftning innan vi medverkar till en svensk ratificering. Motiven härför är bl.a. följande.
Som en inledning rekommenderar jag läsning av artikeln "Lavaldomen: Fri rörlighet går före strejkrätt" i Skånska socialdemokraten nr 1 mars 2008 sid 4-5 på http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/pd/skane/dokument/Skånska%20Socialdemokraten/Nummer%201,%20mars%202008.pdf
EG-domstolen har efter Laval avdömt flera mål från andra länder där på samma sätt värdlandets regler underkänts med åberopande av att det gästande företagets fria rörlighet för tjänster kränktes, trots att ddärigenom gästarbetarna diskriminerades jämfört med värdlandets löntagare En bisarr marknadsliberal tolkning till fackföreningarnas nackdel. Förutom orättvis diskriminering på arbetsmarkanden åstadkommer man på så sätt lönedumpning och osund konkurrens på tjänstemarknaden. Man kan fråga sig vad vi inom vänstern behöver för att sätta emot detta.
Det är särskilt anmärkningsvärt hur passivt regeringen åsett det som hänt. Självklart brådskar det. I dagsläget saknas nämligen helt möjlighet att påverka lönevillkoren hos gästande företag som har kollektivavatal i ursprungslandet. Fritt fram för lönedumpning alltså!
EG-domstolen är högsta organ i EU-hierarkin och dess tolkningar är lag för medlemsstaterna men även för exempelvis Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Det är dock att märka att domstolen utgår från en lagtext, nämligen i första hand den grundläggande texten, alltså fördraget. Man kan inte säga åt domstolen att sluta döma på det sätt man gör på annat sätt än genom att ändra just den lagtext som domstolen utgår från. Det betyder att vi behöver ändra i fördraget eller en text som har samma dignitet som fördraget för åstadkomma förändring. Sådan text kan som ett protokoll fogas till fördragstexten.
Man har sagt att genom Lissabonfördraget (Avd 1 Art 6) och en bifogad Rättighetsstadga garanteras kollektivavtal och strejkrätt (Stadgans Avd IV Art 28). Detta är emellertid inte sant eftersom rättigheterna i stadgan är begränsade i form av bl.a. fördragets fria rörligheter (nämnda Art 6 jämförd med stadgans Avd VII Art 51 och 52). Det behövs alltså ändring i detta eller ytterligare något juridiskt bindande dokument. Även här finns det anledning att tänka på ett protokoll med klarläggande. Sådant protokoll har exempelvis tecknats av Storbrittanien och Polen med undantag från rättighetsstadgan på vissa punkter.
Det första målet i en rad beträffande utstationerad arbetskraft var Laval-målet som gällde Lavalföretagets lettiska arbetare med vilka företaget hade ett kollektivavtal från Lettland och där företaget utförde ett skolbygge i Vaxholm efter att ha vunnit en offentlig upphandling. En väsentlig orsak till Lavals förmånliga anbud var att man betalade arbetarna väsentligt lägre lön. Byggnads ställde företaget under blockad med krav att svensk kollektivavtal skulle tecknas.
I Lavalmålet la EG-domstolen inte generellt hinder för stridsåtgärder mot i Sverige gästande företag. Däremot tolkade domstolen utstationeringsdirektivet så att man bara fick framställa begränsade krav till det som kallas "den hårda kärnan". Och eftersom kravet mot Lavalföretaget avsåg väsentligt mer än detta minimum, nämligen villkoren enligt svenskt kollektivavtal, så var kravet oberättigat och därmed stred
stridsåtgärden mot företagets fria rörlighet för tjänster.
EG-domstolen hade alltså tolkat Utstationeringsdirektivets bestämmelse om vissa minimilöner och andra villkor inte bara till ett "golv" utan också i marknadsliberal påbyggnad gjort om detta även till ett "tak" för möjligheten att framställa krav mot gästande företag med avtal från hemlandet. Om alltså kravet som framställs går utöver utstationeringsdirektivets "hårda kärna" så kränker stridsåtgärder den fria rörligheten.
Härav skulle man kunna dra slutsatsen att det räcker med att ändra i utstationeringsdirektivet. Ändring skulle vara sådan att EG-domstolens tolkning inte längre möjliggjordes, nämligen att klarlägga att "golvet" inte samtidigt var "tak"; sådant tak skulle inte finnas utan bestämmas (i Sverige på vanligt sätt med kollektivavtal). Inte heller detta är helt okomplicerat eftersom domstolen kräver
en förutsebarhet för det gästande företaget. Härvid närmar man sig krav på att kollektivavtalen i sin tur anger minimilöner på ett otvetydigt sätt i kronor och öre. På grund av det ovissa rättsläget och att EG-domstolens tolkningar är svåra att förutse kan det vara nödvändigt att till fördraget med dess rättighetsstadga foga ett protokol varav framgår att den svenska arbetsmarknaden är uppbyggd på
kollektivavtal, förhandlingar och ytterst fackliga stridsåtgärder samt att gästande företag såsom undantagsvillkor har att rätta sig efter den svenska modellen vid arbeten inom Sverige och att krav på dylik ordning alltså inte utgör ett hinder mot fri rörlighet eftersom detta är villkoren generellt i Sverige.
Läget är det att det i stort saknas intresse för detta i de nya medlemsländerna som kan vinna fördelar genom EG-domstolens tolkning medan några andra av kärnländerna inom EU är intresserade av att driva frågan. Men också beroende på viss politisk högervridning i medlemsländerna, vilket avspeglas i institutionerna inom EU kan vi inte räkna med att självklart få genomslag för våra krav. Därför är det nödvändigt att villkora ratificeringen Lissabonfördraget, detta särskilt som utvidgningen av EU är tänkt ske med länder som har förutsättningar att dra nytta av rättsfallen. Detta skulle medföra svåra motsättningar genom lönedumpning och osund konkurrens. Förmodligen skulle också härigen utbredd missnöjespolitik prägla Europa inom några år med oönskade framgångar för politiker som Le Pen, Pia Kjersgaard och Siv Jensen.
Även svensk lagstiftning måste modifieras, bl.a. utstationerings- och medbestämmandelagen. Sveriges nuvarande högerregering har förhållningssättet att bara låta tiden gå och det är ovisst i vad mån regeringen överhuvudtaget avser att medverka till att säkra den svenska modellen. Genom regeringens handfallenhet saknar fackföreningar i dag möjlighet att överhuvudtaget påverka lönevillkoren hos gästande företag med kollektivavtal från ursprungslandet.
Det enda påtryckningsmedlet vi har för att inte förlora dragkampen om den svenska modellen är helt enkelt att i förhållande till ett marknadsliberalt EU vilkora ratificeringen av Lissabonfördraget och gentemot en tvehågsen och kanske ovillig högerregering på samma sätt ställa villkor om en överenskommelse om att behövliga ändringar i svenska lagstiftning genomförs för vår medverkan.
Visar inlägg med etikett lönedumpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lönedumpning. Visa alla inlägg
söndag 24 augusti 2008
fredag 22 augusti 2008
It's a free world - något för EG-domstolen?
Utnyttjande av billig arbetskraft
Filmen av Ken Loach ”It’s A Free World” recenseras i Sydsvenskan Kultur i dag (22/8). Det är en dagsaktuell historia om hur arbetare från fattigare och östligare EU-länder exploateras i England. De tigger om jobb och tar vad som erbjuds till underpris och utsätter sig för risker på arbetsplatserna.
De illegala flyktingarna från länder längre bort tvingas till ännu större risktagning för att kunna få mat för dagen och överleva.
Frihet?
Men hur fri är egentligen Angie (Kierston Wareing), filmens huvudperson som vägrar gå i den traditionella engelska arbetarklassens spår och sluta som pensionär utan förmögenhet i likhet med fadern? Angie har andra drömmar om ett materiellt bättre liv och räds inte att ge sig in på olagliga vägar för att nå målet trots att hon själv utsätts för fysiska övergrepp och ser elvaårige sonen hamna i fara.
Generationskonflikt
Filmen speglar både en generationskonflikt och ett Europa i förändring. Man tänker på hur dagens radionyheter handlade om hur 37.000 medlemmar lämnat LO-förbunden och
5 % av TCO-medlemmarna, inte minst yngre medlemmar. Det är en skrämmande bild av ett arbetsliv där individen fullständigt har tappat sitt egenvärde och behandlas som en slit- och slängtrasa.
Diskriminering av utländsk arbetskraft
EG-domstolen har nu i en rad fall Laval-, Rüffert-, Viking- och Luxemburgfallen angett en ton där utstationeringsdirektivet omtolkats helt utan stöd i text och politiskt förarbete. Domstolen har alltså angett att direktivets reglering av arbetsvillkor bl.a. lön för utstionerad arbetskraft ansetts inte bara bestämd som ett minimum utan även som ett maximum. Eller som andra sagt inte bara ett golv utan också ett tak. Detta utesluter rätt att med fackliga stridsåtgärder påtvinga ett gästande företag svenskt kollektivavtal. Det bisarra resultatet blir att domstolen förordar diskriminering av utländska arbetskraft för att inte "diskriminera" företagaren/kapitalisten med värdlandets kollektivavtal!!
Lönedumpning och osund konkurrens
Därmed öppnar EG-domstolen för omfattande lönedumpning. Utlandsbaserade företag gynnas som en följd av domsluten vid exempelvis anbudsgivning eftersom man inte behöver räkna med värdlandets högre arbetskostnader utan kan sluta egna billigare avtal i ursprungslandet. Osund konkurrens är ordet. Naturligtvis tjänar någon någonstans storkovan på detta nya Europa, där billig arbetskraft skall forslas mellan länder i sann marknadsliberal anda. Man kan erinra om att Svenskt Näringsliv bar kostnaderna för Laval i EG-domstolen, naturligtvis utan tanke på egen vinning.
Förlust av moralisk/social kompassriktning
Filmens Angie drivs av en både social och könspolitisk revanschlusta men har uppenbart tappat den moraliska kompassriktningen och fastnat i nykapitalismens förföriska nät. Angie med det långa blonderade håret och silikonläppen släpper inte taget om åskådaren utan fortsätter att oroa långt efter det att ridån har gått ned.
Marknadsliberal och social balans
Och hur är det med oron för det Europa som EG-domstolen håller på att omforma. Man kan erinra om att domstolarna i USA på några årtionden avväpnade och bakband de stora och mäktiga fackföreningarna. Vill vi ha en sådan utveckling i Europa? Vi socialdemokrater måste återställa balansen mellan det marknadsliberala och det sociala EU. Vi måste använda EUs lagstiftning till att återföra EG-domstolen till denna balans.
Filmen av Ken Loach ”It’s A Free World” recenseras i Sydsvenskan Kultur i dag (22/8). Det är en dagsaktuell historia om hur arbetare från fattigare och östligare EU-länder exploateras i England. De tigger om jobb och tar vad som erbjuds till underpris och utsätter sig för risker på arbetsplatserna.
De illegala flyktingarna från länder längre bort tvingas till ännu större risktagning för att kunna få mat för dagen och överleva.
Frihet?
Men hur fri är egentligen Angie (Kierston Wareing), filmens huvudperson som vägrar gå i den traditionella engelska arbetarklassens spår och sluta som pensionär utan förmögenhet i likhet med fadern? Angie har andra drömmar om ett materiellt bättre liv och räds inte att ge sig in på olagliga vägar för att nå målet trots att hon själv utsätts för fysiska övergrepp och ser elvaårige sonen hamna i fara.
Generationskonflikt
Filmen speglar både en generationskonflikt och ett Europa i förändring. Man tänker på hur dagens radionyheter handlade om hur 37.000 medlemmar lämnat LO-förbunden och
5 % av TCO-medlemmarna, inte minst yngre medlemmar. Det är en skrämmande bild av ett arbetsliv där individen fullständigt har tappat sitt egenvärde och behandlas som en slit- och slängtrasa.
Diskriminering av utländsk arbetskraft
EG-domstolen har nu i en rad fall Laval-, Rüffert-, Viking- och Luxemburgfallen angett en ton där utstationeringsdirektivet omtolkats helt utan stöd i text och politiskt förarbete. Domstolen har alltså angett att direktivets reglering av arbetsvillkor bl.a. lön för utstionerad arbetskraft ansetts inte bara bestämd som ett minimum utan även som ett maximum. Eller som andra sagt inte bara ett golv utan också ett tak. Detta utesluter rätt att med fackliga stridsåtgärder påtvinga ett gästande företag svenskt kollektivavtal. Det bisarra resultatet blir att domstolen förordar diskriminering av utländska arbetskraft för att inte "diskriminera" företagaren/kapitalisten med värdlandets kollektivavtal!!
Lönedumpning och osund konkurrens
Därmed öppnar EG-domstolen för omfattande lönedumpning. Utlandsbaserade företag gynnas som en följd av domsluten vid exempelvis anbudsgivning eftersom man inte behöver räkna med värdlandets högre arbetskostnader utan kan sluta egna billigare avtal i ursprungslandet. Osund konkurrens är ordet. Naturligtvis tjänar någon någonstans storkovan på detta nya Europa, där billig arbetskraft skall forslas mellan länder i sann marknadsliberal anda. Man kan erinra om att Svenskt Näringsliv bar kostnaderna för Laval i EG-domstolen, naturligtvis utan tanke på egen vinning.
Förlust av moralisk/social kompassriktning
Filmens Angie drivs av en både social och könspolitisk revanschlusta men har uppenbart tappat den moraliska kompassriktningen och fastnat i nykapitalismens förföriska nät. Angie med det långa blonderade håret och silikonläppen släpper inte taget om åskådaren utan fortsätter att oroa långt efter det att ridån har gått ned.
Marknadsliberal och social balans
Och hur är det med oron för det Europa som EG-domstolen håller på att omforma. Man kan erinra om att domstolarna i USA på några årtionden avväpnade och bakband de stora och mäktiga fackföreningarna. Vill vi ha en sådan utveckling i Europa? Vi socialdemokrater måste återställa balansen mellan det marknadsliberala och det sociala EU. Vi måste använda EUs lagstiftning till att återföra EG-domstolen till denna balans.
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
Its a free world,
Ken loachs,
Laval,
Lissabonfördraget,
Luxemburg,
lönedumpning,
Osund konkurrens,
Rüffert,
Viking
söndag 17 augusti 2008
Lissabonfördraget stadfäster Lavaldomen: Fri rörlighet tar över rätt till kollektivavtal och strejkrätt.
Alla är vi överens - EU-parlamentarikerna, LO-kongressen och Socialdemokratiska partiet - att den rättstillämpning som EG-domstolen gjort i bl.a. Laval-fallet är fel, där fri rörlighet för tjänster gavs företräde framför rätten att genom fackliga stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal. Domstolen har därmed rubbat balansen mellan ett marknadsliberalt EU och ett socialt EU.
Man har föreslagit olika åtgärder för att återskapa balansen. Det har handlat om att komplettera fördraget genom en Rättighetsstadga ge rätten till kollektivavtal och strejkrätt samma ställning som Lissabonfördragets bestämmelserna om fri rörlighet. Därför vill man avvakta den s.k. Strååthutredningen som skulle klarlägga fakta.
Rättighetsstadgans artiklar 51 och 52 marknadsliberal stadsfästelse
Lavaldomens slutsats var att den fria rörligheten för tjänster begränsar rätten att kräva kollektivavtal och genom stridsåtgärd driva igenom sådant. Redan av författningstexterna i Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan framgår emellertid att Lissabonfördraget stadfäster den fria rörlighetens överhöghet över kollektivtalsrätten och rätt till stridsåtgärder. Genom Rättighetsstadgans artiklar 51 och 52 blir det lag att rättigheterna skall tolkas på de villkor och inom de gränser som fastställs i fördragen, dvs bl.a. principerna om den fria rörligheten. Det märkliga är att denna begränsning också gäller övriga rättigheter i Stadgan. Även andra demokratiska rättigheter, som exempelvis mötes- och föreningsfrihet, kan alltså komma att inskränkas genom marknadsliberala överväganden för fri rörlighet.
Detta framgår om man verkligen lusläser själva fördragtexterna och jag skall här nedanför redogöra för mitt resonemang.
Jurister bekräftar: rörlighet tar över fackliga rättigheter
Men först kanske jag får erinra om att professorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, med specialiteten Europeisk arbetsrätt har tidigare sagt detta, att Lissabonfördraget inte löser problemen med bl.a. Lavaldomen. Även med det nya fördraget kommer domstolen att sila alla de grundläggande rättigheterna genom fördragets fria rörligheter. Även andra jurister - om ock inte lika klart - har uttryckt samma sak.
EU-parlamentet har också fått samma svar från ansvariga kommissionärer.
Margot och Charley gillar marknadsliberal praxis
I ett skriftligt svar från EU-kommissionären Margot Wallström 4 oktober 2007 på en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till EU-kommissionen säger Wallström: ”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna - fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital - har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”
I ett svar 15 april 2008 från kommissionären med ansvar för den inre marknaden Charlie McCreevy på en annan fråga sägs det bland annat att ”fackföreningarna kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål… samt är ändamålsenliga och proportionella…"
Kommissionen har alltså hela tiden gillat EG-domstolens marknadsliberala domar och att med "legitima mål" avses bl.a. den fria rörlighetenär är det väl ingen som tvekar om.
Finns det någon lösning?
Att Lissabonfördraget automatiskt skulle garantera svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag stämmer alltså inte. Det enda sättet att garantera fackens rätt att med alla i nationell lag tillåtna medel bekämpa lönedumpning är att lägga en juridiskt bindande skrivning till fördraget som tydligt ger dem den rätten.
Formulera ett undantag
EU-parlamentarikern Jan Andersson har ifrågasatt att ett undantag skulle kunna formuleras. Men en sådan skrivning kan skrivas in i ett protokoll som ges samma status som fördragstexten. Ett sådant protokoll skulle kunna formuleras ungefär så här:
”Fördragen skall tolkas så att medlemsländerna själv kan reglera sina egna arbetsmarknader. Fackföreningar har rätt att inleda en konflikt om åtgärden syftar till att få till stånd kollektivavtal också för att upprätta lika lön för lika arbete för utländska företag som driver verksamhet med utstationerad arbetskraft under deras uppehåll i landet. Genom detta protokoll upphäver Unionen alla former av framtida negativa konsekvenser för fackföreningarna med anledning av EG-domstolens dom från den 18 december 2007, den så kallade Lavaldomen.”
Även de fackliga inskränkningar, som domstolen formulerat i de två andra domarna kan behöva hanteras i protokollet. Budskapet från Sveriges och Europas arbetarrörelse borde helt enkelt kunna vara att utan det tillägget blir det inget godkännande av Lissabonfördraget. LO och vårt parti måste ta ställning för den mest grundläggande rätten att kollektivt värna om lika löner och arbetsvillkor.
- * - * -
Lagtexterna som jag åberopar till stöd för resonemanget :
( det är jag som gjort kursiveringar i lagtexten)
Lissabonfördraget justerar dels Maastrichtfördraget (även kallat EU-fördraget) och dels Romfördraget, som i och med Lissabonfördraget kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt. Till skillnad från den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen ersätter alltså Lissabonfördraget inte tidigare fördrag, utan endast justerar dem.
Detta innebär att fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för bl.a. tjänster Artikel 49 - 55 i Romfördraget kvarstår med andra artikelnummer i det nya fördraget men i stort oförändrade såsom grundläggande för Europagemenskapen.
I Lissabonfördraget finns en hänvisning till Rättighetsstadgan
Avd 1 artikel 6
1. Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.
Bestämmelserna i stadgan ska inte på något sätt utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen.
Rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges.
_________
Rättighetsstadgan blir rättsligt bindande för alla medlemsstater utom Storbritannien och Polen. Den 54 artiklar långa rättighetsstadgan fastslår medborgarnas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter.
Rättighetsstadgan
AVDELNING IV - Solidaritet
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.
Artikel 51 Tillämpningsområde
1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.
2. Denna stadga innebär inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen.
Artikel 52 Rättigheternas och principernas räckvidd
och tolkning
1. Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
2. >De rättigheter som erkänns i denna stadga för vilka bestämmelser återfinns i fördragen ska utövas på de villkor och inom de gränser som fastställs i dessa.
Man har föreslagit olika åtgärder för att återskapa balansen. Det har handlat om att komplettera fördraget genom en Rättighetsstadga ge rätten till kollektivavtal och strejkrätt samma ställning som Lissabonfördragets bestämmelserna om fri rörlighet. Därför vill man avvakta den s.k. Strååthutredningen som skulle klarlägga fakta.
Rättighetsstadgans artiklar 51 och 52 marknadsliberal stadsfästelse
Lavaldomens slutsats var att den fria rörligheten för tjänster begränsar rätten att kräva kollektivavtal och genom stridsåtgärd driva igenom sådant. Redan av författningstexterna i Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan framgår emellertid att Lissabonfördraget stadfäster den fria rörlighetens överhöghet över kollektivtalsrätten och rätt till stridsåtgärder. Genom Rättighetsstadgans artiklar 51 och 52 blir det lag att rättigheterna skall tolkas på de villkor och inom de gränser som fastställs i fördragen, dvs bl.a. principerna om den fria rörligheten. Det märkliga är att denna begränsning också gäller övriga rättigheter i Stadgan. Även andra demokratiska rättigheter, som exempelvis mötes- och föreningsfrihet, kan alltså komma att inskränkas genom marknadsliberala överväganden för fri rörlighet.
Detta framgår om man verkligen lusläser själva fördragtexterna och jag skall här nedanför redogöra för mitt resonemang.
Jurister bekräftar: rörlighet tar över fackliga rättigheter
Men först kanske jag får erinra om att professorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, med specialiteten Europeisk arbetsrätt har tidigare sagt detta, att Lissabonfördraget inte löser problemen med bl.a. Lavaldomen. Även med det nya fördraget kommer domstolen att sila alla de grundläggande rättigheterna genom fördragets fria rörligheter. Även andra jurister - om ock inte lika klart - har uttryckt samma sak.
EU-parlamentet har också fått samma svar från ansvariga kommissionärer.
Margot och Charley gillar marknadsliberal praxis
I ett skriftligt svar från EU-kommissionären Margot Wallström 4 oktober 2007 på en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till EU-kommissionen säger Wallström: ”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna - fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital - har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”
I ett svar 15 april 2008 från kommissionären med ansvar för den inre marknaden Charlie McCreevy på en annan fråga sägs det bland annat att ”fackföreningarna kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål… samt är ändamålsenliga och proportionella…"
Kommissionen har alltså hela tiden gillat EG-domstolens marknadsliberala domar och att med "legitima mål" avses bl.a. den fria rörlighetenär är det väl ingen som tvekar om.
Finns det någon lösning?
Att Lissabonfördraget automatiskt skulle garantera svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag stämmer alltså inte. Det enda sättet att garantera fackens rätt att med alla i nationell lag tillåtna medel bekämpa lönedumpning är att lägga en juridiskt bindande skrivning till fördraget som tydligt ger dem den rätten.
Formulera ett undantag
EU-parlamentarikern Jan Andersson har ifrågasatt att ett undantag skulle kunna formuleras. Men en sådan skrivning kan skrivas in i ett protokoll som ges samma status som fördragstexten. Ett sådant protokoll skulle kunna formuleras ungefär så här:
”Fördragen skall tolkas så att medlemsländerna själv kan reglera sina egna arbetsmarknader. Fackföreningar har rätt att inleda en konflikt om åtgärden syftar till att få till stånd kollektivavtal också för att upprätta lika lön för lika arbete för utländska företag som driver verksamhet med utstationerad arbetskraft under deras uppehåll i landet. Genom detta protokoll upphäver Unionen alla former av framtida negativa konsekvenser för fackföreningarna med anledning av EG-domstolens dom från den 18 december 2007, den så kallade Lavaldomen.”
Även de fackliga inskränkningar, som domstolen formulerat i de två andra domarna kan behöva hanteras i protokollet. Budskapet från Sveriges och Europas arbetarrörelse borde helt enkelt kunna vara att utan det tillägget blir det inget godkännande av Lissabonfördraget. LO och vårt parti måste ta ställning för den mest grundläggande rätten att kollektivt värna om lika löner och arbetsvillkor.
- * - * -
Lagtexterna som jag åberopar till stöd för resonemanget :
( det är jag som gjort kursiveringar i lagtexten)
Lissabonfördraget justerar dels Maastrichtfördraget (även kallat EU-fördraget) och dels Romfördraget, som i och med Lissabonfördraget kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt. Till skillnad från den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen ersätter alltså Lissabonfördraget inte tidigare fördrag, utan endast justerar dem.
Detta innebär att fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för bl.a. tjänster Artikel 49 - 55 i Romfördraget kvarstår med andra artikelnummer i det nya fördraget men i stort oförändrade såsom grundläggande för Europagemenskapen.
I Lissabonfördraget finns en hänvisning till Rättighetsstadgan
Avd 1 artikel 6
1. Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.
Bestämmelserna i stadgan ska inte på något sätt utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen.
Rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges.
_________
Rättighetsstadgan blir rättsligt bindande för alla medlemsstater utom Storbritannien och Polen. Den 54 artiklar långa rättighetsstadgan fastslår medborgarnas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter.
Rättighetsstadgan
AVDELNING IV - Solidaritet
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.
Artikel 51 Tillämpningsområde
1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.
2. Denna stadga innebär inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen.
Artikel 52 Rättigheternas och principernas räckvidd
och tolkning
1. Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
2. >De rättigheter som erkänns i denna stadga för vilka bestämmelser återfinns i fördragen ska utövas på de villkor och inom de gränser som fastställs i dessa.
onsdag 13 augusti 2008
Ska vi ta strid för våra fackliga rättigheter?
Rubriken borde var bisarr men det verkar som om frågan är berättigad. Den för vanliga jobbare viktigaste frågan är att göra något åt EG-juristernas angrepp på fackliga rättigheter. I USA knäckte domstolarna på 1900-talet facken och frågan är om vi skall passivt åse samma sak här i Eurtopa. LO-kongressen har visserligen sagt att vi måste utreda läget innan Lissabonfördraget ratificeras. Varför säger inte SAP samma sak för att sätta press på högerregeringen? Högerregeringen vill uppenbarligen låta tiden gå för att pressa på oss det nya fördraget utan funderingar om fackliga rättigheter. Och detta har vi med rätta kritiserat. Eller som andra uttryckt det: högerregeringen bidar sin tid och låter EU ge skydd för egna marknadsliberala önskedrömmar.
Men vad gör vi nu själva inför EU-valet?
Ordföranden i LO, TCO respektive SaP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg publicerade en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008: Regeringen måste värna den svenska modellen. Saxat ur den:
För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Domstolens beslut i Laval- respektive Rüffertfallet innebär stora problem för löntagarna i EU. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner... därigenom skapat en kraftig obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimension. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala utveckling utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.
En viktig början är att öppna utstationeringsdirektivet för revidering. När direktivet antogs var enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när golvet blev till tak i EG-domarna. Flera regeringar agerar nu för att utveckla utstationeringsdirektivet. Då måste även den svenska regeringen driva på i frågan för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Tyvärr antyder artikeln inte det som flera specialister på arbetsrätt på EU-området - exempelvis Kurt Junesjö med 25 årig erfarenhet inom LO/TCOs rättsskydd ochn professorn vi Stockholms Universitet Ronnie Eklund, med specialiteten arbetsrätt med inriktning på EG-rätt - att alla grundrättigheter ska vägas mot de fyra friheterna vilka är EUs högsta norm enligt både nuvarande och det nya fördraget. På goda grunder kan man därför förmoda att EG-domstolen dessutom gör precis samma bedömning oavsett om man justerar utstationeringsdirektivet, beslutar om en social klausul eller ändrar i nationell lagstiftning. Det krävs en ändring av fördragstexten.
Det enda dokument jag sett att partiet producerat som antyder vilka frågor som man vill prioritera i EU-valet är det som finns på hemsidan:
Socialdemokraternas prioriteringar inför EU-ordförandeskapet 2009 - Ett hållbart, tryggt och solidariskt Europa.
Programskriften handlar om en rad viktiga saker, såsom nytt Kyoto, klimat- och hälsodirektiv, förnybar energi och miljöteknik, Östersjön, ekobrott och skattefusk, människohandel och vapenkontroll m.m. Och i ett litet avsnitt står det:
Många människor har svårt att se skillnad på höger och vänster i EU-politiken. Vi känner ett starkt ansvar att bidra till att alternativen i den europeiska dimensionen av politiken blir tydligare. Regeringens passiva agerande i EU efter EG-domstolens utfall i de sk Laval- och Rüffertdomarna är ett exempel på att det finns en tydlig skillnad. Vi socialdemokrater vill aktivt investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen. Regeringen har slösat bort viktig tid både i Sverige och EU. Det äventyrar i förlängningen stödet för EU.
Nu vill vi socialdemokrater säkerställa respekten för enskilda länders ordning inom arbetslivets område, såsom kollektivavtal och rätten till fackliga stridsåtgärder, i alla berörda direktivförslag som diskuteras. Kommissionen måste också öppna upp utstationeringsdirektivet för revidering.
Jättebra!
* Men vilken tydlig skillnad?
* Vad är det vi aktivt vill "investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen"?
* Vad vill göra NU för att inte slösa bort tiden?
* Och vad gör vi om det krävs en ändring i Lissabonfördraget för att skydda fackliga rättigheter mot marknadsliberal tillämpning av fri rörlighet?
Tiden rinner iväg mot EU-valet. Partiet måste mer aktivt gå ut i den viktigaste frågan i EU-valet:
Hur skall vi hantera EG-domstoelns lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter? Vi måste ta strid för våra fackliga rättigheter!
Men vad gör vi nu själva inför EU-valet?
Ordföranden i LO, TCO respektive SaP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg publicerade en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008: Regeringen måste värna den svenska modellen. Saxat ur den:
För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Domstolens beslut i Laval- respektive Rüffertfallet innebär stora problem för löntagarna i EU. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner... därigenom skapat en kraftig obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimension. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala utveckling utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.
En viktig början är att öppna utstationeringsdirektivet för revidering. När direktivet antogs var enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när golvet blev till tak i EG-domarna. Flera regeringar agerar nu för att utveckla utstationeringsdirektivet. Då måste även den svenska regeringen driva på i frågan för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Tyvärr antyder artikeln inte det som flera specialister på arbetsrätt på EU-området - exempelvis Kurt Junesjö med 25 årig erfarenhet inom LO/TCOs rättsskydd ochn professorn vi Stockholms Universitet Ronnie Eklund, med specialiteten arbetsrätt med inriktning på EG-rätt - att alla grundrättigheter ska vägas mot de fyra friheterna vilka är EUs högsta norm enligt både nuvarande och det nya fördraget. På goda grunder kan man därför förmoda att EG-domstolen dessutom gör precis samma bedömning oavsett om man justerar utstationeringsdirektivet, beslutar om en social klausul eller ändrar i nationell lagstiftning. Det krävs en ändring av fördragstexten.
Det enda dokument jag sett att partiet producerat som antyder vilka frågor som man vill prioritera i EU-valet är det som finns på hemsidan:
Socialdemokraternas prioriteringar inför EU-ordförandeskapet 2009 - Ett hållbart, tryggt och solidariskt Europa.
Programskriften handlar om en rad viktiga saker, såsom nytt Kyoto, klimat- och hälsodirektiv, förnybar energi och miljöteknik, Östersjön, ekobrott och skattefusk, människohandel och vapenkontroll m.m. Och i ett litet avsnitt står det:
Många människor har svårt att se skillnad på höger och vänster i EU-politiken. Vi känner ett starkt ansvar att bidra till att alternativen i den europeiska dimensionen av politiken blir tydligare. Regeringens passiva agerande i EU efter EG-domstolens utfall i de sk Laval- och Rüffertdomarna är ett exempel på att det finns en tydlig skillnad. Vi socialdemokrater vill aktivt investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen. Regeringen har slösat bort viktig tid både i Sverige och EU. Det äventyrar i förlängningen stödet för EU.
Nu vill vi socialdemokrater säkerställa respekten för enskilda länders ordning inom arbetslivets område, såsom kollektivavtal och rätten till fackliga stridsåtgärder, i alla berörda direktivförslag som diskuteras. Kommissionen måste också öppna upp utstationeringsdirektivet för revidering.
Jättebra!
* Men vilken tydlig skillnad?
* Vad är det vi aktivt vill "investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen"?
* Vad vill göra NU för att inte slösa bort tiden?
* Och vad gör vi om det krävs en ändring i Lissabonfördraget för att skydda fackliga rättigheter mot marknadsliberal tillämpning av fri rörlighet?
Tiden rinner iväg mot EU-valet. Partiet måste mer aktivt gå ut i den viktigaste frågan i EU-valet:
Hur skall vi hantera EG-domstoelns lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter? Vi måste ta strid för våra fackliga rättigheter!
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
EU-valet,
fri rörlighet,
laval-domen,
Lissabonfördraget,
lönedumpning
tisdag 12 augusti 2008
Stoppa Lissabonavtalet tills garanti för fackliga rättigheter
EU-valet kommer att handla bl.a. om att S måste hindra att hundraårig kamp för arbetares rättigheter raseras. EG-domstolens besked i det s k Lavalmålet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska fackföreningsrörelsensedan början av 1900-talet. Fackföreningar får, enligt domstolen, inte använda stridsåtgärder mot utländska företag med avtal i hemländerna för att få till stånd svenskt kollektivavtal.Strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster, och vi får med Lundby-Wedins ord en ”apartheidlagstiftning” på arbetsmarknaden. Svenska specialister i arbetsrätt säger att Lissabonfördraget inte gör någon ändring i detta.
Bloggtexten är hämtad och delvis omarbetad från en artikel av Tony Johansson i Skånska Socialdemokraten nr 1 sid 4 och 5, som finns på nätet http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Skane/Var-politik/Skanska-Socialdemokraten/.
Historien har sin upprinnelse i Vaxholms kommun för fyra år då Byggnads sökte tvinga det lettiska företaget Laval un Partneri att teckna kollektivavtal. Företaget hänvisade till att det fanns ett lettisk kollektivavtal med betydligt sämre villkor än det som gällde i Sverige för byggjobbare. Konflikten ledde till att företaget gick i konkurs och att den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp. Det är intressant att notera att Svenskt Näringsliv sörjde för att Laval-företaget fick erforderlig juridisk assistans. De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.
Beskedet i slutet av förra året, slog därför nedsom en bomb. EG-Domstolen gick längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Utstationeringsdirktivet omtolkades från villkor i arbetslandet till villkoren i ursprungslandet, varigenom svenska utstationeringslagen och Britannialagen inte längre var förenliga med EG-rätten. Detta vidareutvecklas till arbetsgivarnas fördel i ytterligare ett antal rättsfall. Slutsatsen blev: När Byggnads krävde att lettiska arbetare ska ha samma villkor på svensk arbetsplats som svenska arbetare, diskriminerar de det utländska företaget.
Enligt EU:s lag är alltså likabehandling av svenska och utländska arbetare diskriminering av utländska företag. Bisarrt men det är bara ytterligare ett exempel påatt EU:s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten, Fri rörlighet överordnas strejkrätten. Arbetsrätten, strejkrätten, övriga sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av EG-rätten:”de grundläggande rättigheterna, d v s yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte tillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget”, skrivs i domen.
Rättigheter som arbetarrörelsens företrädare, generation efter generation, i facklig och politisk strid,tillkämpat sig och gett i arv till oss som verkar idag, bryts nu ned, med EU som murbräcka.
Vi har underskattat EG-domstolen ställning såsom en politisk institution inom EU. Exemplet med arbetarrörelsen i USA förskräcker. Den amerikanska arbetarrörelsen var för ett sekel sedan jämnstark med den europeiska men krossades och förvandlades till en spillra. Den viktigaste orsaken var det amerikanska domstolsystemet. Svante Nycander skriver i boken Kriget mot fackföreningarna om det tidiga 1900-talets USA, att ”domstolarna tillskrev sig en rätt att pröva och underkänna lagar som stiftats av kongressen och delstaterna. Lagar om arbetarskydd och om fackliga rättigheter … undanröjdes nästan med automatik.” Det är en beskrivning som stämmer väl in också på EG-domstolen idag.
LO:s ledning menar att domenkan hanteras genom förändringar i de svenska lagstiftningarna. Exakt vad som avses är dock oklart. Men oavsett, var detta landar, kan vi vara säkra på att Svenskt Näringsliv förbereder nya fall att driva till EG-domstolen. Det är därför viktigt att arbetarrörelsen är medveten om att så länge EU:s lagstiftning inte ändras, är den svenska arbetsmarknadsmodellen hotad.
En av Sveriges främsta arbetsrättsexperter, Kurt Junesjö, pekar just på att mot bakgrund av domen så är det svårt att tänka sig en ändring av svensk lag som skullekunna ge legitimitet åt svenska avtal. En strategi är därför att även kräva förändringar i EU:s lagstiftning, alltså i fördraget.
En metod som flera tunga socialdemokrater förespråkar är att motsätta sig ratificeringen av Lissabonfördraget, att villkora det med att fördraget måste justeras med svenska undantag på strejkrättens område eller, ännu bättre, genom generella skrivningar om att strejkrätten inte upphävs av kollision med fria rörligheterna.
Mot detta har det invänts att Lissabonfördraget för in den sociala stadgan i fördraget och därför är bättre än det nuvarande fördraget.Det är dock inget hållbart argument, dels då EG-domstolen i sitt utlåtande redan tagit hänsyn till den sociala stadgan och konstaterar att fackliga rättigheter underkastas ”vissa begränsningar”, i form av bland annat fri rörlighet av tjänster. Dels tillför den sociala stadgan inte några nya rättigheter för medlemsländerna.
Många bedömare avfärdar därför detta resonemang. Exempelvis arbetsrättsprofessor Ronnie Eklund,som menar att domstolen skulle
ha dömt på samma sätt om det nya fördraget varit i funktion.– Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i fördraget, konstaterar Eklund.
Bättre då, resonerar man, att både justera svensk lagstiftning och kräva förändring i lagtexten. Har man att göra med EU:s lagvrängare, är det klokt att både ha hängslen och livrem. Annars står man där endera dagen med rumpan bar.
Artikeln har kommenterats av
Eu-parlamentarikern Jan Andersson: Domen ifrågasätter den arbetsmarknadsmodell vi valt i Sverige ... Därmed öppnar man för social dumpning...
Fd riksdagsledamoten Arne Kjörnsberg: ... Vi skall inte ratificera Lissabonfördrasget förrän vi är alldeles säkra på att vi kan bevara vår modell.
Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö: Den fria rörligheten är ett allt anna överordnat mål. Strejkrätten kommer (enligt EG-domstolen) långt ned på skalan när den kommer i konflikt med detta mål.
Riksdagsledamoten Morgan Johansson: Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll...
Ordförande i Byggnads i Lund Tord Persson: Jag röstade ja till EU 1994, men jag trodde, liksom hela fackföreningsrörelsen, att arbetsrätten och vår arbetsmarknadsmodell inte stred mot EUs lagar...
Bloggtexten är hämtad och delvis omarbetad från en artikel av Tony Johansson i Skånska Socialdemokraten nr 1 sid 4 och 5, som finns på nätet http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Skane/Var-politik/Skanska-Socialdemokraten/.
Historien har sin upprinnelse i Vaxholms kommun för fyra år då Byggnads sökte tvinga det lettiska företaget Laval un Partneri att teckna kollektivavtal. Företaget hänvisade till att det fanns ett lettisk kollektivavtal med betydligt sämre villkor än det som gällde i Sverige för byggjobbare. Konflikten ledde till att företaget gick i konkurs och att den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp. Det är intressant att notera att Svenskt Näringsliv sörjde för att Laval-företaget fick erforderlig juridisk assistans. De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.
Beskedet i slutet av förra året, slog därför nedsom en bomb. EG-Domstolen gick längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Utstationeringsdirktivet omtolkades från villkor i arbetslandet till villkoren i ursprungslandet, varigenom svenska utstationeringslagen och Britannialagen inte längre var förenliga med EG-rätten. Detta vidareutvecklas till arbetsgivarnas fördel i ytterligare ett antal rättsfall. Slutsatsen blev: När Byggnads krävde att lettiska arbetare ska ha samma villkor på svensk arbetsplats som svenska arbetare, diskriminerar de det utländska företaget.
Enligt EU:s lag är alltså likabehandling av svenska och utländska arbetare diskriminering av utländska företag. Bisarrt men det är bara ytterligare ett exempel påatt EU:s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten, Fri rörlighet överordnas strejkrätten. Arbetsrätten, strejkrätten, övriga sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av EG-rätten:”de grundläggande rättigheterna, d v s yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte tillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget”, skrivs i domen.
Rättigheter som arbetarrörelsens företrädare, generation efter generation, i facklig och politisk strid,tillkämpat sig och gett i arv till oss som verkar idag, bryts nu ned, med EU som murbräcka.
Vi har underskattat EG-domstolen ställning såsom en politisk institution inom EU. Exemplet med arbetarrörelsen i USA förskräcker. Den amerikanska arbetarrörelsen var för ett sekel sedan jämnstark med den europeiska men krossades och förvandlades till en spillra. Den viktigaste orsaken var det amerikanska domstolsystemet. Svante Nycander skriver i boken Kriget mot fackföreningarna om det tidiga 1900-talets USA, att ”domstolarna tillskrev sig en rätt att pröva och underkänna lagar som stiftats av kongressen och delstaterna. Lagar om arbetarskydd och om fackliga rättigheter … undanröjdes nästan med automatik.” Det är en beskrivning som stämmer väl in också på EG-domstolen idag.
LO:s ledning menar att domenkan hanteras genom förändringar i de svenska lagstiftningarna. Exakt vad som avses är dock oklart. Men oavsett, var detta landar, kan vi vara säkra på att Svenskt Näringsliv förbereder nya fall att driva till EG-domstolen. Det är därför viktigt att arbetarrörelsen är medveten om att så länge EU:s lagstiftning inte ändras, är den svenska arbetsmarknadsmodellen hotad.
En av Sveriges främsta arbetsrättsexperter, Kurt Junesjö, pekar just på att mot bakgrund av domen så är det svårt att tänka sig en ändring av svensk lag som skullekunna ge legitimitet åt svenska avtal. En strategi är därför att även kräva förändringar i EU:s lagstiftning, alltså i fördraget.
En metod som flera tunga socialdemokrater förespråkar är att motsätta sig ratificeringen av Lissabonfördraget, att villkora det med att fördraget måste justeras med svenska undantag på strejkrättens område eller, ännu bättre, genom generella skrivningar om att strejkrätten inte upphävs av kollision med fria rörligheterna.
Mot detta har det invänts att Lissabonfördraget för in den sociala stadgan i fördraget och därför är bättre än det nuvarande fördraget.Det är dock inget hållbart argument, dels då EG-domstolen i sitt utlåtande redan tagit hänsyn till den sociala stadgan och konstaterar att fackliga rättigheter underkastas ”vissa begränsningar”, i form av bland annat fri rörlighet av tjänster. Dels tillför den sociala stadgan inte några nya rättigheter för medlemsländerna.
Många bedömare avfärdar därför detta resonemang. Exempelvis arbetsrättsprofessor Ronnie Eklund,som menar att domstolen skulle
ha dömt på samma sätt om det nya fördraget varit i funktion.– Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i fördraget, konstaterar Eklund.
Bättre då, resonerar man, att både justera svensk lagstiftning och kräva förändring i lagtexten. Har man att göra med EU:s lagvrängare, är det klokt att både ha hängslen och livrem. Annars står man där endera dagen med rumpan bar.
Artikeln har kommenterats av
Eu-parlamentarikern Jan Andersson: Domen ifrågasätter den arbetsmarknadsmodell vi valt i Sverige ... Därmed öppnar man för social dumpning...
Fd riksdagsledamoten Arne Kjörnsberg: ... Vi skall inte ratificera Lissabonfördrasget förrän vi är alldeles säkra på att vi kan bevara vår modell.
Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö: Den fria rörligheten är ett allt anna överordnat mål. Strejkrätten kommer (enligt EG-domstolen) långt ned på skalan när den kommer i konflikt med detta mål.
Riksdagsledamoten Morgan Johansson: Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll...
Ordförande i Byggnads i Lund Tord Persson: Jag röstade ja till EU 1994, men jag trodde, liksom hela fackföreningsrörelsen, att arbetsrätten och vår arbetsmarknadsmodell inte stred mot EUs lagar...
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
fri rörlighet,
Kurt Junesjö,
laval-domen,
Lissabonfördraget,
lönedumpning,
Ronnie Eklund
måndag 11 augusti 2008
Klipp av skägget, Jan, så slipper du stå där med brallorna nere!
"Med skägget i brevlådan" var rubriken på den senaste bloggen från EU-parlamentarikern Jan Andersson.
I den argumenterar han mot dem som vill säga Nej till Lissabonfördraget för att freda den svenska modellen på arbetsmarknaden. Och Jan borde faktiskt sluta att måla ut alla som har kritiska synpunkter på tågordningen som NEJ-sägare och mer eller mindre fiender till Europatanken. Det är nämligen att att skjuta himmelsvitt över målet.
Jan Andersson vidhåller inte förvånansvärt att "Lissabonfördraget är bra mycket bättre än nuvarande fördrag, också när det gäller det sociala EU och abetstagarnas rättigheter". Men redan där brister bevisföringen. När det gäller relationerna mellan EU-medlemmarna så bestäms reglerna primärt av fördraget och sekundärt av annan lagstiftning i form av direktiv, parlamenstbeslut osv . EG-domstolen är suverän, utslagen kan inte ändras och dess framtida utslag kan därför bara ändras genom ett ändrat fördrag. Det har vi ju faktiskt bevis på eftersom domstolen i Lavalmålet till förmån för urprungslandsprincipen underkände det av politiska instanser i EU bestämda utstationeringsdirektivet med arbetslandsprincipen. Detta är anledningen till att jag m.fl enligt Jan Andersson fastnat med skägget i brevlådan!
Även om svårigheterna tornar upp sig när det gäller att korrigera EG-domstolen marknadsliberala lönedumpning så måste detta ordnas för att undvika social oro i samband med EU-utvidgningen. Gör man inte det så får vi en Pia Kjersgårdsutveckling i hela Europa.
Därför så måste vi undvika att som politiker återigen stå där med brallorna nere och stamma något om att EG-domstolen igen gjort det ... Vi får helt enkelt skära av skägget som fastnat i brevlådan och resa oss upp från den hukade ställningen för att ta en strid för ett socialt Europa. Och om vi gör det så kommer säkerligen lösningarna hur detta juridiskt skall gå till även om vi just för stunden kan ha svårt att se de geniala dragen, inte minst när man försöker få klarhet i den snårskog som EU-rätten utgör.
Men som sagt
* Skär av skägget som fastnat i brevlådan - det har f.ö. varit missprydsamt länge nog!
* Stråth är första anhalten. Och partiet måste snarast markera sin stridsvilja genom att göra samma ställningstagande som LO-kongressen!
I den argumenterar han mot dem som vill säga Nej till Lissabonfördraget för att freda den svenska modellen på arbetsmarknaden. Och Jan borde faktiskt sluta att måla ut alla som har kritiska synpunkter på tågordningen som NEJ-sägare och mer eller mindre fiender till Europatanken. Det är nämligen att att skjuta himmelsvitt över målet.
Jan Andersson vidhåller inte förvånansvärt att "Lissabonfördraget är bra mycket bättre än nuvarande fördrag, också när det gäller det sociala EU och abetstagarnas rättigheter". Men redan där brister bevisföringen. När det gäller relationerna mellan EU-medlemmarna så bestäms reglerna primärt av fördraget och sekundärt av annan lagstiftning i form av direktiv, parlamenstbeslut osv . EG-domstolen är suverän, utslagen kan inte ändras och dess framtida utslag kan därför bara ändras genom ett ändrat fördrag. Det har vi ju faktiskt bevis på eftersom domstolen i Lavalmålet till förmån för urprungslandsprincipen underkände det av politiska instanser i EU bestämda utstationeringsdirektivet med arbetslandsprincipen. Detta är anledningen till att jag m.fl enligt Jan Andersson fastnat med skägget i brevlådan!
Även om svårigheterna tornar upp sig när det gäller att korrigera EG-domstolen marknadsliberala lönedumpning så måste detta ordnas för att undvika social oro i samband med EU-utvidgningen. Gör man inte det så får vi en Pia Kjersgårdsutveckling i hela Europa.
Därför så måste vi undvika att som politiker återigen stå där med brallorna nere och stamma något om att EG-domstolen igen gjort det ... Vi får helt enkelt skära av skägget som fastnat i brevlådan och resa oss upp från den hukade ställningen för att ta en strid för ett socialt Europa. Och om vi gör det så kommer säkerligen lösningarna hur detta juridiskt skall gå till även om vi just för stunden kan ha svårt att se de geniala dragen, inte minst när man försöker få klarhet i den snårskog som EU-rätten utgör.
Men som sagt
* Skär av skägget som fastnat i brevlådan - det har f.ö. varit missprydsamt länge nog!
* Stråth är första anhalten. Och partiet måste snarast markera sin stridsvilja genom att göra samma ställningstagande som LO-kongressen!
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
laval-domen,
Lissabonfördraget,
lönedumpning
söndag 10 augusti 2008
Lissabonfördrag = EU-utvidgning = ökad lönedumpning?
Lissabonfördraget motiveras med EU-utvidgning. Bra - men bara om Eg-domstolens lönedumpningsprincip upphävs.
Lissabonfördraget sägs vara motiverat huvudsakligen för att vi skall kunna hantera en utvidgning av EU. Flera länder står på tur för medlemsskap. Och det är bra om man ser utökad handel och ökad kontakt på alla områden som en viktig faktor att skapa grund för fortsatt fred i Europa. I affärsrelationer, ja överhuvudtaget i relationer tvingas man ju att lita på varandra och uppföra sig på ett sådant sätt att man inte blir utkastad. Det är naturligtvis bra så länge som unionen inte kräver likriktning av medlemsländernas samhällsstruktur utan bara överbryggar olikheterna i den inomeuropeiska samvaron. Därför är centralisering och judikalisering nödvändig men av ondo om den verkar förkvävande på enskilda medlemsländers rättsliga och samhälleliga kultur.
Särskilt viktigt för oss socialdemokrater, som ju har en internationell tradition, är naturligtvis att medverka till att länder med stora grupper fattiga får en chans genom medlemskap att höja den inhemska standarden. Flera av de länder som står på tur har en arbetsmarknad med utpräglad låglöneprofil och det rör sig också om ett stort antal arbetstagare som genom utvidgningen skulle omfattas bl.a. av fördragets fria rörligheter. Naturligtvis är detta ingenting att säga om - kanske det rent av är vitaliserande för arbetsmarknaden i de "gamla" medlemsländerna. Men endast under en förutsättning nämligen att villkoren för arbete i vart medlemsland regleras av medlemslandets organisation av sin inhemska arbetsmarknad.
Om man istället tillåter lönedumpning och arbetsvillkor helt främmande för övriga arbetstagare på medlemslandets arbetsmarknad åstadkommer man inte bara en osund lönekonkurrens mellan olika företag utan man återvänder till en marknadsliberal arbetsmarknad lik den som gällde i slutet av 1800-talet och första årtiondena av 1900-talet med stark social oro.
Därför är ett skäl att säga nej till Lissabonfördraget med EU-utvidgning i spåren just EG-domstolens aVgöranden där man - med upphävande av det politiska beslutet om arbetslandsprincipen - domfäst den nya principen om ursprungslandet arbetvillkor.
Om man på annat sätt kan urståndsätta EG-domstolens politiska inhopp är det naturligtvis fint med både Lissabonfördrag och EU-utvidgning. Men bara på det villkoret. Ett marknadsliberalt Europa utan sociala aspekter är ingenting för oss.
Lissabonfördraget sägs vara motiverat huvudsakligen för att vi skall kunna hantera en utvidgning av EU. Flera länder står på tur för medlemsskap. Och det är bra om man ser utökad handel och ökad kontakt på alla områden som en viktig faktor att skapa grund för fortsatt fred i Europa. I affärsrelationer, ja överhuvudtaget i relationer tvingas man ju att lita på varandra och uppföra sig på ett sådant sätt att man inte blir utkastad. Det är naturligtvis bra så länge som unionen inte kräver likriktning av medlemsländernas samhällsstruktur utan bara överbryggar olikheterna i den inomeuropeiska samvaron. Därför är centralisering och judikalisering nödvändig men av ondo om den verkar förkvävande på enskilda medlemsländers rättsliga och samhälleliga kultur.
Särskilt viktigt för oss socialdemokrater, som ju har en internationell tradition, är naturligtvis att medverka till att länder med stora grupper fattiga får en chans genom medlemskap att höja den inhemska standarden. Flera av de länder som står på tur har en arbetsmarknad med utpräglad låglöneprofil och det rör sig också om ett stort antal arbetstagare som genom utvidgningen skulle omfattas bl.a. av fördragets fria rörligheter. Naturligtvis är detta ingenting att säga om - kanske det rent av är vitaliserande för arbetsmarknaden i de "gamla" medlemsländerna. Men endast under en förutsättning nämligen att villkoren för arbete i vart medlemsland regleras av medlemslandets organisation av sin inhemska arbetsmarknad.
Om man istället tillåter lönedumpning och arbetsvillkor helt främmande för övriga arbetstagare på medlemslandets arbetsmarknad åstadkommer man inte bara en osund lönekonkurrens mellan olika företag utan man återvänder till en marknadsliberal arbetsmarknad lik den som gällde i slutet av 1800-talet och första årtiondena av 1900-talet med stark social oro.
Därför är ett skäl att säga nej till Lissabonfördraget med EU-utvidgning i spåren just EG-domstolens aVgöranden där man - med upphävande av det politiska beslutet om arbetslandsprincipen - domfäst den nya principen om ursprungslandet arbetvillkor.
Om man på annat sätt kan urståndsätta EG-domstolens politiska inhopp är det naturligtvis fint med både Lissabonfördrag och EU-utvidgning. Men bara på det villkoret. Ett marknadsliberalt Europa utan sociala aspekter är ingenting för oss.
Etiketter:
EG-domstolen,
EU,
fri rörlighet,
Lavall-domen,
Lissabonfördraget,
lönedumpning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
