När man formulerar en sådan rubrik får man väl anföra något som bevis. Nåväl varsågod...
En av de större nyheterna i papperstidningen av Sydsvenskan 17/11 var: 4000 - 5000 anställda skall bort från Region Skåne. "Det är färdriktningen", säger moderaternas ordförande Jerker Swanstein. Sjukvården skall minskas genom att delar läggs ut på entreprenad. Den sjukvård som läggs ut på entreprenad skall handlas upp i konkurrens enligt lagen om offentlig upphandling.
På ledarsidan kommenteras detta av skribenten Mats Skogkär under rubriken "Region Skåne bantar". Först får moderaten Swanstein en vänlig klapp axeln för hans goda initiativ och så fortsätter det: Något måste göras. Och då bör det göras nu, när Sverige befinner sig på toppen av en högkonjunktur, och stat och kommun kan glädjas åt kraftigt ökande skatteintäkter. Besparingar lär inte bli lättare att genomföra under den lågkonjunktur som alla vet väntar. Oppositionen protesterar: "Det här är förödande. Här är det inte medborgarnas behov som styr", säger regionrådet Rikard Larsson (s). Men vad behöver medborgarna? Den offentligt finansierade sjukvården, öppen för alla på lika villkor, skall värnas. Det kräver inte att all vård och all kringverksamhet som behövs för att vården skall fungera sköts i offentlig regi. Men det kräver en stabil ekonomi.
Ledarskribenten har alltså skall man säga den bristande fantansin eller falska debatttekniken att utan någon som helst analys jämställa moderat sjukvårdspolitik i Skåne med "stabil ekonomi".
För det första så handlar det överhuvudtaget inte om nedskärning av verksamheten eller rationaliseringar som på något sätt skulle medföra besparingar. Istället så talas om att flera typer av sjukvård exempelvis mammografin, som tydligen skall knoppas av, skall utökas och göras effektivare så att alla kvinnor verkligen får tillfälle till sådan undersökning. Nej, det handlar om att privatisera delar av sjukvården, vilken privat sjukvård alltså skall upphandlas enligt samma sjukvårdbudget. Det har alltså ingenting med besparingar eller "stabil ekonomi" att göra.
Var och en kan ju räkna ut själv att det blir dyrare om för viss sjukvård någon skall få en vinst tillräckligt stor för att investera i verksamheten under förutsättning att de anställda, vars skara man knappast kan krympa, skall få samma lön som tidigare. Enda möjligheten att förbilliga verksamheten genom "upphandlingen" är att entreprenören antingen betalar ut mindre lön eller har färre anställda. Betalar man ut mindre lön så kommer den mest kvalificerade vårdpersonalen naturligtvis att söka sig till andra närbelägna regioner, ev. i andra nordiska länder. Minskar man på personalen så kommer med nödvändighet kvaliteten inom sjukvården att försämras högst avsevärt.
Nej, det handlar inte om "bantning", "stabil ekonomi" och än mindre på minskning av sjukvårdskostnaderna utan om en högerideologi där man pratar om att allt skall konkurrensutsättas när det rätteligen borde heta vinstutsättas. Ja, vinstutsättas eller att - förutom kostnader för personal och materiel - någon skall tjäna pengar på att du är sjuk och vill bli frisk. Är det någon som tror att detta skall bli billigare? Nej, innerst inne kloka människor som affärsjuristen Jerker Swanstein och redaktören Mats Skogkär kan rimligen inte vara i ovisshet beträffande detta. Ändå hävdar båda med bestämdhet att detta med vinstutsättning är bättre och leder till att sjukvårdsutgifterna "bantas".
Man kan fråga sig varför försöker dessa båda föra oss vanliga bakom ljuset?
När det gäller Jerker Swanstein så kanske det inte är så stort frågetecken. Han är ju moderat och har under sin politiska karriär fått tillnamnet Skånes Margeret Thatcher.
När det gäller Sydsvenskans ledarskribenter är det mer tveksamt. I dag har tidningens chefredaktör Heidi Avellan skrivit underrubriken "Nejdå, ledarsidorna lever".
Heidi Avellan skriver, apropå Bertil Torekull yttrat att ledarsidorna är passé, att han har fel: I en tid då information är gratis blir det bearbetade materialet - analyser, kommentarer och reflektioner - allt viktigare. Pressens främsta uppgift är inte längre att förmedla nyheter utan att sortera, presentera och kommentera... Vad gäller ledarskribenter är svaret inte så svårt. Vi driver opinion utifrån tidningens linje, politiska färg och tradition. Och att flertalet tidningar fortfarande har starka politiska redaktörer eller en chefredaktör med ansvar för åsiktsbildningen visar att många tidningsägare alltjämt ser detta som viktigt. Att tidningar inte är som vilket företag som helst, utan en röst i det demokratiska samtalet.
Jaha uppgiften för ledarskribenten är alltså att bearbeta materialet, nyheten, och ge analys, kommentarer och reflektioner. Även om detta skall ske utifrån tidningens linje, politiska färg och tradition så förefaller det väl magert att överhuvudtaget inte ge ett uns av vad "bantnings"-beslutet innebär och framförallt inte kommentera det som ett reellt beslut om just bantning. Jag kan inte se annat än att detta är en skev bild av verkligheten. Detta borde verkligen besinnas av en tidning som vill leva upp till devisen, att man inte är som vilket företag som helst, utan en röst i det demokratiska samtalet.
När det gäller det demokratiska samtalet så är det dags att påminna om hur det ser ut på dagstidningsmarknaden. Det finns över 100 borgerliga dagstidningar med en daglig upplaga om ca 3.000.000 ex medan vänstertidningarna är 16 till antalet med 600.000 ex. Det märkligt att denna sneda fördelning av propagandamöjligheterna inte ses som ett allvarligt demokratiskt problem. Detta särskilt när nu borgarpressen - även om den kallar sig "oberoende liberal" - har sin egen regering och sin egen regionsmajoritet. Blir det överhuvudtaget någon analys och granskning värd namnet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar