Mänsklig rättvisa: straff för hets mot folkgrupp utdöms inte när offren är homosexuella.

Är det motstridiga domar i Högsta domstolen när det gäller hets mot homosexuella? Eller är det bara så att vi hamnat i en lottningsrättvisa där det avgörande inte blir en auktoritativ tolkning av rättsfrågan utan avgörandena avhängigt huru den blinda Justitia lottar indelningen av domare i målet ifråga? Och hur länge skall i så fall osäkerheten bestå?

En dyster novemberdag 2005 frikände Högsta domstolen pastor Åke Green för att han under en predikan yttrat sig på ett sådant sätt i en predikan att han klart "överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion" och gett "uttryck för missaktning av gruppen homosexuella" enligt 16 kap 8 § brottsbalken men att han gjort det i avsikt att "förkunna sin i bibeln grundade uppfattning". Med andra ord hans yttranden var straffbara enligt svensk brottsbalk men han frikändes med tanke på hur Högsta domstolen antog att Europadomstolen skulle tolka religionsfrihet. Domen avdömdes enhälligt av justitieråden Munck, Regner, Blomstrand, Calissendorf och Skarhed.

Den 6 juli 2006 dömdes ett antal personer för att på en skola ha spritt flygblad vari uttryckts missaktning för homosexuella som grupp. I domen uttalades bl.a. att även Europadomstolen medger vissa undantag från yttrandefriheten; exempelvis är det tillåtet att inskränka yttrandefriheten, för att undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter. Domen avkunnades av justitieråden Regner, Nyström och Calissendorff. Skiljaktiga var justitieråden Victor och Håstad och ville frikänna under hänvisning till den tolkning man ansåg att Europadomstolen gjort av yttrandefriheten.

Av HDs majoritet i det senare fallet var Regner och Calissendorff med och dömde Greenfallet. Av domskälen kan man utläsa att predikosituationen var ett undantagsfall där religionsfriheten gav en snävare ram för fällande dom. Denna snävare ram förelåg inte beträffande flygbladen. Minoriteten, som inte var med om Greenfallet, gick i sin mening däremot så långt att man förmodligen i praktiken upphävt så gott som all straffverkan av 16 kap. 8 § brottsbalken i vart fall när det gäller hets mot homosexuella när det brottet står mot yttrandefrihet.

Den 7 november 2007 avkunnades två frikännande domar, vilka meddelades justitieråden Victor, Håstad och Skarhed medan Nyström och Virdesten var skiljaktiga och ville fälla till ansvar. Saken rörde sig om artiklar publicerade på internet, i det ena fallet var webbplatsen kristen, i det andra nazistisk. På båda riktades angrepp mot homosexuella och på den nazistiska även mot romer. Den friande majoriteten åberopade yttrandefrihet både i följd av yttrandefrihetslagen och så som Europadomstolen tolkat yttrandefrihetsbegreppet. Minoriteten däremot hänvisade i vissa delar till domen i flygbladsmålet, särskilt detta att Europadomstolen tolkat yttrandefriheten så att man vid utövande av denna frihet hade skyldighet att undvika omotiverat kränkande uttalanden.

Av majoritetsledamöterna i de sista målen var Skarhed med om Greenmålet och frikände även då. De övriga som frikände i it-målet utgjorde i flygbladsfallet en frikännande minoritet. Medan av de som ville fälla tillhörde Nyström den majoritet som meddelade fällande dom i flygbladsmålet.

I Sydsvenskan har Mats Skogkär 7/11 uppmärksammat domarna under rubriken "Ingen klockren dom": I de två nu aktuella fallen kunde HD däremot inte enas. I båda ärendena ville två av fem ledamöter fälla de åtalade. Det skulle kunna ses som ett första tecken på en förestående omsvängning i HD mot en restriktivare tolkning av yttrandefriheten. Det vore i så fall en olycklig utveckling... Hatet mot homosexuella är i vissa kretsar intensivt. Fördomarna är fortfarande utbredda. Samtidigt går det inte att blunda för att det skett en stor förändring i samhällets och allmänhetens syn på homosexualitet. Idag är homofobin på väg att bli skamlig, det är böghatarna som är på väg in i garderoberna. Desto mindre anledning att göra dem till martyrer för yttrandefrihetens sak.

Johannes Åman har i Dagens Nyheter i dag 15/11 skrivit en ledare "Förvirringen kvarstår efter HD:s hetsdomar":...För hur skulle de tolkas? Är det nu definitivt fastslaget att yttrandefriheten är större än svensk hetslagstiftning ger intryck av? Eller befinner vi oss i ett brytningsskede där balansen snart kan förväntas tippa över i mer restriktiv riktning? ... Svårt att säga. Viktigast just nu är att inte tappa bort olikheterna mellan fallen och att inte stirra sig blind på enskilda ord eller formuleringar som de misstänkta bar ansvar för. I sin analys av Europadomstolens praxis betonar HD: "Det avgörande är alltså inte endast innehållet i det yttrande som är föremål för prövning utan också omständigheterna kring yttrandet."

Båda journalisterna är inne och nosar på sanningen. Det finns anledning att förmoda att det förekommer olika meningar i HD och att det alltså är lottningen av domare på respektive mål som fällt utslaget.

En falang bestående av justitieråden Victor, Håstad och Skarhed förefaller vilja frikänna från hetsbrott i alla fall där det finns fråga om yttrandefrihet med i bilden. En ful fråga är naturligtvis: gäller detta även andra grupper än homosexuella (och romer)? Om så är fallet skulle Högsta domstolen i stort sett ha tagit bort straffbarheten för hets mot folkgrupp.

En annan falang bestående av justitieråden Regner, Nyström, Calissendorf och Virdesten vill behålla möjligheten att bestraffa hets mot folkgrupp även när det kommer i konflikt med yttranderätten då man vid utövandet av yttranderätten inte fullgjort sin "plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör ett angrepp på deras rättigheter".

Var justitieråden Munck och Blomstrand står går inte att utläsa. Naturligtvis inte heller övriga av de 16 justitieråden.

Jag förstår att journalisterna känner sig villa inför HDs domar. Dessa tyder emellertid inte på någon utveckling i endera riktningen när det gäller att bedöma yttrandefrihetsfrågan. Det rör sig helt enkelt om att lottningen av domarna på respektive mål varit olika. Det kommer alltså att krävas ytterligare avgöranden, eventuellt avgörande på utökad avdelning eller i plenum, för att klarlägga HDs inställning i frågan om konflikt mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp.

Själv tycker jag det finns flera krux i de förda resonemangen. Redan i predikofallet, där man utsa att Green gjort sig skyldig till hets enligt svensk lagstiftning, hänvisade man, som grund för frikännande, till ett antagande om hur Europadomstolen skulle se på en hetssituation i förhållande till friheten att predika sin religion. De fall av europadomstolen, som analyserades i predikofallet, handlade inte om konflikten med hetslagstiftning utan var en samlad tolkning av diverse andra yttrandefrihetsfall. Redan här finns alltså en osäkerhetsfaktor. Kanske kommer detta att i framtiden avgöras av Europadomstolen. Nu finns bara en hypotetisk tolkning av svenska Högsta domstolen.

Vidgar man frågan så att yttringen enbart bedöms mot bakgrunden av hur Europadomstolen skulle ha avgjort dylik konflikter generellt mot konventionens yttrandefrihetsbegrepp blir tolkningen än mer tveksam. Det är nämligen svårt att tänka sig att europarätten skulle utgöra något slags carte blanche för mentala övergrepp direkt mot en folkgrupp och att alltså en ohämmad yttrandefrihet skulle antas gälla. Jag håller inte med journalisterna om att en sådan utveckling vore att föredra. Av någon outgrundlig anledning har man bland jornalister alltid haft lätt att dra en sådan slutsats när det gäller oss homosexuella, medan sådant stöd saknats när det gäller sådana obehagliga yttringar mot andra folkgrupper.