Mager tröst för Reinfeldt - ingen har varit så klantig sedan 1936!

"Tröst för Reinfeldt" är i dagens Sydsvenska 11/11 rubriken för Per T. Ohlssons sedvanliga söndagskrönika. Han rekapitulerar hela raden av Högerregeringens tillkortakommanden: Borelius, Stegö Chilò, Odenberg, Björling, Schenström, Clase, makarna Cederschiöld, avsättandet "i praktiken" av Lars Leijonborg efter dataintrångsskandalen, hanteringen av Carnegiemedarbetarnas avgång samt slutligen alla skriverier om andra statssekreterares anlitande av svart arbetskraft, "de flesta moderater men även folkpartister, kristdemokrater och centerpartister har struntat i skatter och avgifter".

"Ytterst vilar ansvaret för allt detta på Fredrik Reinfeldt. Hans ledarskap, eller brist på ledarskap, har snarast förvärrat situationen... Man skulle kunna säga att Reinfeldts regering saknar institutionell kompetens. Det manifesterar sig inte bara i tveksamma rekryteringar och oförmåga att hantera skandaler. Även den sakpolitiska processen blir lidande. Fastighetsskatten är ett exempel. Den förvandlades från trumfkort i valrörelsen till politisk belastning. Skatten skulle avskaffas och ersättas med en kommunal avgift. Lösningen, märkligt komplicerad, innebär att över 200 000 hushåll får höjd fastighetsskatt nästa år... Till en början kunde misstagen skyllas på regeringsovana. Nu, mer än ett år senare, håller inte den förklaringen..." så långt PerTes krönika. Och för en gång skull så har jag inget att tillfoga till beskrivningen av högerregeringens första år vid makten. Ja, när det gäller fadäserna alltså. Däremot är åtskilligt att säga om den bedrivna rikemanspolitiken som får slogan om "det nya arbetarpartiet" att framstå som ett dåligt skämt.

I sin krönika fortsätter emellertid PerTe med att - naturligtvis - ge Mona en känga för att ha använt "regeringens kontokort för privata inköp". Som en annan förmildrande (?) omständighet anförs att socialdemokratiska regeringens - och särskilt Göran Persson -"misslyckats... kapitalt... på annandag jul 2004, då Indiska oceanen reste sig med dödsbringande kraft över turistparadiset Phuket". Däremot påpekar PerTe naturligtvis inte att det första var en Toblerone-bagatell och det andra en yttre händelse som måste betecknas som en katastrof och handlade om att årets största familjehelg sätta igång en katastrofhjälp som rörde 10.000-tals människor. Schenströmaffären belyser ju dessutom hur allvarligt den nya regeringen ser på detta med krisberedskap.

Så detta med Mona och Göran var väl mager tröst för Reinfeldt.

Men PerTe är inte den som ger sig när det gäller att trösta vår klantige statsminister. Den "oberoende liberala" linjen förpliktar. PerTe refererar hur klantig Louis De Geer dy, statsminister 1920-21, var och avslöjar en tokig rekrytering av finansminister som Axel Pehrsson-Bramstorp gjorde till sin regering 1936. De sedelärande berättelserna om dessa misstag är läsvärda.

Men frågan som inställer sig är detta svaret på rubrikens påstående om tröst för Reinfeldt? Han kan ju enligt PerTe "behöva lite tröst i sitt självförvållade elände. Då erbjuder en och annan företrädare som statsminister perspektiv på hans eget famlande".

Ja, det var just en tröst att ingen har varit så klantig sedan 1920 och 1936! Vore jag i Reinfeldts kläder så skulle jag mumla något om klen tröst. Och då är nog Murphys lag 'Om något kan gå fel, så kommer det förr eller senare att göra det' - rättvänd eller omvänd - till föga tröst.

Den prognos PerTe gör för högerregeringens framtid är dessutom mycket dyster. Han ifrågasätter nämligen som slutsats: ... kanske bör Murphys lag omformuleras när den under namnet Reinfeldts lag tillämpas på den nuvarande regeringen: Om något kan bli rätt, så blir det inte det.

Det är synd om svenskarna som valt en sådan regering. Men det kan ju bli annorlunda 2010.