I en insändare i Sydsvenskan 11/2 skriver professorn em. Lars Henric Ekstrand ironiskt under rubriken "Nyskapande iakttagelser om hederskultur och patriarkat" apropå att "Rädda Barnens chef och kulturantropologiska expert Marianne Nivert har använt sina kunskaper till att redigera en rapport av malmöforskaren Pernilla Ouis". Av den officiella meritlistan på nätet framgår att teleingenjören Marianne Nivert är - förutom ordförande i Rädda Barnen - styrelseordförande i Posten, ledamot i Beijer Alma, SSAB Svenskt Stål, Wallenstam Byggnads AB, i styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset, i 4:e AP-fonden, Systembolaget, i Katastrofkommissionen samt har en livslång karriär inom Televerket och Telia AB, senast som VD och koncernchef. Hon är alltså vad man brukar kalla ett verkligt styrelseproffs. M.a.o. en person med hårda nypor och hårda principer från näringslivets topp.
Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.
Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".
Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.
Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.
Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?
Visar inlägg med etikett hedersmord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hedersmord. Visa alla inlägg
måndag 11 februari 2008
lördag 9 februari 2008
Hederskultur och Sharia
I dagens Sydsvenskan 9/2 finns en verkligen läsvärd artikel (finns på nätet under Kultur) "Vad är egentligen heder?" av Pernilla Ouis som är lektor och forskare på Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Hon är också ansvarig för den forskningsrapport där några delar, som berörs i artikeln, har strukits av beställaren Rädda Barnen. Hennes tes är att vi måste ha kunskap för att förstå hedersnormerna. Men vi måste också se konsekvenserna och fördöma dessa. Pernilla Ouis vädjar till alla från hederskulturer att överväga detta..
Vad är heder? frågar Pernilla Ouis. ... I Sverige upprätthålls inte hedern genom kontroll av kvinnliga släktingars sexualitet, tvärtom anses det som skamligt av det svenska majoritetssamhället att hota och utöva våld i detta syfte. Den västerländska historien visar få eller inga exempel på hur barn dödas av sina föräldrar i hederns namn. I s.k. hederskulturer är hedern ett symboliskt, socialt kapital. Det är en ovärderlig tillgång i traditionella samhällen där välfärdsstaten är svag. Med hedern i behåll uppnås ett kollektivt skyddsnät. .. Någon form av ekonomisk transaktion är alltid involverad när äktenskap ingås. Detta är den rationella förklaringen till heder som fortfarande är relevant. Anhöriginvandringen står för den största invandringen till Sverige. Att kunna erbjuda en släkting ett uppehållstillstånd här är något man kan köpslå med i arrangerade äktenskap.
Men heder är mer än så, nämligen djupt rotade värderingar kring sexuell moral och identitet. Första generationens invandrare känner skräck inför det faktum att barnen gifter sig med utomstående. De känner att de som grupp kommer att bli "utrotade" som en mandéisk kvinna uttryckte saken, de kommer att "gå under" som grupp om blandäktenskap accepteras.
Därför måste vi enligt Pernilla Ouis ha kunskap för att förstå. Och vi måste samtidigt se konsekvenserna av hedersnormerna och fördöma dessa. I min omdebatterade forskningsrapport för Rädda Barnen diskuterar jag hur hedersvåld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor är sammanlänkade: ett barn som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan utsättas för hedersvåld eller tvingas in i ett äktenskap - oftast med förövaren - för att rädda hedern. Det är alltid offret som skuldbeläggs.
I både den svenska debatten och i lagstiftningen i dessa länder likställs hedersmord med manligt svartsjukevåld mot kvinnor. Men det är viktiga skillnader: Hedersmord är planerade, överlagda mord som inte utförs i ett tillstånd av "tillfällig galenskap". Det är inte en bedragen man som är förövaren, utan vilken släkting som helst. Både män och kvinnor är både offer och förövare. I den svenska debatten ses kön som den enda, universella parametern som skapar våld i enlighet med "alla män är talibaner", men hedersvåldet är mer komplext än så. Homosexuella är en stor grupp som också utsätts för detta våld.
Pernilla Ouis analys i frågan har kritiserats för att skapa ett "vi och dom"-tänkande. Det är en slarvig anklagelse som förekommer där det finns en olust inför tanken att vi människor är påverkade av olika kulturella kontexter. Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Nima Darymadj, krönikör för Aftonbladet, skriver "En kultur (i betydelsen tankesätt och tradition) kan faktiskt visst hållas ansvarig." Men människor är individer, inte kulturellt styrda robotar och de har alltid ett val. Jag önskar att alla som kommer från hederskulturer ska ingå i det "vi" som tycker att mord och våld i hederns namn är det skamligaste som finns. Vi vill ha er med! "Glöm aldrig Pela och Fadime" och ... ? Ja, vad hette alla de anonyma flickor som ramlat ut från balkongen? De får ringa uppmärksamhet i medierna och inte ens uppenbara hedersmord får fart på debatten på allvar.
"Vi och vi", inte "vi och dom", slutar Pernilla Ouis sin tänkvärda appell.
Jag har tyckt att artikeln var så viktig att jag bara med viss mindre bearbetning tagit in hennes inlägg. Till dem som är socialdemokrater och känner sig tveksamma får jag erinra om att Mona Sahlin var en av de första politiker som tog upp detta att vi faktisk inte kan överse med "hedersvåldet" som har sin grund i djupt odemokratisk inställning.
I detta sammanhang så slår i samma tidning en nyhet ner som en dumhetens bomb: Englands ärkebiskop Rowan Williams uttalar att islamiska sharialagar kommer att behöva införas i Storbritannien. Man tar sig för pannan och frågar sig om västliga samhällen skall återvända till en tid före demokrati och flera hundra år tillbaka när det gäller mänskliga rättigheter.
Men vad är sharia egentligen?
Islams grundskrift är Koranen. Den består av anteckningar från Muhammeds egen tid, kompletterade med muntlig tradition och betraktas bokstavligen som Guds ord. Den måste tolkas och tillämpas och tolkningen kallas "Sharia". Det är inte en bok som man kan slå upp i utan snarare en tradition inom islam och tolkad av lagkunniga män. Sharia grundas på en sorts "kanonisk rätt" där Koranens ord kompletteras med tre andra källor. Dessa är: 1) Profetens "sunna" dvs handlingssätt. Vad man vet om hur profeten handlade i enskilda fall anses normerande. 2) Folkets samstämmiga mening, "idjma". I praktiken utgör detta vad de rättslärda är överens om. 3) Analogi, dvs om ett fall inte kan lösas med någon av de tre första principerna drar man i stället slutsatser från liknande fall genom analogier.
Det är alltså inte en lagbok där lagbestämmelsen finns angiven utan shariadomstolarna dömer efter det som de antar vara Guds lag. Där denna lag tillämpas har också rättsutvecklingen stått stilla på en i våra ögon osedvanligt gammaldags och ofta grym nivå där tjuvar får händer avhuggna, våldtagna kvinnor stenas och homosexuella hängs. Det är också i skuggan av sharia som de s.k. hederskulturerna finns. Det finns flera sajter med typ Islam svarar där man återfinner ganska skrämmande uttalanden om kvinnors underordning. Homosexualitet eller heder återfinns inte ens som sökord. Ändå påstår lagklok muslim att det är Guds vilja att med döden straffa sådan handlingar men kan inte säga var i sharia stöd för detta finns och att den som bryter mot hedern skall straffas av familjen.
I Sverige tillkämpade sig kyrkan rättslig och ekonomisk särställning enligt kanonisk rätt, vilket stadfästes 1248 vid Skänninge möte. Men ända sedan medeltiden har rättsskipningen utgjorts av världsliga domstolar, häradsrätter på landsbygden och rådhusrätter i stad. Den kyrkliga domsrätten har begränsats till kyrklig administration och visa familjerättsliga avgöranden. Även detta är emellertid i Sverige gammal historia. Kanonisk rätt har visserlig påverkat värdslig lagstiftning men inte i sig haft genomslagskraft i Sverige. Att på århundrade 2000 i väst ens tala om att tillämpa sharia framstår som säreget.
Jag menar att personer med annan religion naturligtvis är välkomna till Sverige men bara under förutsättning att de underkastar sig svensk lagstiftning i alla hänseenden. Detta handlar inte om religionsfrihet ty den finns medan däremot bör det vara ett abolut krav att invandraren lämnar religionsförtrycket utanför landets gräns. Det bör konkret klargöras för var invandrare vad svensk lag säger exempelvis om kvinnors och homosexuellas rättigheter och att detta gäller även invandrarens familj.
Vad är heder? frågar Pernilla Ouis. ... I Sverige upprätthålls inte hedern genom kontroll av kvinnliga släktingars sexualitet, tvärtom anses det som skamligt av det svenska majoritetssamhället att hota och utöva våld i detta syfte. Den västerländska historien visar få eller inga exempel på hur barn dödas av sina föräldrar i hederns namn. I s.k. hederskulturer är hedern ett symboliskt, socialt kapital. Det är en ovärderlig tillgång i traditionella samhällen där välfärdsstaten är svag. Med hedern i behåll uppnås ett kollektivt skyddsnät. .. Någon form av ekonomisk transaktion är alltid involverad när äktenskap ingås. Detta är den rationella förklaringen till heder som fortfarande är relevant. Anhöriginvandringen står för den största invandringen till Sverige. Att kunna erbjuda en släkting ett uppehållstillstånd här är något man kan köpslå med i arrangerade äktenskap.
Men heder är mer än så, nämligen djupt rotade värderingar kring sexuell moral och identitet. Första generationens invandrare känner skräck inför det faktum att barnen gifter sig med utomstående. De känner att de som grupp kommer att bli "utrotade" som en mandéisk kvinna uttryckte saken, de kommer att "gå under" som grupp om blandäktenskap accepteras.
Därför måste vi enligt Pernilla Ouis ha kunskap för att förstå. Och vi måste samtidigt se konsekvenserna av hedersnormerna och fördöma dessa. I min omdebatterade forskningsrapport för Rädda Barnen diskuterar jag hur hedersvåld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor är sammanlänkade: ett barn som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan utsättas för hedersvåld eller tvingas in i ett äktenskap - oftast med förövaren - för att rädda hedern. Det är alltid offret som skuldbeläggs.
I både den svenska debatten och i lagstiftningen i dessa länder likställs hedersmord med manligt svartsjukevåld mot kvinnor. Men det är viktiga skillnader: Hedersmord är planerade, överlagda mord som inte utförs i ett tillstånd av "tillfällig galenskap". Det är inte en bedragen man som är förövaren, utan vilken släkting som helst. Både män och kvinnor är både offer och förövare. I den svenska debatten ses kön som den enda, universella parametern som skapar våld i enlighet med "alla män är talibaner", men hedersvåldet är mer komplext än så. Homosexuella är en stor grupp som också utsätts för detta våld.
Pernilla Ouis analys i frågan har kritiserats för att skapa ett "vi och dom"-tänkande. Det är en slarvig anklagelse som förekommer där det finns en olust inför tanken att vi människor är påverkade av olika kulturella kontexter. Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Nima Darymadj, krönikör för Aftonbladet, skriver "En kultur (i betydelsen tankesätt och tradition) kan faktiskt visst hållas ansvarig." Men människor är individer, inte kulturellt styrda robotar och de har alltid ett val. Jag önskar att alla som kommer från hederskulturer ska ingå i det "vi" som tycker att mord och våld i hederns namn är det skamligaste som finns. Vi vill ha er med! "Glöm aldrig Pela och Fadime" och ... ? Ja, vad hette alla de anonyma flickor som ramlat ut från balkongen? De får ringa uppmärksamhet i medierna och inte ens uppenbara hedersmord får fart på debatten på allvar.
"Vi och vi", inte "vi och dom", slutar Pernilla Ouis sin tänkvärda appell.
Jag har tyckt att artikeln var så viktig att jag bara med viss mindre bearbetning tagit in hennes inlägg. Till dem som är socialdemokrater och känner sig tveksamma får jag erinra om att Mona Sahlin var en av de första politiker som tog upp detta att vi faktisk inte kan överse med "hedersvåldet" som har sin grund i djupt odemokratisk inställning.
I detta sammanhang så slår i samma tidning en nyhet ner som en dumhetens bomb: Englands ärkebiskop Rowan Williams uttalar att islamiska sharialagar kommer att behöva införas i Storbritannien. Man tar sig för pannan och frågar sig om västliga samhällen skall återvända till en tid före demokrati och flera hundra år tillbaka när det gäller mänskliga rättigheter.
Men vad är sharia egentligen?
Islams grundskrift är Koranen. Den består av anteckningar från Muhammeds egen tid, kompletterade med muntlig tradition och betraktas bokstavligen som Guds ord. Den måste tolkas och tillämpas och tolkningen kallas "Sharia". Det är inte en bok som man kan slå upp i utan snarare en tradition inom islam och tolkad av lagkunniga män. Sharia grundas på en sorts "kanonisk rätt" där Koranens ord kompletteras med tre andra källor. Dessa är: 1) Profetens "sunna" dvs handlingssätt. Vad man vet om hur profeten handlade i enskilda fall anses normerande. 2) Folkets samstämmiga mening, "idjma". I praktiken utgör detta vad de rättslärda är överens om. 3) Analogi, dvs om ett fall inte kan lösas med någon av de tre första principerna drar man i stället slutsatser från liknande fall genom analogier.
Det är alltså inte en lagbok där lagbestämmelsen finns angiven utan shariadomstolarna dömer efter det som de antar vara Guds lag. Där denna lag tillämpas har också rättsutvecklingen stått stilla på en i våra ögon osedvanligt gammaldags och ofta grym nivå där tjuvar får händer avhuggna, våldtagna kvinnor stenas och homosexuella hängs. Det är också i skuggan av sharia som de s.k. hederskulturerna finns. Det finns flera sajter med typ Islam svarar där man återfinner ganska skrämmande uttalanden om kvinnors underordning. Homosexualitet eller heder återfinns inte ens som sökord. Ändå påstår lagklok muslim att det är Guds vilja att med döden straffa sådan handlingar men kan inte säga var i sharia stöd för detta finns och att den som bryter mot hedern skall straffas av familjen.
I Sverige tillkämpade sig kyrkan rättslig och ekonomisk särställning enligt kanonisk rätt, vilket stadfästes 1248 vid Skänninge möte. Men ända sedan medeltiden har rättsskipningen utgjorts av världsliga domstolar, häradsrätter på landsbygden och rådhusrätter i stad. Den kyrkliga domsrätten har begränsats till kyrklig administration och visa familjerättsliga avgöranden. Även detta är emellertid i Sverige gammal historia. Kanonisk rätt har visserlig påverkat värdslig lagstiftning men inte i sig haft genomslagskraft i Sverige. Att på århundrade 2000 i väst ens tala om att tillämpa sharia framstår som säreget.
Jag menar att personer med annan religion naturligtvis är välkomna till Sverige men bara under förutsättning att de underkastar sig svensk lagstiftning i alla hänseenden. Detta handlar inte om religionsfrihet ty den finns medan däremot bör det vara ett abolut krav att invandraren lämnar religionsförtrycket utanför landets gräns. Det bör konkret klargöras för var invandrare vad svensk lag säger exempelvis om kvinnors och homosexuellas rättigheter och att detta gäller även invandrarens familj.
Etiketter:
hederskultur,
hedersmord,
islam,
kanonisk rätt,
Koranen,
religionsfrihet,
sharia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
