Visar inlägg med etikett hederskultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hederskultur. Visa alla inlägg

söndag 4 oktober 2009

Sämre än djur - men dessa djur gråter!

"För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur. Hon är inte en människa och hon är inte ett djur, hon är sämre", säger pappan till Cherin i Oscar Hedins/Laika Films dokumentär "Sämre än djur - i familjens våld", som sändes i dag 4/10 på SvT2.

Hederkulturens offer syns inte i Sverige
Sverige är världens mest liberala land för personer med HBT-läggning. Bögar adopterar, lesbiska gifter sig och Prideparaden är en av landets största demonstrationer. Men det finns en grupp som lever under helt andra förutsättningar - homosexuella i hederskulturer och det var detta den gripande dokumentären
handlade om.

Homosexuella får fly dödshot från sin egen familj
Den lesbiska tjejen Cherin klarade sig genom kvinnojouren och kunde i 27 års ålder någorlunda ordna sitt liv dock utan föräldrakontakt och med hela tiden tanken på "heders"-hämd. Mohammad försökte först leva utan familjen men återvände hem och berättade, vilket fick till följd att han fick hals överhuvud fly och fick ordnat skyddad identitet. Detta ger ett formellt skydd men också han vet att manliga släktingar kan göra honom illa eftersom släktens heder är kränkt. Visst har jag också haft familjekontroverser och på jobbet fått utstå diverse saker därför att jag är en av dessa "sämre än djur" men aldrig har jag känt mig hotad till livet för min sexuella läggning och sedan länge är jag gift med en underbar man. Är det inte en skam att Sverige inte bättre lyckats garantera dessa utsattas medborgerliga rättigheter och freda dem för den egna släktens mordiska "försvar" av vad man
kallar heder?

Är föräldrar sämre än djur
Är det inte hemskt att man ens kan anta att en mamma, en pappa, själv eller genom en släkting skulle bära hand på sitt eget barn? Så gör inte ens djur. Det betendet är verkligen sämre än vad djur gör. Och detta för någon diffus princip om heder, som enligt Cherins styvpappa upprätthölls genom att andra drog sig undan hans bekantskap, alltså någon slags utfrysning. Sådan utfrysning skulle alltså utgöra rimligt motiv att döda sitt eget barn! I detta sämre än djur låg också enligt styvpappan att det var bättre att hon dödades - på något sätt sätt så ägde han alltså rätten över hennes liv som vilken hans hund eller katt. Och han har bott och arbetat i Sverige i 25 år.

Ur garderoben men försvinna bort är det en rimlig lösning?
Huvudpersonerna i filmen hade inga preciseringar i frågan om vad det svenska samhället kunde göra för att skydda ungdomarna från hämdåtgärder från deras egna familjer. Och det finns en hel del resurser avsatta och myndigheterna i vart fall i större städer är medvetna om problematiken. Men den lösning som i vart fall Mohammad såg som möjlig var att han försvann i samhällets myller i en skyddad identitet s.a.s. jagad som ett djur!

Man borde kunna ställa krav på ledare i invanrarsammanslutningar!
Är detta en rimligt slut på förföljelse i Sverige att den förföljde tvingas gå upp i rök, byta namn, adress, arbete och på alla sätt utplåna sin tidigare identitet. Jag tycker inte det. Precis man i arbetslivet kräver en mer demokratisk inställning till kvinnor genom att beivra könsdiskriminering så borde man kunna kräva ledare i religiösa och andra sammanslutningar bland invandrare från länder med patriarkal kultur tar upp dessa frågor med sina medlemmar. Man borde på något sätt kunna vara tydligare vid själva mottagandet av invandrare i dessa frågor; kanske man skulle förbinda sig att iaktta svensk lag oavsett vilken religion eller politisk riktning man tillhör.

Mohammad och Cherin två hjältar - måtte ni finna den ni älskar!
De två huvudpersonerna Mohammad och Cherin var två ovanligt modiga personer och det är rimligt att anta att de har 1000-tals ungdomar bakom sig. Det var också mycket gripande att lyssna till deras mogna resonemang om familjen som förskjutit dem. Väl värt är att summera med Oscar Hedin: Man har inte tagit alla dessa unga på allvar - det gäller ju deras mänskliga rättigheter. Särskilt tack till Oscar Hedin och Dokumentär Innifrån som sände filmen. Och beröm till Mohammad och Cherin: Ni har genom era insatser påbörjat en förändring av det svenska samhället där rättigheten att älska den jag älskar är fredad. Ni har gjort skillnad och jag vill bara bekräfta er betydelse.

tisdag 4 mars 2008

Hustrumisshandel och hedersmord.

Serien "Kungamordet" är egentligen som politisk såpa en bagatell. Men den har också varit en utdragen otäck illustration till vad många kvinnor i dagens Sverige upplever, nämligen hustrumisshandel av det grövsta slag. Och där kvinnan hela tiden tar emot blåtirorna som medaljer för sin trofasthet och vägran i det längsta att avslöja mannens kriminella våldsbrott. Dessa djävla gubbar av olika ålder som anser sig ha rätt att bära hand på en medmänniska. Och det är ju inte bara den rent fysiska misshandeln utan ofta finns kombinationen med sexuellt våldförande och andligt tillintetgörande. I alla avseenden är kvinnan intet värd: en sopa. Enda sättet för kvinnan att klara sig är att gå under jorden på någon kvinnojour eller polisanmäla mannen. Uppenbarligen är detta inget som är koncentrerat till grupper som har det illa ställt. Nej, juvelerna, frisyren, smink, puder och finurliga klädespersedlar används att dölja blåmärken ju finare folk som slår. Denna hemska rollskapelse i Brynolfssons Gert får mig att spy. Jag frågar mig: Är kastrering av sådana as är ett tillräckligt straff?

I samma avsnitt blir stackars Yasemin efter våldtäktsförsök från arbetsgivaren Gert indragen i en bil av släktingar som skriker hora till henne och försöker dränka henne inför pappans ögon. Skall det kallas heder att fegt tre karlar ger sig på en ensam kvinna! Det är ju fullständigt sjukt. Jag hurrar för hennes yngre bror som räddar henne genom att tillkalla polishjälp. Utan att ha sett fortsättningen så förstår jag att i verkligheten så måste fina Yasemin gå under jorden på någon kvinnojour och eventuellt leva resten av sitt liv under kodat namn och med ständig rädsla att den elaka och "hedersmedvetna" släkten skall dyka upp och framföra sitt medeltida, patriarkala budskap. Dessa hedersynkryggar får mig att spy - vad har de för rätt att bestämma över liv och död. Jag funderar på vad dessa kvinnoterrorister har för rätt att stanna i vår demokrati och fortsätta att trakassera kvinnor. Borde inte alla som döms för hedersbrott få en enkel biljett till ursprungslandet?

Jag vet att allt inte är så här enkelt och att mina funderingar kring "straffmätning" ovan är betingade av att jag både är spyfärdig och så förbannad att jag håller på att gå upp i limningen. Dessa två äckliga hån - hustrumisshandel och hedersbrott - är bland det vidrigaste som finns i dagens moderna samhälle. Och det är alldeles för många drabbade av dessa patriarkala attityder som uppenbarligen inte har något med demokrati att göra. Det måste ses som en av rättsväsendets mest angelägna uppgifter att komma till rätta med dessa.

lördag 23 februari 2008

Brända flaggor ger bild av islam som fundamentalistisk.

Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant, skriver Heidi Avellan i dag 23/2 i Sydsvenskan under rubriken "Mellan islamism och rasism". Artikel finns på Sydsvenskans hemsida och den bör läsas eftersom hennes artiklar alltid är läsvärda. Här nöjer jag mig med några citat.

Titeln på idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (Norstedts) är minst sagt relevant: Vem bestämmer? Skall en liten grupp extremister få representera 1,3 miljarder människor? De som idag får tolkningsföreträde är islamister, rasister och islamofober. Vanlig muslimsk medelklass syns sällan i medierna... Fazlhashemis tes är att det finns ett brett stöd för ett modernare islam med plats för kritiskt tänkande, jämlikhet och demokrati, med stöd hos muslimska förnyare som schweizaren Tariq Ramadan eller marockanskan Fatima Mernissi. Dessvärre måste dessa ändå ses som rätt marginaliserade utanför kulturetablissemanget. Ansvaret för att modernisera islam vilar på muslimerna själva. Samtidigt bör majoritetssamhället hålla dörren öppen för de mer moderata - om inte fundamentalisterna skall ta över.
Tiden efter attentaten den 11 september 2001 har varit den värsta någonsin för europeiska muslimer - men också den bästa, hävdar amerikanska Time: Medan krigen i Irak och Afghanistan har ansträngt relationerna mellan regeringarna och muslimska minoriteter, så har den euroislamska medelklassen rest sig och dess representanter uppfattar sig precis lika franska eller brittiska eller tyska som andra medborgare i respektive land. Medan medierna skriver om flaggbrännande fanatiker sysslar de flesta muslimer i Europa med vardagsliv. Jobbar, tar hand om sina barn och hem. Studerar och gör karriär. Fast när islamisterna får stå för bilden så drabbas också de sekulariserade. De förblir "muslimer". Precis som invandrare i Sverige förblir "invandrare".

Visst är det knepigt att sammanjämka demokrati och urtida religiösa uppfattningar. Men det är ett problem för de religiösa samfunden - religionen hör hemma i privatsfären och vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter. Och ju mer vi har med varandra att göra, desto större blir chansen att olikheter nöts ned. Men det gäller att se upp för kulturrelativismen, att inte låta muslimska elever slippa delar av skolundervisningen, att inte se mellan fingrarna på vad som annars skulle kallas familjevåld, att våga ta flickornas parti mot patriarkala traditioner ... Att inte bli en halalhippie, i valhänt välmening och rädsla för att stämplas som rasist. Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant.


Kan man säga det bättre? Att inte väga över åt det rasistiska och klumpa ihop alla muslimer i en grupp tillsammans med fundamentalistiska terrorister. Och att samtidigt inte falla för en kulturrelativism där man ger upp de demokratiska värden och därigenom sviker både offren för en patriarkal kultur och den majoritet av muslimer som vill leva i ett sekulariserat samhälle. Varken fascism eller återgång till medeltida värderingar!

lördag 16 februari 2008

"Muhammed har ikke lært jer at brænde biler, skoler og offentlige bygninger"

Bränder på över 120 ställen i Danmark, krossade rutor, välta soptunnor, stenkastning, unga vandaler far fram i Köpenhamn. Det rör sig tydligen huvudsakligen om invandrarungdomar.

I fredagsbönen hos Islamisk Trossamfund på Dortheavej, uppmanade Imam Mustafa Chendid till en civiliserad reaktion på, att Muhammed-teckningarna blivit igen publicerade. "Muhammed har ikke lært jer at brænde biler, skoler og offentlige bygninger. Han har lært jer at opføre sig civiliseret." Chendid underströk dock, att 17 danske tidningar publicering igen av teckningarna var en onödig och dum handling. Mustafa Chendid underströk också, att teckningarna icke fick stoppa integrationen och muslimernas tro på demokratin. "Demokrati er bedre end de diktaturer vi kommer fra, men man skal ikke lade denne her hændelse skærme fra den læringsproces, at demokrati er godt". Mustafa Chendid vände sig särskilt också till de unga, som orsakar oordningen på gatan. "Lyt til jeres forældre og til Allahs budskab: Jeg har tillid til dig unge mand/pige. Vis besindighed." (BT)

Det man möjligen kunde sakna var en förståelse för motivet till de danska tidningarnas och Sydsvenskans publicering av karikatyren, nämligen de mordhot som karikatyrtecknarna och svenske konstnären Lars Vilks utsatts för. Hade så skett hade imamen Mustaf Chendid närmat sig en viktig fråga, nämligen huruvida islams lag tar över dansk konstitution.

När antifascisterna slog sönder Göteborgs centrum och kastade gatsten på svensk polis för några år sedan fick det den konsekvensen att många som hörde hemma på vänsterkanten kände sig villrådiga. Detta kan man ju i en demokrati inte stödja. Pöbelfasoner drabbar dessutom alltid de små, såsom de enskilda småföretagare, vars egendom råkat stå i vägen för de maskerades framfart. Dessa ligister förstörde mycket av det politiska budskap som borde ha kommit fram vid tillfället ifråga. Och de omöjliggjorde en politisk debatt. Håller något liknande på att ske nu med frågan om islams plats i det danska eller svenska samhället?

Det finns liksom två sidor av problemet i Sverige å ena sidan de radikala muslimska grupperna som etablerar sig i Malmö med omnejd och å den andra det ökande stödet för sådana krafter som sverigedemokraterna också det i Skåne. Här finns roten till en om några år inflammerad konflikt.

Det finns en liten grupp människor som inte vill ha hit några främlingar av flera skäl som inte är rumsrena. Men jag tror att denna grupp är ganska liten och består av samma fascister som vill ge sig på homosexuella, judar och svarta. När andra svenskar börjar bli tveksamma så vill dessa ordentliga medborgare verkligen inte ha något med halvkriminella nazister att göra. Och vad är det då som gör dessa ordentliga svenskar tveksamma? Vad jag vet har man inte undersökt det. Men om vi skulle spekulera:

* En faktor är den annorlunda synen på familjen. Jag tror inte svensken i gemen tolererar hederskultur och patriarkala idéer. Än mindre accepteras förtryck av kvinnor eller homofoba yttringar. Dumpning av barn i hemländer eller kidnappning av barn för tvångsäktenskap får den vanlige svensken att tro att invandraren inte kommit till Sverige på riktigt. Misstron mot den unga generationens umgänge med svenska vänner särskilt om det gäller kärleksförbindelser är också något som väcker undran; och i förstärkt grad om svenska flickor generellt avfärdas som horor eller lösaktiga. Sharias familjenormer diskriminerar kvinnor, homosexuella och icke-muslimer och har därför ingen plats i ett jämlikt samhälle i Sverige. Detta perspektiv skrämmer den "ordentlige svensken".

* En annan faktor är den annorlunda synen på samhällskick och religion. Islams språk är arabiska. Religionens universella anspråk gör att den konkurrerar med nationella kulturer och juridiska system. Detta måste rimligen ändras så att den religiösa tolkningen blir anpassad till svenska förhållanden. Men bristen på anpassning skrämmer den "ordentlige svensken".

Själv skulle jag vilja att varje person - i vart fall vid medborgarskap - avkrävdes en förklaring att man - utan förbehåll för religiösa regler - underkastade sig svensk lag och stödde ett demokratiskt förhållningssätt i samhället och familjen. På något sätt är det viktigt att det inte bildas muslimska enklaver, där andra normer om demokrati och förhållningssätt utbildas. Om de som upptas som medborgare har en gemensam grundinställning så gynnas ett mer avslappnat förhållningssätt mellan olika medborgargrupper. Jag tycker också att svensk domstol skall kunna ta upp frågan om upphävande av medborgarskap. Jag tänker på två fall, dels när någon genom mutor eller falska uppgifter tillskansar sig sådant dels och vid det mot demokratins grundvalar riktade brottet terrorism.

Jag säger inte att detta är färdiga åsikter utan mer som ett försök till debatt. Andreas Malm på DN Kultur skrev 14/2 en artikel "Parti Fobi" efter att ha läst antirasistiska tidskriften EXPO . Man menar att Sverigedemokraterna, som klätt upp sig i kostym i flera avseenden, går en fin framtid till mötes och att det bara är en tidsfråga tills nazisterna erövrar sina första riksdagsplatser i Sverige. I Danmark har man ju redan Dansk Folkeparti. Malm menar att åsikterna - muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt -lever i samhället i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet.

Ändå är Malms analys bara ett konstaterande som knappast stoppar nazisternas frammarsch. Frammarschen beror ju enkelt uttryckt på att man får väljarstöd. Och väljarsstödet kommer knappast från de "mentalt besatta islamofoberna" utan från vanligt folk som känner sig tveksamma och drar slutsatser av det de ser på TV, läser i tidningar och hör på radio. Vill man alltså göra något åt detta så får man väl undersöka: varför är Svensson tveksam mot muslimer? Och göra något åt detta i samråd med sansade muslimska organisationer.

Sverigedemokraternas främsta hjälpredor är just dessa mordbrännande ungdomar med bistånd av muslimska flaggbrännare i arabvärlden. Och hur reagerar Svensson på "Befrielsepartiets - Hizb-ut-Tahrir - skallande rop på Norrebro "Allahu Akbar" och ledaren Fadi Abdullatifs tal "Res er muslimer! Det är nog med underkastelse och underdånighet...troende bröder och systrar till kamp mot de som förhånar islam och profeten Muhammed.. Allah är större än demokratin... vi måste skapa en riktig muslimsk stat med sharialagar...". Parentetiskt skall tillfogas att organisationen är förbjuden i flera arabländer och i Tyskland och Ryssland på grund av kopplingar till terrorattentat och antisemitisk propaganda. (Sydsvenskan)

Men det finns ju många förnuftiga som tyvärr får alldeles för litet utrymme, ett exempel ur våra danska granntidningar:

Muslimernes Fællesråd er afslappede over for at mindst 17 danske aviser i dag valgte at trykke den omstridte tegning af Muhammed med en bombe i turbanen. Foreningens talsmand, Zubair Butt Hussain, er dog tvivlende over for, om genoptrykning gavner ytringsfriheden. "Det står aviserne frit for at publicere det, de vil, så længe de overholder reglerne for ytringsfriheden. Tegningen har også været bragt før, så umiddelbart er der er ikke noget nyt under solen" (BT)

Och det behövs sådana lugnande besked från de muslimer som vill leva i sekulariserat samhälle med eller utan sin hemlandsreligion. Men finns det något annat att göra för att undvika en framtida blodig konflikt i vårt eget samhälle än dels att kräva en anpassning av svensk islam till Sverige dels ock att undersöka och åtgärda den växande otrygghet hos många svenskar som gör att de lutar åt att stödja de främlingsfientliga krafterna?

Slutligen gör jag den reservationen att bloggartikeln är skriven utifrån ett svenskt perspektiv; jag har alltså ganska små kunskaper om det danska samhället även om jag gärna sneglar på det.

måndag 11 februari 2008

Mer komplicerat än jag visste, det där med Rädda Barnen..

I en insändare i Sydsvenskan 11/2 skriver professorn em. Lars Henric Ekstrand ironiskt under rubriken "Nyskapande iakttagelser om hederskultur och patriarkat" apropå att "Rädda Barnens chef och kulturantropologiska expert Marianne Nivert har använt sina kunskaper till att redigera en rapport av malmöforskaren Pernilla Ouis". Av den officiella meritlistan på nätet framgår att teleingenjören Marianne Nivert är - förutom ordförande i Rädda Barnen - styrelseordförande i Posten, ledamot i Beijer Alma, SSAB Svenskt Stål, Wallenstam Byggnads AB, i styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset, i 4:e AP-fonden, Systembolaget, i Katastrofkommissionen samt har en livslång karriär inom Televerket och Telia AB, senast som VD och koncernchef. Hon är alltså vad man brukar kalla ett verkligt styrelseproffs. M.a.o. en person med hårda nypor och hårda principer från näringslivets topp.

Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.

Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".

Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.

Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.

Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.

Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?

Hedra minnet med en gåva...

Jo, jag har själv hedrat minnet av någon nära kär med en gåva till Rädda Barnen precis som det står i annonsen på samma sida där avlidnas minnesrunor tecknas . Jag har gjort det för att jag trott att det var en av dessa organisationer som gör stora insatser för vårt framtid, nämligen barnen. Att minnas någon genom att skänka ett bidrag till framtiden. Och det är klart att Rädda Barnen gör en hel. Men vad jag inte visste är att deras verksamhet är så selektiv att de blundar för det våld mot barn som ligger bakom ett så missbrukat ord som hederskultur. Jag berörde detta i går under rubriken "Hederskultur och sharia" främst med anledning av Pernilla Ouis artikel på Kulturen i Sydsvenskan. I eftertanke kan jag inte tänka mig annan förklaring till Rädda Barnens inställning än att man är rädd för att ett ställningstagande för hederskulturens offer skall medföra konflikt med den muslimska världen i Sverige och internationellt. Och den risken är man tydligen inte beredd att ta, ens med beaktande av alla barn som blir offer för denna hållning.

I dagens Sydsvenska 10/1 skriver Per Brinkemo förtjänstfullt om en annan liknande företeelse under rubriken "BO tiger om hedersvåld". Naturligtvis är detta lika märkligt som Rädda Barnens räddhåga. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen. Då är det säreget att hedersvåld mot både flicor och pojkar inte överhuvudtaget finns på barnombudsmannens agenda.

Detta framstår som desto mer anmärkningsvärt efter vad Pär Brinkemo skriver. Sedan flera år har problematiken med dumpade barn påtalatas, dvs när invandrade föräldrar mot barnens vilja skickar dem till baka till hemländerna för att de skall uppfostras enligt landets traditioner. Ena exemplet efter det andra om hur tusentals svenska barn inte själva får välja sina liv, inte får välja livspartner, om barn som skickas på uppfostringsresor till brutala religiösa skolor, och som till och med dumpas utomlands.

Per Brinkemo skriver: Det var inte BO som lyfte fram problematiken med tvångsäktenskap. Det var inte BO som höjde lansen till kamp för pojkar och flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Det var inte BO som drev fram en ändring av passlagen till skydd för de barn som mot sin vilja skickas utomlands för att återuppfostras, dumpas, eller giftas bort, en lag som innebär att också minderåriga barn från och med den 1 juli kan ta sig tillbaka till Sverige, även om föräldrarna motsätter sig det. BO har prioriterat andra frågor.

Barnombudsmannen tänker tydligen inte alls driva frågorna kring dem som drabbas av hederstänkandet och religiösa förbud. Det är tydligen alltså precis samma rädsla för att ta i dessa känsliga frågor som förlamat Rädda Barnen.

Här är alltså två institutioner som har till uppgift särskilt att ta till vara barnens rätt och påtala när barn utsätts för övergrepp. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och när det gäller Bo så bör det vara fråga om tjänstefel eftersom BO är en myndighetsperson.

Jag kan förstå att man anser frågan mycket delikat. Det gäller ju att ingripa och söka ändra religiöst förankrade attityder. Det måste dessutom ske på ett sådant sätt som Pernilla Ouis påpekade i går så att frågeställningen inte blir "vi" och "dom" utan "vi" och "vi", nämligen att ta tag i frågan utan att fördjupa fördomar och främlingsrädsla. Å andra sidan kan man inte väja även om diskussionen väcker motstånd eftersom det här rör en stor grupp barns demokratiska rättigheter som är så eftersatta att de riskerar att i värsta fall dödas.

Det hör också till saken att många muslimer kommit till Sverige just därför att man önskar leva i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att även dessa sviker man med en sådan inställning som Rädda Barnen och Barnombudsmannen visar.

lördag 9 februari 2008

Hederskultur och Sharia

I dagens Sydsvenskan 9/2 finns en verkligen läsvärd artikel (finns på nätet under Kultur) "Vad är egentligen heder?" av Pernilla Ouis som är lektor och forskare på Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Hon är också ansvarig för den forskningsrapport där några delar, som berörs i artikeln, har strukits av beställaren Rädda Barnen. Hennes tes är att vi måste ha kunskap för att förstå hedersnormerna. Men vi måste också se konsekvenserna och fördöma dessa. Pernilla Ouis vädjar till alla från hederskulturer att överväga detta..

Vad är heder? frågar Pernilla Ouis. ... I Sverige upprätthålls inte hedern genom kontroll av kvinnliga släktingars sexualitet, tvärtom anses det som skamligt av det svenska majoritetssamhället att hota och utöva våld i detta syfte. Den västerländska historien visar få eller inga exempel på hur barn dödas av sina föräldrar i hederns namn. I s.k. hederskulturer är hedern ett symboliskt, socialt kapital. Det är en ovärderlig tillgång i traditionella samhällen där välfärdsstaten är svag. Med hedern i behåll uppnås ett kollektivt skyddsnät. .. Någon form av ekonomisk transaktion är alltid involverad när äktenskap ingås. Detta är den rationella förklaringen till heder som fortfarande är relevant. Anhöriginvandringen står för den största invandringen till Sverige. Att kunna erbjuda en släkting ett uppehållstillstånd här är något man kan köpslå med i arrangerade äktenskap.

Men heder är mer än så, nämligen djupt rotade värderingar kring sexuell moral och identitet. Första generationens invandrare känner skräck inför det faktum att barnen gifter sig med utomstående. De känner att de som grupp kommer att bli "utrotade" som en mandéisk kvinna uttryckte saken, de kommer att "gå under" som grupp om blandäktenskap accepteras.

Därför måste vi enligt Pernilla Ouis ha kunskap för att förstå. Och vi måste samtidigt se konsekvenserna av hedersnormerna och fördöma dessa. I min omdebatterade forskningsrapport för Rädda Barnen diskuterar jag hur hedersvåld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor är sammanlänkade: ett barn som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan utsättas för hedersvåld eller tvingas in i ett äktenskap - oftast med förövaren - för att rädda hedern. Det är alltid offret som skuldbeläggs.

I både den svenska debatten och i lagstiftningen i dessa länder likställs hedersmord med manligt svartsjukevåld mot kvinnor. Men det är viktiga skillnader: Hedersmord är planerade, överlagda mord som inte utförs i ett tillstånd av "tillfällig galenskap". Det är inte en bedragen man som är förövaren, utan vilken släkting som helst. Både män och kvinnor är både offer och förövare. I den svenska debatten ses kön som den enda, universella parametern som skapar våld i enlighet med "alla män är talibaner", men hedersvåldet är mer komplext än så. Homosexuella är en stor grupp som också utsätts för detta våld.

Pernilla Ouis analys i frågan har kritiserats för att skapa ett "vi och dom"-tänkande. Det är en slarvig anklagelse som förekommer där det finns en olust inför tanken att vi människor är påverkade av olika kulturella kontexter. Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.

Nima Darymadj, krönikör för Aftonbladet, skriver "En kultur (i betydelsen tankesätt och tradition) kan faktiskt visst hållas ansvarig." Men människor är individer, inte kulturellt styrda robotar och de har alltid ett val. Jag önskar att alla som kommer från hederskulturer ska ingå i det "vi" som tycker att mord och våld i hederns namn är det skamligaste som finns. Vi vill ha er med! "Glöm aldrig Pela och Fadime" och ... ? Ja, vad hette alla de anonyma flickor som ramlat ut från balkongen? De får ringa uppmärksamhet i medierna och inte ens uppenbara hedersmord får fart på debatten på allvar.

"Vi och vi", inte "vi och dom", slutar Pernilla Ouis sin tänkvärda appell.

Jag har tyckt att artikeln var så viktig att jag bara med viss mindre bearbetning tagit in hennes inlägg. Till dem som är socialdemokrater och känner sig tveksamma får jag erinra om att Mona Sahlin var en av de första politiker som tog upp detta att vi faktisk inte kan överse med "hedersvåldet" som har sin grund i djupt odemokratisk inställning.

I detta sammanhang så slår i samma tidning en nyhet ner som en dumhetens bomb: Englands ärkebiskop Rowan Williams uttalar att islamiska sharialagar kommer att behöva införas i Storbritannien. Man tar sig för pannan och frågar sig om västliga samhällen skall återvända till en tid före demokrati och flera hundra år tillbaka när det gäller mänskliga rättigheter.

Men vad är sharia egentligen?

Islams grundskrift är Koranen. Den består av anteckningar från Muhammeds egen tid, kompletterade med muntlig tradition och betraktas bokstavligen som Guds ord. Den måste tolkas och tillämpas och tolkningen kallas "Sharia". Det är inte en bok som man kan slå upp i utan snarare en tradition inom islam och tolkad av lagkunniga män. Sharia grundas på en sorts "kanonisk rätt" där Koranens ord kompletteras med tre andra källor. Dessa är: 1) Profetens "sunna" dvs handlingssätt. Vad man vet om hur profeten handlade i enskilda fall anses normerande. 2) Folkets samstämmiga mening, "idjma". I praktiken utgör detta vad de rättslärda är överens om. 3) Analogi, dvs om ett fall inte kan lösas med någon av de tre första principerna drar man i stället slutsatser från liknande fall genom analogier.

Det är alltså inte en lagbok där lagbestämmelsen finns angiven utan shariadomstolarna dömer efter det som de antar vara Guds lag. Där denna lag tillämpas har också rättsutvecklingen stått stilla på en i våra ögon osedvanligt gammaldags och ofta grym nivå där tjuvar får händer avhuggna, våldtagna kvinnor stenas och homosexuella hängs. Det är också i skuggan av sharia som de s.k. hederskulturerna finns. Det finns flera sajter med typ Islam svarar där man återfinner ganska skrämmande uttalanden om kvinnors underordning. Homosexualitet eller heder återfinns inte ens som sökord. Ändå påstår lagklok muslim att det är Guds vilja att med döden straffa sådan handlingar men kan inte säga var i sharia stöd för detta finns och att den som bryter mot hedern skall straffas av familjen.

I Sverige tillkämpade sig kyrkan rättslig och ekonomisk särställning enligt kanonisk rätt, vilket stadfästes 1248 vid Skänninge möte. Men ända sedan medeltiden har rättsskipningen utgjorts av världsliga domstolar, häradsrätter på landsbygden och rådhusrätter i stad. Den kyrkliga domsrätten har begränsats till kyrklig administration och visa familjerättsliga avgöranden. Även detta är emellertid i Sverige gammal historia. Kanonisk rätt har visserlig påverkat värdslig lagstiftning men inte i sig haft genomslagskraft i Sverige. Att på århundrade 2000 i väst ens tala om att tillämpa sharia framstår som säreget.

Jag menar att personer med annan religion naturligtvis är välkomna till Sverige men bara under förutsättning att de underkastar sig svensk lagstiftning i alla hänseenden. Detta handlar inte om religionsfrihet ty den finns medan däremot bör det vara ett abolut krav att invandraren lämnar religionsförtrycket utanför landets gräns. Det bör konkret klargöras för var invandrare vad svensk lag säger exempelvis om kvinnors och homosexuellas rättigheter och att detta gäller även invandrarens familj.