tisdag 13 maj 2008

Flocken ylar på His Masters dressyrkkommando.

Hela flocken av de ca 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 dagsexemplar ylar när His Master knäpper med fingrarna... ja de flesta behöver inte ens dressyrtecknet utan kör sin vals utan anknytning till verkligheten så snart tillfälle ges. De flesta tycks inte reflektera över vad denna övervikt måhända kan ge för slagsida för demokratin. Pengarna styr denna del av åsiktsbildningen med motvikt av 16 "vänstertidningar" med 600.000 ex och i viss mån public service.

Att flockmentaliteten präglar de borgerliga tidningarna är inget som kan ha undgått att ledarläsare i samband med 1 maj och nu när socialdemokraterna i sitt programarbete vid ett stormöte behandlat jobbpolitiken.

SvD: ".. ett väloljat mediemaskineri .."
GP: "Mycket prat men få besked"
DN: "Luckor i s-väven"
Sydsvenskan: "Sahlin har mer att lära"

Vad de borgerliga tidningar mest ylat om är detta att de (sic!) inte får besked om vad varje bokstav i det socialdemokratiska valplattformen 2010 är. Och jag har flera gånger tidigare skrivit om hur lätt det är att förstå borgartidningarnas bristande förståelse för att vi tar tid på oss eftersom man ju från sin egen make-over inför senaste valet är van vid att allt bestäms uppifrån med hjälp av en av näringslivet finansierad grupp av PR-folk, psykologer, sociologer och andra experter på vinnande agenda. Vi socialdemokrater gör ju inte så utan frågar medlemmarna i rådslag vad partiets politik skall vara; vilket naturligtvis inte hindrar att därefter kommunikationsexperter får språkligt utforma budskapet. Och rådslag tar faktiskt och måste få ta tid. Men detta förstår inte borgarna med sina begränsade erfarenheter av demokrati.

En del allianstidningar har t.o.m. "tolkat" opinionsundersökningarna så att vänstern fått röster bara därför att man inte preciserat sitt budskap. Nu är det väl troligare att väljarna är klokare än så, eller hur? Man har ju nu sett rent ekonomiskt och ideologiskt var högerregeringen står och det är väl huvudorsaken till väljartappet för högerregeringen. Men samtidigt så är ju socialdemokratins ståndpunkter inte så okända för väljarna. Ingen räknar med att socialdemokraterna skulle genomföra de åtgärder som stått på regeringens agenda. Nej, det hade blivit en politik som gynnar de små i samhället. Och det är ju knappast en missbedömning av väljarna, eller hur?

Det just avlupna jobbmötet med Astudillos och Österbergs programskrift var naturligtvis också fel i borgartidningarnas ögon, ett slags frieri till småföretagarna. Vad borgarna då glömmer är att det i grunden inte var något fel på den socialdemokratiska jobbpolitiken före valet 2006, som i grunden byggde på satsning på vidareutbildning och jämfört med alliansregeringen högre ersättningsnivåer i arbetslöshetskassa och sjukförsäkring. Detta är en bas vi har i grunden, som kan intensifieras och som måste poängteras för att förstås av väljarna. Därutöver har det gällt att bygga på områden där man ansett att vi det inte fungerat bra. Ett sådant område är ungdomssatsning och särskilt riktade åtgärder för att råda bot på långtidsarbetslöshet. Vidare har småföretagarnas situation behövt uppmärksammas, bl.a. därför att många småföretagares situation ekonomiskt liknar en vanlig arbetares. Där har man talat om trygghetsgaranti och minskning av krångel.

Naturligtvis har allianstidningarna hånat de socialdemokratiska förslagen, särskilt som den egna högerregeringen varit märkligt passiv när det gäller småföretagarnas situation och man varit tvungan att skyla över att regeringens "nystartjobb" misslyckats enär två av tre återgår i arbetslöshet efter "nystarten". Vidare har högerregeringen minskat anslagen till vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder med stora belopp, vilket bl.a. fått till följd att det i redan dag uppstått stor brist på välutbildad arbetskraft på flera områden. Istället för utbildningsstimulans och hyfsade ersättningsnivåer har man förlitat sig på att piska folk in i arbete med lägre ersättningar och straffbeskattning av de utsattas inkomster. Vad borgerliga dagstidningar har så svårt att ta i är just detta att man lovade en jobbpolitik som hette duga men som utmynnade i ett skandalöst utanförskap för alla arbetslösa, sjuka och fattiga. Allt detta medan många i Sverige fått det bättre och de verkligt rika mottagit ganska skandalösa skattelättnader. Direkt cyniskt är exempelvis Sydsvenskans tal om "offentlig försörjning". Här visar sig den borgerliga egoismen i sin prydno. Det är alltså allianstidningarna som inte lärt läxan!

Häremot vill vi socialdemokrater naturligtvis gärna stimulera att folk lyckas och får bra betalt men Sverige skall också vara ett bra land för dem som för tillfället inte lyckas så väl, för dem som är sjuka och för dem som är gamla. Det är faktiskt inte förlegat att fortfarande tala om solidaritet. Det är fint det! Det känns rätt och bra. Den grunden är väl värd att bygga vidare på. Och jag tror och hoppas att det är den läxan Mona Sahlin vill ge oss alla: Var fyndiga entreprenörer men glöm aldrig varifrån vi kommit och var solidariska!

fredag 9 maj 2008

Bröllopsapartheid

Onsdagen den 7 november fanns i Sydsvenskan en notis under rubriken Dödsfall. Det gällde Mildred Loving, som i Virginia, USA, avlidit 68 år gammal. Hon blev känd för sin kamp mot delstaten Virginias förbud gällande rasblandade äktenskap. Sedan hon 1958 gift sig med en vit man dömdes makarna Loving till fängelse, då äktenskapet var ett lagbrott i Virginia. Mildred Loving startade en medborgarrättskamp mot förbudet. Makarna levde efter straffet utanför Virginia till dess Högsta domstolen 1967 hävde delstaten Virginias förbud mot rasblandade äktenskap.

I Sverige var länge ett av äktenskapshindren främmande religion. Fortfarande odlas denna tanke av flera religiösa riktningar som förekommer i Sverige. Det förekommer till och med att "privat rättsskipning" utövas för att understryka det religiösa budskapet. Diskriminering och förföljelse drabbar också parter som ingår blandade äktenskap av olika slag. Präster o liknande befattningshavare, ortodoxt religiösa, nazister och främlingsfientliga tillhör den brokiga skara som svarar för övergreppen.

I Sydafrika odlades länge en lagstiftning som gjorde åtskillnad mellan raserna. Äktenskaplig rasblandning var naturligtvis förbjuden. Ja, svarta och vita fick inte ens vistas i samma lokaler. Begreppet apartheid betyder på afrikaans just åtskillnad och kom att beteckna denna politik.

Göran Hägglund med Kristdemokraterna ivrigt påhejad av imamer, katolska präster samt ett vikande antal protestantiska präster och pastorer av olika valörer motsätter sig att enkönade äktenskap förs in under äktenskapsbalken. Nej, för homosexuella förhållanden finns det ju redan en särskild lagstiftning, nämligen partnerskapslagen. Det gäller att göra åtskillnad på homo- och heterosexuella förhållanden. Alla de som brukar åberopa den stora Kärleken ägnar sig alltså åt och vill vidmakthålla en apartheidspolitik:

BRÖLLOPSAPARTHEID

I Sverige har Högsta domstolen fattat det märkliga beslutet att frikänna en Guds man trots att han hetsat mot homosexuella och jämfört homosexuella vid en kräftsvulst. Åhöraren fick själv avgöra om operation, cellgifter eller strålning var botemedlet för oskadliggöra kräftan. Detta framstår som en absurditet särskilt när man till stöd för frikännandet åberopat religionsfriheten. Samtidigt finns i Sveriges riksdag en majoritet för ett avskaffande av denna bröllopsapartheid, men alliansregeringen är handlingsförlamad.

För några veckor sedan skrev jag Gud har inga - det är religiösa fundamentalister som har fördomar mot enkönad kärlek. Det gäller än. Frågan är hur länge denna minoritet skall få stoppa en reform?

tisdag 22 april 2008

Kvinnligt och manligt enligt Berit Ås.

Hon har kallats Norges Pippi Långstrump p.g.a. sina dråpliga inhopp i olika debatter där hon utvecklat bl.a. de s.k. härskarteknikerna. Precis som med Pippi så älskar eller hatar man Berit Ås men till skillnad från Pippi så har Berit varit professor och partiledare i norska Socialistisk Venstre. Däremot är de båda goda feminister och bra på att utmana det etablerade samhället. Ami Lönnroth på SvD iDag har skrivit en biografi som jag tidigare berört "80-årig socialist/feminist - Förbannad är jag ganska ofta!".

Hon talar i ett avsnitt om den militära indoktrineringen. Jag tänkte bara göra några citat som jag tycker är tänkvärda.

Könens förhållande till krigsmakt och försvar är helt olika. För kvinnorna är militären den den makt som slukat deras söner för att använda dem som kanonmat. Det är att visa kvinnors liv och arbete och framtidshopp en total brist på respekt. - För män består militären av kamrater som blir de viktigaste personerna i deras liv, de delar en tillvaro på liv och död. Deras djupaste och starkaste upplevelse av existensens villkor knyter dem samman med sina medsoldater

Eftersom ett samhälle behöver både handling och känsla, blir kvinnornas uppgift att gråta i förtvivlan och sorg, att skrika ut sin vrede. Detta leder i sin tur till mäns förakt för kvinnors svaghet och ger ökad näring åt mäns detsruktivitet. De lär sig hota för att injaga skräck, de lär sig slåss för att öka lidandet. De lär sig avfärda kvinnors skrik som hysteri och deras rop på fred och försoning som något naivt.

Medan de som är ansvariga för krigen har varit rika på resurser, haft tillgång till modern teknologi, till pengar och politiska institutioner har ansbvaret för fred lagts på dem som saknar resurser, teknologi, pengar och politisk makt.

Under första världskriget utgjorde dödsoffren till 95 % av soldater, i andra världskriget utgjorde de dödade soldaterna 55 % av krigets offer. I ett krig med massförstörelsevapen räknar man med att civilbefolkningen kommer att utgöra 95 % av alla dödade. Bara 5 % av dödsoffren kommer att återfinnas i de vältränade arméerna som lärt sig att skydda sig mot angrepp.

I det ögonblick det på allvar går upp för statsmakterna att framtida krig är utrotningskrig kommer män och kvinnor att förenas i en gemensam förståelse av krigets väsen.


Jag har inte sagt att jag håller med i varenda stavelse och visst finns det undantag - både kvinnor som hävdar manliga principer och mån som ser mer feministisk på tillvaron. Men för att se bristerna i tänkandet måste man - där delar jag Berit Ås inställning - våga schablonisera och se vilka skillnader som finns. Det är nämligen helt uppenbart att samhället förväntningar på pojkar och flickor, män och kvinnor är olika och har satt spår i uppfostran och de attityder som regelmässigt möter de olika könen. Ganska spännande tanke att barnuppfostran lärde pojkar och flickor att hantera sin aggressivitet och uppskatta svaghet och kompromissvilja. Den fråga som dyker upp Berit Ås skugga är naturligtvis kan ett omtänkande betr könen och könsroller förändra världen genom att även män avvisar den militära indoktrineringen? Och hur löser vi då den omständigheten att vi är omgivna av en i vart fall i vissa delar aggressiv värld?

lördag 19 april 2008

Mona Sahlin - en god ledare som väntar på partiets besked.

Sydsvenskan chefredaktör Heidi Avellan är en av de få som jag respekterar på Sydsvenskan, min påtvingade morgonläsning i detta Skåne som dränerats på vänstermedia. Ja, hon är kunnig och oftast nyanserad men jag gör mig heller inga illusioner utan förstår att hon inte hamnat i ledningen på ett av borgerlighetens flaggskepp om hon inte haft den rätta "inställningen". I dagens 19/4 lördagskrönika skriver hon under rubriken "I väntan på partiordförande Sahlin" och naturligtvis undrar man vad det är Heidi Avellan väntar på eftersom det nu gått drygt något år sedan Mona Sahlin blev vår ordförande.

Men först följer i hennes krönika en lång drapa om hur bra folk fått det under högeralliansen och den sedvanliga sucken att väljarna inte belönar den så framgångsrika högerregeringen. Vad Heidi Avellan med sina alliansglasögon inte ser är den omvända-robin-hood som karaktäriserar regeringen. Hur bejubblade skattesänkningar för de små i samhället ätits upp av ökade kostnader för stigande priser, höjd trafikförsäkring och höjda avgifter med sänkta ersättningar, straffbeskattning enligt särskild skatteskala för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Detta samtidigt som diverse reformer gynnat de rika. Man kan tala om den största förmögenhetsöverföringen i mannaminne till Sveriges förmögna medan de som fått det sämre blivit fler. Det räcker faktiskt inte med att räkna antalet arbetslösa, som minskat, när det gäller att se till det som högeralliansen kallade "utanförskap".

Först i den senare hälften av krönikan börjar analysen av socialdemokratins ledarskap, särskilt partiordföranden Mona Sahlin, med den knappast hemliga tanken att "det röda laget tänker komma igen". Detta spinner Heidi Avellan vidare på:

Och därför vore det spännande att leva som en fluga i taket i s-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. I brist på passerkort kan man läsa journalisten Håkan A Bengtssons Mona Sahlin tur och retur (Hjalmarson & Högberg), ett elegant återanvänt reportage från valrörelsen 1994. Under några hektiska veckor inför maktskiftet följde han Sahlin i hasorna, hela vägen in i Valhall – en försvenskning av Bill Clintons valhögkvarter som Hillary döpt till war room – komplett med amerikanska konsulter. Valets asagudar var Bo Krogvig, Sten Olsson och Bosse Sundling och nyckelordet kommunicera: communicate the message. I tre bilder, som en japansk haiku – direkt från Clintonkampanjen:
* Det behövs en ny färdriktning.
* Det handlar om jobben och ekonomin – the economy, stupid.
* Nånting om omtanke och samverkan.
Intressantare än huvudpersonen, Mona Sahlin, är maskineriet: vardagen med opinionsmätningar, utvärderingar, taktiksnack. Inte riktigt lika rafflande som Vita huset på TV, inte lika många oneliners, men ett äkta tidsdokument – verkligheten kan ju inte alltid slå dikten. Men främst handlar detta tidsdokument alltså om Sahlin. Hennes avtryck i politiken beskriver Bengtsson som att hon gått i spetsen för förändringen av partiet och öppnat för åsiktsskillnader: ”Kanske är det detta som är sahlinismen så här långt, att den socialdemokratiska stalinismen begravs.” Kanske det.


Jag vet inte vad Heidi Avellan är ute efter. Den bok hon nämner består av två delar, den första som tidigare utgetts 1995 med titeln Bakom Mona Sahlin om valet 1994 och andra delen en essä som skildrar händelserna därefter – från Tobleroneaffären till återkomsten och valet till partiledare 2007. Boken är skriven av vd för arenagruppen - en grupp med dagliga politiska kommentarer ur ett vänster- och feministperspektiv - Håkan A. Bengtsson (och Björn Elmbrant) vari han skildrar en av de mest märkliga återkomster i svensk politik; något som tydligen inte fallit Heidi Avellan i smaken men som för en läsare av Sahlinbiografin ger ett klart intryck av en ledargestalt med en uthållighet och seghet av sällan skådat slag. Och nog är väl funderingen att "valhall" skulle alludera på Clintons valhögkvarter "the war room" ganska långsökt när det faktiskt handlade just om valet. Om man nu inte hade nordiska gudasagor i åtanke och där Valhall utgjorde samlingspunkten för fallna hjältar - ett slags dråpligt skämt alltså! Och de "amerikanska konsulterna" har alla svenskklingande namn.

Uppenbarligen är Heidi Avellan mer intresserad av "maskineriet" kring ordföranden än Mona Sahlin själv. Intresset kan ha sin rot i att högeralliansen byggde sin framgång på ett av näringslivet sammansatt stort team av psykologer, sociologer, marknads- och PRfolk som utformade strategin och politiken kring det "nya arbetarpartiet" med en politik som i många stycken låg så nära socialdemokratins huvudfrågor att egna väljare inte kände igen sig. Naturligtvis kräver vi socialdemokrater att vår partiledare skall använda moderna metoder för att föra ut vårt budskap. Att med det syftet anlita professionell hjälp är knappast något märkvärdigt. Skillnaden till alliansens "make over" var att den var påbjuden från toppen "om ni vill att vi skall vinna får ni acceptera de ändringar i programmet som ledningen har kommit fram till" medan vi har årslånga rådslag för att medlemmarna skall bygga upp programmet från gräsrotsnivå.


Heidi Avellan fortsätter sin krönika: Men det räcker inte. Hon måste ta ledningen, hon måste tala tydligt, hon måste ge besked – även om opinionsmätningarna just nu tyder på att väljarna föredrar den som märks minst. Att hon på söndag, då hon talar i Eslöv där s-kvinnorna firar 100-årsjubileum, skulle måla upp framtida regeringsalternativ eller politik är knappast att vänta... I väntan på en tydlig Sahlin – läs Bengtssons bok.

Här blir Heidi Avellan till min förvåning en gammal gubbstrutt lik min förra chef: Man måste peka med hela handen! Och hon som borde ha tillräcklig politisk insikt för att förstå att det faktiskt vore oriktigt av Mona Sahlin, som valdes till partiordförande just på löftet att hon - till skillnad från senaste - skulle lyssna på rörelsen innan det bar vidare mot valet 2010. Eftersom Mona Sahlin är hederlig så avvaktar hon alltså medlemmarnas rådslag på olika områden innan hon går ut och talar om framtida regeringspolitik. Tänk att det - på den borgerliga kanten - skall vara så svårt att förstå detta med demokrati, ty det är ju det det handlar om.

Av Bengtssons bok framgår med önskvärd tydlighet att när väl det politiska innehållet fastställts av partiet så kommer Mona Sahlin inte att sväva på målet. Så i det är vi helt överens Heidi Avellan och jag: läs Håkan Bengtssons (och Björn Elmbrants) bok och låt dig imponeras av en spännande politisk gestalt.


utka

fredag 18 april 2008

Hur korkade är vi?

Högerregeringen har först gett klartecken till utförsäljning av hyresrätter och omvandling till bostadsrätter bl.a. har antalet hyresbostäder inom Allmännyttan allvarligt minskats.

Nu fullföljs tankegångarna och regeringens utredare påstod på fullt allvar att de rörde sig om "bruksvärdeshyror med viss marknadsanpassning" och detta skulle verkligen inte vara några marknadshyror. Nej, för marknadshyror har marnadsförings- och pr-folket talat om för politikerna är ett förbjudet ord.

Men hur är dessa bruksvärdeshyror med marknadsanpassning konstruerade då? Jo, Allmännyttan, som redan är stympad p.g.a. utförsäljningen av bostadsrätter, skall inte längre vara brudsvärdesnormerande utan göras vinstdrivande.

Själva hyran skall fastställas genom förhandlingar där man skall se hur efterfrågade lägenheter i stadsdelen eller i det aktuella läget är - "hyresgästerna skall själva få värdera hur hög hyra man är beredd att betala". Kan man på ett bättre sätt just beskriva marknadshyror, nämligen de som sätts efter tillgång och efterfrågan. Ljuget sitter alltså åter när det gäller "det nya arbetarpartiet" i högsätet även om det är vapendragaren Odell som formellt håller i yxan.

När hyran på detta sätt satts genom marknadsvärdering och "förhandling" så skulle detta - också enligt utredaren - leda till stora hyreshöjningar i attraktiva områden. Därför föreslås en maximering av höjningen till 5 procent per år. Detta innebär att en 5000 kr månadshyra höjs med drygt 1000 kr i månaden på 4 år. Hur många pensionärer i centrala Stockholm eller Malmö kan bära en sådan hyreshöjning? Särskilt som deras pensioner hårdbeskattas enligt särskild straffskatteskala.

Det var säreget hur Odell åberopade den nya fastighetsskatten när det gällde hyrorna, som ett bevis på att "vi minsann inte låter någon gå från sin bostad". Det var ju den reform som inneburit den största förmögenhetsöverföringaren till Sveriges verkligt rika som förekommit i modern tid.

Det är svårt att se något annat motiv för förslaget än att det man inte lyckats med genom att extrabeskatta pensionärer och med utförsäljningarna av Allmännyttans bostäder till bostadsrätter det skall man nu lyckas med genom sin "marknadsanpassning av hyrorna". Man vill gärna blanda olika typer av boende, ty det ser ju bra ut med hyres- och bostadsrätter samt villor tillsammans blandat. Men vad högerregeringen inte vill göra är att blanda olika typer av hyresgäster. De fina välbesuttna vill ha gelikar också i hyresrättsbeståndet - människor som kan betala de höga hyrorna och skänka status till området, stadsdelen.

Och denna segregering skall ske på helt naturlig väg genom en långsam anpassning av hyresgästerna till de lägenheter som de har råd med enligt marknadshyresreformen. Högerregeringen får inte - men kommer förmodligen - att öppna denna väg.

Stora delar av storstäderna kommer då att omvandlas till segregerad bosättning där rika tar över bostäderna i centrala och attraktiva delar medan de mindre bemedlade tvingas lämna sina bostäder och flytta ut i förorten. Ett riktigt bra borgerligt samhälle med andra ord. Skall vi inte sätta p för det?

onsdag 16 april 2008

Sören Wibes avhopp en tankeställare

Sören Wibe skriver på DN-debatt 16/4 "Nu lämnar jag partiet"... vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel...
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.


Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.

Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.

Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.

Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.

Lynchjustis initierad av teologie doktor och etikdocent

I dagens 16/4 har på Sydsvenskan Kultur Ann Heberlein skrivit under rubriken "Män som hatar kvinnor". Vanliga doktorer kan fråntas sin läkarlicens men teologie doktorer får fritt härja och att etik hör till specialitén är till intet förpliktande. Vad som gör det hela än mer sjukt är att hon utnyttjar den naturliga förstämningen och upprördheten vid tankarna på mordet av Engla: Starka känslor, avsky mot Eklund, sympati för Englas familj är i omlopp. Det tänds ljus och talas ut, och uppenbarligen finns det ett starkt behov av att få dela och ritualisera sorgen och rädslan som väller fram.

Mannen som erkänt morden på Engla ... och Pernilla... har trots att han tidigare dömts för sex- och våldsbrott fått odla sitt hat och sin förvridna verklighetsuppfattning utan att någon stört eller hjälpt honom... Eklund har bott i det lilla samhället Torsåker i hela sitt liv. Där har han gått i skolan, där har han utvecklat sitt stora intresse för lastbilar, där bor han, i ett gult hyreshus nära byns kyrka... Där har han också antastat och ofredat unga kvinnor vid flera tillfällen. Eklund är dömd för fem sex- och våldsrelaterade brott, samtliga riktade mot flickor och unga kvinnor. 1994 dömdes han till fängelse för ett våldtäktsförsök. 1998 dömdes han för sexuellt tvång. Dessutom har han dömts för att ha blottat sig. Förutom mordet på Engla har Anders Eklund erkänt mordet på 31-åriga Pernilla Hellgren som dödades i Falun år 2000. Sex år efter den första domen och fängelsevistelsen, två år efter den andra domen stryper han alltså Pernilla Hellgren. Åtta år och minst ett övergrepp senare – på den då 15-åriga Malin hemma i Torsåker år 2004 – för han bort och dödar Engla.

Här sitter alltså etikdocenten med facit i hand och menar att Eklund fått fritt utveckla sitt kvinnohat utan någon som helst åtgärd. Samtidigt talar hon själv om att att Eklund dömts till avsevärda fängelsestraff när hans brottslighet kunnat bevisas. Vad kan väl vara ett starkare fördömande av ett brott än att brottslingen dömts till ett fängelsestraff. Naturligtvis kan man diskutera huruvida straffets stränghet stått i proportion till brottet men det är en helt annan sak än att tala om att brottslingen fritt fått utveckla sitt hat mot kvinnor. När det gäller det sista övergreppet mot 15-åriga Malin så frikändes Eklund i brist på hållbara bevis. Men det är naturligtvis - i etikdocentens ögon - ytterligare ett tecken på samhällets slapphet mot kvinnomarodörer.

Ann Heberlein broderar vidare: Anders Eklund är en man som, enligt vänner, ”haft problem med kvinnor”, en man som, enligt sin bror ”aldrig hittat den rätta”, en man som rättfärdigar ett våldtäktsförsök genom att säga att ”jag inte får några tjejer”. Att ha problem med kvinnor, att inte hitta den rätta, är inte skäl till misstänkliggörande – men att gång efter annan försöka tilltvinga sig sex med hjälp av våld är starka skäl till ingripande. Nu har ju inte Eklund fått operera helt ostört – några vändor i statlig förvaring har det blivit. Ja, förvaring, för någon vård tycks Eklund inte ha fått. Han har avtjänat sina månader för att sedan släppas ut i friheten, utan några som helst restriktioner, utan uppföljning. Anders Eklund har fått odla och vårda sitt hat mot kvinnor och sin förvridna verklighetsuppfattning i lugn och ro. Han har varken blivit störd eller hjälpt. Ingen har brytt sig om honom. Ingen har brytt sig om att försöka rädda de flickor och kvinnor som blivit hans offer. Det är för sent nu, men om någon ingripit och tvingat Eklund till vård hade kanske varken Pernilla eller Engla bragts om livet.

Som sagt här sitter etikdocenten och talar om för oss att vi i samhället inte gjort ett smack för att förhindra morden på Pernilla och Engla och vad är hennes enda stöd för detta? Jo uttalanden av professorn i psykologi Sven Å Christianson. Psykologiprofessorn har nämligen - enligt Ann Heberlein -"i flera tidningar förklarat att Eklunds agerande följer ett välkänt mönster, en utveckling från mindre allvarliga brott till den värsta förbrytelsen av alla. Det finns tidiga tecken man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt”... Den slutsats Ann Heberlein anser sig kunna dra är denna: "Chockade, förfärade, lurade – ändå fanns alla tecken där, varenda en av de varningssignaler Sven Å Christianson anger. Utan tvekan borde vi, alla, ta varningssignaler på större allvar".

Nu visar det sig att etikdocenten "rensat" psykologiprofessorns uttalande för att det skall passa in i hennes argumentering. Christianson säger nämligen exempelvis också: "Sexualmördare försöker behandla egna problem - socialt utanförskap, missanpassning - genom att bryta mot tabun. Och när sexualiteten används för att hantera inre problem behövs hela tiden nya utmaningar, "kickar". Den här typen av gärningsmän förändrar sitt beteende kontinuerligt utifrån sina fantasier, så det kan slå igenom på olika sätt - i olika sorters brott."

Man kan alltså inte låsa in alla blottare eller våldtäktsmän för all framtid och tro att man därigenom kan undvika kvinnomord. Ja, det bästa vore väl om man tog den manliga delen av befolkningen under vård och behandling så att de inte odlade sina destruktiva tankar om kvinnor.

Direkt ologiskt är det alltså att ens påstå att man skulle ha kunnat förhindra de nu aktuella morden med några slags tidiga gärningsmannaprofiler. Istället är detta resonemang som gynnar uppkomsten av lynchjustis och mobbeteende, något som inte borde höra till verksamhetsfält för någon som sysslar med teologi eller etik, eller överhuvudtaget är bildad. Att dessutom frisera de uttalanden man åberopar är med ett understatement knappast värdigt en universitetsskolad person.

Ann Heberlein kommer också med konkreta förslag till lösningar: ... utökad DNA-registrering... namn och bild på fällda och dömda brottslingar publiceras... Framförallt måste det rehabiliterande arbetet med män som hatar kvinnor prioriteras. Ingen man dömd för sex- och våldsbrott mot kvinnor och barn skall få lämna kriminalvården utan att ha fått sin världsbild och sina värderingar ifrågasatta. Män som våldtar, misshandlar och dödar skall inte lämnas åt sitt eget bristfälliga omdöme. Den som en gång missbrukat sin frihet till att allvarligt kränka andras fri- och trygghet har inte längre rätt till en obegränsad frihet.

På Sydsvenskans ledarsida samma dag visar Henrik Bredberg faktiskt sunt förnuft i allt det upprörande med mordet på Engla: Om tidningar, radio och TV oftare hade publicerat namnen på misstänkta och dömda mördare och sexualförbrytare... hade hon kunnat vara i livet idag... marigt att diskutera ett ämne som detta när en 10-åring just fallit offer för en mördare, kanske en seriemördare. Risken är uppenbar att omdömet grumlas av frustration, av raseri. Det gäller nog de flesta av oss... Det är riktigt att Eklund förekommit i Pernillautredningen. Men i den mordutredningen har cirka 3000 personer förhörts och 750 män DNA-testats. Skall flera tusen män pekas ut som tänkbara mördare för att ”lugna” allmänheten? Det är fara värt att det blir allt annat än lugnt och fridfullt, särskilt om lynchmobbar får för sig att skipa rättvisa... Om alla som dömts eller misstänkts för sex- och våldsbrott hängs ut offentligt blir livet i säg Malmö eller Lund knappast tryggare. Det skulle snarare skrämma medborgarna till panikens gräns. Dessutom får inte integritetsaspekten glömmas. Många misstänks men är oskyldiga. Andra sonar sina brott. Somliga får vård och tillfrisknar. Ingen skall vara för evigt dömd.

När det gäller rehabilitering så är en grundförutsättning att en sådan skall lyckas att gärningsmannen medverkar själv. Något förändringsarbete kan alltså knappast ske tvångsvis. Och man kan också fråga sig om dylik rehabilitering - utöver samhället straffsanktion - av alla blottare och sexbrottslingar är en rimlig målsättning.

Är det inte ett sådant resonemang etik handlar om? Ett försök att i en upprörande situation försöka skapa en sansad debatt för rimliga åtgärder mot det våld som riktas mot kvinnor och barn? Istället för att underblåsa lynchpanik och hetsa könen mot varandra?