En kulturminister som inte kan läsa innantill och avsiktligt utnyttjar Förintelsen i politiskt syfte.

Kampanj mot Ilmar Reepalu såsom socialdemokratiskt kommunalråd.
I det malmöbaserade regeringsorganet Sydsvenskan har man lyckats leja kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att tillsamman med M-riksdagsmannen Olof Lavesson i dag 29/1 utropa "Ansvarslöst Reepalu" (http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article624972/Ansvarslost-Reepalu.html). Hon har ju aldrig utmärkt sig genom självständigt tänkande men hade nu skjuts på vägen av en rad liberala skribenter på Newsmill som anklagat Ilmar Reepalu för både antisemitism och förakt för judar. Också jag har skrivit på Newsmill "Vad är det för getingsvärm som ilsket surrar om antisemitism på
Newsmill?" (http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/28/vad-r-det-f-r-getingsv-rm-som-ilsket-surrar-om-antisemitism-p-newsmill). I Sydsvenskan har man också bäddat dels med en vinklad nyhetsartikel under rubriken "Ilmar Reepalu tar åter kålsuparteorin till hjälp", som inte finns intagen i nättidningen, och "kultur"-journalisten Lars Åbergs "Tystnaden i Stadshuset" (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article624903/Tystnaden-i-Stadshuset.html) med det uppseendeväckande påståendet att Reepalus mening var "att de judar som trakasseras och hotas har sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt klart har tagit ställning mot Israels politik."

Vantolkningarna ett led i valdebatten
Detta är ett så skamlöst angrepp att man baxnar och ingen tycks vara intresserad av vad Imar Reepalu i verkligheten sagt i intervjun som finns i Skånska Dagbladet
(http://www.skanskan.se/article/20100127/MALMO/701269748/1056/MALMO). Man drar sig inte för att både skära bort Reepalus vägande för och emot, utan gör också helt egna tolkningar som läggs i Reepalus mun. Denna skamlösa hantering sker uppenbarligen i syfte att få Ilmar Reepalu att framstå som en antisemit och en person som underblåser motsättningar i Malmöregionen. Och vad räknar man då med om inte rent partipolitiska vinster? Att Sveriges största morgontidning i Sydsverige kallt söker hetsa mot det socialdemokratiska kommunalrådet är ju bara en följd av målsättningen för Heidi Avellans "oberoende liberala" valbroschyr för alliansen.

”Öppen dialog”
I kulturministerns artikel beskrivs en bakgrund med Förintelsen, hatbrott och att man söker skapa en "öppen dialog och nära relationer med båda sidor i konflikten”, dvs allmänna uttalanden som alla socialdemokrater skriver under på. Men här tas de till bakgrund för ett angrepp på Ilmar Reepalu vars uttalanden betecknas som ”problematiska”. Man t.o.m. har mage att mot Ilmar Reepalu åberopa det motto som socialdemokraterna i Malmö formulerat, nämligen mångfald, möten, möjligheter. Och detta av en Skånehöger som verkligen inte tillämpat detta motto, se senast i Vellinge.

Gazakriget och Davis Cup
Man gör också Ilmar Reepalu ansvarig för att matchen 6-8 mars 2009 fick spelas inför tomma läktare: ”.. inte första gången Reepalu arbetar för ett ensidigt skuldbeläggande av Israel”. Nu var det inte så att Reepalu ”ensidigt la någon skuld” menväl att han ungefär en månad efter krigsslutet sade sig förstå att människor reagerade, demonstrerade och arbetade för att stoppa matchen. Hans
förståelse grundade sig på de bilder och artiklar vi fått genom svenska borgerliga media (http://www.dn.se/nyheter/varlden/israeliska-soldater-vittnar-om-brutalitet-i-gazakriget-1.911597). I det 22 dagar långa kriget dödades enligt Amnesty International minst 1.300 palestinier och över 5.000 skadades. Israel förlorade under kriget tio soldater och tre civila. Förstörelsen i Gaza var så gott som total. Dessa siffror säger visserligen inte allt i skuldfrågan, men är underlag för den i svensk press förekommande uppfattningen att det rörde sig om en massiv, kollektiv bestraffning av Gazas befolkning och över 1000 svenska kulturarbetare gick ut 9/1 2009 ut med uppropet "Stoppa massakern i Gaza!" (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stoppa-massakern-i-gaza-1.480113). Nog hade Ilmar Reepalu bra på fötterna i sina uttalanden i februari 2009. Och nog var det en ”varböld” alltid. Dessutom, vilket utgör rena nyhetsförfalskningen, så var det polismyndigheten som slutligen stoppade match inför publik med skäl att säkerheten för de israeliska spelarna krävde det. Hur kan en kulturminister ljuga på detta sätt?

Läsning innantill i Skånskan jävar moderaternas påståenden.
Ilmar Reepalu uttalar med bestämdhet: "Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper... Det är självklart att barn med judiskt ursprung inte ska utsättas för trakasserier. Det är heller inte okej att imamen i en moské blir beskjuten... Jag tycker det är förfärligt om människor känner sig så hotade att de inte kan bo kvar i Malmö...Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås... Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen..." Det är alltså detta Lena Adelsohn Liljeroth anser "legitimerar den sidans våld för att den andra sidans är så avskyvärt". Detta är om något skamligt och det kan inte försvaras med att en rad liberala och judiska aktivister uppfattat och påstått att Ilmar Reepalu sagt något annat. En kulturminister kan knappast freda sig med att hon grundat sitt angrepp på hörsägen och sedan stängt av hörapparaten för alla motskäl.

Kollektiv skuldbeläggning
Ett huvudnummer i artikeln är att det är "anmärkningsvärt att en kommunstyrelseordförande kollektivt skuldbelägger en hel grupp på detta sätt. Det är lika orimligt som att Malmös muslimer skulle bära ett kollektivt ansvar för de terrorattacker och raketangrepp som utförts från den palestinska sidan." Om det vore sant så är det naturligtvis anmärkningsvärt. Men mot detta i
Reepaluintervjun svarar följande uttalande: "Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza...Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i
Israel-Palestina-konflikten." . Så så var det med den "skuldbeläggningen". En önskan om att institutioner representerande de båda grupperna skall gå mot försoning oavsett vad som förekommer i konfliktområdet görs om till ett ensidigt skuldbeläggande. Ytterligare en gång frågar man sig vad är det för fullständigt omoralisk kulturminister vi har? Hur kan man på det sätt i ont syfte förvanska en text för att med ojusta medel komma åt en meningsmotståndare?

Skam går på torra land
Hyckleriet blir skriande när man slutligen bekänner sig till det av Malmös socialdemokrater skapade mottot, mångfald, möten, möjligheter. Man talar t.o.m utan hänvisning till Sjöbo och Vellinge om att det är en god devis som borde gälla för hela Sverige. Och sedan slutar med det sötsura att artikelförfattarna minsann är beredda att ta ansvar för detta och "det borde även Ilmar Reepalu vara". Hur kan man genom misstolkningar, felaktiga citat, rena falska påståenden och insinuationer tro sig åstadkomma försoning och möten? Nej, genom sitt ingripande har Lena Adelsohn Liljeroth och Olof Lavesson medvetet gett både judar och muslimer en felaktig bild av Malmös socialdemokratiska ledning och dessutom förmodligen ytterligare spätt på spänningar i relationerna mellan de dessa. På det lokala planet finns en rad socialdemokratiska politiker som arbetar för möten mellan olika
befolkningsgrupper, men det är väl svårt att uppfatta från Stockholms horisont.

En minister i avsaknad av kultur
Göran Rosenberg, som ju knappast kan beskrivas som partisk för palestiniernas sak, har redogjort för det dilemma som finns å ena sidan när man tar ställning mot antisemitism och å den andra vill ge berättigad kritik av Israel (http://www.dn.se/opinion/kolumner/israels-mjuka-makt-1.968738). Bl.a. framhåller han att "tillvitelser om antisemitism är en allvarlig sak... därför inte bör utslungas lättvindigt eller rentav missbrukas – exempelvis i syfte att giftstämpla
en huvudsakligen legitim kritik av staten Israel och dess politik." Han nämner som exempel Goldstonerapporten med sin förödande kritik av Israels krigföring i Gaza och ...och det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen. Rosenberg summerar: Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats." . Samma sak kan man säga om Lena Adelsohn Liljeroth en minister i avsaknad av kultur och moral.