Högerpartiernas dominans i EU en katastrof för sociala rättigheter och en solidarisk ekonomi

"Ung och arg sågning av socialdemokratin"
är rubriken (http://www.aftonbladet.se/kultur/article6336737.ab) där Stefan Jonsson refererar i Aftonbladet 23/12 till senaste numret av Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Tvärdrag. Rörelsen har allt att vinna på att lyssna på sina unga, arga och analytiska – de som i nya numret av tidskriften Tvärdrag (5/2009) analyserar socialdemokratins kräftgång i Europa det senaste årtiondet (samtidigt som en annan sorts vänster firat stora framgångar i Latinamerika). Det artar sig till en präktig bankruttförklaring av tredje vägens socialdemokrati.



Tredje vägen
Den formulerades av sociologen Anthony Giddens och lanserades av Gerhard Schröder och Tony Blair för tio år sedan. Det var en nyliberalism med samvete som i Sverige administrerades så proffsigt av Göran Persson att lidelsen rann ur partiet och socialdemokratin förlorade först självförtroendet och sedan sig själv. För tio år sedan styrdes tolv av femton EU-länder av socialdemokrater. I dag är det tre eller fyra av 27. Socialdemokratin har blivit medelklassens parti. Arbetarklassen går åt andra håll. Dessutom så har högerregeringen i Sverige skickligt bl.a. genom jobbskatteavdraget och privatiseringen av offentliga tjänster försökt göra medelklassen solidarisk inte med sina grannar utan med överklassen.

Kan dödläget brytas?
Man talar om ytterligare ett annat mått på katastrof. Sedan Blair och Schröder valde tredje vägen har vänsterpartier erövrat fyra nya stolar i EU-parlamentet, som under samma tid utvidgats med 110 platser. En lång epok av kompakt högerhegemoni väntar, med därtill hörande förtryck, om inte socialdemokratin förnyar sig. Ernst Wigforss frågade 1959 "Kan dödläget brytas?" då många av hans ledande partikamrater ansåg samhällsbygget färdigt.

I den tredje vägens ruiner
börjar analysen i Tvärdrag (http://www.tvardrag.se/index.php?te_id=583). Vad drar man för slutsatser av det faktum det för 10 år sedan i EU fanns 12 av 15 socialdemokratiskt styrda stater medan det i dag 3 av de nu 27 medlemsstaterna som styrs av en vänsterregering. Ingen ny premiärministerpost har tagits. I dag är det m.a.o. högern som styr Europa, och fler socialdemokratiska regeringar står på tur att falla.

Denna politiska utveckling är samtidig med tredje vägens framväxt
Socialdemokratins stora opinionstapp i västvärldens storstäder har paradoxalt skett i spåren av en process där städer genom nybyggen och andra statushöjande åtgärder förändrat stadsdelar och ofta tvingat bort stora sociala skikt och grupper. I Stockholm är mönstret tydligt. Borgerlig politik som utförsäljningar av hyresrätter har gjort att befolkningen blivit en sådan som tjänar på borgerlig politik. Att satsa på en nedsliten förort kan i värsta fall betyda att socialdemokratin på sikt tappar stödet just där. Utan tydlig agitation för en politik som bygger på solidaritet och jämlikhet, och utan en tydlig sådan politisk profil är riskerna överhängande.

Socialdemokratins tredje väg
De ideologiska principer i tredje vägens politik den tredje vägen innehöll grunden för opinionstappet. De viktigaste budskapen var att modernisera, effektivisera, individualisera och privatisera. Blair, Schröder och andra män som skulle definiera den nya socialdemokratin, för det var i princip bara män som drev förändringen, pekade ut en ny riktning. Ledmotivet var ”nytt”, gamla misslyckanden, men också framgångar, skulle läggas bakom rörelsen. ”New, new, new, everything is new”, förklarade Tony Blair redan på Europasocialisternas kongress i Malmö senvåren 1997. Det sades vara ett nytt Europa vi rörde oss i, globaliseringen sågs som ett nytt fenomen som krävde helt andra politiska lösningar än de som socialdemokratin använt hittills. Maktinnehavet utnyttjades inte för att sätta dagordningen och etablera en annan hegemoni. De som skrek ”stopp” eller försökte protestera avfärdades som bakåtsträvare. Carl Bildts regering 1991–94 etablerade ”den enda vägens politik” som motto. De socialdemokrater som avvek från den nya socialdemokratins enda väg fem år senare fick räkna med att stämplas som museivakter eller dödgrävare..

Vägen var allt
Tesen blev, i Karin Boyes anda, att vägen varallt, målet inget. Socialdemokratins uppgift var det ständiga framsteget. Men mot vad? Rädslan för att definiera vart manville gå ledde till att när förnyelseparollerna för den tredjevägen var genomförda fanns där inget kvar. Med olika graderav engagemang baxade man igenom olika moderniseringarav arbetsmarknaden (minskad makt till facket), satsningarpå utbildning (nya universitet men också universitetsavgifterav olika slag) och
reformering av skattesystem (minskad progressivitet). Marknadsliberal politik är inte särskilt svår att genomföra, men den är svår att hitta engagemang. När socialdemokraterna kommit så långt har det också inte varit svårt för borgerliga regeringar att ta över och ytterligare accentuera utvecklingen att ersätta välfärdssamhället med en marknadsliberal stat av Friedmansk modell.

Arbete, solidaritet och social rättvisa
De som påstår att dessa slagord är gammelmodiga måste förklara det faktum varför vi sedan Blairs och Schröders program lanserades vid valet 1999 har endast 4 mandat av Europaparlamentets 110 nya platser och de flesta vänsterregeringar i Europa förlorat valen till olika borgerliga kombinationer. Tredje vägen eller mittenvägen är alltså inte en framgångsväg till väljarstöd. Ändå fortsätter man vid senaste kongressen att fumla efter en väg mot mitten som om man inte förstått någonting av det som skett. Vi måste hitta åter till en väg där arbete, solidaritet och social rättvisa inte bara är honnörsord utan den reella idékraft som för oss framåt mot ett val 2010.