Det är litet säreget men ett faktum att det borgerliga politiska blocket alltid har varit ointresserade av kultur utom exempelvis sponsring som ger reklam och avdragsrätt. Symtomatiskt är att alliansen saknade program för den kulturpolitik som man avsåg att driva i regeringsställning. Detta är märkligt eftersom det aldrig varit "fint" att snobba med pengar eller guld medan däremot alltid varit "fint" att röra sig i kulturkretsar och vara närvarande vid olika kulturevenemang.
kulturtalibanen Lena Adelsohn Liljeroth är ansiktet
Men nej, i politiken är de rikas företrädare rena kulturtalibaner, vilket f.ö. framgår av kulturpropositionen, där hela kulturen utsatts för ett populistiskt skamgrepöp under den falska devisen att föra kulkturen ut till folket lokalt. Övertalibanen och tillika vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sammanfattar med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” (DN 3/12 - http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-adelsohn-liljeroth-bocker-riskerar-att-bli-annu-dyrare-med-fasta-priser-1.1006790).
Brutal kulturtalibanism
Den briljante och alltid intresseväckande Stefan Jonsson skriver 8/1 på DNkultur om John Swedenmark: ”Kritikmaskinen och andra texter” (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/john-swedenmark-kritikmaskinen-och-andra-texter-1.1023758). Jonsson är fascinerad av Swedenmark som frågar "förverkligar litteraturen sin mening: att föra människan mot det oändliga och osägbara". Enligt min mening står detta lika väl för meningen med kulturen. Kan man tänka sig något mer avlägset från marknadens krav på lönsamhet, stora upplagor eller stora publiksiffror? Men är det mindre viktigt bara därför att det inte går in i nyliberala tankegångar? Eller är det rent av så att en marknad utan denna tanke frusit till en omänsklig formation utan hopp för mänsklighet? En slags brutal kulturtalibanism?
Immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse
Stefan Jonsson citerar Swedenmark och talar om att dikterna "bara genom att finnas etablerar mot-rytmer som minner oss om vad som ’gör livet värt att leva’” och att dikten "ger en motståndskraft som den gängse politiken inte längre kan skänka. Genom att finnas bara, genom att kunna tala otvetydigt om saker som ligger utanför samhällets tankesfär: men framför allt genom att uppöva sin nyttjare till immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse.” Det gäller att upparbeta tålamod för nyanser. Därför sänker en eneklspårig kritik människan till infantilt stadium där vi förvanskar världen i svart och vitt, bra och dåligt, ont och gott. Diskussionen bör istället leda till att vidga läsarens/åhörarens känslighet för världens oåterkalleliga motsägelsefullhet, en kritik som får människan att växa, bilda sig och bli smartare.
En förlorare slår tillbaka
är en annan intressant artikel på DNkultur 7/1 av Anna Hallberg (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-forlorare-slar-tillbaka-1.1023088). Hon skriver om den värld där allt i dagens kulturklimat kommit att handla om pengar, påmminnande oss om att under all högljudd marknadsliberal retorik så finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati. Hon citerar Lars Gustafsson: ”det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för”.
"värd att intressera sig för”
Det är inget fel eller klandervärt att tjäna pengar på kultur men det är det senare ledet ”värd att intressera sig för” Anna Hallberg skriver sin essä om. Stämmer det fortfarande att det finns värden som inte bara är olönsamma utan till och med står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och just därför är värda att intressera sig för? Som forskning, kvalitetslitteratur eller kritiskt tänkande? Det är inte alls så säkert. Möjligen är det nämligen så att "det är först när de konstnärliga verken, genom något pris eller utmärkelse lyckas ta sig in i den kommersiella cirkulationen igen, som de över huvud taget har möjlighet att väcka något intresse".
Vilket Sverige vill vi egentligen ha?
Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis. Och det är precis där det skär sig, hela tiden. Men nu måste vi prata om dem. Annars kommer det att gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numera rätt osjälvständiga land. Det handlar bland annat om att börja prata om sina egna värden igen. Litteraturen bortom listorna, författarporträtten och försäljningssuccéerna. Kritiken, som inte alls är så mycket ett värdeomdöme som den är en läsning, en problematisering, en kontextualisering och ett försök att se
verket som något mer komplext än pappersmassa mellan pärmar. Det gäller helt enkelt att göra läsaren/åhöraren nyfiken på det litet mer svårtuggade, att börja tänka annat än i plus och minus, svart och vitt...
Skam att Sverige inte har råd med kultur
Anna Hallberg summerar: det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. När kulturen så här blir förloraren så kommer det att slå tillbaka. Det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser. Tiden går inte bakåt. Sjuåringarna som nyss var bebisar skuttar runt i sitt jullov och har nya världar framför sig.
Vit jul - utrensning...
Det ser ut som om de flesta fick en vit jul med mycket snö. I Italien har uttrycket ”white Christmas” givit namn åt en utrensning av illegala invandrare i den norditalienska staden Coccaglio... Men det är de pulkaåkande barnen här hemma lyckligt ovetande om. Inte heller vet de att talibaner med kronor som ögon tagit makten i Sverige under ledning av övertalibanen Lena Adelsohn Liljeroth.
PS. Jag har använt Stefan Jonssons och Anna Hallbergs texter ganska självsvåldigt för att få fram den poäng som jag är ute efter. Samtidigt rekommenderar jag mina läsare att via länkarna läsa originaltexterna. Båda är väl värda ett vidare studium och eftertanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar