Är det gammalmodigt med visioner?

I förra inlägget skrev jag om att det saknades visioner och ställde mig frågan: Hur formulerar man en vision om ett alternativt samhälle till detta högersamhälle? Vänstern måste för att vinna nästa val ge oss en vision om något annat. Det bra med rådslag och förankring av politiken men vi måste skapa vingarna genom vilka politiken tar luft och kan lyfta oss bort från vinst- och utnyttjarsamhället!

När jag i går pratade med en god vän så kom samtalet just att röra de visioner som finns i samhället i bland ungdomar. Som äldre har man svårt att se en livsbejakande vision i allt det svarta i kläder mm, i tanken på att vara smart och med minsta möjliga insats fysiskt och mentalt skära guld och ha det fint oavsett hur andra har det. Hur man värderar att tjäna pengar och tillhöra "vippet". Den nedlåtande attityden till kvalitet och känsla och en långsiktig grundlighet. Ideellt arbete förekommer väl inte utan frågan oavsett karaktären på arbetet är väl hur mycket m,an tjänar på att utföra det.

Är det kanske därför man har så svårt att fylla luckorna inom fack, nykterhetsrörelse och politik? Är det kanske därför företagare är benägna att vilja importera arbetskraft för "skitarbete" som ingen ungdom i dag vill börja med? Är det kanske därför man på konstskolor inte längre lär sig grunderna i olika tekniker utan genast istället skall utveckla sitt språk och gärna anlita hantverkare för utformningen.

Det finns naturligtvis massor med fler aspekter och de som vill undvika att fundera över saken kan ju avvisa detta som gammelpensionärs gnällighet över det framväxande moderna samhället. Men vill man gå vidare så kanske man bör fråga finns det förutsättningar att i dag tala om och åberopa visioner. Kanske blir det bara patetisk och därmed istället för lyft av ens idéer ett kraftigt magplask.

Men som jag slutade föra inlägget så är det något nästan magiskt med att hjärta och hjärna skiljer sig åt med bara en bokstav? Är det rent av så att för att åstadkomma en mänsklig miljö dessa två bör gå i symbios? Blir förhållandena outhärdliga om bara hjärtat - eller hjärnan - får styra? Är det kanske som med kunskap att den grundar sig på lika delar teori och praktik? Enbart teoretiker skapar ofta ogenomförbara konstruktioner och den ensidige praktikern kanske inte förmå se helheten. Men är det kanske nya visioner, nya tankar och ny praktik vi behöver utvbeckla?