Att blogga ett sätt att ordna och dela tankar.

När jag tidigare läste tidningen, hörde på radio, såg på TV eller bara stötte på ett intressant spörmål så kunde jag med lätt frustrering uppleva att det bara försvann i det livsflöde som slukade allt. Några småsaker blir genom bloggandet uppmärksammade och för en stund kvarhållna för reflektion, invändningar eller bifall. Men det finns uppenbarligen personer som uppfattar bloggandet som en slags mobbning och i vart fall om de innefattar kommentarer till offentligt redovisade åsikter som ett slags påhopp så snart de innefattar kritik, se den tidigare bloggen "Ett bloggsvar från en höjdare". Och skickar man en kopia av sin bloggartikel till den man kommenterat så är det en "osund fixering" till person. Det tål att noteras att på min blogg finns ett 30-tal artiklar mellan den senaste och den näst senaste kritiktiska resonemanget kring en artikel av denne höjdare.

Jag är naturligtvis inte intresserad av att mobba någon. Däremot måste det ju vara ett rimligt krav att de som torgför sina åsikter i tidningar skall tåla att dessa stöts och blöts. Bara för att det är tänkt i trycksvärta är det inte gudaord även om vissa räknar sig till gudar närstående. Vad man till synes inte har klart för sig, när man exploderar för att någon invänder mot ens skrift, är att man faktiskt borde se över sin attityd till demokrati och demokratiskt meningsutbyte. Vad är det nämligen som i och för sig gör den kände skribentens ord tyngre, bättre eller ens mer läsvärda? Kanske skribenten i visst läge tuggar torrt medan den "okände" bloggaren har hittat guldkorn? Ja, läs själv!

Efter denna inledning så är jag härmed fri att kommentera min söndagsläsning som handlar om justitiekanslern, ett ämne som Per T. Ohlsson i dagens (8/7)Sydsvenska ägnat sin vanliga helsida. Artikeln finns publicerad på Sydsvenskans hemsida.

Egentligen handlar artikeln inte om Göran Lambertz utan om att avtäcka en frågeställning kring "huruvida ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav - sextiofem av de senaste sjuttiofem åren - kan ha ätit sig in i de rättsliga strukturer som måste vara politiskt neutrala." En ganska sensationell anklagelse mot rättsväsendet som fordrar övertygande bevisning.

Är man jurist, i vilket yrke jag varit verksam, så vet man att en vänsterman som jag är ett sällsynt undantag bland jurister. Mertalet jurister är nämligen så borgerliga de kan vara. Det har t.o.m. varit ett problem för socialdemokratin att rekrytera jurister till uttryckligen politiska poster. Så socialdemokratin måste ha stora svårigheter "att äta sig in i de rättsliga strukturerna".

De "bevis" som Per T. Ohlsson tillhandahåller är två och knutna till Göran Lambertz person, som tidigare öppet var socialdemokrat och utsågs till kansler av den socialdemokratiska regeringen. Bevis 1: JKs "häpnadsväckande" beslut att lägga ner en förundersökning ang hets mot folkgrupp som påstås var ett utslag för JKs "rädsla för att bli beskylld för islamofobi" då Göran Lambertz "satte det politiskt korrekta framför det juridiskt rimliga". Det må man hävda men värderingar är knappast bevis. Bevis 2: JK ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl att utreda om de rättsvårdande myndigheterna behöll sin professionella distans i fallet med socialdemokraternas polisanmälan om dataintrång den 3 september 2006, två veckor före valet. I detta fall skulle Göran Lambertz ha åsidosatt principen om likhet inför lagen i det att förtalsbrottet på dator mot Fredrik Reinfeldt inte ledde till samma pådrag som dataintrånget vilket senare visade sig vara ganska begränsat. Att angripa Göran Lambertz utifrån detta visar väl litet på det sinne för proportioner artikelförfattaren har: i det första fallet rörde det sig om en erkänd dataförseelse av en tjänsteman på socialdemokraternas kansli i det andra fallet pågick en i media upphetsad jakt på vad som egentligen skett, vilket föranledde intresset från polis, åklagare och säkerhetspolis för att klarlägga vad som inträffat. Det facit från domstolshanteringen, som Per T. Ohlsson åberopar, har liksom ingenting med läget i utredningsskedet att göra.

Bevisningen var alltså ganska mager för att ange ett understatement. Så återstår då Göran Lambertz egen berättelse om att förre justitieministerns statssekreterare Dan Eliasson sökt kontakt med honom efter hans utsaga om oskyldigt dömda. Vad jag förstår, som också hörde programmet, är det Per T. Ohlssons tolkning att Thomas Bodström "försökt få tyst på honom". I och för sig är det knappast märkligt att justitieministern såsom politiskt ansvarig chef för rättsväsendet, vill ha reda på grunden för de ganska allmänna uttalanden om oskyldigt dömda som också ledde till uppmärksamhet i pressen. Göran Lambertz uppfattade tydligen kontakten som tveksam med hänsyn till hans integritet som JK. Men både Lambertz och Bodström känner varandra så väl att det framstår som helt otroligt att "tysta" någon av dem. Denna fråga om lämplighet i att överhuvud en kontakt förekom översätts alltså i söndagsskriverierna till "politiska påtryckningar"!

Därmed faller också tanken att Göran Lamberz "på tre dygn lyckades ...ge två motstridiga besked. Därmed har han också väckt en misstanke om att han tog politiska hänsyn när han med vänster hand avfärdade skrivelsen" ..ang professionell hantering av dataintrånget.

Synd. En så spretig historia för att misstänkliggöra att socialdemokratin ätit sig in i de "rättsliga strukturerna".

När det gäller Göran Lambertz verksamhet som justitiekansler så tror jag att många jurister - utan att dela hans sätt publicera sina tankar - är tacksamma för att JK tar krafttag för att ernå en säkrare rättsskipning. Ingen jurist lär nämligen förneka att rättvisan i undantagsfall slår fel och att oskyldigt blir dömda eller i vart fall att personer blir dömda på en till visshet gränsande sannolikhet som visar sig vara felaktig. Det finns knappast heller någon jurist som inte efter bästa förmåga söker undvika ett sådant misstag.