1,5 år efter så går det an...

I dagens Sydsvenskan (29/7) har Per T. Ohlsson sin sedvanliga helsida, denna gång med rubriken "Den farliga ängsligheten". Han skriver i ett angeläget ämne, nämligen försvaret av det öppna demokratiska samhället mot bl.a. religiös fundamentalism. Med exempel visar han på att en självcensur börjat breda ut sig:

Efter mordet på den islamkritiske filmaren Theo van Gogh i Amsterdam 2004 och de rasande reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna, först publicerade i danska Jyllands-Posten året därpå, har en ny ängslighet smugit sig in i europeisk offentlighet. Kulturpersonligheter och opinionsbildare som inte dragit sig för att utmana eller driva med religiösa dogmer har liksom börjat se sig över axeln. Att ifrågasätta om Jesus verkligen gick på vattnet eller skoja om brinnande buskar, det går naturligtvis an. Men Muhammed? Farligt, farligt.

och

Förutom några markeringar i pressen, framför allt en vass kolumn av Tor Billgren på Sydsvenskans kultursida, verkar riddarna av den konstärliga friheten ha sprungit och gömt sig.


Vad inte omnämns i söndagsartikeln är att Sydsvenskan på ett märkligt sätt under dessa 1,5 år som förflutit sedan flaggbränningarna och ambassadbränderna i januari/februari 2006 tigit, tigit eller mesat, mesat i redaktionella texter Först i juli 06 skriver Heidi Avellan "Vid profetens skägg" och vid "ettårsjubiléet" Mats Skogkär "Bäst i högtidstal". För att något freda sitt samvete tillåts Carl B Hamilton skriva en skarp blänkare till yttrandefrihetens försvar under den tid då danska flaggor brann "Sverige lämnar Danmark i sticket". Och nu när alla eldar slocknat och självcensurens kranka blekhet finns kvar så tar Per T. Ohlsson bladet från munnen:

Mot denna bakgrund framstår det som en historisk nödvändighet – en plikt – för den liberala demokratin att stå upp för sina grundläggande värden. Även i försvaret av det plumpa och provokativa. Även när upphetsade folkmassor bränner flaggor och hotar med heligt krig. För om demokratin kompromissar när det gäller det mest elementära, som yttrandefrihet och rätten att bekänna sig till vilka gudar som helst eller till inga gudar alls, visar den sig svag. Eftergifter leder, som framgått, bara till nya framstötar. Och då kan inte det öppna samhället framstå som ett skyddande föredöme för alla de muslimer som vill leva i enlighet med vers 256 i Koranens andra sura: Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.

Det är tacknämligt att Sydsvenskans ledarskribent Per T. Ohlsson äntligen i klartext säger det som borde sagts för 1,5 år sedan tillsamman med en publicering av teckningarna så att Sydsvenskans läsare fick klart för sig vad de våldsamma händelserna i delar av arabvärlden egentligen handlade om. Själv har jag flera gånger på denna blogg och blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle skrivit om detta. Den 5 februari 2006 "Medeltida fläktar och rädslans diktatur", 5 mars 2006 "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", 24 november 2006 "Yttrandefrihet - vad är det", 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom inget för högtidstalare", 20 februari 2007 "Islam, demokrati och yttrandefrihet" och nu 21 juli "Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!"

Per T. Ohlsson pratade om att "riddarna av den konstnärliga friheten skulle ha sprungit och gömt sig. Och hur är det då med riddarna av Det fria ordet? Det var ju nämligen inte bara Sydsvenskan som agerade dörrmatta i detta sammanhang. Bloggen den 20 februari 2007 avslutade jag på detta - fortfarande aktuella - sätt:

Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? ... Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.