Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!

Under rubriken "Satirteckningars uppgift är att vara kränkande" publicerar Sydsvenskan i kulturdelen 21/7 ett tvåsidigt uppslag med intervju av kulturredaktören Flemming Rose. Han står fast vid att det var ett bra beslut att trycka teckningarna. Hans beslut att publicera karikatyrerna ledde till människors död, ambassadbränningar, upplopp, kravaller, skadegörelse för att nu inte nämna de omfattande bojkottaktionerna i arabvärlden mot danska och även nordiska produkter. Som en följd av sitt beslut är han numera struken ur alla register och kan inte nås annat än att kontakt förmedlas via tidningen. Även hans familj fick lida för reaktioner mot beslutet och lever fortfarande under medvetande om de hot som riktats mot dem.

Systemkritiker förebild
Det är en omfattande intervju med tecknad levnadsbakgrund ända sedan ungdomen, då han lärde känna systemkritiker i Sovjet. När karikatyrerna blev aktuella blev han satt under press men hävdar "att böja mig och be om ursäkt hade varit ett förräderi mot dessa förebilder". "Muslimer i en världslig demokrati måste vara beredda att finna sig i hånfullhet, spott och förlöjligande inom lagens ramar." Kärnpunkten är hur man väljer att förhålla sig till auktoritära regimer och grupper.

Bryta tabu
Han tog kontakt med tidningstecknarföreningen efter det att han fått reda på att danska tecknare önskade vara anonyma för att göra illustrationer till Kåre Blutingens bok om Muhammed. Några svarade att de inte ville vara med och pissa på muslimerna. Naturligtvis kan man säga nej till det som strider mot ens uppfattning men när nejet består av självcensur så är det inte ok. Han ville utmana rädslan, bryta ett tabu och på så sätt värna om yttrandefriheten.

Inget legalt kränkningsskydd
Han är stark motståndare till alla lagar som skyddar grupper mot kränkning eftersom de alltid kan användas mot oliktänkande, och ytterst demokratin. Han kunde sålunda tänka sig att publicera vinnande bidrag i en iransk tidningstävling om roligaste Förintelseteckningen.

Jag kan inte hålla med om det sista
Beträffande det sist sagda så vill jag genast säga att det finns en markant skillnad mellan att förstärka rasism och fördomar och jag är inte beredd att acceptera att judar i tidningar framställs som giriga barnaskändare eller homosexuella pekas ut som sjuka ungdomsförförare eller färgade påstås vara imbecilla på exempelvis det sätt som skedde i nazistpressen. För mig framstår det som ganska lätt att särskilja dessa övergrepp mot medborgare från företeelser som hotar demokratin såsom politisk eller religiös överhöghet, fundamentalism, terror, diktatur osv. Så i detta stycke tycker jag att Flemming Rose går till klar överdrift. Inte heller delar jag hans uppfattning att satir med nödvändighet skall vara kränkande - även viss finess på området - exempelvis Bertil Almquists helt underbara karikatyrer i Aftonbladet - kan ju tolereras!

Upprörande feghet
När det gäller Muhammed-karikatyrerna var jag först tveksam men från det ögonblick då ambassadbränningarna började och imamerna hotade var jag synnerligen upprörd över att svenska media visade en sådan markant feghet i försvaret av yttrandefriheten. Typiskt är väl att ingen journalist hängdes ut medan en slags syndabock utmålades i Laila Freivalds som påstods ha skrivit ett brev till någon potentat i arabvärlden och verkat för att den nazistiska hemsida där karikatyrerna publicerades stängdes. Jag har ingenting övers för nazister men det är en skandal att just nazisterna blev de som publicerade bilderna. Det löjliga är att bilderna fanns publicerade på nätet och först när man alltså tittade där kunde man konstatera att det inte rörde sig om något förakt för muslimer utan några raka politiska örfilar mot terrorism och den fundamentalism som bejakar ett patriarkalt samhälle. Den nekade publiceringen blev alltså alibit för att kunna hävda att teckningarna var rasistiska, smaklösa och liknande. Det enda man kan säga om dem var att de inte var särskilt välgjorda. Men det motiverar knappast publiceringsförbud av det som orsakade dessa uppseendeväckande händelser i den muslimska världen.

Hemlig överenskommelse om tystnad?
Fortfarande döljer sig en rad oklarheter i svenska medias förhållningssätt. En rad kända journalister ryckte ut och "var överens om" att Jyllandsposten var en närmast nazistinfluerad, i vart fall starkt högervriden och invandrarfientlig tidning. Man projicerade alltså sin egen feghet på så sätt att man okvädade Jyllandsposten! Hela Danmark var ju främlingsfientligt så detta med karikatyrerna var väl bara på sin plats kunde dessa yttrandefrihetens riddare kläcka ur sig. Och hur kunde man över en natt denna massiva enighet i publiceringsfrågan uppstå? Ja, de som försvarade Jyllandsposten och angrep inställningen i svenska media blev likaså misstänkliggjorda och närmast ansedda som landsförrädare i och med att man ville utsätta Sverige för samma våldsamma uppmärksamhet som Danmark. Man frågar sig också varför ingen försökt klarlägga de överenskommelser som måste ha föregått tigandet i Sverige? Är det för farligt och för obekvämt att granska journalistkolleger? Typiskt är väl - och i och för sig lovvärt - att man nu kan göra en heluppslagsartikel om Flemming Rose utan att andas ett ord om hans "högerextrema främlingsfientlighet", nämligen det ansvarsmedvetna journalister kläckte ur sig när det osade katt.

Tidigare bloggat om karikatyrerna
Redan den 5 februari 2006 skrev jag på denna blogg om teckningarna "Medeltida fläktar och rädslans diktaur", den 5 mars "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", den 24 november "Yttrandefrihet - vad är det?", den 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom - inget för högtidstalare", den 20 februari "Islam, demokrati och yttrandefrihet". Även senare har jag haft anledning att återkomma i frågan. Den sistnämnda bloggen avslutades så här:

Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? Inte ens Per Wirténs Bekännelse att han hade fel i sin åsikt att det var rätt att vägra att publicera och Mats Skogkärs milda framtoning i "Bäst i högtidstal" kan ett år efter det begav sig få fullt instämmande. Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.

Måste vi anlita en dansk?
Dessa frågor är fortfarande inte klarlagda och modet har ju tidigare inte visat sig vara en framträdande egenskap hos svenska journalister så vi - den svenska allmänheten - lär väl få fortleva i ovisshet med våra farhågor för nyhetsförmedlingen och vår nollställda respekt för journalister. Kanske skulle vi be någon dansk att klarlägga saken?