Vi socialdemokrater har glömt vårt språk - välfärdssamhället måste förnyas varje dag.

Inte bara förnyelse utan en nyväckelse av välfärdssamhället
I Konflikt i radions P1 medverkade bl.a. Bengt Göransson. Han är en ideolog som dissikerar med raska snitt och klart beskriver vad han ser, nämligen hur vi socialdemokrater förletts in i marknadsspråket. Och det farliga med det är att vi tappar målsättningen. Låt oss inför valrörelsen återta vårt språk och därmed åstadkomma inte bara med förnyelse utan en nyväckelse av välfärdssamhället.

Den öppna staden
Konfliktprogrammet tog utgångspunkt i "poeten som blev byråkrat för att bygga det samhälle han besjöng". Men vad blev det av Ragnar Thoursies visioner om den öppna staden, orden som också visade Olof Palme vägen? Nära 60 år senare ger han åter röst åt välfärdsbygget sett från äldreomsorgen som befolkas av svenska gamlingar och bemannas av människor från hela världen - men drömmen om en öppen stad förblir en utopi. Men en viktig utopi särskilt som vi är på god väg mot den slutna staden. Där de välbärgade och makthavare lever bakom grindar och de besuttna har ekonomiska stängsel när det gäller vardagens behov och hälsa. Där arbete och social välfärd förbehålls de friska och rika och utanförskap blir en realitet för äldre, sjuka, arbetslösa och många invandrare. Där alltså öppenheten är en chimär.

Medborgaren eller skattebetalaren?
Bengt Göransson frågade: Vem representerar politikern egentligen? Medborgaren eller skattebetalaren? Naturligtvis måste politikern se till utgifterna. Men välfärdsutgifterna får inte ideologiskt ses som en kostnad för marknadssamhället. Vi socialdemokrater har under hela vår framväxt sett välfärdskostnaderna som en grundläggande investering i ett demokratiskt samhälle. Det handlar inte om rättigheter utan just att bygga ett öppnare samhälle för flertalet medborgare där man känner säkerhet att grundbehoven tillgodoses av det allmänna. Välfärdssamhället måste på så sätt varje dag - precis som en humnanistisk version av tio Guds bud - föranleda eftertanke.

Samhället är inte en butik för en socialdemokrat!
Gör man samhället till en butik, fortsatte Bengt Göransson, så blir det besvärligt med målsättningen igen. Detta därför att butiksinnehavaren(politikern/makthavaren) inte har kunden primärt som viktigast utan butiken (avkastningen, budgeten). Exempelvis så är det uppenbart att dagens sjukkassa, som är en del av Allmänna försäkringen, representerar staten inte den sjukförsäkrade. Det är svårt att vara medborgare i butikssamhället där det visserligen finns valfrihet, som privatiserats i olika butiker, men inte verklig frihet, som bara är möjlig i ett jämlikt samhälle. Detta gäller också för de rika som bor bakom grindar och inte vågar gå ut i samhället utan livvakter.

Inte heller är samhället en tävling
Samhället börjar mer och mer likna en tävling kring tävlingsresultat. Ungdomar i dag skall tävla om att uppnå bostad, ett välbetalt arbete och familj. Det gäller precis som i Robinsson eller vad det nu heter att bli vinnare och där man slår ut en efter en på vägen till prispallen. Och det är en tävling där alla tjyvtrix är tillåtna. Bäste trixaren får pris. Det blir ett samhälle där det gemensamma inte räknas och där ett föraktfullt leende ges den som påminner om solidaritet. Men är det vår samhällsdröm? Vad drömmer vi socialdemokrater om egentligen? Har vi gett upp tanken på välfärdssverige?

Konsten är oberoende
Man påminde om att Ragnar Thoursies en gång talade inför regeringen Erlander om konsten. Och hur konsten och konstutövaren stod för oberoende. Det gällde alltså för en god politiker att ha tillit till det oberoende, till att konstnären skulle förlösa samhället med sin nyfikenhet. Den effektivitet som frammanas av högerregeringens nya kulturpolitik litar till efektiviteten. Det är bara det att då har man missat poängen eftersom effektivitet skyr den nyfikne. Och då kan man påminna sig att det faktiskt är den nyfikne som för samhället framåt. Är det något som vi socialdemokrater fortfarande borde ta till oss?