Moralisk gräns - Allt kan diskuteras bara vi avstår från att kränka varandra, menar docenten i etik Ann Heberlein på kulturen i Sydsvenskan 9/8. Hon skriver: Låt oss diskutera synen på våld, kvinnan, sexualiteten, familjen och samtiden inom alla religioner ? men låt oss göra det utan att kränka varandra. Det finns inga moraliska frizoner i ett öppet samhälle, varken religiösa eller konstnärliga. Människans frihet, religiösa eller konstnärliga, har med nödvändighet vissa begränsningar, och gränsen är passerad när friheten används för att skada och kränka andra människor.
Som exempel på onödigt kränkande utspel anger hon konstnären Lars Vilks avbildning av Muhammed som rondellhund och Åke Greens angrepp på homosexuella. Exemplen kanske är ganska olika eftersom "En skojig teckning av profeten som rondellhund som apporterar ett bombbälte" gränsar till den politiska karikatyren, där vidare ramar måste tillåtas än vid yttringar som utgör hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är kriminellt enligt svensk rätt, vilket Högsta domstolen flera gånger konstaterat. Green utgör det frikända undantaget på grund av vårt erkännande av kontinental rätts tolkning av religionsfriheten.
Ann Heberlein fortsätter: En kränkning förstör medan kritik ? även sådan som svider ? i förlängningen leder till förändring. Saklig kritik öppnar för en saklig debatt medan kränkningar tenderar att leda till att göra låsta lägen än mer låsta. Vilken är vinsten i att öka klyftorna och oförsonligheten mellan människor och grupper? ... Ett samhälle behöver kritiker, människor som drar fram orättvisor och missförhållanden i ljuset. Inte minst religionernas värderingar och praktik måste diskuteras, och i en sådan verksamhet är det givetvis omöjligt att inte trampa någon på tårna: Men varför anstränga sig för att kränka?
Etik - sedelära - behandlar i första hand frågan vilken måttstock vi skall använda för att avgöra om en handling är god eller dålig. Vem är då bättre funtad att ge oss vägledning än en docent i etik? Hon vill sätta en moralisk gräns. När man vill klargöra begreppet moral hamnar man återigen i sedelära, etik. Begreppen tycks famna varandra. När Ann Heberlein famlar efter en moralisk gräns så talar hon dels om förövaren som "anstränger sig" dels om det offrets upplevelse av kränkning dels ock det sociologiska resultatet i form saklig öppen debatt resp låsta lägen.
För att börja med det sista så tror jag inte på goda odds för att saklig kritik skulle öppna för en debatt och förändring. Det är få förunnat att kunna ta kritik, särskilt inte om den svider. Läget är nog det att de som känner sig "trampade på tårna" anser sig kränkta. Ett typiskt exempel är naturligtvis debatten om vissa islamska religiösa ledares mentala medverkan till våld, internationellt eller patriarkalt våld mot flickor och homosexuella. I detta sammanhang blir man lätt stämplad som främlingsfientlig bara man öppnar munnen. Därmed vill jag naturligtvis inte försvara just främlinglingsfientlighet.
När det gäller Lars Vilks bilder så bär hela handlingssättet just ansträngningens prägel. Men egentligen inte så mycket ansträngning att kränka eller "testa yttrandefrihetens gränser" som att få medias uppmärksamhet. Detta bekräftas ju vid en mer noga läsning av Vilks hemsida. Och i detta har han ju verkligen lyckats bl.a. genom ambitiösa kulturskribenter. Och visst har i vart fall den skiss som finns på hans hemsida en något större konstnärlig ambition än de beryktade Muhammedkarikatyrerna men när det kommer till konstsnärligt värde så är det ungefär samma klass.
Det svåraste är väl detta med vad "offret" uppfattar som kritik och kränkning. Det fanns en hel del ultrakristna som kände sig grovt kränkta av Ecce Homo utställningen. Det har under de gångna åren varit en rad konsthändelser som uppfattats som grova kränkningar. Var det Israels ambassadör som demolerade en dammfarkost med blodröda segel? Rev inte historiska muséets chef ner några bilder i en konst-utställning? Hur uppfattade samtiden en del av Strindbergs pjäser? Och för att lämna det konstnärliga så uppfattade stureplansmördarna för några år sedan några restaurantvakters nej som en så kraftig kränkning att man åkte hem efter automatkarbinen. Uppfattade inte USAs president Palmes tal med anledning av bombningar i Vietnam som grovt kränkande? Var och en som sett de s.k. Muhammedkarikatyrerna, som finns utlagda på nätet, kan konstatera att dessa knappast kan motivera ambassadbränningar, ja knappast ens en protest från någon mulla. Ja, jag har svårt att förstå hur detta med kränkning överhuvudtaget är ett bra rekvisit när man formulerar sin moraliska norm.
Dessutom finns det en annan svaghet med denna regel: kanske finns det berättigade kränkningar? Tänk på Palmes tal, Strindbergs pjäser, Ecce Homo m.fl. Det berättigade skulle väl då ligga i att man inte kan få allmänheten att i dagens mediaskval reagera på en viktig sak utan att ta i. Och då får väl den sakliga debatten fortsätta när stormen lagt sig och de kränkta slickat såren. Därför kan jag inte hålla med Ann Heberlein när hon säger att "yttrandefrihetens självklara gräns borde gå vid kränkningar...".
Samtidigt så har jag sympati för sentensen "Allt kan diskuteras bara vi avstår från att kränka varandra". Den kan väl vara en god utgångpunkt i mänskligt umgänge. Men därifrån till att fungera som en slags moralisk gräns, en norm är det lång väg att gå. Kanske är det rent av omöjligt att nå fram till något otvetydigt eftersom vi alla har så olika utgångspunkter?
PS Föregående bloggartikel utgör just ett konkret exempel på hur en del blir kränkta av ganska alldaglig krönika
lördag 11 augusti 2007
torsdag 9 augusti 2007
Är vi alla apor? - fortsättning på Skatteverkets organisationsproblem.
Den 24 juli skrev jag på denna blogg om Skatteverkets omorganiseringsproblem som väckt stor munterhet i media. Jag konstaterade att ibland överträffar verkligheten allt man kan tänka sig. Man räknade med att minska antalet kontor och orter där man fanns närvarande för att koncentrera verksamheten. Stordriftsfördelar var tanken men det fanns också en övre gräns för hur stora kontoren fick bli, 150 anställda per kontor. Siffran 150 motiverades med biologiska studier på apor, enligt en rapport publicerad på verkets intranät. Vid jämförelsen åberopades att man beräknat hur stor hjärna människan har i förhållande till andra primater (apor) och att man på så sätt kunde räkna fram den bästa gruppstorleken för sociala relationer. Ingenting i min blogg är påhittat utan enbart taget ur medias redogörelse. Till detta fogade jag en del kommentarer, se tidigare blogg "En fiffig idé när man vill lösa personalproblem ...".
Från Skatteverket har nu influtit följande mejl:
Jag har fått i uppdrag att besvara ditt brev. När det gäller Skatteverkets omorganisation finns det många och sakliga
skäl varför verket gör detta nu. Det har all personal kunnat läsa om på vårt intranät och fått muntlig information om.
Det citat du hänvisat till är taget ur ett internt arbetsmaterial. Jag kan försäkra dig att det inte haft någon betydelse för verkets ställningstagande om kontorsstorlek. - De ärekränkande omdömen som du framför om Skatteverkets generaldirektör är - enligt min mening - ett absolut lågvattenmärke i debatten. Hans-Gunnar Johansson
Jag har svarat:
Bäste Hans-Gunnar Johansson, samtliga uppgifter på bloggen utom mitt eget resonemang på slutet grundar sig på uppgifter publicerade i media på nätet, exempelvis just detta om kontorsstorlek. Men ni kanske inte läser tidningar på skatteverket? Exempelvis så var din generaldirektör tillfrågad av journalisten och svarade precis så som jag anger, nämligen att han hade svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor. - Ytterligare tillade jag på grundval av tidningsuppgifterna att detta var ett provocerande och urdumt sätt att motivera en omorganisering och att detta borde leda till att GD gavs mindre ansvarsfulla uppgifter. Det sista särskilt som jag tyckte att detta inte var en intern verksfråga utan något för oss som är beroende av skatteverkets tjänster. Vi andra apor alltså! - Slutligen tillade jag litet skämtsamt med alludering på ert arbetsmaterial i omorganiseringsfrågan: Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag? Men det kanske var ett dåligt skämt? - Hälsa du din GD att "lågvattenmärket" stod tidningarna för som publicerade uppgifterna - om man nu inte vill kritisera dem som överhuvudtaget beställt ett dylikt beslutsunderlag. Men det är väl dolt av högvatten hos er. Ingenting av det som jag sagt på min blogg kommer ens i närheten av ärekränkning. Så var det heller inte menat. Tidningsuppgifterna har inte heller dementerats och fackligt organiserade har bekräftat att en dementi inte skulle överensstämma med det sanningskrav som åvilar en myndighet. Så så var det med det.
Med hänsyn till det sagda ser jag ditt svar, Hans-Gunnar Johansson, närmast som en sur uppstötning från skatteverkets ledning därför att man burit sig dumt åt och vill projicera det bl.a. på mig. Men du är väl bara en husbondens röst så ingen skugga över dig. Men hälsa honom och fråga när han sist drog litet på munnen och erkände en dumhet?
Med bästa hälsningar
Man får önska Skatteverket lycka till med sina organisationsproblem. Men som sagt borde inte vi andra utanför Skatteverket stående apor, som alla är beroende av verkets verksamhet, på något sätt tillfrågas? En statlig inrättning har ju faktiskt inte bara sig själv att se till utan i detta fall borde allmänhetens synpunkter faktiskt inhämtas. Ja det skulle i alla se mindre apigt ut.
Från Skatteverket har nu influtit följande mejl:
Jag har fått i uppdrag att besvara ditt brev. När det gäller Skatteverkets omorganisation finns det många och sakliga
skäl varför verket gör detta nu. Det har all personal kunnat läsa om på vårt intranät och fått muntlig information om.
Det citat du hänvisat till är taget ur ett internt arbetsmaterial. Jag kan försäkra dig att det inte haft någon betydelse för verkets ställningstagande om kontorsstorlek. - De ärekränkande omdömen som du framför om Skatteverkets generaldirektör är - enligt min mening - ett absolut lågvattenmärke i debatten. Hans-Gunnar Johansson
Jag har svarat:
Bäste Hans-Gunnar Johansson, samtliga uppgifter på bloggen utom mitt eget resonemang på slutet grundar sig på uppgifter publicerade i media på nätet, exempelvis just detta om kontorsstorlek. Men ni kanske inte läser tidningar på skatteverket? Exempelvis så var din generaldirektör tillfrågad av journalisten och svarade precis så som jag anger, nämligen att han hade svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor. - Ytterligare tillade jag på grundval av tidningsuppgifterna att detta var ett provocerande och urdumt sätt att motivera en omorganisering och att detta borde leda till att GD gavs mindre ansvarsfulla uppgifter. Det sista särskilt som jag tyckte att detta inte var en intern verksfråga utan något för oss som är beroende av skatteverkets tjänster. Vi andra apor alltså! - Slutligen tillade jag litet skämtsamt med alludering på ert arbetsmaterial i omorganiseringsfrågan: Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag? Men det kanske var ett dåligt skämt? - Hälsa du din GD att "lågvattenmärket" stod tidningarna för som publicerade uppgifterna - om man nu inte vill kritisera dem som överhuvudtaget beställt ett dylikt beslutsunderlag. Men det är väl dolt av högvatten hos er. Ingenting av det som jag sagt på min blogg kommer ens i närheten av ärekränkning. Så var det heller inte menat. Tidningsuppgifterna har inte heller dementerats och fackligt organiserade har bekräftat att en dementi inte skulle överensstämma med det sanningskrav som åvilar en myndighet. Så så var det med det.
Med hänsyn till det sagda ser jag ditt svar, Hans-Gunnar Johansson, närmast som en sur uppstötning från skatteverkets ledning därför att man burit sig dumt åt och vill projicera det bl.a. på mig. Men du är väl bara en husbondens röst så ingen skugga över dig. Men hälsa honom och fråga när han sist drog litet på munnen och erkände en dumhet?
Med bästa hälsningar
Man får önska Skatteverket lycka till med sina organisationsproblem. Men som sagt borde inte vi andra utanför Skatteverket stående apor, som alla är beroende av verkets verksamhet, på något sätt tillfrågas? En statlig inrättning har ju faktiskt inte bara sig själv att se till utan i detta fall borde allmänhetens synpunkter faktiskt inhämtas. Ja det skulle i alla se mindre apigt ut.
onsdag 8 augusti 2007
I högerregeringen hotar man facket.
Facken ska inte få vidta stridsåtgärder mot arbetsplatser där det inte finns några fackanslutna. Det är centerledaren Maud Olofsson som går upp i falsett igen när hon talar om facket . Hon vill ha mer proportionella och "rimliga" stridsåtgärder annars hotar lagstiftning. Centerledaren har tidigare velat begränsa fackens makt, efter blockaden mot en salladsbar. Inom regeringen är man emellertid inte enig om dessa åtgärder eftersom arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin låtit via sin pressekreterare hälsa att det här är centerns utspel och att regeringen inte har några planer på att röra arbetsrätten. Nej, moderaterna nöjer sig med den försvagning av facket som har skett genom tidigare åtgärder bl.a. att fackföreningsavgifterna skall betalas utan skatteavdrag för dessa och genom att hota med en statlig obligatorisk arbetslöshetskassa.
Det är en frihet att vara med i facket och det är en frihet att ha kollektivavtal, säger Maud Olofsson. Om facket har rimliga proportioner på stridsåtgärderna, då kommer företagarna att vilja ha kollektivavtal. Det är särskilt vissa typer av arbetsplatser där facket inte ska ha rätt att ta till stridsåtgärder. Det gäller arbetsplatser där det inte finns några fackliga medlemmar men det gäller också företag som inte är direkt inblandade i konflikten. Vi försvarar kollektivavtalen... Maud Olofsson medger dock att det kan bli svårt att lagstifta om vad som är en proportionell och rimlig stridsåtgärd och vad som inte är det. Den bästa lösningen är om parterna tar den här diskussionen själva, men fungerar inte det så måste regeringen fundera över vad som kan göras lagstiftningsvägen.
Det är en märklig resa vi är inne på där olika ministrar gör utspel som är inriktade på att öka väljarstödet. Det största högerpartiet har tvingats att tolerera en slags prioriteringsdialog via media. Och syns den ene i TV så vill den andre också leka linslus med något uppkast. Tyvärr har det ju inte stannat vid uppkast. Det har ju nämligen förekommit, som exempelvis med fastighetsskatten, att ett av de mindre högerpartierna drivit igenom sin vilja. Och Maud Olofsson har ju ända sedan inledningen av högeralliansens regeringsperiod agerat bulldog med de höga tonerna i skallet mot fackföreningarna och därmed mot arbetstagarna. När det gäller frihet så är detta begrepp naturligtvis dubbelbottnat De exempel som åberopats från borgerligt håll rör ju företag som vägrat teckna kollektivavtal med ett slags minimum av lön och övriga villkor som framförhandlats genom fackföreningarnas medverkan. Man har påstått att villkoren varit bättre i högerpropagandan men om så varit fallet så hade vederbörande arbetsgivare inte behövt dra sig för att teckna kollektivavtal såsom ett rimligt minimum. I Maud Olofssons värld innebär nämligen "frihet att ha kollektivavtal" egentligen att arbetstagarna skall jobba helt på arbetsgivarens villkor. Sedan är det kanske symptomatisk att Maud Olofsson kräver en lagstiftning där de grundläggande villkoren inte går att språkligt formulera annat än i svävande ordalag. Detta i sin tur skulle innebära att man öppnar ett vitt fält för jurister att ge sig i kast med den omöjliga uppgiften att objektivt fastställa vad som är proportioneligt och rimligt. Dessa begrepp får innehåll, men olika innehåll, först när man står på arbetsgivarnas eller arbetstagarnas sida. Svaret är lika enkelt som att svara på frågan är det rimligt att fackföreningen skall kunna genomdriva ett kollektivavtal som förhandlats fram för branchen i fråga. Tycker man att detta är solidariskt riktigt så är det rimligt. Tycker man att arbetsgivaren fritt skall bestämma avtalvillkoren oavsett vad som gäller i branchen så tycker man naturligtvis att det är både oproportionellt och orimligt att kollektivavtal framtvingas genom fackliga stridsåtgärder.
Centern kräver också att det undantag från turordningsreglerna i las, som i dag gäller två personer i företag med högst tio anställda, ska gälla alla företag oavsett storlek. Vidare skall arbetsgivare och arbetssökande under 26 år utan inblandning av facket kunna komma överens om högst tvååriga provanställningar. Privata arbetsförmedlingar ska ges goda villkor och möjligheter att arbeta utanför den statliga arbetsförmedlingen. Slutligen skall låg- och medelinkomsttagarna ska få ytterligare skattesänkningar "så snart det statsfinansiella utrymmet tillåter".
Fortsättningen bara ytterligare markerar hur mån centern är om friheten från kollektivavtal och hur arbetstagarna mer och mer skall utlämnas till arbetsgivarnas godtycke. Undantagen från LAS och bestämmelserna om provanställning är just andra former vid sidan av kollektivavtalsreglering. Naturligtvis vill centern öka dessa. Varför inte ta bort LAS överhuvudtaget och nöja sig med provanställningar generellt? Att även arbetsförmedlingsverksamheten skall vinstutsättas är bara följdriktigt när man ser på alla privatiseringstendenser.
Den sista meningen är det största hyckleriet eftersom låginkomsttagarna redan av högerregeringens framfart har ett sämre läge än tidigare, trots en högkonjunktur av sällan skådat mått. Istället har låginkomsttagarna, såsom arbetslösa, sjuka och pensionmärer, straffbeskattats enligt särskild skatteskala med större skatteuttag än för jobbinkomster. Man har låtit de svaga få betala för att de som redan har ett bra arbete eller är förmögna skall få det ännu bättre. Att bara uttrycka att låginkomsttagare skall "ytterligare skattesänkningar" är inte bara osanning utan ett slag i ansiktet på alla mindre bemedlade som vänder på varje krona för att de rika skall få sina skattesänkningar. Vidare spottar Maud Olofsson alla dessa rakt i ansiktet när hon talar "så snart det statsfinansiella läget tillåter". Vad är det för struntprat när det statsfinansiella läget tillåtit skattesänkningar för de rika med flera tiotusentals kronor månaden. Alla minns vi väl Aktuellt-reportaget där en ensamstående förälder berättade hur hon fått mindre att försörja familjen på medan några från Danderyd tänkte göra ytterligare en utlandsresa och shoppa litet för extrapengarna som rann in genom högerregeringens skattesänkningar. Man skulle vilja säga något mycket fult till en så arrogant politiker som Maud Olofsson.
Det är en frihet att vara med i facket och det är en frihet att ha kollektivavtal, säger Maud Olofsson. Om facket har rimliga proportioner på stridsåtgärderna, då kommer företagarna att vilja ha kollektivavtal. Det är särskilt vissa typer av arbetsplatser där facket inte ska ha rätt att ta till stridsåtgärder. Det gäller arbetsplatser där det inte finns några fackliga medlemmar men det gäller också företag som inte är direkt inblandade i konflikten. Vi försvarar kollektivavtalen... Maud Olofsson medger dock att det kan bli svårt att lagstifta om vad som är en proportionell och rimlig stridsåtgärd och vad som inte är det. Den bästa lösningen är om parterna tar den här diskussionen själva, men fungerar inte det så måste regeringen fundera över vad som kan göras lagstiftningsvägen.
Det är en märklig resa vi är inne på där olika ministrar gör utspel som är inriktade på att öka väljarstödet. Det största högerpartiet har tvingats att tolerera en slags prioriteringsdialog via media. Och syns den ene i TV så vill den andre också leka linslus med något uppkast. Tyvärr har det ju inte stannat vid uppkast. Det har ju nämligen förekommit, som exempelvis med fastighetsskatten, att ett av de mindre högerpartierna drivit igenom sin vilja. Och Maud Olofsson har ju ända sedan inledningen av högeralliansens regeringsperiod agerat bulldog med de höga tonerna i skallet mot fackföreningarna och därmed mot arbetstagarna. När det gäller frihet så är detta begrepp naturligtvis dubbelbottnat De exempel som åberopats från borgerligt håll rör ju företag som vägrat teckna kollektivavtal med ett slags minimum av lön och övriga villkor som framförhandlats genom fackföreningarnas medverkan. Man har påstått att villkoren varit bättre i högerpropagandan men om så varit fallet så hade vederbörande arbetsgivare inte behövt dra sig för att teckna kollektivavtal såsom ett rimligt minimum. I Maud Olofssons värld innebär nämligen "frihet att ha kollektivavtal" egentligen att arbetstagarna skall jobba helt på arbetsgivarens villkor. Sedan är det kanske symptomatisk att Maud Olofsson kräver en lagstiftning där de grundläggande villkoren inte går att språkligt formulera annat än i svävande ordalag. Detta i sin tur skulle innebära att man öppnar ett vitt fält för jurister att ge sig i kast med den omöjliga uppgiften att objektivt fastställa vad som är proportioneligt och rimligt. Dessa begrepp får innehåll, men olika innehåll, först när man står på arbetsgivarnas eller arbetstagarnas sida. Svaret är lika enkelt som att svara på frågan är det rimligt att fackföreningen skall kunna genomdriva ett kollektivavtal som förhandlats fram för branchen i fråga. Tycker man att detta är solidariskt riktigt så är det rimligt. Tycker man att arbetsgivaren fritt skall bestämma avtalvillkoren oavsett vad som gäller i branchen så tycker man naturligtvis att det är både oproportionellt och orimligt att kollektivavtal framtvingas genom fackliga stridsåtgärder.
Centern kräver också att det undantag från turordningsreglerna i las, som i dag gäller två personer i företag med högst tio anställda, ska gälla alla företag oavsett storlek. Vidare skall arbetsgivare och arbetssökande under 26 år utan inblandning av facket kunna komma överens om högst tvååriga provanställningar. Privata arbetsförmedlingar ska ges goda villkor och möjligheter att arbeta utanför den statliga arbetsförmedlingen. Slutligen skall låg- och medelinkomsttagarna ska få ytterligare skattesänkningar "så snart det statsfinansiella utrymmet tillåter".
Fortsättningen bara ytterligare markerar hur mån centern är om friheten från kollektivavtal och hur arbetstagarna mer och mer skall utlämnas till arbetsgivarnas godtycke. Undantagen från LAS och bestämmelserna om provanställning är just andra former vid sidan av kollektivavtalsreglering. Naturligtvis vill centern öka dessa. Varför inte ta bort LAS överhuvudtaget och nöja sig med provanställningar generellt? Att även arbetsförmedlingsverksamheten skall vinstutsättas är bara följdriktigt när man ser på alla privatiseringstendenser.
Den sista meningen är det största hyckleriet eftersom låginkomsttagarna redan av högerregeringens framfart har ett sämre läge än tidigare, trots en högkonjunktur av sällan skådat mått. Istället har låginkomsttagarna, såsom arbetslösa, sjuka och pensionmärer, straffbeskattats enligt särskild skatteskala med större skatteuttag än för jobbinkomster. Man har låtit de svaga få betala för att de som redan har ett bra arbete eller är förmögna skall få det ännu bättre. Att bara uttrycka att låginkomsttagare skall "ytterligare skattesänkningar" är inte bara osanning utan ett slag i ansiktet på alla mindre bemedlade som vänder på varje krona för att de rika skall få sina skattesänkningar. Vidare spottar Maud Olofsson alla dessa rakt i ansiktet när hon talar "så snart det statsfinansiella läget tillåter". Vad är det för struntprat när det statsfinansiella läget tillåtit skattesänkningar för de rika med flera tiotusentals kronor månaden. Alla minns vi väl Aktuellt-reportaget där en ensamstående förälder berättade hur hon fått mindre att försörja familjen på medan några från Danderyd tänkte göra ytterligare en utlandsresa och shoppa litet för extrapengarna som rann in genom högerregeringens skattesänkningar. Man skulle vilja säga något mycket fult till en så arrogant politiker som Maud Olofsson.
måndag 6 augusti 2007
Oro för religiös fundamentalism.
I stockholmstidningarna har på ledarplats kommenterats händelsen, att muslimer i Skärholmen vill bygga en ny moské men planerna stöt på motstånd.
SvD skriver under rubriken "Religionsfriheten väger tyngre" 4/8 att oro och misstänksamhet får inte hindra muslimer från att utöva sin religion. Det har i detta fall inte presenterats några rimliga principiella skäl att säga nej till ett moskébygge. Religionsfriheten väger tyngre än både integrationspolitiska bekymmer och farhågor om extremism. Sådana problem måste lösas på andra vägar.
DN skriver samma dag under rubriken "Moskén mitt i byn" att det är omöjligt att hejda fundamentalismen genom att förhala byggandet av nya moskéer på svensk mark. Extremism kan florera också i provisoriska källarlokaler. Det är betydligt mer konstruktivt att stötta moderata muslimska grupperingar - och att dra igång en svensk imamutbildning, som kan bidra till förnyelsearbetet inom islam. Genom moskéerna blir det enklare för muslimerna i Sverige att ta plats i offentligheten. Moskéerna kan bli till samtalspartners i den allmänna debatten, institutioner att vända sig till. Oron för islamismen får inte slå över i överdriven misstänksamhet mot islam. Precis som kristna samfund har fått uppföra kyrkor och judiska församlingar fått bygga synagogor har muslimerna i Sverige en självklar rätt att uppföra moskéer.
Självklart är det en demokratisk sanning som i alla lägen måste fasthållas. Samtidigt blir det mer komplicerat när frågan kommer över till skolor drivnas i muslimsk regi, liksom när det gäller andra skolor på religiös grund. För min del kräver också exempelvis hanteringen av de s.k. muhammedkarikatyrerna och händelserna i en del arabländer i samband med dessa en ökad demokratisk vaksamhet, liksom när det gäller kristna fundamentalister typ Åke Green och de kretsar där han hör hemma. Även utfärdande av s.k. fatwas mot författare och ingrepp mot det fria ordet i en del muslimska länder under tesen att ordet är underställt religionens smakramar är en varningssignal när jag välkomnar invandrare. Det gäller även patriarkala idéer som guskelov inte längre vinner gehör i det svenska samhället.
Redan slöjor av olika slag tycker jag är problematiska. Naturligtvis har jag ingenting att invända mot för mig främmande religiösa seder så länge de inte kränker den enskildes frihet. Men det är väl just på denna punkt som frågetecknen hopar sig. I vart fall tycker jag att det här finns plats för en diskussion utan att drabbas av av tankar som "misstänksamhet mot främlingar" elller liknande. Vad jag tänker på är en artikel i dagens Sydsvenskan 6/8 "På uppdrag med Theherans klädpolis" , även publicerad på GP under rubriken "Offensiv mot klädstilar i Iran"(finns här på nätet):
Oftast börjar det med bara en mening i nästan viskande ton - men uppskakande. "Förlåt mig, men jag undrar om vi skulle kunna talas vid lite, i all vänskaplighet?". Den unga kvinnan i Irans huvudstad Teheran har stoppats av en kvinnlig polis. Hennes kappa är kort, enligt polisen alltför kort för att passa islamisk sed. - "Käraste, din kappa är inte bra. Du bör inte ha en sådan. Var snäll och bär en längre kappa i fortsättningen." Somliga klarar sig undan med bara en tillrättavisning. Andra eskorteras till väntande minibussar med mörka rutor och markeringen Rådgivningspatrull. En flicka i kort vit kappa och med långt hår böljande fram ur huvudduken förs av polisen till en av minibussarna på Vanak-torget i Teheran - ett bryskt slut på shoppingrundan... Irans konservativa regim har inlett en ny offensiv mot klädstilar som anses kränka islam, och polisen i Teheran säger sig tillämpa en trestegsprocess för att genomdriva den. Kvinnor som är klädda opassande får först en muntlig varning på gatan. Om det inte räcker får de följa med till polisstationen för "rådgivning" och skriva under en utfästelse om att inte göra om det. Lyckas inte heller detta tar domstolsväsendet över... De som tagits av polisen förs till en "sedlighetscentral". Deras föräldrar rings upp och får komma med en längre kappa och mer heltäckande huvudduk till sina döttrar. Om de unga kvinnorna därpå skriver under en försäkran att inte upprepa förseelsen får de gå. - "Vi vill försöka tala folk tillrätta, berättar en polis . Vi arbetar med vägledning och ord. Vi behöver aldrig gripa till våld. Vi har inga batonger eller sprayburkar". En annan polis, klädd i sin kårs svarta chador - en lång heltäckande slöja - säger att hon "gör detta för att det är min plikt och för att mitt arbete har stöd i de religiösa förkunnelserna"...
Naturligtvis har jag inga fantasier om en "klädpolis" på Malmös eller Stockholms gator. Men det finns ju andra sätt - genom familje-, skol- eller kamratpåverkan - att påbjuda en religiös uniform. Redan det tycker jag är tänkvärt. Men vad som är extra anmärkningsvärt är att religionen tycks i detta fall bara ha synpunkter på hur kvinnor klär sig. Detta leder naturligtvis till tanken att dessa "religiösa" påfund är ett patriarkalt sätt att utöva förtryck mot kvinnlig frihet och sexualitet, dvs en annan form av s.k. hedersvåld. Här finns det inga klädpoliser men föräldrar, syskon och andra i närkretsen kontrollerar att hedersbegreppet respekteras. Sådant förtryck vill jag inte återinföra i Sverige. Det är alltså inte välkommet.
Men som de stora tidningsdrakarna säger denna diskussion kan bara föras i demokratiska former. Därför är det en god idé med en svensk svensk imamutbildning, noga kontroll av religiösa friskolor, utbildning av invandrare i demokrati, särskilt när det gäller patriarkala idéer och statliga lagars giltighet framför religiösa tolkningar av heliga skrifter, vidare en grundlig svensk spåkundervisning för att ge vidgade möjligheter till kommunikation, samtidigt med en ökad respekt hos svenskar för vad invandrarna kan tillföra det svenska folkhemmet.
SvD skriver under rubriken "Religionsfriheten väger tyngre" 4/8 att oro och misstänksamhet får inte hindra muslimer från att utöva sin religion. Det har i detta fall inte presenterats några rimliga principiella skäl att säga nej till ett moskébygge. Religionsfriheten väger tyngre än både integrationspolitiska bekymmer och farhågor om extremism. Sådana problem måste lösas på andra vägar.
DN skriver samma dag under rubriken "Moskén mitt i byn" att det är omöjligt att hejda fundamentalismen genom att förhala byggandet av nya moskéer på svensk mark. Extremism kan florera också i provisoriska källarlokaler. Det är betydligt mer konstruktivt att stötta moderata muslimska grupperingar - och att dra igång en svensk imamutbildning, som kan bidra till förnyelsearbetet inom islam. Genom moskéerna blir det enklare för muslimerna i Sverige att ta plats i offentligheten. Moskéerna kan bli till samtalspartners i den allmänna debatten, institutioner att vända sig till. Oron för islamismen får inte slå över i överdriven misstänksamhet mot islam. Precis som kristna samfund har fått uppföra kyrkor och judiska församlingar fått bygga synagogor har muslimerna i Sverige en självklar rätt att uppföra moskéer.
Självklart är det en demokratisk sanning som i alla lägen måste fasthållas. Samtidigt blir det mer komplicerat när frågan kommer över till skolor drivnas i muslimsk regi, liksom när det gäller andra skolor på religiös grund. För min del kräver också exempelvis hanteringen av de s.k. muhammedkarikatyrerna och händelserna i en del arabländer i samband med dessa en ökad demokratisk vaksamhet, liksom när det gäller kristna fundamentalister typ Åke Green och de kretsar där han hör hemma. Även utfärdande av s.k. fatwas mot författare och ingrepp mot det fria ordet i en del muslimska länder under tesen att ordet är underställt religionens smakramar är en varningssignal när jag välkomnar invandrare. Det gäller även patriarkala idéer som guskelov inte längre vinner gehör i det svenska samhället.
Redan slöjor av olika slag tycker jag är problematiska. Naturligtvis har jag ingenting att invända mot för mig främmande religiösa seder så länge de inte kränker den enskildes frihet. Men det är väl just på denna punkt som frågetecknen hopar sig. I vart fall tycker jag att det här finns plats för en diskussion utan att drabbas av av tankar som "misstänksamhet mot främlingar" elller liknande. Vad jag tänker på är en artikel i dagens Sydsvenskan 6/8 "På uppdrag med Theherans klädpolis" , även publicerad på GP under rubriken "Offensiv mot klädstilar i Iran"(finns här på nätet):
Oftast börjar det med bara en mening i nästan viskande ton - men uppskakande. "Förlåt mig, men jag undrar om vi skulle kunna talas vid lite, i all vänskaplighet?". Den unga kvinnan i Irans huvudstad Teheran har stoppats av en kvinnlig polis. Hennes kappa är kort, enligt polisen alltför kort för att passa islamisk sed. - "Käraste, din kappa är inte bra. Du bör inte ha en sådan. Var snäll och bär en längre kappa i fortsättningen." Somliga klarar sig undan med bara en tillrättavisning. Andra eskorteras till väntande minibussar med mörka rutor och markeringen Rådgivningspatrull. En flicka i kort vit kappa och med långt hår böljande fram ur huvudduken förs av polisen till en av minibussarna på Vanak-torget i Teheran - ett bryskt slut på shoppingrundan... Irans konservativa regim har inlett en ny offensiv mot klädstilar som anses kränka islam, och polisen i Teheran säger sig tillämpa en trestegsprocess för att genomdriva den. Kvinnor som är klädda opassande får först en muntlig varning på gatan. Om det inte räcker får de följa med till polisstationen för "rådgivning" och skriva under en utfästelse om att inte göra om det. Lyckas inte heller detta tar domstolsväsendet över... De som tagits av polisen förs till en "sedlighetscentral". Deras föräldrar rings upp och får komma med en längre kappa och mer heltäckande huvudduk till sina döttrar. Om de unga kvinnorna därpå skriver under en försäkran att inte upprepa förseelsen får de gå. - "Vi vill försöka tala folk tillrätta, berättar en polis . Vi arbetar med vägledning och ord. Vi behöver aldrig gripa till våld. Vi har inga batonger eller sprayburkar". En annan polis, klädd i sin kårs svarta chador - en lång heltäckande slöja - säger att hon "gör detta för att det är min plikt och för att mitt arbete har stöd i de religiösa förkunnelserna"...
Naturligtvis har jag inga fantasier om en "klädpolis" på Malmös eller Stockholms gator. Men det finns ju andra sätt - genom familje-, skol- eller kamratpåverkan - att påbjuda en religiös uniform. Redan det tycker jag är tänkvärt. Men vad som är extra anmärkningsvärt är att religionen tycks i detta fall bara ha synpunkter på hur kvinnor klär sig. Detta leder naturligtvis till tanken att dessa "religiösa" påfund är ett patriarkalt sätt att utöva förtryck mot kvinnlig frihet och sexualitet, dvs en annan form av s.k. hedersvåld. Här finns det inga klädpoliser men föräldrar, syskon och andra i närkretsen kontrollerar att hedersbegreppet respekteras. Sådant förtryck vill jag inte återinföra i Sverige. Det är alltså inte välkommet.
Men som de stora tidningsdrakarna säger denna diskussion kan bara föras i demokratiska former. Därför är det en god idé med en svensk svensk imamutbildning, noga kontroll av religiösa friskolor, utbildning av invandrare i demokrati, särskilt när det gäller patriarkala idéer och statliga lagars giltighet framför religiösa tolkningar av heliga skrifter, vidare en grundlig svensk spåkundervisning för att ge vidgade möjligheter till kommunikation, samtidigt med en ökad respekt hos svenskar för vad invandrarna kan tillföra det svenska folkhemmet.
Det borgerliga hackandet!
Man skulle kunna tro att vi fortfarande har en socialdemokratisk regering med hänsyn till att media ägnar alla attacker mot socialdemokratin. Eftersom över 100 dagstidningar med en upplaga på 3 miljoner ex har en klart borgerlig inriktning och bara 16 med ca 600.000 ex mer vänster så har man så att säga genom sitt ägande köpt stor delen av mediascenen. Detta utnyttjar man till max och häcklar ständigt de som inte har makten i dagens Sverige medan makthavarna både de politiska och näringslivspamparna stryks medhårs.
Senaste utspelet i Sydsvenskans huvudledare "Upp till bevis, Sahlin" 4/8 präglas av samma brist på balans. Först alluderas på uttalanden av ordförande Persson och för att misstänkliggöra Mona Sahlins beslutsförmåga, ett ganska vanligt trick bland manliga debattörer att nedvärdera kvinnor.
Visserligen säger högervänliga tidningen att det är mer än tre år till nästa val och för tidigt att begära att Mona Sahlin svarar på den framtida socialdemokratiska politiken och det måste få dröja till ett färdigt politiskt program för valet 2010. Men å andra sidan vore det "önskvärt om Mona Sahlin redan nu kunde förmedla en uppdaterad vision... om dagens samhälle, där kön, hudfärg och utbildning är mer centrala än den gamla konflikten mellan arbete och kapital". Det är så man gjorde med högeralliansen: en av näringslivet bekostad styrgrupp av PR-människor, psykologer, socialoger och mediafolk utmejslade ett program som låg tillräckligt nära gamla socialdemokratiska slogans och som uppifrån pådyvlades partiet i ett enda syfte att med alla medel vinna valet. Nu är Mona Sahlin en annan partiledare, som inte pekar med hela handen utan lyssnar på medlemmarna, och socialdemokratin ett parti, där man förankrar politiken hos medlemmarna genom rådslag. Men det är naturligtvis svårt att förstå för en högertidning, där målet att vinna valet var viktigare än medlen att nå dit. Dessutom är naturligtvis kön, hudfärg och utbildning centrala frågor men den gamla konflikten mellan arbetstagare och arbetsgivare kvarstår. Men detta vill väl högeralliansen glömma för att kunna genomföra sitt systemskifte där de rika skall få skattesänkningar och de verkligt fattiga betala notan. Se t.ex. på alla pensionärer och arbetslösa som beskattas enligt en särskild högre straffskatteskala enligt högerregeringens bestämmande.
Sydsvenskan klagar också på att Mona Sahlin förbättrar sin relation till LO och upprepar kravet på återställd a-kassa och Kommunals krav på lagstiftad rätt till heltid. Det är verkligen patetiskt när högertidningen kvider över att socialdemokratin närmar sig LO. Det är ju två sidor av samma helhet för att fackligt organisera arbetstagarna och politiskt arbeta för att genomföra reformer som gynnar arbetstagarna och inte bara de rika. LO skall naturligtvis aktivt medverka i förnyelsen av partiet, särskilt i de fyra särskilda arbetsgrupperna som skall se över partiets välfärds-, jobb-, miljö- och utrikespolitik. När högertidningen väl kritiserat detta så sägs samtidigt inget om regeringen och dess tidningars nära förbundenhet - både ekonomiskt och mentalt - med näringslivet och "östermalmsmaffian". Men så är väl med dessa borgerliga tidningar som inte längre är oberoende media utan mer en husbondens röst - man vet när man skall skälla och när man skall vara tyst.
Det är därför inte ägnat att förvåna när högertidningen avrundar med att ifrågasätta om Mona Sahlin skall lyckas formulera en konkurrerande framtidsvision. Ja, en vision som kan konkurrera med att "den borgerliga alliansen hävdar framgångsrikt arbetslinjen, har tagit initiativet när det gäller miljöfrågorna och förnyar redan den offentliga sektorn". Pyttsan! Högerregeringens "arbetslinje" där högkonjunkturen gett en massa nya jobb samtidigt som högerregeringen låtit arbetslösa och sjuka dyrt betala och därmed fördjupat utanförskapet. Högerregeringens renons på initiativ i miljöfrågorna, där en nyvaknad Reinfeldt lagt pannan i djupa veck och mumlat något guturalt om livets allvar och miljöministern talat om höjd bensinskatt. Högerregeringens "förnyelse av offentliga sektorn" som inskränkt sig till att en rad institutioner som verkat för en mindre brutal arbetsmarknadspolitik avslutats och en rad statliga inrättningar sålts ut till privata intressen för att alla skall bidra till de rikas vinster.
Nog är det väl konstigt att en del får sätta livet till eller tappar jobbet för att de gräver fram obekväma fakta om makthavare och belyser verkligheten medan andra betalas av makthavare för att omforma och skyla över verkligheten.
Senaste utspelet i Sydsvenskans huvudledare "Upp till bevis, Sahlin" 4/8 präglas av samma brist på balans. Först alluderas på uttalanden av ordförande Persson och för att misstänkliggöra Mona Sahlins beslutsförmåga, ett ganska vanligt trick bland manliga debattörer att nedvärdera kvinnor.
Visserligen säger högervänliga tidningen att det är mer än tre år till nästa val och för tidigt att begära att Mona Sahlin svarar på den framtida socialdemokratiska politiken och det måste få dröja till ett färdigt politiskt program för valet 2010. Men å andra sidan vore det "önskvärt om Mona Sahlin redan nu kunde förmedla en uppdaterad vision... om dagens samhälle, där kön, hudfärg och utbildning är mer centrala än den gamla konflikten mellan arbete och kapital". Det är så man gjorde med högeralliansen: en av näringslivet bekostad styrgrupp av PR-människor, psykologer, socialoger och mediafolk utmejslade ett program som låg tillräckligt nära gamla socialdemokratiska slogans och som uppifrån pådyvlades partiet i ett enda syfte att med alla medel vinna valet. Nu är Mona Sahlin en annan partiledare, som inte pekar med hela handen utan lyssnar på medlemmarna, och socialdemokratin ett parti, där man förankrar politiken hos medlemmarna genom rådslag. Men det är naturligtvis svårt att förstå för en högertidning, där målet att vinna valet var viktigare än medlen att nå dit. Dessutom är naturligtvis kön, hudfärg och utbildning centrala frågor men den gamla konflikten mellan arbetstagare och arbetsgivare kvarstår. Men detta vill väl högeralliansen glömma för att kunna genomföra sitt systemskifte där de rika skall få skattesänkningar och de verkligt fattiga betala notan. Se t.ex. på alla pensionärer och arbetslösa som beskattas enligt en särskild högre straffskatteskala enligt högerregeringens bestämmande.
Sydsvenskan klagar också på att Mona Sahlin förbättrar sin relation till LO och upprepar kravet på återställd a-kassa och Kommunals krav på lagstiftad rätt till heltid. Det är verkligen patetiskt när högertidningen kvider över att socialdemokratin närmar sig LO. Det är ju två sidor av samma helhet för att fackligt organisera arbetstagarna och politiskt arbeta för att genomföra reformer som gynnar arbetstagarna och inte bara de rika. LO skall naturligtvis aktivt medverka i förnyelsen av partiet, särskilt i de fyra särskilda arbetsgrupperna som skall se över partiets välfärds-, jobb-, miljö- och utrikespolitik. När högertidningen väl kritiserat detta så sägs samtidigt inget om regeringen och dess tidningars nära förbundenhet - både ekonomiskt och mentalt - med näringslivet och "östermalmsmaffian". Men så är väl med dessa borgerliga tidningar som inte längre är oberoende media utan mer en husbondens röst - man vet när man skall skälla och när man skall vara tyst.
Det är därför inte ägnat att förvåna när högertidningen avrundar med att ifrågasätta om Mona Sahlin skall lyckas formulera en konkurrerande framtidsvision. Ja, en vision som kan konkurrera med att "den borgerliga alliansen hävdar framgångsrikt arbetslinjen, har tagit initiativet när det gäller miljöfrågorna och förnyar redan den offentliga sektorn". Pyttsan! Högerregeringens "arbetslinje" där högkonjunkturen gett en massa nya jobb samtidigt som högerregeringen låtit arbetslösa och sjuka dyrt betala och därmed fördjupat utanförskapet. Högerregeringens renons på initiativ i miljöfrågorna, där en nyvaknad Reinfeldt lagt pannan i djupa veck och mumlat något guturalt om livets allvar och miljöministern talat om höjd bensinskatt. Högerregeringens "förnyelse av offentliga sektorn" som inskränkt sig till att en rad institutioner som verkat för en mindre brutal arbetsmarknadspolitik avslutats och en rad statliga inrättningar sålts ut till privata intressen för att alla skall bidra till de rikas vinster.
Nog är det väl konstigt att en del får sätta livet till eller tappar jobbet för att de gräver fram obekväma fakta om makthavare och belyser verkligheten medan andra betalas av makthavare för att omforma och skyla över verkligheten.
söndag 5 augusti 2007
Villovägar?
"Lag på villovägar" heter en av ledarkommentarerna i dagens Sydsvenska 4/8 med påståendet att alla är inte lika inför lagen. Jag begrep ingenting förrän jag kom till sista stycket där skribenten formulerade följande:
De som vill komma tillrätta med diskriminering genom kvotering och positiv särbehandling tenderar att bortse från att om någon särbehandlas positivt lär någon annan särbehandlas negativt. Och vill det sig illa drabbar de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor, en annan, betydligt mer utsatt grupp. När pastor Åke Green häromåret friades i Högsta domstolen för sin svavelosande förkastelsedom över homosexuella var det den i Europakonventionen stadgade religionsfriheten som räddade honom.
Nå, detta är ju en god tanke men den innebär nog att journalisten inte begripit det juridiska systemet. Tesen som drivs i ledarsticket är nämligen att alla är inte lika lika inför lagen. Som exempel anförs bl.a. vissa grupper är särskilt skyddade genom straffskärpning vid s.k. hatbrott. Detta särskilda skydd för vissa grupper kan slå tillbaka så att "de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor drabbar en annan betydligt mer utsatt grupp". Som exempel anförs fallet med Pastor Åke Green, som av rättsväsendet genom Högsta domstolens friande dom blivit en man "med särskilt skyddsvärda åsikter" på bekostnad av homosexuell.
Jag tror att hela artikeln har sin grund i en grumlig föreställning om hur rättsskipningen går till. Alla är nämligen lika inför lagen när det gäller frågan om ansvar för brott. Och i domskälen konstaterade Högsta domstolen också att Åke Greens yttranden var brottsliga enligt svensk lag såvitt gällde brottsbalken. Detta har också bekräftats genom senare avgöranden.
När ansvarsfrågan är avgjord är också alla lika inför lagen när det gäller påföldsvalet. Men resultatet i det enskilda fallet blir inte lika en tjuv kan dömas till villkorlig dom (27 kap. brottsbalken), en annan tjuv till skyddstillsyn (28 kap brottsbalken) och en tredje tjuv till fängelse (26 kap. brottsbalken). Utan att kunna gå in för djupt på detta så kan man ytligt säga att valet beror på en utredning som skall ge underlag för en prognos om vad som är tillräcklig påföljd i det enskilda fallet. Resultatet kan alltså framstå som olikhet inför lagen men de teoretiska förutsättningarna för påföljdsval är lika för alla. Men de med sämre prognos får i högre grad fängelse än de med god, vilket kan ge tankar om en social olikhet inför lagen. Ytligt sett skulle Åke Green säkert vara meriterad för en villkorlig påföljd.
Härtill kommer straffmätning i 29 kap brottsbalken. Där fastslås principerna för straffmätningen som skall utmynna i att brottens straffvärde fastställs. Dessa teoretiska principer är lika för alla som begår brott men kan naturligtvis i ett enskilt fall framstå som orättvist eftersom straffmätningen i extremfallet kan leda till påföljdseftergift. Här anges en rad försvårande och en rad förmildrande omständigheter som domstolen har att beakta vid straffmätmätningen. Alla dessa omständigheter är på ett teoretiskt plan desamma för alla brottslingar. Även i detta gäller alltså likhet inför lagen. När det gäller de försvårande omständigheterna så finns där fallen där brottslingen tänkt orsaka offret betydligt större skada än han/hon lyckades med, visat särskild hänsynslöshet, missbrukat särskilt förtroende, utnyttjat oförstånd eller beroende ställning, led i en större brottslig verksamhet osv. Slutligen är det försvårande när motivet varit ?att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet?. Det är detta som populärt kallas "hatbrott". Förmodligen är det denna straffskärpningsgrund som tingsrätten i tillämpade när man dömde Åke Green till fängelse.
Vad sedan skedde i Högsta domstolen var att man uppmärksammade en helt annan del av svensk rätt som s.a.s. kommer utöver den lokala svenska lagstiftningen enligt vilken Green alltså gjort sig skyldig till brott genom sina yttranden. Genom en särskild lag 1994 gjordes den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna till svensk lag. Den skall alltså tillämpas av alla domstolar och myndigheter här i riket. Det var också det Högsta domstolen i Sverige gjorde när man frikände Åke Green. Domstolen ansåg nämligen utifrån tidigare praxis inom europarätten att religionsfriheten tog över. Utslaget är inte okontroversiellt men det är i alla fall förklaringen.
Mot den bakgrunden framstår ledarskribentens oro för påstådd olikhet inför lagen som mindre välgrundad. Man kan rent av fråga sig vem som befinner sig på villovägar - lagen eller ledarskribenten?
En helt annan sak är att man på goda grunder kan ifrågasätta EG-domstolens inblandning i svenska politik men detta är en annan diskussion.
Detta var juridiken. Personligen tycker jag naturligtvis att Åke Green var en stor skitstövel som genom sitt hänsynslösa sätt orsakade religiösa homosexuella stor smärta.
De som vill komma tillrätta med diskriminering genom kvotering och positiv särbehandling tenderar att bortse från att om någon särbehandlas positivt lär någon annan särbehandlas negativt. Och vill det sig illa drabbar de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor, en annan, betydligt mer utsatt grupp. När pastor Åke Green häromåret friades i Högsta domstolen för sin svavelosande förkastelsedom över homosexuella var det den i Europakonventionen stadgade religionsfriheten som räddade honom.
Nå, detta är ju en god tanke men den innebär nog att journalisten inte begripit det juridiska systemet. Tesen som drivs i ledarsticket är nämligen att alla är inte lika lika inför lagen. Som exempel anförs bl.a. vissa grupper är särskilt skyddade genom straffskärpning vid s.k. hatbrott. Detta särskilda skydd för vissa grupper kan slå tillbaka så att "de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor drabbar en annan betydligt mer utsatt grupp". Som exempel anförs fallet med Pastor Åke Green, som av rättsväsendet genom Högsta domstolens friande dom blivit en man "med särskilt skyddsvärda åsikter" på bekostnad av homosexuell.
Jag tror att hela artikeln har sin grund i en grumlig föreställning om hur rättsskipningen går till. Alla är nämligen lika inför lagen när det gäller frågan om ansvar för brott. Och i domskälen konstaterade Högsta domstolen också att Åke Greens yttranden var brottsliga enligt svensk lag såvitt gällde brottsbalken. Detta har också bekräftats genom senare avgöranden.
När ansvarsfrågan är avgjord är också alla lika inför lagen när det gäller påföldsvalet. Men resultatet i det enskilda fallet blir inte lika en tjuv kan dömas till villkorlig dom (27 kap. brottsbalken), en annan tjuv till skyddstillsyn (28 kap brottsbalken) och en tredje tjuv till fängelse (26 kap. brottsbalken). Utan att kunna gå in för djupt på detta så kan man ytligt säga att valet beror på en utredning som skall ge underlag för en prognos om vad som är tillräcklig påföljd i det enskilda fallet. Resultatet kan alltså framstå som olikhet inför lagen men de teoretiska förutsättningarna för påföljdsval är lika för alla. Men de med sämre prognos får i högre grad fängelse än de med god, vilket kan ge tankar om en social olikhet inför lagen. Ytligt sett skulle Åke Green säkert vara meriterad för en villkorlig påföljd.
Härtill kommer straffmätning i 29 kap brottsbalken. Där fastslås principerna för straffmätningen som skall utmynna i att brottens straffvärde fastställs. Dessa teoretiska principer är lika för alla som begår brott men kan naturligtvis i ett enskilt fall framstå som orättvist eftersom straffmätningen i extremfallet kan leda till påföljdseftergift. Här anges en rad försvårande och en rad förmildrande omständigheter som domstolen har att beakta vid straffmätmätningen. Alla dessa omständigheter är på ett teoretiskt plan desamma för alla brottslingar. Även i detta gäller alltså likhet inför lagen. När det gäller de försvårande omständigheterna så finns där fallen där brottslingen tänkt orsaka offret betydligt större skada än han/hon lyckades med, visat särskild hänsynslöshet, missbrukat särskilt förtroende, utnyttjat oförstånd eller beroende ställning, led i en större brottslig verksamhet osv. Slutligen är det försvårande när motivet varit ?att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet?. Det är detta som populärt kallas "hatbrott". Förmodligen är det denna straffskärpningsgrund som tingsrätten i tillämpade när man dömde Åke Green till fängelse.
Vad sedan skedde i Högsta domstolen var att man uppmärksammade en helt annan del av svensk rätt som s.a.s. kommer utöver den lokala svenska lagstiftningen enligt vilken Green alltså gjort sig skyldig till brott genom sina yttranden. Genom en särskild lag 1994 gjordes den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna till svensk lag. Den skall alltså tillämpas av alla domstolar och myndigheter här i riket. Det var också det Högsta domstolen i Sverige gjorde när man frikände Åke Green. Domstolen ansåg nämligen utifrån tidigare praxis inom europarätten att religionsfriheten tog över. Utslaget är inte okontroversiellt men det är i alla fall förklaringen.
Mot den bakgrunden framstår ledarskribentens oro för påstådd olikhet inför lagen som mindre välgrundad. Man kan rent av fråga sig vem som befinner sig på villovägar - lagen eller ledarskribenten?
En helt annan sak är att man på goda grunder kan ifrågasätta EG-domstolens inblandning i svenska politik men detta är en annan diskussion.
Detta var juridiken. Personligen tycker jag naturligtvis att Åke Green var en stor skitstövel som genom sitt hänsynslösa sätt orsakade religiösa homosexuella stor smärta.
torsdag 2 augusti 2007
Sydsvenskan: Pride firas med en artikel om att homosexualitet är synd!
Skrivet: 2 augusti kl. 01:02
Inför starten av Pridefirandet i Stockholm hade Sydsvenskan i dag (1/8) en artikel "Pridefolket värmde upp med fotboll" eftersom temat för året är homofobin inom idrotten. Glenn Hysén, som var lagkapten för HBT-laget i fotbollsmatchen, skall invigningstala i morgon. Vänder man blad så ser man hur Sydsvenskan på ett helt uppslag värmer upp med själasörjaren Erik Johansson under rubriken HOMOPRÄSTEN SER SIN LÄGGNING SOM EN SYND. Artikeln återges i sammandrag:
Alla partier utom kd vill att bögar och lesbiska ska få ingå äktenskap. När lagen ändras är bara en tidsfråga. Erik Johansson, homosexuell präst i Svenska kyrkan, tänker vägra viga homopar. Även om han kastas ut från sin kyrka. Som ordförande i organisationen Medvandrarna manar han homosexuella till celibat.
Sedan tonåren har han blivit förälskad i olika grabbar. Han har utbytt kärleksord ibland. Men han har aldrig haft sex med någon. Det vore synd. Hans tro har hindrat honom. Efter att ha studerat Bibeln i flera år och kan inte tänka sig sex utanför äktenskapet som är ett förbund mellan man och kvinna.
Erik Johansson är ordförande i Medvandrarna, ett kristet nätverk som uppmuntrar homosexuella att avstå från att leva ut sin sexualitet. Medvandrarna har rykte om sig att tro att man kan ?bota? homosexualitet. Många som söker sig till Medvandrarna hoppas det. De skäms för sin läggning, och hoppas att den erotiska attraktionen till personer av det egna könet ska försvinna. Erik Johansson uttrycker det som att de vill bli helade. Vi vänder oss till kristna med en klassisk bibelsyn, som vill leva i Jesu efterföljd. Människor som har de här känslorna men vet att det är fel, säger Erik Johansson. Celibatet är inte självförnekande eller sexualkfientligt eftersom Gud har tänkt sig att sexualitetens plats är inom äktenskapet. Inte heller onanin ... kan ha ingått i Guds tanke om sexualiteten. Att skuldbelägga onanin som sådan ser jag ingen mening med. Men onani kan bli tvångsmässig. Man måste fråga sig: vad leder det till? Är onani något som du vill egentligen? I teorin är det inte fel att homosexuella som är kära kan leva tillsammans, som sambor, om de inte har sex, men rent praktiskt tror jag det är svårt. Frestelsen blir lätt för stark. Det är svårt att få ett harmoniskt liv.
Green, en pingstpastor från Borgholm, liknade i en predikan för ett par år sedan homosexualitet vid en cancersvulst.
Erik Johanssons budskap är i grunden detsamma som Åke Greens: utlevd homosexualitet är synd. Men hans tonläge är väsensskilt. Det är symptomatiskt att Erik Johansson och Medvandrarna gjort ett formellt uttalande där de tagit avstånd från hans hårda språkbruk. Greens ord gjorde många illa. Han gick på tok för långt. Gud vänder sig emot homosexuell handling, inte homosexuell dragning.
Oas är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan med konservativ bibelsyn. Många inom Oas tycker att Svenska kyrkans ledning är alltför politiserad och har glömt Bibelns ord. Rörelsen låter inga kvinnor predika på sina gudstjänster. Frågor om kvinnoprästmotstånd bemöter Oas med att säga att rörelsen inte tagit ställning till frågan. Erik Johansson håller föredrag på Oas: Homosexualitet som närsynthet. En brist. En defekt... tror man att Bibeln är Guds ord eller bara en bok som man kan tolka hur som helst? Bibelmaterialet är ju entydigt. Bibeln är negativ till homosex... Om något homosexuellt par skulle vilja ha honom som vigselförrättare, då tackar jag nej. Jag kan inte välsigna något som jag anser strider mot Guds ord.. räknar också med risken att sparkas från sitt prästjobb för sin vägran.
Det är lätt att tycka om Erik Johansson. Han ger ett varmt och intelligent intryck. Sitt vinnande leende är han generös med. Humor har han, av en milt ironisk sort.
På så sätt vill Sydsvenskan fira Pride genom att ge ett helt uppslag till en stackars förvirrad och bibelförläst präst. Ja, man kan naturligtvis tycka synd om stackarn med en så sträng och avig Gud. Men är det något att ge ett helt uppslag dagen innan Pride invigs i Stockholm med ett stort antal ditresta skåningar? Det finns ju inte en enda tanke som är unik för denna präst utan tankarna har ju upprepats både i kvinnopräst- och homodebatten under årtionden.
Jodå, vi får reda på att han är stadig föreläsare hos det ultrareligiösa sällskapet OAS, som uppenbarligen inte bara tycker illa om bögar och lesbiska utan också vill att kvinnan skall tiga i församlingen. Kanske Sydsvenskan skulle ha letat upp någon udda präst som hade den inställningen när vår kvinnliga biskop tillträdde sitt ämbete? Är en så udda person något att framföras som representativt för det Sverige där Pride i dag firas?
Homosexuella handlingar är synd... men homosexuella kan tolereras om de lever i celibat eftersom Gud inte har tänkt det så att den möjligheten skall finnas. Och inte skall vi fördöma onanister, men hu onani kan ju bli tvångsmässig - har ni tänkt på det? Och visst vore det trevligt om även homosexuella kunde bo ihop - ja utan äktenskap förståss - men då trillar de säkert dit och har litet homosex, o Gud sig förbarme! Nä, nä inte är det sexualfientligt eller självförnekande. Jodå, allt detta kloka vet Erik Johansson och Sydsvenskan är beredd att ge ett helt uppslag för att dessa udda tankar skall trumpetas ut.
Som motiv för celibatet anför Erik Johansson att sexualitet får förekomma endast mellan man och kvinna i äktenskap. Den fråga som uppstår är hur ser denne förvirrade präst på alla samboförhållanden och de barn som finns både i dessa och hos ensamstående föräldrar. Skall alltså alla som inte är gifta leva i celibat? Varför ställdes inte den frågan av Sydsvenskans ivriga reporter? Och det finns följdfrågor: Tänker du vägra viga frånskilda? Vägra döpa och konfirmera barn som tillkommit utanför äktenskap? Och hur är det med begravningar och andra förrättningar inom kyrkan - är det bara gifta och enskilda som levt i celibat som kan komma åtnjutande av Erik Johanssons tjänster?
Inte nog med detta ty den rare själasörjaren Erik Johansson tycker att pastor Green tog i alldeles för hårt: homosexualitet är inte en cancersvulst utan bara en defekt som närsynthet! Visst har han väl ett rart leende när han säger dessa tröstens ord? Hur kan man som journalist se annat än något diaboliskt i ett leende och avslappad humor i detta sammanhang? Och "ett varmt och intelligent intryck"..?!
Detta är gammal skåpmat för varje sexualpolitiskt intresserad person. Men det tråkiga med en sådan här publicering är, förutom timingen, att det finns varmt religiösa personer, som inte ännu slutit sitt kontrakt med det andliga och som osäkra sökare försöker att få en grund att stå på, där en sådan här man framförd i fullt ornament i en av Sveriges största tidningar, kan mycket vådliga konsekvenser. För en osäker person är framstår ju detta som ett generalangrepp mot det egna jaget. Man kan verkligen fundera över vad journalisten och tidningen egentligen haft för motiv för detta?
Vad man litet undrar över är om Gud förbjuder människan att litet ändra på skapelsen på så sätt att man ger närsynta glasögon eller linser så att de kan fungera precis som andra människor. Eller förbjuder Bibeln kanske att närsynta medelst glasögon få normalsyn? Nä, Gud är inte sådan. Och skall vi som förr i tiden tvinga alla vänsterhänta att leva högerhänt? Om detta stod i Bibeln så är jag övertygad om att det är en missuppfattning av Gud. För Gud är inte så korkad och känslokall. Man kan ställa sig dessa frågor med alla landvinningar både mentalt och tekniskt/praktiskt. Gud ler nog i sin upphöjdhet eftersom hon/han förmodligen ser genom tiden de nya landvinningarna och uppskattar att människan tänker själv och tar ansvar för en utveckling till det bättre. Därför uppskattar Gud att människan äntligen kan se kärlekens mångfald och är beredd att sluta formalistiskt kvarhålla något som är förlegat.
Inför starten av Pridefirandet i Stockholm hade Sydsvenskan i dag (1/8) en artikel "Pridefolket värmde upp med fotboll" eftersom temat för året är homofobin inom idrotten. Glenn Hysén, som var lagkapten för HBT-laget i fotbollsmatchen, skall invigningstala i morgon. Vänder man blad så ser man hur Sydsvenskan på ett helt uppslag värmer upp med själasörjaren Erik Johansson under rubriken HOMOPRÄSTEN SER SIN LÄGGNING SOM EN SYND. Artikeln återges i sammandrag:
Alla partier utom kd vill att bögar och lesbiska ska få ingå äktenskap. När lagen ändras är bara en tidsfråga. Erik Johansson, homosexuell präst i Svenska kyrkan, tänker vägra viga homopar. Även om han kastas ut från sin kyrka. Som ordförande i organisationen Medvandrarna manar han homosexuella till celibat.
Sedan tonåren har han blivit förälskad i olika grabbar. Han har utbytt kärleksord ibland. Men han har aldrig haft sex med någon. Det vore synd. Hans tro har hindrat honom. Efter att ha studerat Bibeln i flera år och kan inte tänka sig sex utanför äktenskapet som är ett förbund mellan man och kvinna.
Erik Johansson är ordförande i Medvandrarna, ett kristet nätverk som uppmuntrar homosexuella att avstå från att leva ut sin sexualitet. Medvandrarna har rykte om sig att tro att man kan ?bota? homosexualitet. Många som söker sig till Medvandrarna hoppas det. De skäms för sin läggning, och hoppas att den erotiska attraktionen till personer av det egna könet ska försvinna. Erik Johansson uttrycker det som att de vill bli helade. Vi vänder oss till kristna med en klassisk bibelsyn, som vill leva i Jesu efterföljd. Människor som har de här känslorna men vet att det är fel, säger Erik Johansson. Celibatet är inte självförnekande eller sexualkfientligt eftersom Gud har tänkt sig att sexualitetens plats är inom äktenskapet. Inte heller onanin ... kan ha ingått i Guds tanke om sexualiteten. Att skuldbelägga onanin som sådan ser jag ingen mening med. Men onani kan bli tvångsmässig. Man måste fråga sig: vad leder det till? Är onani något som du vill egentligen? I teorin är det inte fel att homosexuella som är kära kan leva tillsammans, som sambor, om de inte har sex, men rent praktiskt tror jag det är svårt. Frestelsen blir lätt för stark. Det är svårt att få ett harmoniskt liv.
Green, en pingstpastor från Borgholm, liknade i en predikan för ett par år sedan homosexualitet vid en cancersvulst.
Erik Johanssons budskap är i grunden detsamma som Åke Greens: utlevd homosexualitet är synd. Men hans tonläge är väsensskilt. Det är symptomatiskt att Erik Johansson och Medvandrarna gjort ett formellt uttalande där de tagit avstånd från hans hårda språkbruk. Greens ord gjorde många illa. Han gick på tok för långt. Gud vänder sig emot homosexuell handling, inte homosexuell dragning.
Oas är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan med konservativ bibelsyn. Många inom Oas tycker att Svenska kyrkans ledning är alltför politiserad och har glömt Bibelns ord. Rörelsen låter inga kvinnor predika på sina gudstjänster. Frågor om kvinnoprästmotstånd bemöter Oas med att säga att rörelsen inte tagit ställning till frågan. Erik Johansson håller föredrag på Oas: Homosexualitet som närsynthet. En brist. En defekt... tror man att Bibeln är Guds ord eller bara en bok som man kan tolka hur som helst? Bibelmaterialet är ju entydigt. Bibeln är negativ till homosex... Om något homosexuellt par skulle vilja ha honom som vigselförrättare, då tackar jag nej. Jag kan inte välsigna något som jag anser strider mot Guds ord.. räknar också med risken att sparkas från sitt prästjobb för sin vägran.
Det är lätt att tycka om Erik Johansson. Han ger ett varmt och intelligent intryck. Sitt vinnande leende är han generös med. Humor har han, av en milt ironisk sort.
På så sätt vill Sydsvenskan fira Pride genom att ge ett helt uppslag till en stackars förvirrad och bibelförläst präst. Ja, man kan naturligtvis tycka synd om stackarn med en så sträng och avig Gud. Men är det något att ge ett helt uppslag dagen innan Pride invigs i Stockholm med ett stort antal ditresta skåningar? Det finns ju inte en enda tanke som är unik för denna präst utan tankarna har ju upprepats både i kvinnopräst- och homodebatten under årtionden.
Jodå, vi får reda på att han är stadig föreläsare hos det ultrareligiösa sällskapet OAS, som uppenbarligen inte bara tycker illa om bögar och lesbiska utan också vill att kvinnan skall tiga i församlingen. Kanske Sydsvenskan skulle ha letat upp någon udda präst som hade den inställningen när vår kvinnliga biskop tillträdde sitt ämbete? Är en så udda person något att framföras som representativt för det Sverige där Pride i dag firas?
Homosexuella handlingar är synd... men homosexuella kan tolereras om de lever i celibat eftersom Gud inte har tänkt det så att den möjligheten skall finnas. Och inte skall vi fördöma onanister, men hu onani kan ju bli tvångsmässig - har ni tänkt på det? Och visst vore det trevligt om även homosexuella kunde bo ihop - ja utan äktenskap förståss - men då trillar de säkert dit och har litet homosex, o Gud sig förbarme! Nä, nä inte är det sexualfientligt eller självförnekande. Jodå, allt detta kloka vet Erik Johansson och Sydsvenskan är beredd att ge ett helt uppslag för att dessa udda tankar skall trumpetas ut.
Som motiv för celibatet anför Erik Johansson att sexualitet får förekomma endast mellan man och kvinna i äktenskap. Den fråga som uppstår är hur ser denne förvirrade präst på alla samboförhållanden och de barn som finns både i dessa och hos ensamstående föräldrar. Skall alltså alla som inte är gifta leva i celibat? Varför ställdes inte den frågan av Sydsvenskans ivriga reporter? Och det finns följdfrågor: Tänker du vägra viga frånskilda? Vägra döpa och konfirmera barn som tillkommit utanför äktenskap? Och hur är det med begravningar och andra förrättningar inom kyrkan - är det bara gifta och enskilda som levt i celibat som kan komma åtnjutande av Erik Johanssons tjänster?
Inte nog med detta ty den rare själasörjaren Erik Johansson tycker att pastor Green tog i alldeles för hårt: homosexualitet är inte en cancersvulst utan bara en defekt som närsynthet! Visst har han väl ett rart leende när han säger dessa tröstens ord? Hur kan man som journalist se annat än något diaboliskt i ett leende och avslappad humor i detta sammanhang? Och "ett varmt och intelligent intryck"..?!
Detta är gammal skåpmat för varje sexualpolitiskt intresserad person. Men det tråkiga med en sådan här publicering är, förutom timingen, att det finns varmt religiösa personer, som inte ännu slutit sitt kontrakt med det andliga och som osäkra sökare försöker att få en grund att stå på, där en sådan här man framförd i fullt ornament i en av Sveriges största tidningar, kan mycket vådliga konsekvenser. För en osäker person är framstår ju detta som ett generalangrepp mot det egna jaget. Man kan verkligen fundera över vad journalisten och tidningen egentligen haft för motiv för detta?
Vad man litet undrar över är om Gud förbjuder människan att litet ändra på skapelsen på så sätt att man ger närsynta glasögon eller linser så att de kan fungera precis som andra människor. Eller förbjuder Bibeln kanske att närsynta medelst glasögon få normalsyn? Nä, Gud är inte sådan. Och skall vi som förr i tiden tvinga alla vänsterhänta att leva högerhänt? Om detta stod i Bibeln så är jag övertygad om att det är en missuppfattning av Gud. För Gud är inte så korkad och känslokall. Man kan ställa sig dessa frågor med alla landvinningar både mentalt och tekniskt/praktiskt. Gud ler nog i sin upphöjdhet eftersom hon/han förmodligen ser genom tiden de nya landvinningarna och uppskattar att människan tänker själv och tar ansvar för en utveckling till det bättre. Därför uppskattar Gud att människan äntligen kan se kärlekens mångfald och är beredd att sluta formalistiskt kvarhålla något som är förlegat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
