Visar inlägg med etikett självrespekt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självrespekt. Visa alla inlägg

tisdag 1 juli 2008

”Jävla bögdjävlar”. Sen kom första smällen.

Det var på midsommarnatten. Rickard Szedelyi och hans dåvarande pojkvän gick hand i hand på väg hem från en fest när en okänd kille kom mot dem och skrek. Rickard Szedelyis pojkvän fick en knytnäve i ansiktet. Tre andra killar dök upp. Det blev ett myller av armar som slogs och ben som sparkade. Rickard Szedelyi blev slagen i magen och i bröstet. Han försökte springa för att komma undan. En kille sprang efter, slog ner Rickard till marken och kastade en glasflaska mot hans huvud. Den missade. Sedan blev det plötsligt lugnt. Richard tittade upp och såg sin pojkvän ligga en bit bort på marken i fosterställning. Tre eller fyra killar hoppade och sparkade på honom.

Rickard Szedelyi blev misshandlad för att han höll sin pojkvän i handen och var nykär och lycklig. "Jag kände att jag tappat tron på goda människor. Jag har fortfarande svårt att lita på andra. När jag möter folk kan jag tänka om du hade vetat att jag är bög hade du kanske hatat mig”. När Rickard Szedelyi går ut tänker han på att inte skylta med sin sexualitet. Han och hans förra pojkvän försökte hålla varandra i handen efter misshandeln. Så fort någon kom så släppte vi. Den där fina känslan av att tycka om någon är borta och det känns bara obehagligt.

Det hände på Sofielundsvägen mitt i Malmö, allt enligt ett referat i Sydsvenskan
1 juli 2008.

Förra året anmäldes 3500 hatbrott. Av dem hade 70 procent främlingsfientliga motiv, 20 procent hade homofobiska motiv, 6 procent hade islamofobiska motiv och 3 procent hade antisemitiska motiv. Förra året ökade de anmälda hatbrotten med åtta procent, huvudsakligen de med främlingsfientliga och homofobiska motiv. Skåne och Stockholm står för en stor del av anmälningarna.

Hatbrott förknippas ofta med högerextremister. Men bara tolv procent av hatbrotten begås av personer med uttalat nationalsocialistiska eller högerextrema värderingar. I en tredjedel av fallen är förövaren bekant med offret, till exempel en granne eller en kollega. De flesta brotten sker i människors vardag. På arbetsplatsen, i hemmet eller i skolan. Vanligast är olaga hot och ofredande. Våldsbrott utgör en femtedel av brotten.

Det handlar om att värna om elementära mänskliga rättigheter för invandrare och homosexuella. Var och en ska ha sin frihet i Sverige. Men är det så? Och bidrar du också till fördomar och hat genom tal eller handling?

fredag 28 mars 2008

Har "sossetänkandet" åstadkommit "Svensk massflykt från ansvar"?

I Svenska Dagbladet 26/3 finns en artikel "Svensk massflykt från ansvar" om en ny bok med titeln "Det är inte mitt fel", skriven av teologie doktorn och etikforskaren vid Lunds Universitet Ann Heberlein, där hon lämnat allt vad teologi och etik handlar om och spyr ut sin galla över bristande ansvar och vad hon kallar "sossetänkande". Det är naturligt att detta faller i god jord hos SvDs läsare och konservativa krafter gillar att anklaga små arbetslösa och sjuka för bristande moral medan storfräsarna med miljonförmåner inom bolagssfären bara är smarta.

"De är offer för något - rasistiska strukturer, droger, kärlekslösa föräldrar, ett dåligt självförtroende. Vems fel är det att jag sumpade skolan? Att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Att jag är överviktig? Att jag blev gravid? Det är i alla fall inte mitt", skriver hon. "Jag är politiskt obunden. Men det är inte en överdrift att säga att fenomenet bottnar i vad jag vill kalla för ett sossetänkande. Curlingföräldrarna har bidragit genom att tuta i barnen att livet inte har några begränsningar. Du kan allt!..Man vet vilka rättigheter man har men är inte lika intresserad av skyldigheterna"


Jag menar att bristande ansvarstagande väl är värt att diskutera men knappast med lättköpta poänger där etikforskaren Ann Heberlein - lustigt nog med hänsyn till ämnet - helt skyller ifrån sig på "sossarna" och "curlingföräldrarna". Om vi nu sållar bort det kvasipsykologiska och kvasietiska så finns det korn värda att föra vidare i Ann Heberleins framställning. Det är synd bara att Ann Heberlein på detta sätt klart tar blockvis ställning såsom borgerlig propagandist och dessutom utan tillämpning av vare sig teologi eller etik vräker ur sig onyanserade och lättköpta moralismer.

Men bredvid artikeln finns som någon slags faktaruta Ann Heberleins åtta råd, vilka väl kan tas till utgångspunkt för en nog så intressant och nyanserad debatt:

1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.

Sant men det får inte hindra att jag testar min förmåga och kanske kastar mig in i projekt som kanske sporrar mig eller för mig är värt ett försök.

2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.

Sant när det gäller att "älta" orättvisor men det innebär inte att jag politiskt eller personligen ger upp kampen mot orättvisor såsom att kakan fördelas orättvist mellan rika och fattiga.

3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.

Detta är en viktig regel inte minst när det gäller politiska val. Vilka är de krafter som ser till att kakan fördelas bland dem som redan är mätta medan andra får får nöja sig med smulor? Vilka är de krafter som i samhället helt enkelt vill se till att samhällets kaka fördelas mer rättvist? Vilka är de krafter i samhället som verkar för att de flesta skall ha det bra i samhället? Så riktigt man kan välja och ta ansvar för sina val. Även konsekvenser att vissa gynnas och andra missgynnas måste man ta ansvar för.

4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.

Ja, så långt som att jag skall ta mina egna skuldkänslor på allvar håller jag med, också att det ger mig en moralisk identitet. Men andras? Är de inte till för de andras skull? När jag säger att ta mina egna skuldkänslor på allvar så menar jag inget passivt fastställande av ett barometervärde. Utan jag skulle snarare vilja begrunda skuldkänslornas innehåll och värdera dem för att sålla bort ogräset i överjaget skapat genom tillkortakommanden med vuxensamhället i förgången tid. Endast de skuldkänslor som passerat den kontrollen är förmodligen ägnat att vara kompass för moralen.

5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.

Detta hänger samman med föregående och jag håller med utom beträffande det sista. I och för sig tycker jag att man skall förlita sig på sig själv men jag hävdar att solidaritet och förlitan på "systemet" är en viktig ingrediens i ett social välutvecklat samhälle.

6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.

Denna punkt ser jag inget värde i. Självklart skall man vara generös med beröm. Jag kan däremot inte se att klander har ett egenvärde när det gäller människor i allmänhet; kanske är det annorlunda med dem man har nära. Däremot är det naturligtvis riktigt att säga sin mening om vad andra människor framför för åsikter. Men att klandra männsikor är att ge sig in i deras privata sfär. Att klandra någon med påståendet du är dum är för mig oriktigt medan det är att ta en person på allvar att invända mot en åsikt som man tycker dum i vart fall om man talar om orsaken till värdeomdömet.

7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.

Förstår inte hopklumpandet av altruism och egoism. Men tror på samarbete, ömsesidighet men också på altruism eftersom man inte alltid kan räkna med att få något i gengäld. Det är väl detta som kallas solidaritet och det tycker jag vi skall odla.

8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.

Det här tycker jag är oerhört viktigt och med denna regel fördjupad framstår övriga 7 regler som ganska överflödiga, eller kanske mer som broderingar på samma ämne. Har man inte självrespekt så kan man inte respektera andra. Och har man inte självrespekt så blir ens maktutövande gärna maktmissbruk. Jag skriver gärna under på att man inte skall låta andra kränka mig, vilket bl.a. innebär att inte låta andra bestämma inom min privata sfär på samma sätt som jag måste respektera andras privata sfär.