DN talar om Politisk förfall (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/politiskt-forfall-1.1081563) apropå att lämna förbifarten av Stockholm till avgörande i folkomröstning. Ganska naturligt eftersom det är en kommunal fråga och sådana ofta brukar lämnas till lokal folkomröstning. Det är ju dessutom ett trafikpolitiskt avgörande, där man har vänster-högeromröstningen som förebild. Men i DN så vill man slå mynt av detta och brer på med citat av Rickard Sandler: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla.” Och vari förfallet består är bara att Mona Sahlin lämnat öppet för en demokratisk lösning av frågan som alla i oppositionen är nöjda med.
PerGe torkar gärna skorna på Mona
Den konsekvent rödgrönallergiske Per Gudmundson på SvD klämmer ur sig en rekordkort suris under rubriken Exemplet Förbifart Sahlin är bara en förhandstitt (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/exemplet-forbifart-sahlin-ar-bara-en-forhandstitt_4600357.svd). Svd konstaterar kort att Sahlin agerar dörrmatta för sina koalitionspartners. Istället borde man, som man brukar, säger PerGe, rösta med Moderaterna. Att vara ”dörrmatta” åt moderaterna, som FP, KD och C, är alltså tillåtet. Men hur är det med demokratisynen när man kallar alla politiska samförståndslösningar för ”dörrmatta”? Eller när man påstår att S satte makten framför egna principer – man undrar hur högerregeringen skulle fungera om alla fyra vildhjärnorna skulle få fritt genomföra sina ”principer”? Eller är det rent av så att SvD har lättare att torka skorna på en jämställd kvinnlig politiker som Mona Sahlin?
Heidi Avellan låter de de högerpopulistiska hundarna vifta på svansen
Sydsvenskan förfaller till rena valpamfletten under rubriken Politiskt hundliv (http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article793437/Politiskt-hundliv.html)
Man talar om att ”Miljöpartiet mopsar upp sig” , att Mona förgäves ”försöker få
Miljöpartiet att gå fot, men lyckas inte: ser miljöpartisterna en bil rusar de iväg, vilt skällande.”, att Miljöpartiet var kaxigt redan som liten valp för att avsluta med ”Därför ser det ut som det gör i den rödgröna kenneln: svansen viftar på hunden”. Man undrar hur det ser ut under politiske chefredaktörens vildröda lockar: Är det alltid bara hundskit när man ser på hur den rödgröna oppositionen starkt formerar sitt politiska program?
Inte heller Sydsvenskan förstår sig på demokratiskt beslutsfattande
Precis som de andra högerschakalerna så ser man kompromissen om förbifart Stockholm som ”en seger för de gröna och en snöplig reträtt för Socialdemokraterna”. Att det precis som när högerregeringens partners ger och tar är en demokratisk kompromiss ingår inte i den enkelriktade ledarskribentens synfält. Men en papegojas envishet upprepar man också att Mona Sahlins ställning, som är helt oomstrid i SAP, är svag. Med Sydsvenskans vanliga sinne för förintelse så skriver man ”På politikens autostrada är bortkommen och omkörd nästan lika illa som omkommen och bortkörd”. Man ser tydligen den demokratiska ledaren Mona Sahlin helst som ännu ett offer för trafikdöden. Retoriskt frågar man apropå Mona Sahlins lyssnande ledarstil: "Så Sahlin lyssnar. Men vem lyssnar på Sahlin?" Min motfråga är: har Heidi Avellan inte tagit ur öronpropparna och fört ögonbindeln åt sidan efter sin skönhetssömn att hon ser och hör vem som faktiskt leder i opinionen? Eller är det just därför som man söker sig till djurriket och ylar så högt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar