Förfallet i media gör att prenum,erationerna minskar

Har ”kulturmänniskor” kanske något gemensamt med rättshaverister
Björn af Kléen med varubeteckningen ”kulturjournalist” ondgör sig i dagens Sydsvenska 6/4 över nya medievanor under rubriken ”Nyheter som få vill höra” (finns bara i papperstidningen). Tidigare så var hoten om att säga upp prenumerationen från diverse ”rättshaverister” bara tomma hot, som ett tecken på den ”omistliga roll som tidningen ifråga spelade i vederbörandes liv”. Men nu har detta övergått från ”älskligt skitsnack till reellt hot”. Inte minst redovisar stolt olika journalister och ”kulturmänniskor” för hur de slutat prenumerera.

Kulturskribenten kollega med städtanten
Efter att ha öst förakt över detta beteende avrunder af Kleen med följande ord på vägen: Städtanten och insändarpoeten har inte bara en uppsjö av forum där man kan göra sin röst hörd. Man verkar nu också – förmodligen med tanke ”kulturmänniskorna” – i mediernas mitt. Men kan det möjligen finnas en annan aspekt på detta? ”Kulturmänniskor” är ju ofta själva åsiktsproducenter, exempelvis nämnde kulturjournalist. Kan det vara så att att man som de flesta andra med åsikter inte är ute efter en dialog utan det räcker med att man avsatt sin egen i något forum? Härvid förefaller uppsagd prenumeration vara en fullt logisk åtgärd.

Hur är det då för ”vanliga människor”, vi rättshaverister?
Ja, granskar man samma tidning, som BaK skriver i, nämligen Sydsvenskan, så finns det faktiskt drag som är gemensamma med exempelvis huvudstadsdraken Dagens Nyheter. Tidningen var ju tidigare en förmedling av Nyheter ofta förmedlade av någon kunnig korrespondent på platsen. Sådana journalister finns knappast i dag utan alla nyheter skrivs ut från teleprinter och ges möjligen någon personlig touche. Men nyheter förmedlas lika bra genom gratistidningarnas återgivande av TT-nyheter. I bästa fall utförs skrivarjobbet på redaktionen framför CNN eller annan världsnyhetskanal och förses med bilder samma väg. Den autentiska skildringen av nyheter har för länge sedan försvunnit från officinerna.

Tidningarna har blivit åsiktsmaskiner
Från att ha förmedlat nyheter någorlunda objektivt värderade har tidningarna blivit åsiktsmaskiner, där t.o.m. de ledande politiska nyhetsredaktörerna, såsom Henning Brors eller Olle Lönneaus, först skildrar nyheten och därefter i vad kallas analys klargör för läsaren vad han/hon skall tycka om detta. Samtidigt ökar antalet anställda på ledarredaktionen för fylla allt huvudledare, signerat och ledarbloggar med åsikter. Och det låter väl bra – om det nu inte vore för att alla journalister får betalt för att skruiva de rätta åsikterna. Detta har lett till att vi fått en rad borgerliga partimegafoner. Alla kallar sig ”oberoende” någonting men det är i vart fall ingen tidningsläsare som låter sig luras av den benämningen där oet i praktiken är ren chimär.

Pengarna styr nyheterna och åsikterna
Även om man nu alltså uppträder under falsk flagg så vore detta väl kanske inte så farligt. Men med den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen med dessutom en klar vinkling när det gäller urval, rubriksättning och bildurval så blir det litet mer problematiskt. När man sedan ser till makten över pressen och finner att fler än 100dagstidningar med en dagsupplaga på drygt 3 miljoner ex ägs av borgerliga intressen och 16 med en dagsupplaga kring 600.000 ex av interessen på vänsterkanten så blir man litet mer undrande. Inverkar detta på demokratins möjligheter till fria val? Med 100 borgerliga åsiktsmaskiner, eller valbroschyrer om man så vill?

Omöjlig fråga
Flera har försökt att ta upp detta i medieprogram inom public service, men nej. Och tidningarnas debattsidor är inte intresserade – av naturliga skäl skulle man kunna säga. Vill det sig illa så anklagas man för att angripa vissa väletablerade tidningsfamiljer. Dessutom vad kan man göra? Vi har ju inte underkänt kapitalismen som en faktor i samhället och längtar inte efter att göra så. Och varje år kommer via tidningharna en kampanj för den suveräna pressfrihet vi åtnjuter i Sverieg till skillnad från många andra länder. Men hur är det egentligen med den yttrandefrihet som vi tror oss ha? Vilken journalist skulle på allvar kunna gripa tag i dessa frågor och sedan kunna påräkna en karriär hos Bonnier eller Hjörne? Vem kan inte vässa en penna om man får hyfsat betalt? Är det bara vi ”rättshaverister” som är oroade över mediautvecklingen?