Oärlig journalistik i Förintelsens skugga.

På sin hemsida har Skånskan etiska regler för kommentarer där det bl.a. står "alla inlägg ska vara sakliga och utformade med respekt för dem som omskrivs i artiklarna". Detta gäller uppenbarligen bara för dem som kommenterar medan journalisterna tydligen kan saklöst ta heder och ära av sina intervjuoffer. Tydligen är det så att gillar man inte vad en intervjuperson säger så kan tidningen friskt skära bort och redigera så att personens åsikter deformeras i sådan grad att det väcker allmän anstöt.

Inte felciterad men omredigerad
Den 27 januari publicerade Skånskan ett reportage med Ilmar Repalu utfört av journalisten Andreas Lovén. Som rubrik valde tidningen Reepalu: "Israel har skapat en "varböld" (http://www.skanskan.se/article/20100127/MALMO/701269748/1056/TRAFIK). Redan av artikel i Skånskan framgår det att svaret på den framställda frågan klart ger besked om att "varbölden" består i det "totalt oproportionerligt våldet" under Gazakonflikten. Och detta trots att svaret även innehåller "Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen". Flera av Reepalus andra svar andas också på olika sätt "Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt.". Reepalu har också förtydligat sig Sydsvenskan den 30 januari(http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article625457/Dialogforum-skall-motverka-konflikter.html)

Pöbelstorm
På detta följde en storm av artiklar på olika bloggar (http://knuff.se/q/reepalu) som utmålade Reepalu som antisemit och judehatare eller som "Ilyameyr" som påstår sig ange "ett sansat perspektiv om Mellanöstern" och samtidigt annonserar "Sweden: Well on the Way To Becoming The First Islamist Republic of Europe" (http://www.ilyameyer.com/2010/02/sweden-well-on-way-to-becoming-first.html) för att nämna ett av de absurda exemplen. Det visar sig att det huvudsakligen rör sig om judiska aktivister och liberala skribenter som bara fullföljer en borgerlig agenda att smutskasta socialdemokratiska politiker. I Sydsvenskan lät man kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth med bihang av Olof Lavesson utbrista i en helsida "Ansvarslöst, Reepalu" (http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article624972/Ansvarslost-Reepalu.html), journalisterna Lars Åberg (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article624903/Tystnaden-i-Stadshuset.html) och och Mats Skogkär (http://blogg.sydsvenskan.se/snallposten/2010/01/27/kejsare-ilmar-ar-naken/), båda med sorgligt osakliga inlägg. Övriga borgerliga tidningar har följt i fotspåren där Barometern utmärkt sig genom att tala "Om Malmös skam"http://www.barometern.se/ledare/malmos-skam(1744904).gm

Intervjun avbröts då intervjuaren inte fick de åsikter han ville ha!
Den borgerliga pressen har naturligtvis inte varit intresserade av att bringa rätsida i detta men den 2 februari gjorde den intervjuande journalisten Andreas Lovén något så märkligt som att i konkurrenttidningen Sydsvenskan skriva och försvara sin artikel under rubriken ”Reepalu inte felciterad” http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article626079/Reepalu-ar-inte-felciterad.html . Det är spännande läsning eftersom det visar sig att intervjun avbröts i förtid då oenighet om vad Reepalu fick uttrycka för åsikter uppkom "Efter tjugo minuter blåste jag av, eftersom jag inte fann någon mening i intervjun". Intervjuaren hade alltså färdiga åsikter om vad Reepalu fick säga. I detta halvfärdiga skick tilläts inte ens Reepalu att göra vissa justeringar av den slutliga texten för att inte bli missförstådd. Artikeln publicerades alltså utan de justeringar Reepalu ville ha in.

Intervjuaren tog bort vad han ansåg vara "oväsentligt svammel"
I artikeln påstår Andreas Lovén också att han har Reepalus epost-godkännande av artikelns citat. Detta bestrider Ilmar Reepalu i en slutreplik i Sydsvenskan den 4 februari. Den av båda godkända villkoret att Reepalu skulle få granska slutresultatet bl.a. därför att intervjun inte blev slutförd bröt Andreas Lovén alltså därför att han ansåg kompletteringarna vara "oväsentligt svammel". Alla torde vara överens om att Reepalu inte är antisemit eller judehatare ändå har Lovén lyckats genom sin manipulativa journalistik ge underlag för en rad skribenter med de påståendena. Egentligen kan man undra om det är någon i idé att Skånskan överhuvudtaget intervjuar personer eftersom man ju tydligen på redaktionen har redan färdiga föreställningar om vad artiklarna skall innehålla. När man dessutom har mage att försvara detta sätt att bedriva journalistik då har man glömt varenda bokstav i pressetiska regler. Och hur är med alla dessa överord och hatiska artiklar bland alla judiska och nyliberala bloggare och hos borgerliga tidningsredaktioner som spelat den pöbel, som utan minsta källkritik accepterat Lovéns falsarier. Nog ger de litet dålig smak förhoppnisnvis även hos Skånskans journalister

Reepalus tillrättaläggande otillbörligen fördröjt
Men historien är inte slut där. Papperstidningen Skånskan innehöll en dementi av Reepalu den 2 februari "Reepalu: Jag har aldrig skuldbelagt judar"(http://www.skanskan.se/article/20100204/OPINION/702049957/1061/OPINION/*/reepalu-jag-har-aldrig-skuldbelagt-judar). Eftersom detta var samma dag som journalisten Andreas Lovéns "genmäle" i konkurrentidiningen Sydsvenskan så fördröjde Skånskans webbredaktion - vad jag förstår avsiktligt - publiceringen av dementin till den 4 februari. Därmed bekräftar Skånskan det tjyv- och rackarspel som journalisterna på Skånska Dagbladet ägnar sig åt. Det framstår bara som en fortsättning på desinformationen där man kallt utnyttjar sin publicistiska maktposition. Jag var också dum nog att tro att jag skulle få in en insändare i Skånskan om saken (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754).

Skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut
Detta skånskans skamgrepp har tyvärr kommit att skymma en intellektuell och etisk huvudfråga som hänger samman med respekten för Förintelsen och vad den symboliserar av mänsklig ondska. Kan man som Reepalu gjorde tala om två saker på en gång, nämligen samtidigt som man tar avstånd från antisemitism och övergrepp mot judar också yttra legitim kritik av staten Israel exempelvis mot 22-dagarskriget och bosättningarna på ockuperat område? Om detta har bl.a. Göran Rosenberg skrivit apropå Goldstonerapporten i DN den 7 oktober 2009 "Israels mjuka makt" http://www.dn.se/opinion/kolumner/israels-mjuka-makt-1.968738 "...Än en gång tycks dock Israels specifika form av mjuk makt, soft power, ha fungerat; makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik. Och i detta fall, makten att förvandla frågan om Israels brott i Gaza till frågan om Richard Goldstones brott mot Israel... Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats. Kan det vara en tankeställare?